maj 2010 - Posts
Att utnyttja arbetskraft för chefernas privata intressen, grov mobbning av personal och fackbossar som stillatigande ser på. Lägg därtill Försäkringskassa och ett rättssystem som hellre går på undermåliga uttalanden från facket än på väl underbyggda vittnesmål av arbetstagare och intyg från kuratorer och läkare och därmed trollar bort ett mobbningsärende som om det aldrig hade funnits. Safet fick tji från Kammarrätten i Jönköping, det slutgiltiga beviset för honom på att ett korrumperat rättsväsende inte står på arbetstagarens. Ytterligare en spik i kistan som förhindrar hans rehabilitering från det posttraumatiska stressyndrom han råkat ut för genom kränkningar och mobbning på Ljungby Maskin. Ni måste läsa detta reportage i dagens DN av Maciej Zaremba, det första i en serie om vuxenmobbning. Som vanligt í sina reportageserier går Zaremba mycket grundligt tillväga och tar fram all dokumentation och blottlägger skeenden som nog både chefen på Ljungby Maskin Rune Andersson, och fackbossen Leif Fantenberg på Metalls avd 27 i Ljungby helst inte skulle vilja komma i dagen. Då Zaremba ringer upp Andersson förnekar han först hela historien, senare erkänner han att han vagt minns något om en historia med en stackars pojke som gått till facket med konstiga påståenden.
Många andra länder har kommit mycket längre i att stå på arbetstagarna och de mobbades sida i liknande situationer, påpekar Zaremba. I Sverige finns ett frustrerande hyckleri genom att kränkningar uppmärksammats i den allmänna debatten, kränkande särbehandling har gjorts till ett arbetsmiljöbrott, men INTE EN ENDA MISSTÄNKT HAR RANNSAKATS FÖR ETT SÅDANT BROTT, OCH I STATISTIKEN FÖREKOMMER DET INTE ATT NÅGON DRIVITS TILL PSYKISK OHÄLSA PÅ EN SVENSK ARBETSPLATS. Förklara det den som kan! Beror det på att vi i Sverige är så mycket bättre än i andra länder?? Jag skulle knappast tro det.
Frågan är om Zarembas historia från Ljungby är ett enstaka skräckexempel eller toppen på ett isberg. Har vi en segregation i Sverige där invandrare kommer långt ner på den sociala skalan och kan utnyttjas utan risk att rättssystemen ingriper?
Benedikt XVI har sagt att det är viktigt att "pingstens kultur" sprids i kyrkan. Se mitt anförande på Mynttorget under Jesusmanifestationen 22 maj i Stockholm:
Fler youtube-klipp: P Damians förkunnelse: Kom och se. Del 1, Del 2, Del 3
Efter hand lägger jag upp ytterligare videoklipp från Katolska kyrkans program på Mynttorget.
I SSU-tidningen Tvärdrag har tecknaren Kjell Nilsson-Mäki gjort en karikatyr av påve Benedikt med anspelning på pedofili-krisen. I teckningen sträcker påven ut händerna mot ett litet barn och säger "Låten barnen komma till mig". Under kläderna syns tydligt att påven har erektion.
- Det är en hård politisk stämpling mot övergreppen inom Katolska kyrkan, säger Daniel Suhonen, ansvarig utgivare för Tvärdrag, till Expressen. Suhonen anser att yttrandefriheten ska vara okränkbar, men skulle inte ha resonerat likadant om det gällde muslimer i stället för katoliker. - I Sverige är inte katoliker en utsatt folkgrupp. Men muslimer är en grupp som är utsatta för islamofobi, säger han.
Liksom när det gäller muhammedkarikatyrer och Vilks rondellhundar, så håller jag med om att yttrandefriheten skall gälla. Inte desto mindre är detta en högst osmaklig och för oss katoliker sårande bild. Suhonen vet inte vad han talar om när han säger att katoliker inte är en utsatt grupp. Många kommer som invandrare och flyktingar hit och har inte så lätt att etablera sig, många röstar säkert även på Socialdemokraterna. Det är även ironiskt att det är just påven som får stå som symbol för problematiken, visserligen är det naturligt utifrån att han är Katolska kyrkans överhuvud, men samtidigt är det ett faktum att ingen som just han har med kraft arbetar för att komma tillrätta med problemen.
Är det inte hycklande av SSU att uppröras över andras karikatyrer av Muhammed samtidigt som man inte ser några problem i dessa grova karikatyrer av påven. Nilsson-Mäki lär knappast få någon fatwa över sig på grund av påvekarikatyren, svenska flaggor kommer inte att brännas på gator och torg i katolska länder ute i världen, och några mordkommandon kommer inte att skickas till Sverige för att mörda tecknaren. Däri är en väsentlig skillnad mellan islam och kristendom.
SSU har ingen anledning att sätta sig på höga hästar och leka världssamvete mot Katolska kyrkan. Att man på detta sätt utnyttjar Katolska kyrkans kris i propagandasyfte visar bara på egen fattigdom på idéer. Men folk genomskådar detta. SSU gör på detta sätt sitt bästa för att underminera möjligheterna för en röd-grön valseger i höst.
Johan Ingerö, redaktör på det liberala samhällsmagasinet Neo, har anmält publiceringen till JK. Han gör det för att visa på svagheterna i hetslagen, och han drar en likhet mellan detta fall och att Justitiekanslern tidigare valde att åtala det främlingsfientliga Skånepartiets ordförande på grund av en affisch föreställande Muhammed och hans barnbrud Aisha samt en retorisk fråga om huruvida det är sådana här bröllop vi ska ha i Sverige. Han resonerar som så, att oavsett vilken bedömning JK gör, så är det intressant för att belysa hur hetslagstiftningen fungerar.
- "Jag må ha mina meningsskiljaktigheter med Daniel Suhonen och hans redaktion, men någon rasist är han definitivt inte. Om han ändå åtalas för ett rasistbrott visar det hur absurd hetslagen är.
- Men samtidigt: om JK inte åtalar honom får vi svart på vitt att lagen tillämpas selektivt i de fall det är politiskt korrekt att göra det, vilket också visar hur absurd hetslagen är."
