Isidor Forum
Forum för dialog kring katolsk tro och katolska kyrkan. Ägs av Isidor nätverk och data
Människan och havet, tron och livet och försöken att behärska.
Bengts Blogg

Syndication

News

Archives

Att få vandra längst stranden vid Skagen upp emot Grenen, Jyllands yttersta utpost där två hav, Skagerack och Kattegatt, möts var nog en av semesterns höjdpunkter. Solen värmer, vågorna sköljer in mot stranden och svalkar våra fötter där vi går i strandlinjen. Känslan av naturens mäktighet som samtidigt är något som ger liv värme, svalka och skönhet,  och något som vi inte rår på och som är större än vi själva. Det varnas för att bada här då strömmarna är starka och kan föra dig ut till havs där du är ohjälpligt förlorad. Bilder och symboler från dessa semesterdagar vid havet ger mig massor med infallsvinklar till diskussionen om Kyrkan, evangelisationen och ekumeniken som pågått sista tiden i olika tidningar och bloggar.

Efter en tids välbehövlig semestervila och då den tryckande värmen lättats upp något av nattens åskregn känner jag lusten att skriva ner några av mina reflektioner. Det intas många olika positioner i det ekumeniska samtalet. En del katoliker är väldigt skeptiska till alltför hjärtligt samarbete med kristna som inte har en strikt sakraments- och ämbetssyn och menar att ekumeniken bör inskränka sig till ortodoxa och högkyrkliga protestantiska och anglikanska samfund. - T.ex. sign Ef 4:15  som var skeptisk till mitt engagemang i Jesusmanifestationen och menar sig t.o.m. hitta stöd i kyrkliga dokument för detta (se kommentarer till denna post), eller sign Happy som menar att Katolska kyrkan måste ställa sig avvisande till alla som inte inser att den gamla mässorningen är höjden av rätt tro, och att enda lösningen på problemet är en återgång till den gamla ordningen (se kommentarer till denna post). (anm 16/7: se dock också Happys kommentar till denna post nedan)  En del evangelikaler är väldigt skeptiska till ekumenik med sådana som är rotade i en kyrklig tradition och inte enbart går efter bibelordet (som de givetvis också tolkar) och den lokala församlingsordningen (som om inte också detta vore en tradition), och ser framförallt Katolska kyrkan som ett rött skynke. Andra kristna som är starkt influerade av dagens liberala politiska värderingar ser mycket i den kyrkliga traditionen som förlegad och bakåtsträvande och dömer ut alla kyrkliga auktoriteter som inte anammar de nya strömningarna i tiden. Denna senare grupp är lika kritisk till katolsk tro sådan den kommer till uttryck i läroämbete och katekes som till evangelikal bibeltroende kristendom, vilka båda betraktas som uttryck för "högerkristendom". Se debatten i Dagen efter den diskussion som startades genom biskop em. Björn Fjärstedts artikel. [Dagen].

Nu har jag tagit ut svängarna och renodlat. Alla röster behövs. Om man bemödar sig om att vara klar och ärlig och bemödar sig om vettig dialog samtidigt som man är ödmjuk nog att erkänna att man själv inte sitter inne med den absoluta sanningen (det gäller givetvis också mig), så kan man främja sann ekumenik som står fast rotad i både sanning och kärlek.

Havet och naturen kan lära oss mycket: Vid Grenen möts de två haven och vågor kommer in från två olika håll och bryts mot varandra. Men det uppstår ingen disharmoni, allt förenas i naturens tidlösa varande. Vatten förenas med vatten. Här vid Skagen är det inte utan att man tänker på 1 Mos 1 Och Guds Ande svävade över vattnet... Vågorna som kommer in från höger och vänster representerar våra olika särmeningar i den ekumeniska debatten. Men vi finns alla tillsammans i Guds eviga nu som vi tillsammans bejakar och försöker greppa. Men om vi säger oss äga hela sanningen rinner den ifrån oss som torr sand som vi försöker behålla genom att knyta näven om den.

   

 Människor har på olika sätt försökt behärska haven. Vid Hanstholm som är en strategisk punkt i havsområdet mellan Danmark och Norge (Det är 12 mil mellan Hanstholm och Kristiansand) anlade tyskarna under andra världskriget stora kanonaläggningar för att kunna kontrollera sjötrafiken från Sverige. Man lade också ut minbälten i Skagerack.

   

Dessa kanonanläggningar finns kvar som minnen av en gången tid, en del av betongvärnen finns som ruiner kring kusterna och håller på att återtas av havet. I det långa loppet är det havet som vinner över människan.

Tro nu inte att dessa utläggningar får mig att hamna i någon slags allmän relativism. Jag tror på Kyrkan, hennes sändning i världen och att det finns ett läroämbete som med den helige Andes ledning och i samverkan med varje troendes allmänna intuitiva trosmedvetande och mottagande av karismatiska nådegåvor (jfr Andra Vatikankonciliets konstitution om Kyrkan, nr 12). Jag tror att Kyrkan i sin utläggning av den kristna tron lodar något av världsalltets och varats djup genom att tala om liv och död, synd och rättfärdighet, omvändelse och förlåtelse. Men Kyrkan och tron är större än vi själva precis som havet är mäktigare än vad vi människor kan rå på. Därför måste vi närma oss tron med ödmjukhet och inse att våra tidsbundna särmeningar aldrig någonsin kan greppa helheten. Det har alltid varit en grundtanke i Kyrkans teologi, och inte minst om man läser påve Benedikts/kardinal Ratzingers teologiska texter så framstår denna ödmjukhet och försiktiga umgänge med de olika explicita utsagorna om tron mycket tydligt. Detta samtidigt som han är tydlig med och inte viker en tum från det som är Kyrkans faktiska position, helt oberörd av hur aktuella politiska och opinionsmässiga vidar blåser för tillfället. Det kan tyckas paradoxalt att inta båda dessa hållningar samtidigt, men så är tron i sig något paradoxalt, en stötesten för många.

