Bengts Blogg

Moralisk upprustning behövs i Sverige

Uppdrag gransknings reportage från Göteborgs kommun igår var en ögonöppnare. Att det var så här allvarligt har jag i det längsta inte önskat behöva tro. Att det finns enstaka kriminella som inte skyr några medel att bedra och roffa åt sig själv är en sak, men här uppdagas en hel kultur av korruption som underhålls av en sluten kultur med chefer som håller varandra om ryggen, larmrapporter tas inte på allvar, i sämsta fall för att cheferna medvetet ser mellan fingrarna på oegentligheterna, i bästa fall beroende på tröghet eller blåögdhet.

Detta är skrämmande, skändligt. På sätt och vis är det lättare att stå ut med "ärliga brottslingar", maffiagrupper etc som fullt medvetet är brottslingar och som kallt räknar med risken att bli upptäckta än denna krypande hydra av korruption som balanserar på gränsen mellan brottslighet och självbedrägeri. Det som ger mig mest avsmak av allt är där denna typ av korruption samsas i samma organisationer som utåt berömmer sig om att ha högtstående moraliska och demokratiska principer med öppenhet, kvalitetsäkring, transparens, att inte lägga munkavle på personalen etc. Förskona mig från detta fagra tal! Då föredrar jag hellre en bananrepublik där korruptionen är mera rakt på sak.

Det behövs ett andligt uppvaknande i Sverige. Hederlighet, sanning och oförvitlighet har alltid varit ledstjärna för den kristna tron, detta styrker mig ännu mer i min övertygelse att kristna måste ta ett större ansvar i samhället genom att verkligen vara ett salt och ljus, både genom att vittna och förkunna om den kristna trons värderingar, men också genom att själva  som hederligare medborgare, företagare, arbetstagare, tjänstemän, chefer, politiker föregå med gott exempel och leva de värden man tror på.

Påvens ord då han var i England nyligen klingar för mig med oerhörd aktualitet:

"Ingen som ser realistiskt på vår värld idag kan tänka att kristna kan fortsätta med business as usual och ignorera den djupa trons kris som råder i vårt samhälle, eller bara förlita sig på att de värden som har förmedlats av tidigare kristna generationer kommer att fortsätta att inspirera och forma framtiden i vårt samhälle... var och en har en uppgift, var och en av oss är kallad att förändra världen..."

SvD GP DI  Expressen SvT 

Grunden för kristen spiritualitet är relation/person

Jag hade bråttom till tunnelbanan och hittade inte en bok jag hade tänkt läsa på vägen in till sta´n. För att ha något att läsa ryckte jag åt mig ett nummer av tidskriften Pilgrim som låg framme och läste en text av Magnus Malm. Jag hade läst texten som citerar en dikt av Eeva Kilpi tidigare men måste ha varit trött, men nu såg jag den i ett nytt ljus. Så bra, så enkelt uttryckt.

Magnus skriver att så länge andlighet definieras som en metod, tolkning, åskådning eller upplevelse så låser den in oss kring vårt djupaste jags fängelsegaller. Jag antar att han menar att Vi får svårt att kommunicera annat än med likasinnade som delar vår metod, vår tolkning, vår åskådning etc, och inte ens då vet vi om det är samma sak vi talar om. Det är därför som kristna och humanistiska ateister har så svårt att komma överens, våra metoder och tolkningar är helt olika.

Först när andlighet börjar stavas P-E-R-S-O-N, skriver Magnus, ställs människan inför den kraft som kan lösa henne ur hennes självupptagenhet. Så citerar han dikten av Eeva Kilpi:

Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.

Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.

Kristen tro är djupast ett personligt möte med Jesus Kristus. Om inte det levande mötet finns urartar tron till föreställningar och självupptagna ideologier. Det blir en kraftlös tro som inte förmår att förvandla världen. Först kommer mötet, tron, omvändelsen. Det leder in i att delta i och hålla fast vid undervisningen, gemenskapen, brödbrytandet och bönerna (jfr Apg 2:42) . Teologin kommer först därefter som ett försök att förklara vad som hänt.

Vill vi verkligen veta vad som döljer sig i de svenska Stasi-arkiven?

Att Sverige hade ett nära samarbete med den östtyska diktaturen och Stasi under det kalla kriget är allmänt känt. Statsminister Ingvar Carlsson besökte DDR strax innan Berlinmurens fall år 1989.

Det finns en del mystiska försvinnanden och olyckshändelser (mord?) där indicierna pekar mot stasi-samarbetet. T.ex den svenska TV-journalisten Cats Falck som med väninnan Lena Gräns hittades i en bil i Hammarbykanalen 1984. (Sveriges television förbigick 25-årsjubileet av hennes död med tystnad). Kanske minns ni som är lite äldre också krigsmaterielinspektör Carl-Fredrik Algernon som i januari 1987 kördes över av ett tunnelbanetåg (det spekulerades i att han knuffades ner på spåret) vid T-Centralen i Stockholm. Finns till äventyrs också kopplingar till Palmemordet??

Professor Birgitta Almgren talade på bokmässa om sin forskning kring det svenska Stasi-samarbetet. Hon har tidigare nekats få ut dokument från svenska arkiv som hon vill använda i sin forskning.

Hur mycket döljer sig i dessa arkiv som är alltför känsligt och som skulle rubba bilden av den svenska förträffligheten?

Ruben Agnarsson skriver i en ledarartikel i Världen idag:

"En stilla undran är om vi verkligen vill veta vad som står i Stasi-arkiven. Hur skulle det påverka Sveriges självbild, samt vår syn på makthavare, myndigheter och historieskrivare? En öppning av de svenska Stasiarkiven skulle kunna innebära ett abrupt uppvaknande. Är svenskarna verkligen beredda på det?"

Om mäns behov att växa upp.

Marcus Birro har själv varit nere i skiten, men låtit drömmarna om ett bättre liv inte stannat vid just drömmar utan bestämt sig för att ta tag i sin situation och ändra på det. Han är en älskande människa i ordets rätta bemärkelse därför att han är inte rädd att dela med sig av detta för att en och annan medmänniska kanske kan känna igen sig i hans livsresa och fånga upp ett eller annat korn av sanning till hjälp i det egna livet.

Jag måste få dela med mig av vad han har att säga om relationer i sista numret av Amelia. Läs här.

Predikarens budskap

Just nu är läsningarna i mässan från Predikaren. Jag vet inte varför jag tycker så mycket om dessa texter. Man borde bli melankoliskt stämd eller cynisk när man lyssnar till dem. Hör här:

"Tomhet, idel tomhet, säger Predikaren, allt är tomhet. Vad får människan ut av all sin möda under solen? Släkte går och släkte kommer, jorden är evigt densamma."

