Isidor Forum
Forum för dialog kring katolsk tro och katolska kyrkan. Ägs av Isidor nätverk och data
Har jag en för luthersk kyrkosyn?
Bengts Blogg

Syndication

News

Archives

Jag har skrivit ganska mycket på min blogg om ekumenik, och på sista tiden har fokus varit mycket på pingströrelse och karismatisk förnyelse. Mina två inlägg om vart Svenska kyrkan väckte också mycket uppmärksamhet. Kritik har framförts mot mig både på bloggen samt privat, muntligen och via E-post. Kontentan av kritiken är att jag inte verkar ha en tillräckligt katolsk kyrkosyn, jag är för "luthersk". Först vill jag säga att jag ser inte kritik som negativt. Jag är tacksam för all feedback jag får, och jag tar kritiken på allvar.

Men jag håller inte med om att jag inte skulle ha en katolskt förankrad syn på Kyrkan. I så fall har inte heller biskop Anders, påve Benedikt, msgr Lars Cavallin,  p Anders Piltz, Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om Kyrkan, Katolska kyrkans katekes m.fl personer och dokument som jag förlitar mig på den förankringen. I mina försök att förstå varför man ändå kommit fram till ett sådant omdöme om mig har jag fastnat för tre möjliga orsaker.

  1. Min positiva inställning till det pingstkarismatiska.
  2. Mitt sätt att föra samtal som går ut på att lyssna till motparten och problematisera framför att genast göra dogmatiska deklarationer. 
  3. Svårigheter att kunna se från flera perspektiv.

Jag kommenterar här var och en av dessa tre puntker.

1. Den personliga pingsten, andedopet (jft Apg) tillhör ett fullödigt katolskt kristet liv.  Att vara öppen för pingst-erfarenheten och praktiserandet av de andliga nådegåvorna står inte på något sätt i motsats till att ha en alltigenom katolsk syn på kyrka och sakrament. Eftersom Pingströrelsen uppstod i en evangelikal miljö och till största delen sammanknippas med frikyrkor, så kan man möjligtvis förstå associationen till protestantism. Men Apostlagärningarna är en enda lång beskrivning av hur Anden verkar i Kyrkan. 1897 ger påven Leo XIII ut encyklikan Divinum Illud munus om den helige Ande samt uppfordran att årligen be en pingstnovena. På nyåret 1900 förklarar han 1900-talet som den helige Andes århundrade och ber hymnen Veni Creator Spiritus för hela kyrkan. Inför Andra Vatikankonciliet 1962 ber påven Johannes XXIII inför öppnandet "Gudomlige Ande, förnya dina under i vår tid som i en ny pingst”. I konciliets konstitution om Kyrkan fastslås att de andliga nådegåvorna också är till för vår tid att tas emot och brukas av alla döpta. Man räknar med att 120 miljoner katoliker berörts av karismatisk förnyelse och alla de sista påvarna har uttalat sig mycket positivt om förnyelsen och sagt att det är mycket viktigt, ja nödvändigt för kyrkan. Pingtstaftonen 2006 träffade påven Benedikt karismatiska förnyelsen och andra nya rörelser i Kyrkan på Petersplatsen. I ett tal 2005 sade han: "I hope the Holy Spirit will meet with an ever more fruitful reception in the hearts of believers and that the 'culture of Pentecost' will spread, so necessary in our time"  Och senast i samband med förra veckans onsdagsaudiens talade han om de andliga nådegåvorna som viktiga för att bygga upp Kyrkan.  Men många katoliker, kanske särskilt tidigare pingstvänner som konverterat har svårt att ta till sig detta eftersom man har blivit sårade genom ett felaktigt människocentrerarat, schablonmässigt och oandligt sätt att praktisera de andliga nådegåvorna, vilket istället för befrielse och centrering på Kristus inneburit tvång och övergrepp på den personliga friheten. Här finns mycket som behöver helas för att man skall kunna få ett rätt perspektiv på dessa ting. (Peter Hockens bok Skammen och härligheten rekommenderas).

2. I en dialog kommer man ofta längre genom lyssnade och samtal än genom att stumt deklarera ståndpunkter. Att problematisera och resonera är mitt förhållningssätt i en dialog, jag kan förstå att detta kan få det att verka som om jag delar motpartens inställning, men så behöver det inte alls vara, vilket var och en kan konstatera som noggrant läser det jag skrivit och försöker greppa helheten och inte stanna vid enskildheter. Och jag är övertygad om att denna resonerande hållning är det mest effektiva i längden och att jag därmed bidragit bra mycket mera till att vinna förståelse för Katolska kyrkans tro än om jag enbart skulle deklarera dogmer på min blogg. Dessutom hjälper det mig själv till större ödmjukhet och djupare förståelse.


