Karismatiska nådegåvor och kyrklig struktur och ledarskap
Benny Hinns medverkan på Europakonferensen föranleder oss att reflektera över frågor som har med karismatisk förnyelse och praktiserande av andliga nådegåvor att göra och hur man bedömer äktheten i en karismatisk nådegåva, samt vilka faror och fallgropar som finns om inte karismatiska nådegåvor tillämpas inom en ram där det finns ledning och en kyrkoordning att underordna sig.
Jag har kommenterat Hinns framträdande på lördagkvällen här. Ulf Ekman kommenterar själv Hinns märkliga gnostiserande teologiska framställning här.
Söndagkvällens helandegudstjänst följde jag via internet. Även om flera av de närvarande upplevde en stark andlig smörjelse och Gudsnärvaro under kvällen, så är jag starkt kritisk till Benny Hinns uppträdande. Om Ulf hade kontrollen under lördagskvällen, så var söndagkvällen helt och hållet Benny Hinns show. Han inledde ett kollekttal som varade över en halvtimme genom att bedyra hur mycket han tyckte om Sverige. Sedan berättade han om hur stor han är ute i världen. 3 miljoner har hört honom i Indien och han har fått indiska regeringen på sin sida. Han berättade om hur Vatikanen bjudit in honom och hur kardinalerna kände till honom där, och att de sagt att de önskade hans kraft. Han hade också träffat de två sista påvarna. Sedan berättade han hur han profeterat över Israels premiärminister och hur stor och uppskattad han är där. Det hela mynnade ut i att en kollekt skulle tas upp för honom. Det var väldigt mycket Benny Hinns ego i förgrunden och väldigt lite Jesus. Även om det låg en gnutta sanning i att Hinn träffat de personer som han nämnde, så kändes det hela uppblåst, skrytsamt, det var mera försäljningsteknik och manipulation än att seriöst vädja till publikens hjärtan att offra till ett angeläget ändamål. Hela detta långa kollekttal var ett missbruk av åhörarna som kommit dit för att få andlig spis och en uppbygglig predikan.
Sedan återberättade Hinn ett antal bibeltexter där Jesus helar. Därefter följde bön för sjuka i en stämning som eggades upp i suggestiv riktning genom musik i bakgrunden. Människor kommer upp på scenen, får knuffar i pannan och faller bakåt. Sedan kommer människor upp och får vittna om hur de blivit helade. Varför måste allt detta ske i show-form på scenen inför öppen ridå? Därför att det är Benny Hinns affärsidé. På berömmelsen och rykte som en stor helare bygger hela hans verksamhet. Enskilda människor kan säkert ha djupa erfarenheter av helande, men det är att utnyttja dem att exponera skeendet på detta show-artade sätt inför en mångtusenhövdad publik, dessutom i TV-sändning som det ofta är när Benny Hinn ministrerar.
Jag ifrågasätter inte att människor som kom till mötet upplevde Andens närvaro och ett djupt inre helande. Som t.ex. den syrisk-ortodoxa flickan och hennes far. Ulf Ekman själv vittnar om sin positiva upplevelse av kvällen liksom Charlotte. Men det berodde inte på Benny Hinn, utan på att människor var öppna för Anden. Helanden och Andens närvaro beror inte på närvaron av en viss person utan på att det finns en öppenhet och förväntan hos människor och en anda av bön och Gudstillvändhet. Charlotte uttrycker det så bra på Dagens Europakonferensblogg:
Jag tror inte att det är människor det beror på om helanden sker. Om Gud griper in bör människor träda i bakgrunden. Träder människor i förgrunden blir åtminstone jag skeptisk och inte så lite irriterad.Jag skulle nog ha haft mycket svårt för kvällsmötet igår om inte Andens närvaro hade varit så stark att Hinn liksom automatiskt hamnade i bakgrunden, fast han gjorde sitt bästa för att stå i strålkastarljuset en stor del av tiden. Hinn var inte det viktiga igår. Guds närvaro var det centrala. Och så borde det väl alltid få vara, i alla kyrkliga sammanhang...? Att Gud ensam är i centrum.
Upplevelsens djup under gudstjänsten är inte det som skall ligga till grund för bedömning av Benny Hinns tjänst. Har man gjort en positiv andlig erfarenhet under ett möte tenderar man att vara positiv till mötesledaren och bortse från eventuellt andra brister. Då kan det vara viktigt att lyssna till fler röster och synpunkter från människor som har ett perspektiv från lite mera distans.
Från att ha varit krtitisk intar Stefan Swärd en mera ambivalent ställning i sitt senaste blogginlägg. Även Ulf Ekman är inte särskilt kritisk trots sina teologiska invändningar. Jag undrar varför. Jag tror så här, det finns bland frikyrkans folk, särskilt inom pingströrelse och bland karismatiska evangelikaler en rädsla att framföra kritik, därför att man då tror att man riskerar att utsläcka Anden. Om en person får en stark smörjelse och det börjar hända mycket kring den personen har man en benägenhet att haka på och blir blind även för ganska tydliga varningstecken som man bortser från. Så var det med Todd Bentley i Lakland där verksamheten fick fortgå ganska länge, folk kom i stora skaror från hela världen innan det kraschade. Dutch Sheets, pastor i Freedom Church, Colorado Springs, skrev i samband med Lakelandaffären ett klokt självkritiskt brev där han konstaterade att vi karismatiska ledare prövar inte andarna.