Predikaren söker lyckan i olika aktiviteter, rikedom, njutningar, vishet, men finner att allt är tomt:

"Var dag är en smärta, var syssla en plåga. Inte ens om natten finner hjärtat ro. Även detta är tomhet."

Men det finns en annan och djupare underton i texterna som gör att melankolin eller cyniskheten inte infinner sig, istället vila i något större och djupare än att jaga efter det som människan med inomvärldsliga mått kan tänka ut.

"Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen: en tid för födelse, en tid för död, en tid att plantera, en tid att rycka upp, ... en tid att sörja, en tid att dansa, en tid att skaffa, en tid att mista, .... Vad får då den strävsamme ut av all sin möda? ... Allt vad Gud har gjort är skönt i rätta stunden. Han låter människor urskilja ett sammanhang, men aldrig kan de fatta Guds verk från början till slut."

I ögonblicket möts tiden och evigheten om vi kan acceptera förgängligheten och vila i Gud och acceptera att han är större än vi själva.

Analys av påvens Englandsresa: "Business as usual" duger inte längre!

Man kan inte summera det på annat sätt än att påvens resa till Storbritannien 16-19 september blev en stor framgång. Inför resan spekulerades om britternas skepsis mot religionen och särskilt mot påven, det talades om motdemonstrationer. Katolikerna hade förberett besöket väl, både organisatoriskt och i bön. Både i England och härhemma i Sverige bad vi för att att den helige Ande skulle använda besöket till Guds ära, att påven skulle inspireras att tala till hela den engelska nationen på ett sätt som blir hört och att det negativa skulle besegras genom kärleken så att Kristus blir upphöjd och ärad. Dessa böner blev i hög grad uppfyllda. BBC och även andra media hade en bra bevakning av besöket, och då brittnerna fick lära känna påven och hans milda vänliga framtoning på nära håll, så tonades den skeptiska inställningen till honom ned. Alla större evenmang sändes live av BBC, den stora vigilian i Hyde Park med 80.000 katoliker närvarande, många ungdomar som gav påven sin acklamation då han vände sig till dem, och hela församlingen i andäktig tyst tillbedjan inför sakramentet gjorde ett stort intryck på BBC-journalisterna. Just detta att se ungdomar vända sitt hjärta till något annat än celebra rockstjärnor, till påven med hans enkla kärva budskap om att fördjupa sin kristna tro och tjäna medmänniskorna och samhället genom ett liv i överlåtelse var något som man inte är van vid exponeras offentligt på det tydliga sätt som gjordes den kvällen.

Det förekom också en protestmarsch på lördagseftermiddagen, det hör till ett fritt demokratiskt samhälle, detta diskuterades friskt och öppet utan slagsida åt något håll på BBC´s TV-program. Dawkins som talesman för de militanta ateisterna gjorde en slät figur. Han kallade under protestmarschen påven för folkets fiende och liknades i sin överspända antikatolska retorik vid pastor Ian Paisley.

I det stora hela var protesterna fredliga och tog upp bl.a. kyrkans hantering av sex-övergreppsskandalerna. I mässan med närvaro av många av Storbritanniens katolska biskopar i Westminster Cathedral uttryckte sig påven väldigt tydligt och bad om förlåtelse för övergreppen som han kallade för grova brott och som han kände stor skam över, han träffade också 5 personer som blivit offer för prästers övergrepp. Han erkände också att kyrkans präster och ledning tidigare inte varit tillräckligt vaksamma och varit senfärdiga med att vidta nödvändiga åtgärder. Utomstående bedömare menade att detta är det mest långtgående uttalande påven gjort, och att det var ett erkännande av att kyrkan faktiskt brustit i sin handläggning. Han talade inte bara om "synd" hos enskilda präster, han betecknade övergreppen som "brott". En företrädare för offren som intervjuades av BBC menade att det var visserligen bra att detta skedde, men att kyrkan borde göra mer för att ge offren och deras familjer upprättelse. Det finns så många traumatiserade människor, och behoven av läkedom och traumabehandling är enorma, och här önskar man se mera praktisk handling från kyrkans sida. Detta att några av offren träffar kyrkans högste ledare kan ha en positiv symbolisk betydelse, men det påpekades att det också finns en risk med detta. Att några för allmänheten anonyma offer träffar företrädare för kyrkan i ett diskret avskilt sammanhang likna sjäva traumasituationen och kan påminna många av offren om detta. Man behöver också ställa möjligheter till förfogande för terapeutiskt och mänskligt stöd utanför det interna kyrkliga sammanhanget.

Påven kom som en lärare och förkunnare, och parallellt trots sin milda vänliga framtoning värjde han inte för att framföra ett starkt budskap. I mötet med Drottning Elisabeth II och 400 företrädare för samhälle och kultur i Edinburgh varnade han för aggressiva former av sekularism som riskerar att underminera för samhället viktiga traditionella religiösa värden.  Han hänvisade till kristna personer i den brittiska historien som Florence Nightingale självuppoffrande arbete, William Wilberforce's och David Livingstone's arbete med att stoppa slaveriet, Johan Henry Newman m.fl, och då han beskrev "ateistisk extremism" hänvisade han till nazismen, och anknöt till den aktuella minnesdagen, 70 år efter de massiva tyska bombningarna över Storbritannien.

I sitt tal i Westminster Hall i London till företrädare för regering och olika sektorer i samhället fortsatte påven på detta tema, och betonade att människor med religiös övertygelse på många sätt kan bidra positivt i samhället att forma grundläggande etiska värden. Han varnade för ansatserna att marginalisera religionen och göra den till en enbart privat angelägenhet, och pekade på ett exempel som många kan ta till sig:  vissa gruppers försök att fördöma offentliga former för julfirandet. Det var tydligt att påvens ord var riktade mot kritiker som Richard Dawkins som anser religion vara en destruktiv kraft i samhället. 

Han hade också ett möte med ledare för andra religioner och tog där upp existentiella frågor, som fysikern Stephan Hawkin´s idé att universum skapat sig själv ur ingenting.