Dagen
Jag har tidigare klagat på att Dagen sätter dåliga rubriker på nyheter om Katolska kyrkan, så att braskande negativa tolkningar utöver vad som är faktamässigt rimligt antyds. Nu förstår jag att detta inte har något att göra med att Dagen är negativt inställd till Katolska kyrkan (snarare tvärtom, är mitt intryck), utan det handlar om att man på kvällstidningsmässigt maner vill krama ur så mycket sensation som möjligt ur en nyhet, oberoende av vilken.
Nu sist handlar det om korsfästelsen. Per Ewert har reagerat precis som jag. Dagens rubriker: "Inte säkert Jesus blev korsfäst", "Korsfästelsen svår att bevisa". Bakgrunden är Gunnar Samuelssons religionsvetenskapliga avhandling vid Göteborgs Universitet där han visar att vissa antika texter inte så tydligt uttrycker på vilket sätt Jesus blivit dödad, att det var någon upphängningsanordning men de ord som används betyder inte med säkerhet just kors. Intressant vetenskapligt arbete. Visst kan det vara så att man övertolkar vissa ord utifrån att man har en förförståelse av att det handlade om ett kors, det är den vetenskapliga textkritikens uppgift att klargöra sådant. Nu finns det tillräckligt med alternativa texter som tydliggör att det handlade om en korsfästelse som Per Ewert påpekar, och det handlar ju inte om att Samuelssson vill ifrågasätta trovärdigheten i kristen tro, bara att visa på gränserna för vad man exakt kan utläsa och inte utläsa av vissa definierade texter.
Det är tråkigt att Samuelsson också fått påhopp från några kristna som genast vill anklaga honom för att vilja underminera den kristna tron, vilket alls ej är fallet försäkrar han tidningen Dagen. Vad är bakgrunden till sådana påhopp? Menar man att kristendomen inte tål vetenskaplig granskning? Det kan inte nog inskärpas att det finns ingen motsättning mellan tro och vetande och textkritisk forskning både av bibeltexter och andra historiska källor skall inte ses som ett hot utan en tillgång för den kristna tron. Vad sådan forskning kommer fram till böljar hela tiden fram och tillbaka, ibland leder det till ifrågasättande av vedertagna föreställningar, ibland styrker det vad man tidigare trott sig veta. Ibland vederlägger en senare tids forskning de hypoteser man kommit fram till genom tidigare forskning.
Men ett enskilt forskningsresultat är oftast endast del i ett pussel, inte det slutliga "beviset" för den egna uppfattningen, något att tänka på både för ivriga kristna som trott sig finna Noaks Ark till ateistiska humanister som gärna ser framsteget att kunna skapa en cell med konstgjort DNA som det slutgiltiga beviset på att inte bara Gud kan framkalla liv.
Staffan Bergström hade jag lite korrenspondens med i samband med debatten i Läkartidningen för en tid sedan angående mödradödlighet och abort samt Katolska kyrkans policy angående preventivmedel. Staffan är läkare med gynekologi som specialitet och professor i internationell hälsa vid Karolinska Institutet. Han är en glödande förkämpe för god mödrahälsovård och har under sina många resor i världen sett många avigsidor av att katoliker i ledande ställning vid olika missionssjukhus har en helt horribel och felaktig inställning till preventivmedel. Han berättade de mest hårresande exempel för mig och i en intervju i Kyrkans tidning idag berättar han samma sak.
Det handlar här inte om kyrkans grundläggande syn på sexualitet och samlevnad och en befogad kritik av preventivmedelskulturen som befordrar en sexistisk kultur som separerar sexualiteten från kärlek och relationer, utan om en tankemässig hang-up kring själva de tekniska hjälpmedlen kondom och p-piller, vilket gör att det blir tabu att använda dessa hjälpmedel även i terapeutiska sammanhang, t.ex. att stoppa blödningar.
Staffan berättar om en ofta livräddande metodik vid livmoderblödningar som är vanliga vid illegala aborter, kondomtamponad, vilket går ut på att en vätskefylld kondom appliceras i livmodern vilket stoppar upp blödningen, vilket ofta är direkt livräddande (Se beskrivning i KT-intervjun). Staffan berättar om hur denna metod är omöjlig att använda på vissa katolska missionssjukhus därför att de sjukvårdande ordenssystrarna av sjukhusledningen inte får använda kondomer ens i detta terapeutiska syfte. De gör det ibland ändå, men får då smyga med det eftersom de annars skulle ådra sig kritik från sjukhusledningen.
Staffan Bergström är helt rättmätigt mycket upprörd över förhållandena och frågar sig vem som har ansvaret för att kvinnor dör på katolska sjukhus därför att man inte får använda kondomer. Staffan berättar att han undervisar om metoden med kondomtamponad under sina olika resor till Afrika, senast häromveckan i Lusaka, Zambia. Citat från tidningsintervjun:
Efter föreläsningen sträcktes fler händer upp i publiken. Och så kom berättelserna: 'Vi vet att metoden är fantastiskt bra men vi får inte använda kondomer på våra katolska missionssjukhus. Vi har ibland i smyg tagit med oss kondomer för vi har blivit strängt tillsagda av sjukhuschefen att aldrig använda dem. Då kan vi förlora jobbet'.
"Jag lider med de nunnor som har dåligt samvete för att de räddar liv", säger Staffan, "de är extraordinära, fantastiska människor som ger järnet och strävar. Jag är inte emot katolskt troende människor. Det beror på vem de är lydiga emot. Många är fostrade till lydnad. Och Vatikanen bär skulden till att människor är bakbundna när det gäller att rädda liv och förebygga mödradöd."