Också här kan vi hämta illustrationer från havet och naturen: Vissa saker behöver vara övertydliga, i bland måste man peka med hela handen för att ge rätt vägledning. Fyren står som en symbol för detta. Om sjöfarare inte följer dess anvisningar hamnar man på grund och förliser. (Bilden från Lodbergs fyr på Nordjyllands västkust). Ibland återtar havet det människan byggt upp. Som i den insandade kyrkan nära Skagen där sanddyner sakta men säkert dränkt kyrkan så att bara tornet står upp ur sanden och det är omöjligt att fira gudstjänst där längre. Det finns gamla döda strukturer i kyrkan som återtas genom Andens ständigt förnyande och korrigerande process som sätter oss människor i tiden bättre i kontakt med Kyrkans tro och liv på djupet.

     

Här har jag en del invändningar mot vissa strömningar hos de mest inbitna traditionalistiska grupperna, som jag menar leder till att man riskerar att slå vakt om stela tidsbundna strukturer och kapa kontakten med trons källor på djupet. Traditionalismens uppsåt uppfattar jag som gott så länge det handlar om att slå vakt om den levande tros-traditionen, Kyrkans läroämbete och hennes kraft och uppdrag att i handling, ord, lära och liturgi bevara och sprida evangeliet genom alla tider, oberoende av de opinionsvindar som för tillfället blåser. Ibland är kyrkan i medvind, då riskerar hon att korrumperas genom lieringen med den världsliga makten, ibland är hon i motvind, då riskerar hon att sekulariseras, samtidigt som olika väckelserörelser har visat att just i motgångstider växer och frodas som bäst gröna friska skott på Kyrkans träd. Jag är vinstocken, ni är grenarna, säger Jesus. Det är meningen att vi skall bära rik frukt.

Men ibland faller traditionalismen på sitt eget grepp och det goda uppsåtet töms på Ande och liv. Att uppvärdera den gamla liturgins skönhet och symboliska kraft i att stärka tron är helt OK. Påven har också fastslagit genom Summorum Pontificum att den gamla mässan som firats under många århundraden inte plötsligt kan förklaras ogiltig, även om liturgin utvecklas i nya former. Men när man ser allt som hände efter Andra Vatikankonciliet som en degeneration, och att den ultimata lösningen på vår tids sekulariseringsvåg är att återgå till det gamla, då är jag inte med längre. Jag syftar t.ex. på SSPX som uppenbarligen är mycket kritisk till vissa delar av Andra Vatikankonciliets dokument. Att det är kontinuitetens hermenutik som skall styra utvecklingen och inte brytningens är självklart, men hos SSPX och vissa närstående grupper handlar det också om att inte acceptera en utveckling. (Läs Signumbloggens kommentar om detta)

Signaturen Happy (se ovan) gör mig uppmärksam på att det finns traditionalister som är helt negativa till den Karismatiska förnyelsen (vilken jag menar verkligen är en del av Kyrkans levande tradition, om än glömd under många år). Man är också kritiska till Kardinal Suensens, en av Andra Vatikankonciliets fyra moderatorer och som ansågs vara drivande bakom skrivningen i de tunga dokumenten om Kyrkan (Lumen Gentium) och pastoralkonstitutionen Kyrkan i välden av idag (Gaudium et Spes). Kardinal Suenens insatser, vissa delar av Andra Vatikankonciliet liksom den Karismatiska förnyelsen är sådant som är orsaker till Kyrkans sekularisering och förfall menar man. Detta kan jag inte se som annat än en mycket grov historierevisionistisk mytbildning. På den Nordiska katolska ekumeniska karismatiska konferensen i Stockholm 28-31 okt (se nedan) medverkar bla. kardinal Suensns tidigare personlige sekreterare f Wilfried Brieven.

Sekulariseringen har varit ett problem i sig som Kyrkan måste vara medveten om och bemöta, de sista påvarna Johannes Paulus II och Benedikt XVI har varit mycket medvetna om detta. Johannes Paulus II myntade begreppet Ny evangelisation som innefattade en återevangelisering av områden där Kristendomen historiskt varit rådande, och Benedikt XVI tar nu upp samma tema genom att tillsätta ett råd för nyevangelisering i Europa. Men dessa påvar gör långtifrån samma analys som SSPX och dem närstående grupper. T.ex. har de båda varit mycket positiva till de nya rörelserna i Kyrkan inkl Karismatiska förnyelsen som man ser som  kraftfulla. ja nödvändiga, främjare av nyevangelsieringen.

 

 Dagen


Posted 2010-7-15 0:00 by Bengt Malmgren
...
Ansv. utgivare: Bengt Malmgren