I sin förkunnelse till katolikerna återkom påven till samma tema genom att uppmuntra och uppfordra katolikerna att inte gömma undan sin tro, utan stå för den öppet i samhällslivet. Religion är i själva verket en garanti för verklig frihet och respekt för grundläggande mänskliga värden.  I den stora vigilian med 80.000 personer i Hyde Park uttryckte han detta mycket tydligt:  "Ingen som ser realistiskt på vår värld idag kan tänka att kristna kan fortsätta med business as usual och ignorera den djupa trons kris som råder i vårt samhälle, eller bara förlita sig på att de värden som har förmedlats av tidigare kristna generationer kommer att fortsätta att inspirera och forma framtiden i vårt samhälle... var och en har en uppgift, var och en av oss är kallad att förändra världen, att arbeta för en livets kultur, en kultur byggd på kärlek och respekt för varje mänsklig persons värdighet", sade han. I ett möte 17 september med 4000 unga katolska studenter beskrev han tron på Gud som en "vänskap" som kan fylla vårt liv med kärlek till alla goda dygder. "Vi behöver ha modet att sätta vårt djupaste hopp till Gud och endast honom, inte till pengar, inte till karriär, inte till framgång i yttre avseende eller till våra relationer med andra, utan till Gud. Bara han kan tillfredställa våra hjärtans djupaste behov", sade han.

Ekumeniken och relationen till Anglikanska kyrkan var också en viktig del i påvens besök. Det var en historisk händelse att påven talade och blev mottagen med acklamation i Westminster Hall, den plats där Thomas More en gång fick stå till svars för hans lojalitet med Katolska kyrkan vilket kostade honom huvudet. Påven hade desförinnan träffat anglikanske ärkebiskopen av Canterbury Rowan Williams i Lambeth Palace, och på kvällen firade man tillsammans en ekumenisk vesper i Westminster Abbey, Rowan Williams var också tillsammans med företrädare för ortodoxa kyrkor närvarande i den katolska mässan i Westminster Cathedral på lördagen. Borta är alla frostiga relationer, nu ser man framåt.

Saligförklaringen av kardinal John Henry Newman vid en utomhusmässa i Birmingham 19 september med 60.000 närvarande  var besökets höjdpunkt. Se mera angående detta på Signumbloggen.

I god demokratisk anda diskuterades påvens argument om religion och Gud i media under besöket, men klart är att han gjorde ett helt annat intryck på britterna än vad de militanta kritikerna med Dawkins i spetsen hade hoppats på. Han framstod inte alls som en koservativ fanatiker, utan som en mild och vänlig person som med förnuft och sans talar om för samhället viktiga värden och det allmänna goda. I New York Times analyseras i en krönika bakgrunden till det positiva mottagandet av påven. I svenska media lyste rapporteringen från påvebesöket med sin frånvaro, bortsett från protestmarschen, givetvis.

På diplomatisk nivå synes också besöket ha lett till fördjupade relationer mellan Storbritannien och Vatikanen, samarbete när det gällde bistånd och miljöfrågor diskuterades, där Katolska kyrkan är en resurs genom sitt världsvida nätverk av kontakter. Politikerna gjorde sitt bästa för att tvätta bort bilden av britterna som ett påvefientligt folk. Både Tony Blair nuvarande premiärministern David Cameron har gått emot den religionsfientliga trenden. Premiärminister Cameron sade vid avskedscermonin på Birminghams flygplats att påvens ord hade "utmanat hela landet att vakna upp och tänka efter" och att hans ord angick inte bara katolikerna, utan hela nationen:

“You have spoke to a nation of six million Catholics, but you have been heard by a nation of more than 60 million citizens and by many millions all around the world,” he said. “You have really challenged the whole country to sit up and think, and that can only be a good thing.”

Påvens slutord innan han reste här.

Sammanfattningsvis var det en resa av högsta betydelse både för Kyrkan och kristenheten i Storbritannien, men också för hela samhället, för den del även kristenheten och samhället i hela Europa. Förhoppningsvis främjar påvens resa en fortsatt möjlighet för kyrkan inom ramen för den sekulära pluralistiska staten att på olika sätt bidra positivt att bygga ett gott samhälle där varje person respekteras.

Påvens besök är en inspiration för alla oss katoliker, ja alla kristna i hela Europa. Det han sade till katolikerna i England gäller oss alla och höjde temperaturen betydligt i att medvetandegöra något som jag tror vi alla länge anat, men alltför ofta bara klär i vackra ord men inte i handling: Vi behöver vakna upp. Vi behöver gå ut ur våra privata privata sammanhang och församlingar där vi försöker upprätthålla någon slags skyddad verksamhet isolerad från samhället, komma ut i ljuset, upptäcka och förkroppsliga Kyrkans universalitet, inte privatisera religionen utan verkligen vara salt och ljus i världen. Trons kris i vårt samhälle är akut, och business att usual fungerar inte längre. Skall vi kunna förmedla positiva kristna världen till det framtida samhället måste vi vakna och engagera oss i ett utåtriktat vittnesbörd som hörs och syns i samhället.

VIDEOÅTERBLICKAR OCH MERA MATERIAL FRÅN PÅVENS BESÖK I ENGLAND

DN DN  SvT Rapport  SvD GP Humanistbloggen Dagen

Fantastiskt påvebesök i England inleder ny era.

Det har varit ett fantastiskt 4-dagars besök av påven i Skottland och England  som avslutas idag med saligförklaringen av kardinal Newman i Birmingham. Utomhusmässan samlade 50.000 människor. Det har också varit en del demonstrationer mot påven, men det hör till ett fritt demokratiskt samhälle och har på intet sätt stört besöket. Jag hinner inte kommentera mer nu men hänvisar till denna länk där man får återblickar via video. Se också Signumbloggen.

 Fler nyheter om påvebesöket på katolsktfonster.se

Jesus Kristus, ett tecken som väcker strid.

Följ påvens englandsresa på EWTN

Katolsk tro är som Philip Geister vid Newmaninstitutet nyligen påpekade extremt positiv till filosofi, vetenskap och forskning. Det är ingen slump att många av de stora universiteten är grundade just av Katolska kyrkan. Galilei-myten år en uppfinning av upplysningsmän på 1700-talet och har sedan använts som en omhuldad grund när man vill angripa tron och kyrkan. Naturvetare och idéhistoriker ifrågasätter denna myt, medan den cirkulerar som en närmast självklar föreställning hos allmänheten - och hos de ateistiska humanisterna som vill berömma sig av att grunda sig på saklighet. Jag ser att Galilei-frågan är en av de punkter man har emot påven då man idag skall genomföra en demonstration mot honom i Hyde Park. Även andra punkter de satt upp på sin lista som föranleder deras negativism mot påven är rent nys. Jag återkommer gärna till att kommentera det.

