Isidor Forum
Forum för dialog kring katolsk tro och katolska kyrkan. Ägs av Isidor nätverk och data
Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan (CCR)
Bengts Blogg

Syndication

Recent Posts

News

Archives

CCR (Catholic Charismatic Renewal) startade i studentkretsar i USA åren efter Andra Vatikankonciliet. CCR kom upp till diskussion i anslutning till mitt förra inlägg, jag har en känsla av att många fortfarande har ganska låg kännedom om vad det handlar om, ibland även helt felaktiga uppfattningar. Jag vill därför ta tillfället i akt att informera om CCR här på min blogg.

Pingströrelse/karismatisk förnyelse som fenomen i världskristenheten är något som präglat 1900-talet. Under loppet av 100 år har 25 % av alla kristna blivit delaktiga i pingströrelse/karismatisk förnyelse. Karismatiska förnyelsen är den största förnyelserörelsen inom Katolska kyrkan, i antal större än alla andra rörelser tillsammans. Se statistik här.

CCR är besläktad med pingströrelser och liknande karismatiska förnyelseströmmar i protestantiska kyrkor. De erfarenheter man för fram, Anden och Andens gåvor i det personliga livet, är till sin natur ekumeniska och inte kyrkoskiljande. Samtidigt är CCR helt katolsk, trogen mot kyrkans läroämbete och absolut inte "liberalteologisk".

CCR skiljer sig från andra rörelser i Kyrkan på så sätt att den inte har en grundare och framhäver inte en speciell spiritualitet, utan vill främja återupplivandet av något som tillhör hela Kyrkan, nämligen det personliga mottagnadet av den Helige Ande och de andliga nådegåvorna. Man kan inte vara jesuit och franciskan samtidigt, men man kan vara jesuit och karismatiker, franciskan och karismatiker, vanlig lekman och karismatiker, biskop och karismatiker, traditionalistiskt sinnad katolik och karismatiker...

Den personliga pingsten, "dopet i den helige Ande" som det kallas utifrån terminologin i Apostlagärningarna, är en lika viktig del av Kyrkans liv som sakramenten. Apostlagärningarna är en enda lång skildring av hur Anden verkar i kyrkan då enskilda personer i överlåtelse till Jesus Kristus är öppna för Anden. Visionen är en kyrka som är lika starkt förankrad både i sitt sakramentala och karismatiska arv. Först på så sätt kan kyrkan bli hel och mobilisera den kraft som behövs för hennes evangeliserande uppdrag i världen. Läs mera här.

Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan är unik i förhållande till hur det ser ut i resten av kristenheten såtillvida att den är helt integrerad i Kyrkans liv, man har hela tiden deklarerat att rörelsen vill befinna sig vid kyrkans hjärta, och alla de senaste påvarna har uttalat sitt starka stöd för den.

CCR samordnas av ICCRS, Catholic Charismatic Renewal Services som officiellt har statuter godkända av Vatikanen. I varje land finns s.k. National Service Committées (NSC) som har uppgift att vara samordnare nationellt, hålla kontakt med ICCRS internationellt och med de lokala biskoparna nationellt. KKS (Katolsk Karismatisk förnyelse i Sverige) är NSC för Sverige.

ICCRS har producerat en film på 30 minuter som beskriver CCR, vad det handlar om, historik, de sista påvarnas förhållande till förnyelsen och ICCRS´ roll. Den finns i sammanfattning (10 min) på YouTube, jag länkar den här:

Det är främst representanter från den traditionalistiska rörelsen som har reagerat på vad jag skrivit om CCR på min blogg. I de samtal jag fört med traditionalistiskt sinnade katoliker (och högkyrkliga protestanter) har jag tyckt mig urskilja två olika hållningar:

1. CCR ses som en bundsförvant i kampen mot sekulariseringen. Det finns dem både inom CCR och inom den traditionalistiska rörelsen som ser ett släktskap mellan de två.

2. CCR ses som en del av problemet och en utbredning av pingströrelse och karismatisk förnyelse leder till fortsatt sekularisering.