Jag hoppas att de exempel Staffan ger är ovanliga skräckexempel och inte den vanliga bilden. Men att detta förekommer är djupt oroande, omoraliskt och absurt. I det aktuella exemplet är det ju Staffan Bergström och nunnorna som vill rädda liv som tillämpar en rätt katolsk etik, och inte sjukhusledningen som förbjuder att sätta in en livräddande behandling. Det visar på det vanskliga att i att utlägga den katolska moralläran genom att alltför mycket fokusera på enskilda detaljer på bekostnad av den grundläggande andan som skall vara förnuft och människokärlek. Ansvaret ligger också hos sjukhusledningen på lokal nivå som tolkar katolsk morallära på ett så förvridet sätt. En kondom är ett neutralt föremål ur moralisk synpunkt. Det finns inga som helst restriktioner att använda sådana i livräddande syfte, tvärtom är det moraliskt förpliktigande att göra det om ingen bättre metod står till buds. Likaså finns det inga restriktioner mot att använda p-piller i blödningsreducerande syfte. Denna befängda tillämpning av katolsk morallära och denna tankemässiga hang-up kring kondomen som föremål måste sättas stopp för. Läkare, Caritas-personal, sjukhusledningar, och ordensledningar, ta ert ansvar och reagera. Ta också ert ansvar och för fram rätt information till påve Benedikt så att han kan ta krafttag också i denna fråga.
Förmodligen finns det en massa lojaliteter och en tystnads- och lydnadskultur i många katolska miljöer som gör att kadaverdisciplin och blind lydnad tar överhand över självständigt handlande utifrån etik och förnuft. Sådant måste vi med kraft göra upp med inom Katolska kyrkan.
(Staffan Bergström medverkar enl de uppgifter jag fått i TV4´s nyhetsmorgon i morgon, fredag.)
Jag träffade av en händelse Stefan Swärd i Kungsträdgården under Jesusmanifestationen. Jag passade på att uttrtycka min uppskattning av hans nyligen publicerade artikel i Världen idag om äktenskapsfrågan. Stefan konstaterade att hans uppfattning ligger nära Katolska kyrkans men att det är många frikyrkopastorer och ledare som svajar på målet när det gäller att hålla fast vid vad Bibeln lär om sexualitet och samlevnad. Såvaäl föräktenskapliga förbindelser som enkönade äktenskap är saker som många inte längre ifrågasätter. Stefan talar utifrån sin evangelikala referensram om Bibeln, som katoliker talar vi hellre om Kyrkans tradition och lära som ju bygger på Bibeln. Därför är det inte så konstigt att katoliker och bibeltrogna evangelikaler ligger nära varandra i dessa frågor. Men jag påpekade för Stefan att det också inom Katolska kyrkan finns en "liberal" opinion som hellre vill anpassa Kyrkan till gängse modern livsstil än att bevara Bibelns och Kyrkans tradition på detta område. Stefan har dock uppfattat situationen så att den överväldigande majoriteten av biskopar håller en fast kurs här, och det har han nog rätt i, även om det finns en och annan katolsk biskop som "svajar" också precis som i frikyrkovärlden.
Evangeliska Frikyrkan, Trosrörelsen, Romersk Katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna är väl de som har mest samsyn i dessa frågor idag och som har en samhäkritisk inställning i sex- och samlevnadsfrågor idag i det man håller fast vid trohetsidealet inom äktenskapet samt den heterosexuella normen för äktenskapet.
En del samfund har målat in sig i ett hörn då man bejakat propagandan som drivs att frågan om könsneutrala äktenskap är en människorättsfråga. Så är ju inte fallet. man kan mycket väl hävda heteronormen för äktenskapet utan att tumma på principen om alla människors lika värde. Det har bl.a. Katolska kyrkan förklarat i sitt remissvar till äktenskapsutredningen. Frågan om homosexuellas äktenskap är en begränsad fråga, som gayrörelsen har velat förstora. Det rör sig dock om bara någon eller max några procent av befolkningen som efterfrågar samkönade äktenskap, Frågan om heterosexuella äktenskapens stabilitet och familjens stabilitet är det helt avgörande, och det är viktigt att kyrkorna inte blandar ihop dessa frågor. Frågan är hur Kyrkan tjänar människorna bäst på detta område. Naturligtvis genom att hålla fast vid det man uppfattar som sanning. Men om man ser till vad människor förväntar sig, så är det inte säkert att opinionen är så "liberal" som man skulle kunna tro. I ett djupare liggande förvännskilt efterfrågas att Kyrkan står fast vid eviga världen framför att anpassa sig till tidens svängningar. Stefan skriver:
Det behövs en tydlig, näst intill övertydlig kristen förkunnelse, vägledning och undervisning i frågor som gäller sex, samlevnad och äktenskap. Innerst inne tycker människor att Bibelns samlevnadsideal är bra, problemet är att man inte klarar av att leva efter detta. Därför måste vi i kyrkorna arbeta med äktenskapsundervisning, själavård och vägledning före äktenskapet. Med tydlig undervisning, mycket nåd och barmhärtighet, bra själavård, och en finkänslighet för att nå människor där de befinner sig – då kan vi ge en vägledning som påverkar och berör människor.
Jag har som pastor vid ett antal tillfällen fått ge vägledning i samlevnadsfrågor till människor som helt saknar kristen bakgrund. Det har förvånat mig mer än en gång hur pass snabbt man fångat upp den kristna etiken. Jag minns ett tillfälle då jag vigde ett par som nyligen hade blivit kristna, som bott sambo i 11 år och hade tre gemensamma barn. Efter omvändelsen förstod de snabbt att det inte räckte med att bara bo sambo, vi ordnade en vigsel inför Gud i kyrkan – ganska snabbt, och de blev även registrerade som gifta hos folkbokföringen.
Klart och tydligt om äktenskapet – är enda vägen framåt för kristna kyrkan i Sverige. Pastor Janssons tid är över.
Jag vill också passa på att tipsa om en annan intressant artikel i dagens nummer av Världen idag: Lars Eklund, den första av två artiklar om den kanoniska rättens betydelse för Västerlandets rättssystem. (Jag tror man måste vara inloggad för att komma åt den på webben). Jesusmanifestationen ser jag att många har skrivit om. Jag återkommer med reflektioner när jag fått smälta intrycken lite. Jag håller också på att sammanställa foton och videoupptagningar från Mynttorget. En del bilder finns här.
