Monarkin och Sveriges kristna rötter.
På lördagmorgonen gjorde vi en härlig utflykt till Tyresta gård och njöt i strålande sol av den svenska sommaren.
Meterologerna hade lovat regnskurar på eftermiddagen, lite moln var det men ändå en strålande eftermiddag då Victoria och Daniel gifte sig och efteråt åkte i kortege genom Stockholms gator. Efter att ha sett på cermonin från Storkyrkan i TV åkte jag ner på sta´n för att lagom få en skymt av det lyckliga brudparet då de passerade Sergels torg.
Sedan gick jag till Norrbro där brudparet hälsade stockholmarna från Lejonbacken kl 18.00. Nog kände man historiens vingslag och en härlig samhörighetskänsla då alla hyllade brudparet och vi alla tillsamman sjön svenska nationalsången med de svenska flaggorna vajande i vinden mot en blå himmel. Det sägs att det var uppemot en halv miljon människor i sta´n den eftermiddagen, men allting var mycket lugnt och fredligt. Människornas ansikten strålade av frid och glädje, som om de smittats av den tydliga lycka och glädje som brudparet utstrålar. De många poliserna var också mycket vänliga och hade mest att göra med att informera människor, ingripandena var mycket få.
Monarkin är samtidigt något som vi bevarat för traditionens skull men samtidigt fyller den en reell och viktig funktion i samtiden. Det måste finnas något som garanterar en konstitutionell kontinuitet som står över alla regeringskriser som och tryggar våra medborgerliga rättigheter. Monarkin fyller den funktionen. Hade vi inte haft monarkin skulle vi behöva ha en president istället. Det finns en bred politisk enighet om att bevara monarkin, det finns inga partier som aktivt driver frågan att riva upp den s.k. Torekov-överenskommelsen.
Monarkin har också ett brett folkligt stöd, om än sjunkande under det sista decenniet. För att detta stöd skall fortsätta och monarken åtnjuta förtroende och bred förankring är det viktigt med en viss stringens och att det inte blir för mycket glättig mediauppmärksamhet och jippon kring det hela. Då uppstår lätt en mättnad som övergår i förakt som DN påpekade i sin ledare igår.
Bröllopet sker självklart i kyrkan, den ingår i konstitutionen att monarken skall bekänna sig till den kristna tron (för Sveriges dfel i luthersk tappning). På bästa TV-tid får vi en förkunnelse om att ta in Jesus i våra liv och att brudparet skall leva utifrån Guds nåd och anförtro sig åt honom, att äktenskapet är instiftat av Gud och bygger på livslång trohet. Det är fantastiskt att en sådan förkunnelse får ta så stor plats i våra offentliga media.
Att monarkin så starkt är förknippad med kristendomen och dessutom på tvåsamheten mellan man och kvinna gör den ännu mera förhatlig bland somliga liberaler och queer-ideologer. Ingen kan nog uttrycka det tydligare än Lena Andersson i en kolumn i gårdagens DN: Den hysteriska uppmärksamheten kring kronprincessans bröllop handlar om
"...konformismens och konventionernas hämnd på queerperspektivets, mångfaldens och normkritikens insteg i samhällsdebatten. Mamma, pappa, barn. Klara könsroller, livslång tvåsamhet. Bröllop, äktenskap, reproduktion och familjelycka som svaret på den fråga som existensen är... I (monarkin) är avel av tronföljarbebisar det centrala. Dem ska vi nu vänta på och sedan följa under julbak, skolavslutningar och Sollidensemestrar. Och vi ska flagellera oss med deras beklaganden om hur svårt uppdraget och att inte få ha en normal barndom är."
Lena har en poäng i att alltför mycket fokusering på det jippoartade och yttre riskerar att förlöjliga och urholka förtroendet för både monarkin och familjeidealet. Eftersom det just är hennes syfte använder hon en sådan förlöjligande retorik. Men veckotidningarna må skriva hur mycket dom vill om kungabarnen, vågorna av popularitet eller mindre popularitet för kungahuset må svänga fram och tillbaka hur de vill i vår egofixerade idoldyrkande populistiska kultur, kvar står faktum att äktenskapet och familjen, tvåsamheten mellan man och kvinna är en grundläggande antropologisk och naturrättslig struktur som står sig genom alla sådana svängningar och som det är dumt och kontraproduktivt att förneka.
Jag har sagt det många gånger förr och säger det igen: Försvaret för personer med annan sexuell läggning än hetero och att motarbeta diskriminering är en helt annan kamp än att förändra innebörden av äktenskap och familj. Även homosexuella personer har fötts in i en familj och är beroende av den strukturen. Queer-kampen förs inte av HBT-samhället mot hetero. Att motarbeta diskriminering av homosexuella och andra utsatta grupper är en uppgift för oss alla, hetero som homo, kristen som ateist, queer-ideolog som bekännare av Katolska kyrkans äktenskapssyn.