Jag har fört en intressant debatt med några på Humanisternas blogg om grunderna för den kristna tron. Bla. har jag sagt:

Den kristna trons materia är:

Israels folks historia, Jesus Kristus, som självaste vår tideräkning utgår från, Kyrkan som grundades på den första Pingstdagen, och som från den lilla apostlakretsen utvecklats till en världsvid kyrka som består ännu idag 2000 år senare. Bibeln, en samling skrifter som utvalts (kanoniserats) av Kyrkan och vars första del Gamla Testamentet, beskriver Israels folks historia och vars Nya Testamente beskriver Jesu födelse, hans verksamhet här på vår jord, hans död och uppståndelse samt den unga kyrkans framväxt och utveckling efter att Anden givits åt den på den första pingstdagen.

Allt detta är en källa till kunskap om Gud. Det finns också en andra källa som vi skulle kunna kalla "naturlig kunskap". Paulus talar om detta när han skriver: "alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga" (Rom 1:20). Själv har jag så länge jag kan minnas inte kunnat låta bli att se på mig mig själv som en (av någon) skapad varelse. När vi be betraktar "stjärnhimlen ovanför oss och morallagen inom oss" (Immanuel Kant) kan i varje fall inte vissa av oss annat än se en gudomlig skapande makt bakom allt detta. Denna andra typ av "kunskap" är givetvis inte är kunskap i samma mening som positivistisk vetenskaplig kunskap. Jag utgick från thomismens och nythomismens terminologi. Jag tycker ändå inte det är fel att kalla det kunskap i någon bemärkelse, men det handlar inte om naturvetenskap utan om humanistisk kunskap utifrån en hermeneutisk modell. Kunskap är det också i den bemärkelsen att våra föreställningar om Gud kan bli föremål för filosofisk reflektion och rimlighetsprövning.

För den som vill fördjupa sig i religionsfilosofin rekommenderar jag Ulf Jonssons bok, den har blivit ett riktigt standardverk på svenska: "Med tanke på Gud - en introduktion till religionsfilosofin"

Jesus Kristus - ett tecken som väcker strid.

Icke-kristna kan på olika sätt "förklara bort" olika förhållanden som ligger till grund för den kristna tron. Det är svårt att förhålla sig neutral till Jesus, antingen följer man honom, eller också måste man förkasta honom och hitta andra förklaringar. Neutral verkar ingen kunna vara om man verkligen vill engagera sig i de existentiella frågorna.

Utomstående tror ofta att kristna är totalt splittrade och tar det som skäl för att inte tro. Men de flesta kristna ledare (undantag några få extremister) vittnar med mig om att det är mera som förenar än som skiljer (Jesus, bibeln nicenska trosbekännelsen mm). De flesta samfund är dessutom inriktade på att ekumeniken är ett måste. Senast igår fick vi ett exempel på detta då påven och anglikanska kyrkans överhuvud möttes.

Varför är Jesus inte glömd som en obetydlig upprorsmakare, varför blev det inte som Petrus sade, "vi går tillbaka och fiskar", och upplevelsen med Jesus blev en kort parentes förskjunken i historiens glömska? Istället blev det en världsvid rörelse, kristendomen engagerade människor så att de tom kunde gå i döden för bekännelsen, idag 2000 år senare finns 3 miljarder bekännare, och vi sitter här och ägnar tid åt att diskutera för eller emot honom.

Att det funnits splittring och kotterier inom kristenheten, att man dragit åt olika håll, det gör det ännu svårare att förklara varför kyrkan blivit spridd till hela jorden och består ännu efter 2000 år.

Vi kristna berömmer oss på intet sätt av moralisk perfektion, tvärtom vi är syndare i behov av omvändelse. Redan i den inre kretsen av de 12 fanns en som förrådde honom. Petrus, som skulle bli den unga kyrkans första ledare och vars 266:e efterträdare påve Benedikt XVI är förnekade Jesus 3 gånger. Maktmissbruk och korruption har förekommit genom tiderna. Vi berömer oss inte av oss själva, utan av Jesus Kristus som vi vittnar om.

Jesus är ett tecken som väcker strid (jfr Luk 2:34-35) så var det för 2000 år sedan, så är det idag. Det tycks vara svårt att förhålla oss likgiltiga till honom. Antingen följer man honom eller avvisar honom och söker hitta andra förklaringar.

Jag är vägen sanningen och livet säger Jesus om sig själv. Vad är sanning? När vi kommer i kontakt med sanningen kommer vi oundvikligen i kontakt med Gud. Sanningen enligt Bibeln och Kyrkans tro är att Gud kommit människan till mötes i Jesus Kristus. Korset är det som gör kristendomen unik. Vetekornets lag: Om inte vetekornet faller i jorden och dör kan det inte bära frukt utan förblir ett ensamt korn. Ett erbjudande om upprättelse för människan genom en väg som tar fasta både på hennes storhet (skapad till Guds avbild) och hennes elände (synden).

Den öppna graven, vad som hände sedan. Det är svårt att bortförklara. Bara om Jesus och hans ord radikalt överstiger det normala i människors hopp och förväntan får man en förklaring till varför han dog på korset och på den inverkan det haft, Kyrkans födelse och spridning.

Redan 20 år efter hans död formuleras en fullt utvecklad kristologi i den stora Kristushymnen Fil 2:6-11.

Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.

Den kritiska forskningen kan inte bra förklara hur detta kommit till. Att församlingarna anonymt utbildat dessa föreställningar förklarar ingenting. Det är historiskt mera logiskt att det finns redan från början och att Jesu gestalt sprängde alla kategorier som fanns till hands och att det bara kan förstås utifrån Guds mysterium.

Vi kristna har goda skäl för vår tro som vi håller fast vi, det är vårt bidrag till dagens demokratiska pluralistiska samhälle att under beskydd av religionsfriheten fortsätta att vittna om vår tro (eller utan religionsfrihet ändå göra det med martyriet som konsekvens).

Historiskt påvebesök.

Det är fantastiskt roligt att få följa påvebesöket i England. På EWTN kan man följa allt i direktsändning. BBC har också en bra bevakning. Uppfriskande debatter också kring vad påven sagt om ateism och behovet av religion och religionsfrihet. Jag tycker ateisthumanisterna och Dawkins överreagerar, men det blir i alla fall en uppfriskande debatt. I morse träffade påven ledare för de olika religionerna, i eftermiddag var det möte med engelska kyrkans ärkebiskop Rowan Williams och sedan ett tal till politiker, diplomater och universitetsfolk i Westminster Palace. Kvällen avslutades med ekumenisk vesper i Westminster Abbey. Imorgon, lördag, kommer påven bland annat att tala i Hyde Park, det blir mässa i den katolska katedralen Westminster Cathedral och på söndag förmiddag förättar påven i Birmingham saligförklaringen av teologen och kardinalen John Henry Newman.