Jag har inte hunnit skriva så mycket på sista tiden eftersom jag är aktivt engagerad i förberedelsearbetet för Jesusmanifestationen, där jag tillsammans med diakon Kennet Pålsson ansvarar för arrangemanget på Mynttorget som vi katoliker har hand om. Det är en händelse som ser ut som en tanke att denna allkristna manifestation som lyfter fram vår gemensamma tro på Jesus Kristus sker just på pingsten.
Förberedelsearbetet har föranlett mig bl.a. följande reflektioner:
Pingsten är den Helige Andes högtid, och vi kristna tror inte enbart på en ideologi eller en aktivism, utan på att Gud faktiskt griper in i våra liv på ett sätt som syns och gör skillnad. Precis som Jesu lärjungar den första pingsten fick ta emot Andens gåva, så är det meningen att varje kristen genom en personlig pingst får ta emot den helige Ande på ett överflödande sätt i sitt liv.
Att den Helige Ande manifesterade sig på olika sätt var vanligt och självklart under de första kristna århundradena med olika gåvor och tjänster, de kristna levde i en levande relation till dem helige Ande som blev given åt de troende efter det att Jesus hade lämnat dem.
De levde i en öppenhet för Andens övernaturliga flöde vilket gjorde dem till levande brinnande vittnen för evangeliet som snart spred sig från den lilla kretsen i Jerusalem till hela Medelhavsregionen och sedan till jordens yttersta gräns. Därför står vi här idag, nästan 2000 år senare på Stockholms gator och torg och proklamerar samme Jesus Kristus.
Om vi glömmer bort den Helige Ande reduceras kristendomen till enbart ideologisk aktivism eller bara en vacker tradition som vi ägnar oss åt på söndagarna och som inte får konsekvenser för vårt vardagsliv i övrigt, och kyrkan reduceras till en tung institution som inte är angelägen för vanliga människor. Då går det inte att känna skillnad på Kyrkan och världen utanför, vi förlorar vår beredskap att göra upp med det onda och orättfärdiga i våra egna liv och egna synder sopas under mattan. Ingen som följt mediarapporteringen det sista halvåret kan ha undgått att märka att Katolska kyrkan dragits med stora inre problem som det är nödvändigt att göra upp med i grunden.
Förnyelse är nödvändig, det gäller alla kyrkor och samfund, och själva splittringen är i sig en stor skandal. Förnyelsen måste börja i en verklig öppenhet för den helige Ande i vars och ens personliga liv.
Den Helige Ande är källan till enhet mellan kristna. Anden bekräftar det Bibeln säger, att alla vi kristtroende är ett folk, en familj, Paulus talar t.o.m. om en enda kropp med många lemmar. En annan bild som Jesus själv ger oss är vinträdet och grenarna. Jesus talar om sig själv som vinträdets stam, och vi är grenarna som är infogade i stammen. Utan kontakt med stammen förtvinar vi, men infogade i stammen bär vi rik frukt. Vår grundläggande enhet som kristna är inte bara potentiell, symbolisk, utan måste bli reell, tydlig och konkret. När Anden blev utgjuten över lärjungarna som tillsammans med Maria höll ut i bön i övre salen blev kyrkans fulla verklighet tydlig. Människor av alla språk och raser bands ihop av Anden. Tron, hoppet och kärleken binder ihop oss genom Anden. Gud vill vara en inre verklighet och drivkraft inom oss genom Anden, som förenar oss till ett i Kristus.
Enheten är inte främst en Kyrkans interna angelägenhet. Jesus Kristus skapade inte en gemenskap för inbördes beundran, han vände sig till hela världen, alla folk, varje enskild människa. Som kristen gemenskap fylld av Anden slungas vi ut i världen för att tända en eld, som aldrig får slockna. I Andens ljus ser vi inte längre på våra medmänniskor som konkurrenter utan som bröder och systrar. Gemenskapens väl och ve tar överhanden över de egna behoven. Samtidigt finner var och en i Jesus Kristus sin egen sanna identitet. Det är därför vill vi säga till alla som hittills inte reflekterat över Jesus: Följ med och se! Upptäck också du vem han är och vad han betyder för ditt liv!
I Jerusalem för 1970 år sedan kom 3000 till tro då Petrus talade på torget. Vi läser i Apostlagärningarna: ”Orden träffade dem i hjärtat och de frågade Petrus och de andra apostlarna Bröder, vad skall vi göra. Petrus svarade: Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den Helige Ande som gåva.” Låt också dig drabbas av detta budskap idag! Anden förnyar oss när vi öppnar oss för honom. Anden förvandlar vårt stenhjärta till ett hjärta av kött och blod. Också vi som redan är kristna behöver alltid mer av den Helige ande. Vi är kallade att blåsa liv i den Andens gåva som vi mottagit genom dop och konfirmation. Gud ger denna nåd fritt, men det fordras ett personligt svar i en fortlöpande omvändelse till Jesus Kristus och en öppenhet för den helige Andes förvandlande närvaro och kraft.
Endast i den helige Ande kommer kyrkan att kunna effektivt vittna om kärleken och för världen utanför framstå som den källa till ljus och liv hon är kallad att vara. Kyrkan skall egentligen vara världens mest helande miljö, och en plats för försoning och upprättelse.
Påve Johannes Paulus II kallade oss kristna ut i världen för att bygga Kärlekens civilisation, och vår nuvarande påve Benedikt uppfordrar oss att vara öppna för den Helige Andes gåvor. Vid ett tal år 2005 sade han: ”Jag hoppas att de troende helhjärtat öppnar sig för den Helige Ande på ett alltmer fruktbart sätt, så att en Pingstens kultur, så nödvändig i vår tid, kan vinna allmän spridning.”
Låt oss därför alla öppna oss för den helige Ande, låt oss be att den helige Andes eld skall brinna i våra hjärtan. Kom Helige Ande Kom!
Kom till Jesusmanifestationen, pingstaftonen kl 11.30 på Mynttorget eller något av de andra torgen.
Välkommen ochkså till andra arrangemang inom ramen för pingstfirandet. Läs mera här.
