Isidor Forum
Forum för dialog kring katolsk tro och katolska kyrkan. Ägs av Isidor nätverk och data
Bra och dålig sekularisering
Bengts Blogg

Syndication

News

Archives

Jag blev inte särskilt imponerad av artikeln av de fyra kristna debattörerna Sven-Bernhard Fast, Caroline Krook, Peter Weiderud och Karin Wiborn i DN 27/7. Islamofobi kan vara ett problem i samhället, ja,  liksom antisemitism. Men det bekämpas inte med den typ av närmast dumsnälla tolerans som jag upplever författarna uttrycker i en ganska flummig artikel där man ser mellan fingrarna på mycket barlast i religionerna (t.ex. islam, men även kristendomen) som man faktiskt behöver kritisera. När det gäller islam verkar inte finnas någon gräns för toleransen, eftersom all kritik stämplas som islamofobi, medan när det gäller kristendomen finns ett omvänt kritiskt förhållningssätt med en slags naiv tro på att godheten och konformismen med gängse liberala ideologiska värderingar skall lösa alla problem.  Genom en sådan konformism tror man sig vrida argumenten ur händerna på religionskritikerna, men icke! - Idag bemöts de kristna debattörerna av  Dilsa Demirbag-Sten och Per Bauhn. Per Bauhn är professor i praktisk filosofi och Dilsa Demirbag-Sten är känd ateistisk samhällsdebattör som jämställer gudstro med att "tro på tomtar och troll". Jag brukar ofta ha invändningar mot ateistiska humanisters kristendomskritik, men idag håller jag faktiskt med om en del av vad som sägs i denna välskrivna artikel.

Att vi skall älska också muslimer och judar är självklart, det ingår i en på naturrätten grundad etik som vi kristna är rörande överens om också med sekulära humanister och ateister. Men det är inte kärlek att ge upp det egna samhällets rutiner och traditionella grundvalar eller helt okritiskt böja sig och avstå från rationell kritik i sådant som faktiskt behöver kritiseras också på religionens område. Våra helgdagar är till stor del grundade på kristendomen, korset i den svenska flaggan påminner oss om kristendomen, ja själva tideräkningen utgår ju från Kristus, men vad hjälper det våra muslimska och judiska invandrare om vi skulle börja rubba på sådana rutiner och ordningar i toleransens namn, det skulle bara skapa oreda i samhället vilket inte vore till gagn för någon.

Och varför behöver vi förvägra våra icke-kristna barn att vara med i en så fin tradition som skolavslutning i kyrkan? Inte är det muslimer och andra icke-kristna religiösa grupper som har ont av det, möjligen en del västerländska medvetna ateister (i Italien var det ju en finsk ateistisk familj som drog igång processen med krucifixen i skolorna)  och kristna med missriktad tolerans som ibland tycks vilja förminska sig själva till självutplåning av rädsla för att uppröra andra. Betänk att våra veckodagsnamn bygger på nordisk hednisk mytologi, och månadsnamnen på romersk hednisk mytologi. Lika lite som vi kristna ställer krav på att döpa om månaderna och veckodagarna till något mer neutralt, lika lite tror jag muslimerna reflekterar på att de skulle vilja ändra på traditioner och rutiner som har bakgrund i vårt lands kristna historia. Här resonerar  Dilsa och Per helt riktigt.

Det finns en bra och en dålig sida med sekulariseringen. Då Dilsa och Per resonerar utifrån förnuftet utan ideologiska skygglappar kan vi kristna vara i allians med dem och alla människor av god vilja som använder sitt förnuft. En god sekularism handlar om att med förnuftet som bas utrannsaka de lagar som gäller för vårt liv på jorden, och även utifrån vårt samvete utrannsaka vad som är god etik i umgänget människor emellan och i vårt förhållande till djur och natur. Vi kristna tror att Gud har skapat allt och skrivit sin lag i varje människas hjärta. Som Paulus skriver: "Hedningarna har inte lagen, men om de av naturen fullgör lagens krav, då är de sin egen lag fast de saknar lagen. Därmed visar de att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan; om det vittnar också deras samvete och deras tankar när tankarna anklagar varandra och försvarar sig". (Rom 2:14-15) Det spelar ingen roll om vi tror så, eller om vi inte tror att det finns någon Gud bakom världsalltet eller vårt samvete. Vi kan alla ändå gemensamt ha en dialog och utrannsaka den värld som vi tar emot genom våra yttre och inre sinnen och bearbetar med våra själsförmågor. Detta är en god sekularism. Det är en god grund att bygga ett demokratiskt samhälle på.