Följ påvens englandsresa på EWTN

Den Helige Ande och blomvattning.

Konversation vid frukostbordet.

• Han: citerar en krönika av Stefan Swärd i Världen idag: "En kristen som inte ständigt på nytt blir uppfylld av Anden torkar in i sitt kristna liv, och samma sak händer med församlingar som inte lever i Andens uppfyllelse. Då blir vi griniga och lättirriterade, och fokuserar på fel saker."
• Hon: Det är som blomvattning, om vi inte vattnar blommorna, så vissnar dom.
• Han: Precis, Trots att möjligheten finns verkar många ändå  leva vid sidan av ett flödande Andligt liv, om vi tänker på alla intriger, konkurrens, brist på mänsklig förståelse och generositet vi möter, inte bara på vanliga arbetsplatser utan också i kyrkan.
• Hon: Ja det är lättare att vattna blommor än att vattna sig själv.

Det ligger något i denna högst vardagliga frukostkonversation. Den helige Ande är inte något bara för de högre himmelska rymderna, det handlar i högsta grad om vardagen. Den är lätt att glömma den helige Ande och vilken källa till kraft och förvandling det är. Den karismatiska förnyelsen vil påminna om detta. Varför är då så många ointresserade av att få del av denna kraft? Varför ställer sig många frivilligt vid sidan av Andens levande ström? Kanske inte bara okunskap, kanske också för att det hos oss alla (också hos mig) finns en tvekan. Den Helige Ande rubbar våra cirklar, uppfordrar oss in i ett mera radikalt kristet liv, att omvända oss från osunda vanor, att avsäga oss girighet, otukt, avundsjuka, vår självcentrering för att istället fokusera på Jesus och göra honom till Herre i våra liv.

Men Världen och kyrkan behöver desperat den Helige Ande.  Vår älskade påve Benedikt som idag inleder sin resa i Storbritannien, sade i samband med en karismatisk konferens 2005:

"I hope the Holy Spirit will meet with an ever more fruitful reception in the hearts of believers and that the 'culture of Pentecost' will spread, so necessary in our time"

En levande, älskande, missionerande kyrka som dessutom har uppdraget att upphöra med att vara splittrad i olika läger är verkligen i behov av den Helige Ande. Och om vi  vandrar runt och upplever interiörer i olika församlingar och arbetsplatser som kyrkan bedriver; expeditioner, tidningsredaktioner, olika arbetsgrupper, så finner vi att det inte är så stor skillnad mellan kyrkan och världen i övrigt som det borde vara. Samma låsningar, samma problem på grund av avundsjuka, konkurrens, olika maktkonstellationer som drar åt olika håll etc. etc. Men många önskar att det skulle vara annorlunda och känner på djupet en andlig törst.

Den Karismatiska förnyelsen är ingen speciell spiritualitet, den har ingen grundare, ingen ambition att bilda en kyrka i kyrkan, utan den har just en enda målsättning: Att peka på den Helige Ande, den levande källan som finns för alla att dricka. Det handlar om en personlig pingst, som verkligen gör skillnad i vardagen, både i ditt eget personliga liv och i relationer mellan människor.  Ett bra sätt för dig som vill veta mer är att delta i den Nordiska karismatiska konferensen i Stockholm (S:ta Eugenia) 28-31 oktober. Men du kan redan nu öppna dig genom att vända dig Jesus Kristus och be att han förvandlar dig och låter Andens gåvor (som du redan fått genom dopet) förlösas i dig. Du är också välkommen till någon av våra olika bönegrupper.

www.katolsktfonster.se/nordiskkarismatiskkonferens

Stefan Swärds blogg

Newmans saligförklaring och helandeundret.

Jack Sullivan, 69-årig diakon från Marshfield nära Boston, USA, led av en extremt svår spinalstenos. 15 augusti 2001, fyra dagar efter en operation blev han momentant helad från ett svårt rörelsehindrande smärttillstånd. En s.k. laminektomi gjordes. I normala fall kan den leda till llindring, men Sullivans operation var komplicerad. Hårda ryggmärgshinnan som omger ryggmärgen var svårt skadad. Ännu fyra dagar efter operationen hade han olidliga smärtor, sängliggande och knappast i stånd att röra sig och ingen lindring fanns i sikte.

Sullivan berättar:

 “I was completely helpless and the situation seemed hopeless. But it was this state of mind that led me to prayer. I called upon my very special intercessor and faithful friend: “Please Cardinal Newman, help me to walk, so that I can return to my classes and be ordained.”

Praktiskt taget momentant efter bönen kunde Sullivan gå upp och gå. Hans doktorer kunde inte medicinskt förklara den momentana förändringen i hans tillstånd.

3 juli 2009, efter att fallet hade granskats av en expertpanel av läkare, godkände påve Benedikt XVI helandet som ett under som kan ligga till grund för saligförklaringsprocessen av kardinal Newman.

Nu ser jag att John Cornwll på tveksamma grunder ifrågasätter hur helandeundret bedömts. Det är samme brittiske journalist som 1999 författade den kritiserade boken om Pius XII "Hitlers påve" där han helt grundlöst anklagar Pius XII för antisemitism och att vara medlöpare till Hitler. (Senare granskning av arkivmaterial från Vatikanen har visat att det förhöll sig precis tvätom).  På humanistbloggen där man inte heller verkar särskilt noga med fakta fångar man givetvis direkt upp detta och använder det tacksamt i sin propaganda. Här en bakgrundsartikel som reder ut hur det ligger till.

Låt inte sexradikalerna beslagta ditt sexliv.

Nasrin Sjögren, ung mamma och medarbetare i bl.a. Världen idag är befriande chose-fri när det gäller att säga väsentliga saker om vår sexualitet, så misshandlad idag i ett översexualiserat mediasamhälle. Som ung med hormonerna hoppande och grupptrycket stort är det sannerligen inte lätt att orientera sig. Kyrkan som borde kunna ge vägledning är tyvärr ofta alltför lam och träffar inte en ton som får majoriteten av ungdomarna att lyssna, ännu mindre tro att kyrkan har något väsentligt att komma med (vilket hon har). Därför behövs sådana som Nasrin Sjögren som inte är rädda för att sjunga ut. Så här karakteriserar Nasrin många församlingars agerande i en krönika i Världen idag:

Kyrkan lyckas på sin höjd skaka fram en ängslig predikan. Men det tar sig inte riktigt. Det blir ganska allmänt hållet. Om att vara snäll mot andra. Säga nej om det känns konstigt. Inte stressa. Kanske rent av några ord om Bibelns syn är att sex hör hemma inom äktenskapet. Sedan är det tyst... Och det enda man har fått med sig är att mamma, pappa, ungdomspastorn och Gud blir ledsna om man har sex. Då är inte frågan om, utan när, man påbörjar sitt föräktenskapliga sexliv. Det är som att be om ett påfrestande dubbelliv för den unga. Ofta behäftat med känslor av skuld och skam."