Dagen Dagen
Signum fortsätter att vara ett viktigt forum för katolsk samhälls- och kulturdialog som når långt utanför den inre katolska kretsen. En av läsarna är DN´s Henrik Berggren som i en ledarartikel idag kommenterar senaste numrets artiklar om sexövergreppsskandalerna. Berggren var nog från början ingen ingående kännare av Katolska kyrkan, men han är en god analytiker, och alteftersom han satt sig in i problematiken har hans kommnetarer blivit allt mer nyanserade och skarpsynta.
Berggren kommenterar situationen i Tyskland där Katolska kyrkan har ganska många "mjuka" band till staten, liksom i Sverige får kyrkan hjälp med att ta upp kyrkoskatt av staten, kyrkan å sin sida står för en stor del av social välfärd med skolor, sjukhus och ålderdomshem, band som kan vara nog så starka som statskyrkans tvångströja, konstaterar Berggren. Sista tio åren har Katolska kyrkan i Tyskland tappat nästan 6 miljoner medlemmar, från 26,8 milj till 21,1 milj. Berggren skriver att en kyrka som lever på att vara ett halvstatligt tjänsteföretag samtidigt som man tappar medlemmar riskerar att förlora sin legitimitet. Han fortsätter:
"Gamla religiösa institutioner med stor makt men med svagt innehåll kan bli ett av Europas framtida problem"
Så sant som det är sagt. Det är ett annat sätt att uttrycka det som påven och många förnyelserörelser inom Kyrkan sagt och säger: Kyrkan måste förnyas. Hon måste renas från lättjefullt vegeterande i tryggheten av gamla maktpositioner, renas och på nytt hämta kraft ur sin ursprungliga bekännelse och öppna sig för Anden, något som är lämpligt att lyfta fram såhär i pingstens tid.
Situationen är densamma för många andra kyrkor också, t.o.m. för frikyrkorna som vi läser om i Dagen att de når ut till allt färre människor. Kyrkornas kris är gemensam, och en förnyelse kan idag inte ske på ett triumfalistiskt sätt i det att ett enskilt samfund lyfter fram sina företräden framför de andra, utan att vi gemensamt styrker varandra i att gå framåt och där finna den enda kyrkan i trohet mot Jesus Kristus och i öppenhet för den Helige Ande och de andliga nådegåvorna. Därvidlag är Jesusmanifestationen som äger rum 22 maj, på pingstaftonen, en profetisk händelse.
Ecclesia in Europa (JPII) Hope for a New Europe (Studiehäfte till Ecclesia in Europa) Karismatisk förnyelse i Katolska kyrkan i Sverige Katolska Karismatiska förnyelsen i Europa Pentecost of the Nations
Sr Veronika OP, katolsk ordenssyster i Rättvik har tagit initiativ till detta upprop som lanserades igår. Redan har närmare etthundra personer skrivit under det:
Upprop för katolska kyrkan i pingsttiden 2010
De senaste årens avslöjanden om katolska prästers övergrepp på minderåriga och kyrkligt mörkläggande av vad som försiggått har fyllt oss med bestörtning. Vi katoliker i Sverige hälsar med tillfredsställelse påvens och biskop Anders Arborelius försäkringar om att inga mödor skall sparas för att alla brott skall redas ut och sonas och för att förebygga liknande förebrytelser mot dessa våra minsta, så långt detta kan undvikas genom mänskliga åtgärder.
Den undersökande journalistiken har möjliggjort uppklarandet av mycket som varit fördolt och förtiget. Det är vi tacksamma för. Endast genom sanningen kan Kyrkan genomgå luttring och bli friskare. Samtidigt plågas vi av den ensidighet i mediebevakningen som tycks göra katolska kyrkan huvudansvarig och huvudsaklig hemvist för pedofili och liknande övergrepp. Det vore naivt att tro att denna sjukdom inte förekommer i alla miljöer. Vi är trötta och utleda på ständigt nya rubriker som säger att de katolska skandalerna växer (i Sverige har hittills tre fall blivit anmälda från 40-talet fram till idag!). Ett normalt katolskt liv skildras däremot sällan. Vi kräver större balans i bevakning och mindre sensationslystnad i rubriksättningen.
Vi vill härmed uttala vårt fulla och kraftfulla stöd till biskop Anders, som vill ställa sin plats till förfogande om det bedöms att han handlat försumligt. I honom har vi en orädd herde och otvetydig vägvisare som väckt respekt långt utanför Kyrkans gränser. Under denna svåra tid vill vi bära fram våra förböner för honom och för hans fortsatta biskopsgärning, för kyrkan och hennes biskopar och präster, för hela det kristna folket och framför allt för alla offer för övergrepp inom och utom Kyrkan.
Vi tror att den Helige Ande leder sin Kyrka och att den smärtsamma sanningen som nu blottläggs kommer, paradoxalt nog, att göra Kyrkan, Kristi Kropp, helare och friare. Prövningen leder till mognad, bättre hållfasthet och större äkthet. Den är en inbjudan till var och en av oss och till hela Kyrkan att rannsaka sitt samvete och att fördjupa sitt förhållande till Kristus, vägen, sanningen och livet.
Den som sympatiserar med uppropet inbjuds att underteckna det. Det går bra att göra på internet: Till webbsida för underteckning. Praktiska frågor kring hur man undertecknar här.
Först var det Jihad Jane, en ensam galning eller en hjälte som jobbar i gemenskap med islamistiska grupper, sedan överfallet på Vilks på Uppsala Universitet, vilket visar att hotbilden är högst allvarlig. Flera har kommenterat händelsen, Ulf Ekman på sin blogg, Mats Tunehag i Världen idag och Björn Wiman i Dagens Nyheter.
Några reflektioner:
1. Alla är överens om att yttrandefriheten är grundläggande och att den måste försvaras. Lars Vilks har rätt att provocera och de som hotar och ger sig på Vilks måste fördömas.
2. Att försvara yttrandefriheten är inte detsamma som att tycka att Vilks provokationer är lämpliga och smakfulla. Yttrandefriheten innebär också att man kan få tycka olika saker om detta. Ulf Ekman skriver:
"Men Vilks, vad håller han på med? Han verkar försöka tänja på gränserna så mycket han bara kan, tills det brister. Yttrandefrihet verkar bli rättigheten att säga precis vad som helst, hur som helst, när som helst utan några hämningar alls under täckmanteln konstnärlig frihet. Visst, inte kan vi begära att sekulära konstnärer skall ha kristen moral, men kanske ändå lite vanligt hyfs? Vad är vitsen med att ständigt förolämpa muslimer? Vill han visa att de är våldsbenägna? Vad är då han?"
