Isidor Forum
Forum för dialog kring katolsk tro och katolska kyrkan. Ägs av Isidor nätverk och data
Den pingstkarismatiska strömmen och visionen om de kristnas återförening i Kyrkans centrum
Bengts Blogg

Syndication

Recent Posts

News

Archives

Världspingstkonferensen pågår just nu i Stockholm. Det har skrivits ganska mycket om Pingströrelsens historia, den tog sin början 1906 i Los Angeles med väckelsen på Azusa Street där John Seymour var pastor. Senaste bidraget är en välskriven bok på svenska av Henrik Engholm utgiven på Livets Ords förlag. John Seymour var ursprungligen katolik och hans föräldrar tillhörde den afrikanska befolkningen i amerikanska södern som utnyttjades som slavar. Seymour kom sedemera att ansluta tsig till en baptistförsamling, och vilken roll hans katolska bakgrund spelat förtäljer inte historien. Församlingen på Azusa Street utmärkte sig genom att alla var ett i Jesus Kristus. Här gjordes inte skillnad på svart och vit, man och kvinna, rik och fattig. Det var en revolutionerande grupp i dåtidens segregerade samhälle.

Pingströrelsen kan ses som en proteströrelse för Anden mot en kraftlös och intellektualiserad protestantism, där det tydligt visat sig att troheten mot Guds ord inte automatiskt innebär andlig vitalitet. Men det som börjar bra fortsätter inte alltid på ett bra sätt, utan behäftas också med dåliga sidor. Det fina med Engholms bok är att den tar upp också de negativa och dåliga sidorna.

En annan person som vet mycket om Pingströrelsen är den katolske prästen Peter Hocken. Han har inte bara studerat Pingströrelsen, utan också hur den grundläggande pingst-erfarenheten, utgjutandet av Anden och praktiserandet av de andliga nådegåvorna på så sätt som skedde i den första kristna församlingen enligt beskrivningen i Apostlagärningarna, kom in i de gamla etablerade samfunden och kyrkorna (protestantiska, anglikanska, katolska) i form av karismatiska förnyelserörelser. Peter Hocken ser detta som ett och samma skeende, man kan tala om den pingstkarismatiska strömmen. På ett mycket kunnigt sätt reflekterar han över innebörden i detta skeende och vilken signifikans det har i ett större ekumeniskt sammanhang. Han skrev boken Skammen och härligheten redan 1994 (The Glory and the Shame), den var då närmast profetisk, men idag tror jag detta är tankar som mer och mer medvetandegörs i den ekumeniska kristna kontexten. Det känns inte som en slump att det är på det ekumeniskt sinnade Livets Ords förlag som den till svenska översatta boken är utgiven.

Hocken är ingalunda enbart positiv till Pingströrelsen och den Karismatiska förnyelsen, sakligt och utan att försköna beskriver han också dess avigsidor och vad som har gått snett (därav titeln på boken). Inte desto mindre menar han att den pingstkarismatiska strömmen, utgjutandet av Anden under 1900-talet är ett suveränt Guds verk för förnyelse av det kristna livet i alla dess dimensioner, innefattande försoning mellan åtskilda kristna traditioner och kyrkor.

Det centrala i denna nåd är att Jesus döper i helig Ande, det är huvudsakligen ett kollektivt verk som återupplivar och formar Kristi kropp (Paulus kallar Kyrkan Kristi kropp) som på den första pingstdagen. Denna nåd är både ekumenisk och eskatologisk, menar Hocken. Den utgjuts över alla människor som tillhör Guds förbund i alla kristna traditioner, gamla som nya, och - vilket är signifikant enligt Hocken - över Gamla förbundets folk. En oväntad utveckling under senare år är de messiastroende judiska församlingar som uppstått i t.ex.  USA, de gamla sovjetstaterna och i Israel. I Israel finns mer än 10.000 messiastroende judar. Kännetecknade för dessa församlingar är deras karismatiska prägel. Den judekristna delen har under större delen av Kyrkans historia saknats då hednakristendomen helt tog över. Det som nu sker är, menar Hocken, att förbereda Guds folk för en förnyad och återupprättad Kyrka före Jesu återkomst (vare sig denna händelse är nära förestående eller inte med mänskliga mått mätt). Pingstvänner, karismatiska protestanter och katoliker, messianska judar och oberoende karismatiska kristna är alla följden av ett och samma övergripande utgjutande av Anden.

För att enheten skall bli möjlig är det nödvändigt att begrunda Kyrkans väsen och vad som konstituerar henne. Vi talar slarvigt om olika grupper som "kyrkor", men Kyrkan är en enda helig, katolsk (=allmän) och apostolisk. Även jag kan använda begreppet "kyrka" i denna överförda bemärkelse, men när jag skriver "Kyrkan" med stort K, då menar jag den enda kyrkan som Kristus grundat. Det är inte främmande för någon som är insatt i kristen tro och ekumenik att Katolska kyrkan ser på sig själv som bärare av alla de element som är grundläggande för Kyrkan här på jorden: Den allmänna gemenskapen i dopet och eukaristin, det trefaldiga ämbetet av biskop, präst och diakon, det påvliga ämbetet som Petrus efterträdare. Allt detta är Andens verk, men det betyder inte att det sätt som dessa element utvecklats på i historien i alla stycken är Andens verk. Också Katolska kyrkan måste som alla andra kyrkor och samfund i Andens ljus pröva allt och sålla bort det som inte är av Anden och ett hinder för Guds verk. Det är inte heller främmande för någon som är insatt i dessa frågor att Katolska kyrkan därför ser på andra kyrkor som mer eller mindre ofullständiga genom att vissa av de element saknas om är kännetecknande för Kyrkans fullhet. Att Katolska kyrkan håller fast vid detta är hennes bidrag till det ekumeniska samtalet. Varje kyrkogruppering har på motsvarande sätt ansvar att inför Gud att vara trogna det de urskiljer och uppfattar som Guds vilja och helhjärtat leva ut det och skilja ut det som orenar och som man behöver omvända sig från.