Detta duger ju inte. Den kristna traditionen talar om sexualiteten som en stor gåva, något att vara rädd om och förvalta, inte att konsumera och förbruka (förstöra). Men hur skall detta nå fram till ungdomarna? Nasrin skriver:

"Prata om hänförelsen och tacksamheten i att få vara med om ett barns tillblivelse. Förklara att äktenskapet finns för att skydda allt detta underbara. För att värna både sig själv och andra människor. Att syftet är att bevara det vackraste och sköraste inom oss. Tala om hudens hunger och hjärtats törst. Stå upp för intimiteten och skönheten i sexualiteten. Låt inte sexradikalerna degradera den till en ytlig och egoistisk form av ömsesidig onani. Vi är värda så mycket mer än detta simpla. Så oerhört mycket mer."

Johannes Paulus II talade också om detta i en serie föreläsningar under sina berömda onsdagsaudienser på 1980-talet, det som kom att kallas Kroppens teologi, texter som bara väntar på att upptäckas. Men hur förmedla de uppfordrande och vackra orden till handling och liv? Jag tror det måste börja hos ungdomarna själva. Jag ser framför mig en de ungas revolt mot den äldre sexradikala genarationens förföriska lockrop.  Vad säger SUK, vad säger de andra kristna ungdomsförbunden? Dags att bilda förtrupp så att det nya kan bryta igenom.

Newman, påven, tron och förnuftet.

Förra veckan invigdes Newmaninstitutet i Uppsala som katolsk högskola, den första katolska högskolan sedan 1500-talet. Institutet har hämtat sitt namn från kardinal John Henry Newman,  den brittiske anglikanen som konverterade till Katolska kyrkan och som skall saligförklaras nästa vecka i samband med påvens besök i England.

Newman står mycket för att kristen tro och intellektuell redbarhet och förnuft hänger ihop. Därmed är han en själsfrände till kardinal Joseph Ratzinger/påve Benedikt XVI och till klassiskt katolskt kristet tänkande över huvud taget. Utvecklingen av vetenskap och forskning i Europa har skett i mycket nära förbund med kyrkan, och många universitet, bland dem ärevördiga Uppsala universitet från 1477 grundades av Katolska kyrkan. Det finns något ytligt och och ett feltänk i humanisternas, Sturmarks, Dawkins´, Hitchens´ och en del andra ateisters totala utdömande av religionen. Att reducera frågan om kristendom till en fråga om förnuft och rationalitet leder fel. Istället hamnar man i en ny typ av extremism som är besläktad med de typer av religiösa fundamentalistiska system som man (ibland med rätta) kritiserar.

Som väl är ser man att det börjar dyka upp idékritik av den ateistiska humanismen. En av dem som formulerat sig väl är Elisabeth Gerle som i dagarna utkommer med boken "Farlig förenkling - om religion och politik utifrån Sverigedemokraterna och Humanisterna". Hon redogör för huvudtankarna i sin bok i en debattartikel i DN 11 september. Hon menar att Humanisterna precis som Sverigedemokraterna står för en farligt förenkling i samhällsdebatten.

I ivern att marginalisera kristendom har den katolska idéhistoriska tradition som satt förnuftet i främsta rummet förtigits i samhällsdebatten. Istället har kristendomen kommit att förknippats med extremism av olika slag och fundamentalism, vidskeplighet, maktmissbruk och annat ont (därmed inte sagt att kristna lika lite som människor i allmänhet är fria från sådant).

 Jesuitpater Philip Geister, rektor för det nyinvigda Newmaninstitutet ger i en intervju med Dagen vältaligt uttryck för den positiva syn på vetenskap och förnuft som Katolska kyrkan står för och som är ledstjärna för alla katolska högskolor. Han säger: "Katolska kyrkan har en grundövertygelse: Gud är alltings skapare, att syssla med att undersöka skapelsen och bli upplyst om den är egentligen att undersöka och finna vägen till Gud. Det är en i grunden religiös handling."  Katolska kyrkans syn på forskning och utbildning kan man sammanfatta som "ett måttlöst bejakande av kunskap". Teologiskt handlar det om att Gud är absolut kunskap, Gud är alltings ursprung. Vårt upplysande är en väg till Guds ljus. All kunskap är därför något gott - det som kan vara ont är om kunskapen används på fel sätt. Men kunskapen i sig är aldrig ond. Utifrån den grundsynen är det kanske inte så förvånade att det finns katolska präster (ofta jesuiter) som ägnat hela sitt liv åt avancerad forskning, till exempel i astronomi eller mikrobiologi.

Enligt Geister finns två ämnen har en särställning och är centrala i den katolska synen på utbildning: filosofin och teologin. De sysslar med de enligt kyrkan viktigaste frågorna: Varför finns vi? Vad är meningen med vårt liv? Vad vill Gud av oss? Vem är Gud? Filosofin bör studeras först, då den lär oss att tänka och använda vårt förnuft - ännu ett centralt begrepp i den katolska tron. "När människan utvecklar sina förmågor blir hon sig själv mer. Katolska kyrkans syn på utbildning präglas av övertygelsen om att människan, för att utvecklas fullt ut, måste ställa de stora frågorna. När man studerar filosofi lär man sig hur tänkandet och förnuftet hjälper oss att förstå; det är filosofins reflexiva funktion. Jag tänker - men tänker jag rätt eller har jag gjort ett tankefel? Filosofins lampa lyser upp de mörka hörnen."

Mycket av den fundamentalism vi ser i dag beror på bristande utbildning och på att man bortser från förnuftets rengörande funktion, menar Philip Geister.  "Å andra sidan har vi sekularismen där vi har förlorat tilltron till förnuftet, den tilltro som kan hjälpa till att besvara frågan: Varför finns vi? Den katolska utbildningssynen är övertygad om att förnuftet behövs för att vi inte ska hamna i något av dessa diken".

Kardinal Newman representerar i högsta grad denna katolska tradition som förenar intellektuell stringens och förnuft med en djupt förankrad tro och bejakande avi det mänskliga livets andliga dimension.  Hans exempel ger mod åt kristna av alla traditioner att aktivera sig i att genomsyra samhället med evangeliet och skapa ett samhälle som välkomnar och stöder alla dess medborgare. Newman representerar den stora traditionen inom den kristna tron, intellektuell stringens och en inlevelseförmåga i allt som är sant mänskligt, inklusive tron på Gud. Han representerar därvid något av den brittiska kulturen när den är som bäst.