Hur man kommit fram till den senare ståndpunkten har jag svårt att förstå, men jag tror det handlar om missförstånd och att man blandar ihop olika saker:

-  Man ser man på Andra Vatikankonciliet och framförallt den postkonciliära utvecklingen med dess tolkning inte utifrån kontinuitetens hermeneutik, utan utifrån brytningen såsom orsak till mycket av förfallet i kyrkan och den inomkyrkliga sekulariseringen. Andra Vatikankonciliet lyfte fram de andliga nådegåvorna, och CCR föddes strax efter konciliets avslutning. På så sätt sammanknippas felaktigt CCR med brytningens hermeneutik. Framhävandet av de andliga nådegåvorna såsom ämnade för varje döpt kristen är tvärtom en del av Kyrkans bestående andliga arv som varit bortglömt men som behöver blåsas liv i igen.

Benelux-länderna har lyfts fram som ett varnande exempel på hur långt det kan gå när kyrkan inifrån sekulariseras, och man i liberalteologisk anda tummar på grundläggande kristna trossatser. Kardinal Leon Joseph Suenens var ärkebiskop i Belgien (kardinal Gottfried Danneels efterträdde honom) samtidigt som han var en stark supporter och rådgivare åt CCR. Schablonartat har Suenens kommit att dras över en kam med ledarskapet för Katolska kyrkan i Beneluxländerna, och fått ett rykte om sig som liberal och främjare av sekulariseringen, vilket är djupt orättvist. Suenens är ju också sammanknippad med Andra Vatikankonciliet, och kanske särskilt tillkomsten av de dokument som betraktats som problematiska utifrån traditionalistiskt perspektiv(?).

Kardinal Suenens blev 1974 rådgivare åt den internationella kontaktgrupp för CCR som bildats med utgångspunkt från förnyelsens födelse vid Duquesne-universitetet i Pittsburgh 1967 och vid Notre Dame-universitetet i Ann Arbor 1968 med Ralph Martin som ledare. Under hela sitt liv kom han sedan att understödja och vägleda förnyelsen, han var av påven utsedd som kontaktbiskop mellan Vatikanen och CCR. Han spelade en avgörande roll i att förklara karismatiska förnyelsens mål för påven och kuriakardinalerna i Vatikanen. Alla påvar alltsedan Paulus VI har sedan uttalat sitt starka stöd för karismatiska förnyelsen inom Katolska kyrkan. 1973 hade man arrangerat den första internationella katolska karismatiska konferensen för ledare i Grottaferrata, Italien. Mellan 1974 och 1986 publicerade kardinal Suenens de sex s.k. Malines-dokumenten såsom en vägledning för förnyelsen, med fokus på dess möjligheter men också dess brister som en ny rörelse i Kyrkan och behov av mognad och utveckling.

Redan innan kardinal Suenens kom i kontakt med CCR hade han en stark vision om Kyrkan och den Helige Andes ledning av Kyrkan. Hans motto var  "I den Helige Ande". Inför öppnadet av Andra Vatikankonciliet (1962-1965) hade påven Johannes XXIII bett bönen "Gudomlige Ande, förnya dina under i vår tid som i en ny pingst..." Påven fann i kardinal Suenens en man som delade hans visioner för Kyrkans förnyelse. När den första sessionen höll på att urarta i kaosartat detaljarbete kring de många dokumenten var det kardinal Suenens som på uppdrag av påven bidrog till att styra upp det hela och sätta agendan för hela konciliet. Detta innebar en fokusering på det centrala temat om Kyrkans väsen och dess sändning i världen. Under konciliets andra session utsåg påven Paulus VI honom till en av fyra moderatorer som skulle leda förhandlingarna. Kardinal Suenens anses ha varit den drivande bakom de centrala konciliedokumenten om Kyrkan (Lumen Gentium) och pastoralkonstitutionen om Kyrkan i världen av idag (Gaudium et Spes).

[Länkar till kardinal Suenens skrifter finns här]

[Lyssna till kardinal Suenens i ett tal vid 6:e internationella ledarkonferensen för CCR i Rom 1987]

 


Posted 2010-7-17 7:59 by Bengt Malmgren
...
Ansv. utgivare: Bengt Malmgren