3. Det tycks finnas ett stort mått av överseende mot när muslimska grupper hotar yttrandefriheten och benägenheten att kritisera islam är mycket liten från samma grupper som i andra sammanhag träder upp till yttrandefrihetens försvar och kritiserar kristna företrädare vid minsta antydan till övertramp. När påven t.ex. höll sin berömda föreläsning i Regensburg, så lyfte han fram två huvudpunkter: 1. Kristen tro skall aldrig utbredas med hjälp av våld. 2. Tro och förnuft hör ihop. I sammanhanget gjorde han en historisk återblick och citerade vad en kejsare för 700 år sedan sade om Islam. Det var aldrig hans avsikt att förolämpa muslimer, tvärtom har han en mycket god dialog med muslimska ledare, ändå utlöste denna händelse en våg av kritik mot påven för att han sökte strid med muslimer. Är inte detta paradoxalt när det som verkligen behöver kritiseras, islamisternas militanta våldsamheter och försöken att kväsa yttrandefriheten inte föranleder nämnvärda protester. Mats Tunehag skriver:
"Attacken och hoten mot Vilks är bara ett av ett växande antal exempel i Europa hur vissa muslimer hotar och skadar demokratin... Därför är det nödvändigt att protestera mot detta islamska övergrepp på en svensk medborgare och på vår demokrati. Men kommer Reinfeldt och Sahlin att göra det? Sveriges kristna råd och Sveriges muslimska råd? Ledarskribenter och kulturarbetare?..."
4. Många kristna tycks paradoxalt nog kunna stå för både på sakligt kritik av Islam och samtidigt upprätthålla en respektfull dialog. Jag tänker t.ex. på påven som samlat muslimska ledare och på ett mycket bra sätt fortsätter den fredliga dialogen, jag tänker på Mats Tunehag i Världen idag som aldrig tröttnar i sin strtävan att påtala hotet mot demokratin från islam, men håller hela tiden gränsen knivskarp mellan saklig kritik och att upprätthålla en respektfull dialog. Därför blir han lika upprörd över det muslimska hotet mot Vilks som över Vilks onödiga och plumpa provokationer. Ulf Ekman är inne på samma linje:
"Vi i Sverige idag behöver faktiskt inte alls tro att Muhammed är vare sig profet eller Guds sändebud. Speciellt inte som hans budskap på så många punkter inte alls stämmer med den kristna tron. Det får vi och skall vi frimodigt påpeka och kan göra det offentligt, åter och åter igen utan att behöva riskera hot eller våld. Det är stor skillnad mellan den kristna tron och islam och inget hot i världen får oss att undvika konstatera detta när det behövs. Det är därför viktigt med en öppen diskussion om både religiöst motiverat och hedersrelaterat våld och det verkar nog som om denna diskussion inte förs helt frimodigt och redigt idag. Kanske av rädsla för repressalier.
Men vad Vilks gör är något annat. Paulus talar i Galaterbrevet om att inte utmana varandra. Han säger i Gal. 5:14,15: “Ty hela lagen är uppfylld i detta enda budord:”Du skall älska din nästa såsom dig själv”. Men om ni biter och sliter i varandra se då till att ni inte blir uppslukade av varandra.” Min nästa är faktiskt också muslimer och vi bör både älska dem och ha respekt för dem. Att, som Vilks gör, provocera genom att häda deras tro är oacceptabelt beteende. Det ligger inom yttrandefriheten så hans rätt att göra detta måste respekteras. Men samtidigt finner jag ingen sympati för det."
SvD
RFSU har bidragit med mycket positivt på sexualupplysningens område alltifrån pionjären Elsie Ottensen Jensen som talade till vanliga människor om det som var deras verkliga problem och behov. Det var i en tid då det var tabu att tala om sexualitet, och då det mesta skedde på männens villkor, och särskilt kvinnorna fick bära en tung börda. Genom sin upplysningsverksamhet gjorde hon livet lättare för många. Idag lever vi i en helt annan situation, och man kan inte leva på gamla lagrar. En del positivt uträttar organisationen dock fortfarande, t.ex. kartläggningar av människors sexualvanor, såsom den nyligen publicerade Kådiskollen 2010 som undersöker hur bruket av preventivmedel ser ut och olika beteenden och attityder på sexlivets område. Av undersökningen kan man utläsa olika saker:
1. 67% i åldersgruppen 21-35 år har haft oskyddat sex några eller många gånger (gäller ofta de som lever i fasta förhållanden, men i inte obetydlig omfattning också singlar). Den åldersgruppen är också den som i högst grad smittas av könssjukdomar (ex. klamydia) och blir oönskat gravida. På frågan "har du någon gång haft oskyddat samlag (dvs ej använt kondom) och kunnat bli gravid eller smittad med könssjukdom?", svarade 49% av ungdomarna i åldersgruppen 15-17 år att de gjort det åtminstone en gång (10% att de gjort det många gånger). I åldersgruppen 18-20 år säger 66% att de gjort det åtminstone en gång (21% att de gjort det många gånger). Av detta kan man dra slutsatsen att enbart propaganda för kondomer och tillgång till sådana är inte tillräckligt för att få människor att bete sig rationellt och skydda sig mot sexuell smitta och oönskade graviditeter. Härvidlag kan man säga att RFSU´s policy som i hög grad anammats av samhället och de politiska partierna är ett misslyckande, särskilt med fokus på den unga generationen. Någonting mer eller annorlunda måste till.