I ett ledarstick i DN idag försöker Henrik Berggren göra en poäng av att Stephen Hawking (världsberömd fysiker) övergått från att tro på Gud som skaparen till Big Bang. Det är just den typen av pseudovetenskapliga resonemang kring Guds existens som förytligar och inte gör någon rättvisa åt vare sig vetenskapen, filosofin eller teologin. Vilken hypotes om Gud ligger till grund för att hans existens kan bekräftas eller förkastas beroende på om Big Bang teorin kan verifieras eller inte?

 Jag avslutar detta med ett citat från Lars Cavallins bok Benedictus XVI - en teologisk introduktion. Jag tycker denna text på pricken fångar in hela problematiken:

"Tron utmanar det filosofiska förnuftet att inse att tron är en förutsättning för dess rationella aktivitet. När det mänskliga förnuftet görs absolut, ja, till något gudomligt, börjar nedräkningen för dess härskarställning som tycktes så säker när "upplysningen" stod på sin höjdpunkt. Istället rättfärdigar detta autonoma förnuft det irrationella. Det har enligt Ratzinger skett exempelvis hos Jaques Monod, biolog och filosof, som hävdade att "slumpen" och "nödvändigheten" kunde förklara allt. Det rationella blir i det allmänna medvetandet alltmer identiskt med det som experimentellt kan genomföras i ett laboratorium. Därmed avstår människor från att söka sanningen och frågar sig bara vad som kan göras med det man positivt upptäcker. Universiteten blir tekniska högskolor - just dessa universitet, som har sitt ursprung i den medeltida övertygelsen om att själva sanningen kan sökas och till och med finnas, därför att tron förklarar att sökande efter sanning är möjlig." (sid 175)

Medeltiden var långtifrån mörk i alla avseenden. Vi behöver katolska högskolor som Newmaninstitutet med traditioner som går tillbaka till medeltiden för att upplysa vår irrationella nutid.

Dagens ledarblogg Humanistbloggen

Låt oss be för påvens besök i England

Nu ser Englands katoliker fram mot påve Benedikts besök 16-19 september. Christina Cooper, utgivare av GoodNews Magazine (Karismatiska förnyelsens tidning) skriver i webbupplagan: "Påvebesöket  är ett stort tillfälle för evangelisation och katekes, och en kallelse för oss att förbereda oss bra.  Låt oss be:

• -att den helige Ande skall använda besöket till Guds ära
• -att påven inspireras att tala Herrens ord till hela den engelska nationen på ett sätt som blir hört
• -att var och en av oss är lyhörda för Andens ingivelser så att vi kan ta vara på tillfällena som ges att vittna om vår tro
• -att allt det negativa kan besegras genom kärleken så att Kristus blir upphöjd och ärad."

En höjdpunkt kommer att bli saligförklaringen av kardinal Newman. Newman konverterade till Katolska kyrkan som han menade inrymde "trons fullhet", men han var också tacksam mot Church of England som hade gett honom så mycket av Guds nåd i hans liv. Kardinal Newmans exempel ger mod åt kristna av alla traditioner att aktivera sig i att genomsyra samhället med evangeliet och skapa ett samhälle som välkomnar och stöder alla dess medborgare. Newman representerar den stora traditionen inom den kristna tron, intellektuell stringens och en föreställningsförmåga som är ett arv från hela det brittiska folket, menar ärkebiskop Kurt Koch, nytillträdd chef (efter kardinal Kasper) för Påvliga rådet för kristen enhet. Koch hoppas att dessa djupare aspekter av påvebesöket  inte skall komma bort i nyhetsbevakningen.

Låt också oss hoppas det och be för påvens besök i England enligt de intentioner Christina Cooper föreslår ovan.

Mera om påvens Englandsbesök:

Påve Benedikt och kardinal Newman delar samma kamp mot relativismen.

BBC räknar med 1 miljard tittare vid påvens besök.

Har jag en för luthersk kyrkosyn?

Jag har skrivit ganska mycket på min blogg om ekumenik, och på sista tiden har fokus varit mycket på pingströrelse och karismatisk förnyelse. Mina två inlägg om vart Svenska kyrkan väckte också mycket uppmärksamhet. Kritik har framförts mot mig både på bloggen samt privat, muntligen och via E-post. Kontentan av kritiken är att jag inte verkar ha en tillräckligt katolsk kyrkosyn, jag är för "luthersk". Först vill jag säga att jag ser inte kritik som negativt. Jag är tacksam för all feedback jag får, och jag tar kritiken på allvar.

Men jag håller inte med om att jag inte skulle ha en katolskt förankrad syn på Kyrkan. I så fall har inte heller biskop Anders, påve Benedikt, msgr Lars Cavallin,  p Anders Piltz, Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om Kyrkan, Katolska kyrkans katekes m.fl personer och dokument som jag förlitar mig på den förankringen. I mina försök att förstå varför man ändå kommit fram till ett sådant omdöme om mig har jag fastnat för tre möjliga orsaker.

1. Min positiva inställning till det pingstkarismatiska.
2. Mitt sätt att föra samtal som går ut på att lyssna till motparten och problematisera framför att genast göra dogmatiska deklarationer. 
3. Svårigheter att kunna se från flera perspektiv.

Jag kommenterar här var och en av dessa tre puntker.