3. Den kristna tron är fylld av motsatser och djupdimensioner. Gud är en och ändå treenig. Jesus Kristus är både sann Gud och sann människa på en gång. Kyrkan är både Kristi mystiska kropp och Guds folk, både ofelbar och fri från synd och i behov av rening och förnyelse. Att renodla bara den ena av dessa aspekter faller på sin egen orimlighet, det har aldrig varit Katolsk tro att göra det. Lars Cavallin kommenterar i sin bok om Benedictus XVI (s 169-171),  Joseph Ratzingers syn på Kyrkan utifrån artikeln Zu Wesen und Struktur der Kirche i boken Kirche, Ökumenie und Politik, vilket utmärkt iillustrerar det jag vill säga. I denna artikel ser man tydligt att Ratzinger utgår från Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om Kyrkan. Kyrkan växer inifrån, genom sin förening med Kristus i tro, hopp och kärlek. Detta är en inre aspekt på Kyrkan som inte kan skiljas från den yttre aspekten, yttersidan i form av gemenskap, en historiskt given "kropp". Kyrkan är ett "vi" där alla (såväl vigda ämbetsbärare som lekmän) har ansvar för hennes liv och sändning och är kallade att samarbeta med alla andra. Ratzinger betonar att Andra Vatikankonciliets konstitution om Kyrkan för första gången införlivar tanken på en utveckling av teologi och lära i ett auktoritativt kyrkligt dokument. Ratzinger menar att detta befriar teologin från en steril arkaisering av kyrkans liv och lära, samtidigt som det innebär en strävan mot en mer genuin förståelse av ett tänkt idealtillstånd. Bara genom en levande kontinuitet som utvecklar ursprungets innehåll kan ursprunget bevaras intakt.  Cavallin kommenterar (s 171:):

"Det är utifrån dessa tankar lätt att associera till Andra Vatikankonciliets huvudanalogi när det gäller kyrkan, nämligen kyrkan som Guds folk. Fördelen med detta begrepp, framför allt i relation till den andra huvudanalogin, kyrkan som Kristi mystiska kropp, är att man lättare kan ta itu med det problem som medlemskapet i kyrkan innebär för dem som står utanför den konkret existerande katolska kyrkan. Om man bara har att utgå från Kristi (mystiska) kropp och denna är identisk med just denna konkret existerande kyrka, är man antingen medlem i denna kyrka, lem i denna kropp, eller också ingenting; men tanken på kyrkan som Guds folk tillåter ett så att säga utvidgat medlemskap. Likaså kan man tala om förnyelse och reform av kyrkan om man ser henne som Guds folk, som står inför Kristus, sin Herre, och därmed inte helt och hållet identifieras med honom. När kyrkokonstitutionen uppenbart föredrar beteckningen "Guds folk" framför "Kristi kropp" beror det enligt Ratzinger också på det nyvaknade intresset för trons eskatologiska anspekt: kyrkan är på pilgrimsfärd, hon är ännu inte framme, hon är inte identisk med det fullkomliga Gudsriket vars krafter finns i henne."

Men denna beskrivning av Kyrkan som Guds folk får inte bli ensidig. Kyrkan är inte enbart Guds folk, utan också "Kristi mystiska kropp", i sig själv ett slags sakrament enligt Andra Vatikankonciliet, som inrymmer sakramenten och frälsningens fullhet. Ensidig användning av begreppet Guds folk kan missbrukas, politiseras. till sist får man en konstruerad anti-hierarkisk folkkyrka, som rymmer alla möjliga mänskliga ideer i tiden, blott inte Jesus. Det är en sådan trend som traditionalisterna varnar för. Se denna roliga satir som jag hittade på Dante-bloggen.

Är man trygg och förankrad i sin tro och har en medveten kyrkosyn, så kan man också umgås med protestanter och även bejaka de andliga rikedomar och kyrkliga allmängods som dessa samfund värnar om och betonar.  T.ex. Pingströrelsens betoning av andedopet och de andliga nådegåvorna som nämnts ovan, eller protestantismens grundläggande betoning av Bibeln och bibelordet. Att umgås med bibelordet och hämta näring ur det är faktiskt något som är viktigt och grundläggande för en katolik också. Men det är som om katoliker ibland har en överkänslighet mot det protestantiska, som om de vore rädda för att förlora sitt eget om de bejakar något som protestanter gör. Ibland anar man en slags  tuff trotsighet i att vägra att äga en bibel, precis som vissa ibland kan vägra ta på sig hjälm då man cyklar. (I min ungdom var det också tufft att spela ishockey barhuvad).

 

  

Andliga nådegåvor i funktion. Bilder från reträtten för inre helande på Marielund i helgen med f Rufus Pereira  


Posted 2010-9-6 20:28 by Bengt Malmgren
...
Ansv. utgivare: Bengt Malmgren