2. Omkring 2 av 3 har ett fast förhållande sedan minst 1 år i åldersgruppen 21-35 år, en majoritet av dessa sedan minst 5 år. För många är det viktigt att få barn, de flesta tycker inte det är OK att ha flera partners samtidigt, de flesta uppfattar det som ansvarsfullt att använda kondom om man inte är säker på att inte bli smittad av könssjukdom och de flesta tycker inte det är OK att "chansa" genom att inte använda skydd. Slutsatser: Det är inte brist på kondomer, brist på kunskap eller låg moral som gör att man utsätter sig för risker, utan snarare impulsiva faktorer i stunden. För många är värden som trohet och fasta förhållanden viktiga.
3. 30% har haft sex med kompis, 10% har haft erfarenhet av gruppsex och 3% har deltagit i klubbar för partnerbyte. Slutsats: Mera avancerade former av sex utan en djup personlig kärleksrelation är något som förekommer i begränsad omfattning trots att det förekommer mycket exponering av liknande i vårt översexualiserade kulturutbud, och trots att den gångbara attityden i samhället är att sex utan kärlek är helt OK. Kring 50% är inte nöjda med sitt sexualliv. Frågan är på vilket sätt de inte är nöjda. Handlar det om längtan efter fördjupad kärlek och bättre personlig relation, eller handlar det om att man inte känner sig tillräckligt avancerad i förhållande till det utbud som exponeras i den översexualiserade kulturen.
Min fundering är om inte det naturliga är en längtan efter en integrerad sexualitet i en harmonisk och trygg kärleksrelation, och genom att det idealet framhålls allt mindre, t.o.m. hånas som omodernt, så hamnar särskilt unga människor i en kluven situation då deras naturliga intuition om sexualiteten som en del i en kärleksrelation undertrycks till förmån för att kasta sig ut i ett experimenterande med nya erfarenheter. Då handlar det inte om sexuell frihet/frigjordhet i positiv bemärkelse utan om socialt tryck att leva upp till en norm som man djupast sett inte delar.
Bitte Assarmo, katolik och skribent funderar i liknande banor i en artikel i Världen idag. Hon skriver:
Sex och kärlek hänger så intimt samman att sexakten börjar halta betänkligt om man tar bort kärleken. Ändå är det just detta som skett, och fortfarande sker, i Sverige... När någon dristar sig att kritisera RFSU för deras extremliberala sexualundervisning, hävdar de envist att de diskuterar sex med de unga utifrån de ungas egen verklighet. Men det är inte helt med sanningen överensstämmande. De ungas verklighet skapas nämligen av vuxna förebilder. Det är ju inte 15-åriga högstadieelever som skapat det översexualiserade samhället, utan de vuxna. Och när de vuxna förebilderna låter sin egen bristande sexualmoral styra över förnuftet, går även de ungas verklighet överstyr. Sex blir lösningen på allt, och ju mer avancerat sex desto bättre. Mot den destruktiviteten hjälper ingen upplysning i världen, det har RFSU klart och tydligt visat under de senaste decennierna. Vad Sverige behöver är människor som vågar stå upp för en sund sexualmoral och som vågar hävda de ungas rätt till kärlek före sex. Först då kan den onda spiralen brytas. Först då blir sex vackert och innerligt igen.
Man förväntar sig att KD och folkhälsominister Maria Larsson skulle kunna problematisera detta, men istället verkar man helt köpa RFSU´s propaganda. I en debattartikel i DN tillsammans med Christer G Wennerholm, ordförande Nationella hivrådet oroar sig Maria Larsson helt adekvat för den bristande användningen av kondom i samband med ungdomars sexvanor och de risker för könsbunden smitta (och oplanerade graviditeter) de därmed utsätter sig för. Tyvärr verkar man inte ha några nya grepp att komma med när det gäller policy hur man faktiskt skall åstadkomma ett mindre riskfyllt beteende, utan bara mera av samma: Informera mera. Man skriver: "Sex är för de allra flesta ett lustfyllt och positivt inslag i livet. Men kondom måste vara en självklarhet vid nya och tillfälliga sexuella kontakter, oavsett vem man har sex med. Alternativet är att riskera sin egen och partnerns hälsa – liksom hälsan hos kommande partner."
Preventivmedelskulturen i sig och attityden att sex och kärlek inte hör ihop skapar i sig ett riskfyllt beteende, och det finns en gräns hur långt man kan komma med att bara propagera för kondomer och tillhandahålla sådana. Påven påtalade ju detta utifrån den afrikanska horisonten för en tid sedan och fick medhåll av vetenskapsmän. Att samma sak gäller i Sverige visar RFSU´s undersökning allderles tydligt.
I Sverige lider många av sexmissbruk, och precis som när det gäller alkoholmissbruk, så heter botemedlet abstinens. Varför inte börja tala om att sex och kärlek hör ihop, att skjuta upp sexdebuten och framhålla trohet som ett ideal för ungdomarna. Sannolikheten är stor att man på det sättet skulle nå betydligt bättre resultat än genom enbart teknisk undervisning om hur kondomer fungerar och smitta överförs (även om sådan kunskap givetvis också är viktig).
AB SvT DN
Holger Nilsson och pastor Bengt Isaksson tar avstånd från bokbål av Jonas Gardells böcker i den bemärkelse det fått i mediareaktionerna efter intervjun med Holger Nilsson i närradion. Det är bra. Samtidigt är det bra att de båda håller fast vid en konstruktiv kristen kritik av Gardells teologi. Sådan kritik har ju förts fram av kristna ur olika läger tidigare, bl.a. av mig, Per Ewert, Stefan Swärd och Stefan Gustafsson. Titta på denna intervju med Nilsson och Isaksson:
Jag kan tänka mig att denna historia kan ha fört två goda saker med sig:
1. Uppmärksamheten riktas på metoder för evangelisation, att det sker genom ett positivt vittnesbörd utifrån den tro vi fått ta emot genom den kristna traditionen, inte genom att negativt bekämpa andra, vilket bara blir kontraproduktivt och ökar klyftorna i samhället. Nilsson och Isaksson visar sig i intervjun ha detta klart för sig.