1. Den personliga pingsten, andedopet (jft Apg) tillhör ett fullödigt katolskt kristet liv.  Att vara öppen för pingst-erfarenheten och praktiserandet av de andliga nådegåvorna står inte på något sätt i motsats till att ha en alltigenom katolsk syn på kyrka och sakrament. Eftersom Pingströrelsen uppstod i en evangelikal miljö och till största delen sammanknippas med frikyrkor, så kan man möjligtvis förstå associationen till protestantism. Men Apostlagärningarna är en enda lång beskrivning av hur Anden verkar i Kyrkan. 1897 ger påven Leo XIII ut encyklikan Divinum Illud munus om den helige Ande samt uppfordran att årligen be en pingstnovena. På nyåret 1900 förklarar han 1900-talet som den helige Andes århundrade och ber hymnen Veni Creator Spiritus för hela kyrkan. Inför Andra Vatikankonciliet 1962 ber påven Johannes XXIII inför öppnandet "Gudomlige Ande, förnya dina under i vår tid som i en ny pingst”. I konciliets konstitution om Kyrkan fastslås att de andliga nådegåvorna också är till för vår tid att tas emot och brukas av alla döpta. Man räknar med att 120 miljoner katoliker berörts av karismatisk förnyelse och alla de sista påvarna har uttalat sig mycket positivt om förnyelsen och sagt att det är mycket viktigt, ja nödvändigt för kyrkan. Pingtstaftonen 2006 träffade påven Benedikt karismatiska förnyelsen och andra nya rörelser i Kyrkan på Petersplatsen. I ett tal 2005 sade han: "I hope the Holy Spirit will meet with an ever more fruitful reception in the hearts of believers and that the 'culture of Pentecost' will spread, so necessary in our time"  Och senast i samband med förra veckans onsdagsaudiens talade han om de andliga nådegåvorna som viktiga för att bygga upp Kyrkan.  Men många katoliker, kanske särskilt tidigare pingstvänner som konverterat har svårt att ta till sig detta eftersom man har blivit sårade genom ett felaktigt människocentrerarat, schablonmässigt och oandligt sätt att praktisera de andliga nådegåvorna, vilket istället för befrielse och centrering på Kristus inneburit tvång och övergrepp på den personliga friheten. Här finns mycket som behöver helas för att man skall kunna få ett rätt perspektiv på dessa ting. (Peter Hockens bok Skammen och härligheten rekommenderas).

2. I en dialog kommer man ofta längre genom lyssnade och samtal än genom att stumt deklarera ståndpunkter. Att problematisera och resonera är mitt förhållningssätt i en dialog, jag kan förstå att detta kan få det att verka som om jag delar motpartens inställning, men så behöver det inte alls vara, vilket var och en kan konstatera som noggrant läser det jag skrivit och försöker greppa helheten och inte stanna vid enskildheter. Och jag är övertygad om att denna resonerande hållning är det mest effektiva i längden och att jag därmed bidragit bra mycket mera till att vinna förståelse för Katolska kyrkans tro än om jag enbart skulle deklarera dogmer på min blogg. Dessutom hjälper det mig själv till större ödmjukhet och djupare förståelse.

3. Den kristna tron är fylld av motsatser och djupdimensioner. Gud är en och ändå treenig. Jesus Kristus är både sann Gud och sann människa på en gång. Kyrkan är både Kristi mystiska kropp och Guds folk, både ofelbar och fri från synd och i behov av rening och förnyelse. Att renodla bara den ena av dessa aspekter faller på sin egen orimlighet, det har aldrig varit Katolsk tro att göra det. Lars Cavallin kommenterar i sin bok om Benedictus XVI (s 169-171),  Joseph Ratzingers syn på Kyrkan utifrån artikeln Zu Wesen und Struktur der Kirche i boken Kirche, Ökumenie und Politik, vilket utmärkt iillustrerar det jag vill säga. I denna artikel ser man tydligt att Ratzinger utgår från Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om Kyrkan. Kyrkan växer inifrån, genom sin förening med Kristus i tro, hopp och kärlek. Detta är en inre aspekt på Kyrkan som inte kan skiljas från den yttre aspekten, yttersidan i form av gemenskap, en historiskt given "kropp". Kyrkan är ett "vi" där alla (såväl vigda ämbetsbärare som lekmän) har ansvar för hennes liv och sändning och är kallade att samarbeta med alla andra. Ratzinger betonar att Andra Vatikankonciliets konstitution om Kyrkan för första gången införlivar tanken på en utveckling av teologi och lära i ett auktoritativt kyrkligt dokument. Ratzinger menar att detta befriar teologin från en steril arkaisering av kyrkans liv och lära, samtidigt som det innebär en strävan mot en mer genuin förståelse av ett tänkt idealtillstånd. Bara genom en levande kontinuitet som utvecklar ursprungets innehåll kan ursprunget bevaras intakt.  Cavallin kommenterar (s 171:):

"Det är utifrån dessa tankar lätt att associera till Andra Vatikankonciliets huvudanalogi när det gäller kyrkan, nämligen kyrkan som Guds folk. Fördelen med detta begrepp, framför allt i relation till den andra huvudanalogin, kyrkan som Kristi mystiska kropp, är att man lättare kan ta itu med det problem som medlemskapet i kyrkan innebär för dem som står utanför den konkret existerande katolska kyrkan. Om man bara har att utgå från Kristi (mystiska) kropp och denna är identisk med just denna konkret existerande kyrka, är man antingen medlem i denna kyrka, lem i denna kropp, eller också ingenting; men tanken på kyrkan som Guds folk tillåter ett så att säga utvidgat medlemskap. Likaså kan man tala om förnyelse och reform av kyrkan om man ser henne som Guds folk, som står inför Kristus, sin Herre, och därmed inte helt och hållet identifieras med honom. När kyrkokonstitutionen uppenbart föredrar beteckningen "Guds folk" framför "Kristi kropp" beror det enligt Ratzinger också på det nyvaknade intresset för trons eskatologiska anspekt: kyrkan är på pilgrimsfärd, hon är ännu inte framme, hon är inte identisk med det fullkomliga Gudsriket vars krafter finns i henne."

Men denna beskrivning av Kyrkan som Guds folk får inte bli ensidig. Kyrkan är inte enbart Guds folk, utan också "Kristi mystiska kropp", i sig själv ett slags sakrament enligt Andra Vatikankonciliet, som inrymmer sakramenten och frälsningens fullhet. Ensidig användning av begreppet Guds folk kan missbrukas, politiseras. till sist får man en konstruerad anti-hierarkisk folkkyrka, som rymmer alla möjliga mänskliga ideer i tiden, blott inte Jesus. Det är en sådan trend som traditionalisterna varnar för. Se denna roliga satir som jag hittade på Dante-bloggen.

Är man trygg och förankrad i sin tro och har en medveten kyrkosyn, så kan man också umgås med protestanter och även bejaka de andliga rikedomar och kyrkliga allmängods som dessa samfund värnar om och betonar.  T.ex. Pingströrelsens betoning av andedopet och de andliga nådegåvorna som nämnts ovan, eller protestantismens grundläggande betoning av Bibeln och bibelordet. Att umgås med bibelordet och hämta näring ur det är faktiskt något som är viktigt och grundläggande för en katolik också. Men det är som om katoliker ibland har en överkänslighet mot det protestantiska, som om de vore rädda för att förlora sitt eget om de bejakar något som protestanter gör. Ibland anar man en slags  tuff trotsighet i att vägra att äga en bibel, precis som vissa ibland kan vägra ta på sig hjälm då man cyklar. (I min ungdom var det också tufft att spela ishockey barhuvad).

Andliga nådegåvor i funktion. Bilder från reträtten för inre helande på Marielund i helgen med f Rufus Pereira