 

Det finns stora skillnader mellan olika kyrkoorganisationer:

  1. de gamla kyrkorna (katoliker, östliga och orientaliska ortodoxa)
  2. reformationskyrkorna som avskildes från den förstnämnda gruppen, ofta i nationella block
  3. frikyrkorna som ofta bildats spontant

Katolska kyrkan bör motstå frestelsen att hävda att man har en fullständig klarsyn och överlägset yvas över att man tillhör den "riktiga" Kyrkan. Tvärtom borde en sådan insikt föranleda mycket stark ödmjuhet och att ta bort bjälken ur sitt eget öga, besinnande hur stort ansvar det är att representera Kyrkan. Man borde också i ödmjukhet fråga sig varför Gud måste ta omvägen utanför Katolska kyrkan och låta den helige Ande komma över icke-katolska kristna. kanske det beror på att det finns så mycket slagg och orena strukturer inom Katolska kyrkan som måste rensas ut att Gud helt enkelt var tvungen att välja denna väg. (Jämför att Paulus först predikade i synagogorna men vände sig till "hedningarna" när judarna inte ville ta emot hans förkunnelse).  Inte minst påven ger uttryck för denna ödmjukhet. Låt mig, jag vet inte för vilken gång i rad på denna blogg, citera Joseph Ratzingers svar på Peter Seewalds fråga i intervjuboken från år 2000: Vem skall ansluta sig till vem?

"Den formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att också hon går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte här några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troednes viddaregående under ledning av Herren - som vet vägen. och som vi anförtror oss."

Frikyrkorna idag är mindre överlastade av traditionsarv än Katolska kyrkan, och det finns ibland ett ideologiskt motstånd mot själva tanken på traditioner (varning för att "hoppa på tåget till Rom"). En som föredömligt gått i spetsen för att bryta detta motstånd är Livets Ords pastor Ulf Ekman som de sista åren reflekterat mycket över Kyrkans natur och att fullheten i Kristi kropp inte kan uppnås utan en öppenhet för arvet från de gamla kyrkorna. Se t.ex. hans bok Andliga rötter. Men Ulf är inte ensam om detta, utan jag tror han representerar en strömnings inom kristenheten och kanske särskilt inom den karismatisk betonade frikyrkligheten där medvetandet om Kyrkans universalitet och arvet från de gamla kyrkorna växer, kanske t.o.m. till en nivå som övergår vissa episkopala protestantiska samfund där man mera sitter fast i sina egna strukturer.

Men för att enheten inte skall bli ett människoverk krävs tid för djup självrannsakan inför Herren, både inom de olika samfunden och i en gemensam ekumenisk process. Om de äldre samfunden bör rannsaka vad som kommit in som slagg och döda strukturer i tillägg till Guds verk, så bör frikyrkorna fokusera mera på vad man har förkastat. Man skulle kunna fråga sig hur så olikartade samfund och kyrkoorganisationer som finns inom den splittrade kristenheten idag någonsin kan komma samman, och en del ekumenikens dödgrävare tvivlar. Men vi måste alla vara trogna mot vår kallelse att representera och ingå i den universella Kyrkan och att varje lokal församling är inlemmad i vinträdet. I tro måste vi sträcka oss mot den vision som Jesus själv anger i sin översteprästerliga förbön (Joh 17).  Lärjungarna tvivlade också många gånger, och vid ett tillfälle svarade Jesus: "För människor är det omöjligt, men för Gud är allt möjligt."

Åren innan Berlinmuren föll var det ingen människa som trodde att det var möjligt. Jag tror vi får se många murar falla under de närmaste åren inom kristenheten. Pingströrelsens uppkomst i början av 1900-talet var ett ovaäntat handlande av Guds nåd, likaså pingsterfarenhetens återvändande till de äldre kyrkorna och samfunden i form av karismatiska förnyelserörelser, likaså de judekristna församlingarnas uppkomst under senare år. Vad är Guds nästa oväntade drag???

Min förhoppning är att Världspingtkongressen besinnar dessa perspektiv och öppnar sig som en gåva åt hela kristenheten, och inte sluter sig i en triumfalistisk hållning och ser sig som de enda rätta kristna eftersom "de har Anden".  Jag ser många positiva tecken på att denna öppenhet finns inom Pingströrelsen idag. I sin senaste bok The Challenges of the Pentecostal, Charismatic and Messianic Jewish Movements påpekar Peter Hocken att den tidiga pingströrelsen såg sig som  restaurationistisk, d.v.s man ville tillföra något som hörde kyrkan till, inte skilja ut sig och bilda ny kyrka. Lewi Pethrus har ju själv sagt vid något tillfälle, att om han hade fötts i ett katolskt land så hade han nog varit katolik. Jag önskar Guds välignelse över kongressen och förhandlingarna i Stockholm denna vecka.

Dagen Dagen  Dagen Dagen


Posted 2010-8-25 20:52 by Bengt Malmgren
...
Ansv. utgivare: Bengt Malmgren