2. Uppmärksamheten riktas på att den kristna tron har ett innehåll som vi som Kyrka (eller kristna kyrkor i den splittrade men mot enhet strävande kristenheten) har rätt och skyldighet att försvara. Kyrkan har i alla tider försvarat den kristna tron mot olika gnosticerande strömningar i tiden. Genomgående är det då Jesus-bilden som är under attack. För att avgränsa sig mot sådana gnosticerande strömningar har Kyrkan tvingats precisera och formulera vad man tror på. Det är så trosbekännelserna vuxit fram. Det finns idag ett ökande intresse från många intellektuella att närma sig den kristna tron utifrån ett sådant gnosticerande perspektiv. Jag tror det är i detta perspektiv man skall se Jonas Gardells teologi. Det är bra att det finns en reflektion och ett breddat intressen för kristendomen, men Kyrkan gör mänskligheten en björntjänst om man inte bidrar till att hyfsa debatten genom att klargöra vad som är ny spekulation och vad som är det Kyrkan står för.
Holger Nilsson tog ju till ett grepp som är vanligt i vårt av informationsflöde bedövade mediasamhälle, att säga något som får alla att haja till så att fokus sätts på de frågor man vill uppmärksamma. Om greppet leder till att ovanstående frågor båda får den uppmärksamhet och belysning de förtjänar, så var greppet bra. Om det leder till att uppfattningen sprids att kristna bara vill klanka ner på andra, så är det inte bra.
Jag är hjärtligt trött på dessa förmenta försvarare av den kristna tron som tror att man evangeliserar genom att negativt bekämpa andra och bränna böcker. Nu senast är det en predikant i närradion i Vetlanda ,Holger Nilsson, som vill uppmana Vimmerbyborna att bränna Jonas Gardells böcker. Han får medhåll av pastorn i Metodistkyrkan Bengt Isaksson. Holger Nilsson säger till Vetlandaposten "få vågar men många vill hålla i yxan". Förstår han inte att detta är kontraproduktivt och dessutom ett hot mot demokrati och yttrandefrihet att uttrycka sig i så militanta termer. Kristendomen sprids inte genom yxor och svärd och bekämpande av andra utan genom ett positivt vittnesbörd av vad vi som kristna funnit i Jesus Kristus. Holger Nilsson, följ Jesu uppmaning till Petrus i Getsemane: Stick ditt svärd i skidan! (Joh 18:11).
Jonas Gardell har kommenterat tilltaget på sin blogg. Det är intressant att höra Jonas själv för en gångs skull kommentera "Gardell-debatten". Han skriver:
”Gardelldebatten” rasar också – för och emot - på olika kristna websajter som Dagen och Världen idag. Det är bra. Det är som det ska vara. Vi är många som anar något gudomligt i tillvaron och vi försöker på olika sätt formulera detta det gudomliga, och bör hysa respekt för att vår nästas sökande ser annorlunda ut. Att lyssna och argumentera är en vital del av det andliga sökandet.
Men när argumenten tar slut och man står där svarslös, som pastorna Nilsson och Isaksson, så är INTE bokbål ett godtagbart alternativ. Särskilt inte i tider då högerextrema krafter som Sveriedemokraterna växer sig starkare och internet svämmar över av okontrollerat hat."
Här tror jag majoriteten av alla kristna från alla olika läger kan vara överens med Gardell. Dagen skriver i en ledarkommentar: "Man kan inte elda upp åsikter". Det är viktigt att alla i kristenheten markerar mot denna form av ofog som är till stor skada inte bara för kristendomen utan också för vår demokrati och samhällsstabilitet.
Dagen Aftonbladet
Uppdatering 9 maj: Nilsson och Isaksson tar båda avstånd från bokbålstänkandet i den bemärkelse det fått i mediareaktionerna. Läs min uppföljande kommentar här.
Biskop Anders Arborelius får genomgående högt betyg för sitt sätt att hantera situationen med övergrepp mot minderåriga av katolska präster. I Sverige har några få fall anmälts, alla sedan flera decennier tillbaka. en anklagad präst är fortfarande i livet, men tjänstgör inte inom stiftet. Hans policy med öppenhet, prestigelöshet och bredvillighet att låta även sig själv granskas väcker sympatier. I en Brännpunktsartikel i SvD igår skriver biskopen att han vill att alla som utsatts för sexuella övergrepp inom kyrkans verksamhet skall ta kontakt. - Mitt löfte till er är att vi kommer ta er på allvar, lyssna på er och göra vad vi kan för att ni ska få upprättelse, säger han. Han vill också att oberoende parter, han nämner Bris och regeringen skall kunna granska hur stiftet hanterar utredningarna.
Domprosten i Stockholms domkyrkoförsamling (SvK), Åke Bonnier skriver på sin blogg:
"Stockholms katolska stift har en biskop som agerar föredömligt! Biskop Anders Arborelius har gång efter gång tydligt och offentligt tagit avstånd från det som skett i Sverige. Han har tydligt och offentligt bett de drabbade om ursäkt å kyrkans vägnar... Bäste biskop Anders Arborelius, jag är inte katolik, men jag är stolt och glad över att mina kristna trossyskon i katolska kyrkan i Sverige har en biskop som också i denna fråga är så tydlig och så klok!"
Också flera skribenter på Katolsk Visions blogg som annars brukar vara ganska kritiska ger biskopen bra recensioner: "biskop Anders visar stort mod och betydande insikt. Det skall han ha all heder av" (GG). "Hoppeligen har biskop Anders nu tagit första steget till något nytt och vekligt konstruktivt." (AM)
Berit Bylund som känner biskop Anders väl sedan sin tidigare tjänst som chefredaktör för Katolskt Magasin skriver: "Han har själv en gång i Kyrkans Tidning erkänt att han har “en kaotisk ledarstil”. OK, han är kanske inget VD-ämne, och det bör man väl vara för att riktigt passa som biskop, men jag tror faktiskt han är rätt person att – tillsammans med andra rätta personer – ta kyrkan, som gemenskap av jesusvänner, igenom den här skämmes-krisen. Han har nämligen inget emot att erkänna synd (synd är att missa målet) och att göra bot."
2008 tog biskop Anders själv initiativ till en öppen diskussion i Katolskt magasin om ledarskapsfrågor i stiftet och efterlyste synpunkter. Brist på management-egenskaper kan ju kompenseras av att man väljer bra medarbetare runtomkring sig. