Innanför eller utanför den kyrkliga familjen?
Samtalet kring Benny Hinns Sverigebesök har varit konstruktivt därför att det sätter fokus på principiella problem i kristenheten.
En del Benny Hinn-kritiker är kritiska därför att de är kritiska till karismatiska uttryck i kristendomen över huvud taget, eller åtminstone till den form av superevangelister av amerikanskt snitt som Benny Hinn representerar. Den diskussionen lägger jag åt sidan och fokuserar istället på några principiella punkter:
En viktig fråga är hur vi i den kristna gemenskapen hanterar det när en broder eller syster hamnar i problem eller felar.
En reaktion är att vi vänder oss bort, särskilt när det gäller någon som representerar en annan spiritualitet än den vi gillar och säger: Den personen eller gruppen representerar en så annorlunda kristendom att dem vill vi inte ha med att göra, vi tar avstånd. Sådana reaktioner har jag hört från flera håll angående Benny Hinn. Sådana reaktioner kan också förekomma internt inom samfunden. T.ex. händer det att traditionellt sinnade katoliker betraktar liberala katoliker som en utanför-grupp, och kritiken var stark mot påven när han hävde exkommuniceringen av biskoparna i det starkt traditionalistiska prästsällskapet SSPX, många katoliker ville inte ha med dem att göra.
En alternativ reaktion är att ta sig an den andre eftersom det är en familjemedlem i Kristi kropp. Lider en lem lider hela kroppen. Medvetenheten att vi alla kristna tillhör samma familj och att vi inte kan leva som om de andra inte tillhör oss har vuxit sig stark och är en frukt av den nya ekumeniken. Det innebär att vi har ett ansvar både att stödja när någon kommer i svårigheter (så skedde mellan församlingarna under den första kristna tiden) och att korrigera och tillrättavisa om någon ledare beter sig olämpligt eller presenterar en heresi. Så skedde under den första kristna tiden, där biskoparna tog ett sådant ansvar, och där biskopen av Roms ställning i egenskap av Petrus efterträdare utkristalliserades som en samordnande roll.
Inom Katolska kyrkan finns kollegialiteten inbyggd i strukturen. Runt hela jorden finns en kollegialitet bland katolska biskopar, på gott och ont. Går det bra för någon, så är det hela Katolska kyrkans glädje, och går det dåligt, så måste man också ta ansvar för det. Det går inte bara att ta avstånd från de biskopar som felat när det gäller t.ex. pedofiliskandalerna, det är en angelägenhet och ett ansvar för hela kyrkan.
I de frikyrkliga delarna av den pingstkarismatiska rörelsen är det inte så, där bygger kollegialiteten helt och hållet på att enskilda ledare tar ansvar för detta. David Johansson uppmärksammar problemet på sin blogg och efterlyser en slags motsvarighet till läroämbetet. Anders Gerdmar betonar i sitt senaste gästbloggsinlägg också vikten att ta de teologiska frågorna på allvar. Det är lätt med kollegialitet så länge allt är bra och man har framgång. Men när problem uppstår, och korrektion och kritik är nödvändigt, så krävs mycket civilkurage för en ledare att ta på sig en sådan roll. Det gäller kanske särskilt om någon byggt upp en framgångsrik mission. Men det är inte bevis på kärleksfullhet och ansvar att inte konfrontera en person om man ser att saker och ting går åt fel håll och från åskådarplats låta det krascha. Framgångsrika populära ledare kan nog därför bli ganska ensamma och sårbara, och det är en stor fara om de bara omger sig med ja-sägare som inte har mod att kritisera.
Kanske har det varit så med Benny Hinn? Pastor Dutch Sheets som jag flera gånger tidigare hänvisat till har satt ord på problemet som han ser det utifrån hans horisont som är pingstkarismatiska frikyrkor i USA. Han skrev i ett brev till sina kolleger:
"Vi, ledarna i den karismatiska gemenskapen har agerat med extremt låga krav på andlig urskiljning. Ärligt talat försöker vi ofta inte ens. Vi tar för givet att en persons trovärdighet baseras på andliga gåvor, storleken på deras kyrka eller mission, huruvida de kan profetera och utverka kraftgärningar etc... Vi, ledarna i den karismatiska kyrkan, försöker få vårt eget engagemang att framstå i bra dager och drar oss undan vårt ansvar då andra ledare faller - ett resultat av vår egoism och vårt högmod... Våra standards för att vara ansvarig inför någon (accountability) är otroligt undermåliga. Vi bygger på kamratskap istället för bibliskt ansvarstagande..."
Han skrev detta i ödmjuk ton, angelägen att inte såra, men kände sig ändå manad att verkligen sätta ord på detta problem. Jag tror något viktigt håller på att hända i Kristi kropp när kyrkoledare träder fram och medvetandegör sådant. I det perspektivet gör ju Ulf Ekman och Stanley Sjöberg något mycket bra i att både konfrontera och stödja istället för att ta avstånd. För att det är problem med Benny Hinns verksamhet, därom verkar alla vara överens. Vi läser i Dagen och Världen idag att Benny har reagerat ödmjukt på interventionerna och önskar fortsatt stöd och hjälp från de svenska pastorerna, både vad gäller teologin och de personliga frågorna. Sjöberg säger att han i framtida samtal med Benny Hinn även vill ta upp hans bruk att använda sig av dyra hotell på sina resor. "Jag tycker att era läsare ska veta att Benny inte åkte hem och var stark och tyckte att han hade rätt, utan att han åkte hem med en väldig bräcklighet", säger Stanley Sjöberg till världen idag.
Nog blir bilden av Hinn betydligt mera sympatisk då än om han hade reagerat med avståndstagande. Detta för oss osökt över till fortsättningen av Europakonferensen där Berit Simonsson på torsdagförmiddagen talade om svaghet som ett äkthetsbevis för en kristen människa. Ni som inte var med, ni måste bara lyssna till detta. Det finns på livetsordplay.se. Göran Skytte som talade samma eftermiddag är inne på samma tema. Hans föredrag rekommenderar jag verkligen också att ni tar del av. Det finns här.
Läs också i Dagen: Hinn och trovärdigheten.