Dålig sekularism däremot är när man förnekar tron som en positiv grund för mänsklig utveckling och enbart ser religionerna som något negativt som är destruktivt för utvecklingen och som människan bör göra sig av med. Dilsa och Per verkar resonera åt det hållet när de skriver:

...religionens förmåga att slita sönder samhällen i oförsonliga strider, och att det därför, av ren social självbevarelsedrift, är bäst att hålla religiösa föreställningar borta från politik och lag. 

Inte tu tal om att det finns mycket i religionerna som kan och bör kritiseras, liksom i allt annat mänskligt som utövas av människor som till sin natur är bristfälliga och ofullkomliga, men om man menar att tron på Gud i sig är något destruktivt, då är jag inte med. Dålig sekularism är också när människor utifrån okunskap och brist på hopp och kärlek förlorar tron och ersätter den med en helt inomvärldslig tro på det mänskliga projektet, en tro som ofta blir frustrerad och leder till modlöshet och tomhet. Dålig sekularism är det också när kristna kyrkor svalnar i sin tro och förlorar sin förmåga att förmedla tron utan istället uppslukas av sekulära värderingar.

Påven Benedikt XVI har i sina tre encyklikor Deus Caritas Est (Gud är Kärleken),  Spe Salvi (I hoppet är vi räddade) och Caritas in Veritate (Kärlek i Sanningen) återkommit till detta tema. Hopp och kärlek kan alla bejaka, men tron, den tredje teologiska dygden är ifrågasatt av dem som inte tror. Men en genomgående tråd i påve Benedikts encyklikor är sambandet mellan alla dessa tre s.k. "teologiska dygder". Han skriver i Deus Caritas Est: ”(Tron öppnar) nya horisonter bortom förnuftets sfär”, och renar förnuftet från blindhet. På så sätt ”möjliggör tron för förnuftet att verka mer effektivt och att klarare utrannsaka det som är dess objekt” (nr 28).

I Spe Salvi kommenterar påven utifrån Paulus brev till Hebreerna trons natur: “Tron är inte enbart en personlig akt för att försöka gripa om något vi inte ser, den ger oss också något. Den ger oss något av den verklighet vi väntar på, och verkligheten vi ser framstår som 'bevis' på det vi ännu inte ser. Tron drar framtiden in i nuet…” (Nr 7). Påven talar om en trons kris. En tro utan Gud ersätts av en tro på mänskliga framsteg och framtiden, men idag tvivlar många människor på framtiden och människans förmåga att gestalta den. Framtiden framstår många gånger i människors upplevelse som ett hot mot människans värdighet och frihet. (Nr. 17-23).

I Caritas in Veritate utvecklar påven Katolska kyrkans sociallära och citerar sin föregångare Paul VI och säger att med förnuftet kan vi sluta oss till jämlikheten mellan alla folk, men förnuftet kan inte skapa broderskap utan hjälp av tron (Nr 19). Han betonar att för autentisk mänsklig utveckling är det nödvändigt med en dialog mellan tro och förnuft (Nr. 56-57). När tron bara blir en tro på mänsklig utveckling, på institutioner, politiska strukturer, teknologi, så hotar det utvecklingen. Utan tron på Gud så hotar alla dessa andra former av tro att reducera och förstöra människan. Tron på Gud är det som kan ge en djupare motivering för mänsklig utveckling, det ger mening och hopp åt dem som ägnar sig åt arbetet för mänsklighetens bästa.  Påven sammanfattar detta: "En humanism som utesluter Gud är en inhuman humanism" (Nr 78). Sann utveckling förnekar inte människans andliga dimension.

Påven skriver att han ser hur kärleken tolkas felaktigt i dagens värld och därmed töms på innebörd. För att rätta till detta behövs att vi ingjuter den med sanningen. "På detta sätt tjänar vi inte endast kärleken upplyst av sanningen, vi bidrar också till att ge sanningen trovärdighet och visar på dess övertygande och autentiska kraft inom det sociala livets praktiska ramar.”  Sanningen konstaterar påven, "befriar även kärleken från emotionalismens begränsningar” och gör det möjligt för kvinnor och män "att släppa sina subjektiva åsikter och intryck” och ”öppna och förena våra sinnen i kärlekens logos”.


Posted 2010-8-3 7:58 by Bengt Malmgren
...
Ansv. utgivare: Bengt Malmgren