Nådegåvan utsläcks inte alls av ordning och struktur. Tvärtom kommer gåvan till sin rätt bäst när den utövas i ett sammanhang där det finns ledning och en kyrkoordning att underordna sig. Det var den klassiska pingströrelsens pionjärer fullt på det klara med. Levi Pethrus förstod detta mycket väl, och för David du Plessis som deltog i pingströrelsens dialog med Katolska kyrkan var detta självklart. Båda hade stor förståelse för Katolska kyrkan, och Levi Petrus sade vid något tillfälle, att hade jag varit född i ett katolskt land så hade han nog varit katolik. Hade man inte haft en ordnad församlingsstruktur och en ordning där man med förnuft och sans prövade nådegåvorna hade Pingströrelsen under 1900-talet inte haft den framgång den haft.
Anledningen till att den Karismatiska förnyelsen i katolska kyrkan är så blomstrande beror just på detta att man finns i ett sammanhang där det finns struktur och ledning. Karismatiska förnyelsen står under ledning av de lokala biskoparna och Katolska kyrkans läroämbete. Går något snett så finns ett skyddsnät, och det finns hela tiden en instans som hjälper till att pröva andarna. I varje läge där man tar ett steg framåt och prövar att handla enligt det man uppfattar som Guds kallelse (vilket vi kristna är kallade att göra), så finns också risk att det kan gå fel. Den risken måste man våga ta, annars skulle församlingen bli helt handlingsförlamad. Men det är också viktigt med självkritik och att analysera de faror som hotar. Goda ledare är medvetna om detta. Faror med karismatisk förnyelse kan t.ex. vara:
- Sensationslystnad, för mycket fokusering på extraordinära fenomen.
- Känslosamhet, överdriven betoning av emotionella andliga erfarenheter istället för helgelse och Andens frukter.
- Elitism, att tillmäta enskilda personer med andlig smörjelse extraordinär betydelse och se ner på dem som är utanför förnyelsen.
- Fundamentalism, bokstavlig och slentrianmässig användning av bibeltexter utan att se frukterna av seriös bibelexeges.
- Oärlig ekumenik, nedtoning av skillnaderna mellan kristna samfund så att vi tappar bort det som är distinkt och centralt till förmån för en flummig gemenskap som bygger på minsta gemensamma nämnaren mellan kristna. Sann ekumenik måste också adressera de svåra frågorna och ha intentionen att komma vidare med dessa.
- Självcentrering, tendensen till självtillräcklig pietism med risk att undvika socialt engagemang.
Ulf Ekman är en församlingsledare som åtnjuter stort förtroende och visar att han vill ta ansvar för både sitt eget samfund och är engagerad i det kristna samarbetet i Sverige i vidare bemärkelse. Ingen är sig själv nog, och Ulf känner Benny Hinn personligen, vilket kanske inte den lämpligaste utgångspunkten för en objektiv bedömning av hans tjänst. När man skall bedöma äktheten av en nådegåva tror jag en viktig grundprincip är att både början, mitten och slutet är bra. En profet måste prövas i den kristna gemenskapen och då är det viktigt att lyssna till flera, inte bara till dem som är entusiastiska.
Som flera andra också påpekat ( granskande artikel i Dagen, Emanuel Karlsten, Berndt Isaksson , Aletheia, Erevna, m.fl) menar jag att det finns många varningstecken när det gäller Benny Hinn som man inte borde ignorera:
- En äkta profet framhäver inte sig själv, utan Gud står i centrum.
- Benny Hinn har tidigare framfört vissa spektakulära profetior, t.ex att homosexualitet skulle ha utplånats 1995, att påven skulle dö och ersättas av en italienare och (2003) att Iranregimen skulle falla inom två år. Det viktiga i äkthetsprövning av profetior är kanske inte om de i efterhand slår in eller inte (Jona profeterade om Nineves fall, det hände inte, men profetian var ändå äkta). Även äkta profeter kan missta sig i detaljer, men en äkta profetia talas in i en situation där den får en djup och meningsfylld innebörd för församlingen, och leder till incitament för omvändelse och andlig utveckling. Profetior som endast rakt upp och ner förutsäger vad som skall hända i framtiden bör man förhålla sig skeptisk till.
- Den gnosticerande teologin och det detaljerade intresset för änglar och demoner är också ett starkt observandum. Även Todd Bentley hade ett sådant intresse och påstod sig ha träffat änglar.
I privatlivet finns stora frågetecken. Han ligger i skilsmässa och har samtidigt setts hand i hand med en kvinnlig pastor under ett besök i Rom. Diskussion pågår i amerikanska media om att de har en kärleksrelation. De båda förnekar detta utan säger att deras vänskap är ren och på vänskaplig bas. Vi vet inte detaljer, och det är viktigt att inte döma utifrån skvaller, men i prövningen av Benny Hinns anspråk på ett stort andligt ledarskap är förhållandena kring hans privatliv ett starkt observandum. Till detta kommer ekonomin med en orimligt expansiv budget där han flyger privatplan och bor i de lyxigaste hotellsviterna. Att inte förstå att det sticker i ögonen på dem han vänder sig till vittnar om stor ignorans och späder på intrycket av en mycket jag-centrerad person.
Hinn har förbannat dem som inte stöder honom. Jag trodde inte mina ögon när jag såg denna video, men den är uppenbarligen äkta. Ingen kristen skall förbanna sina fiender, utan endast välsigna dem. Den som uttalar sig på detta sätt kan inte anförtros ledarskap i den kristna gemenskapen.
Dagen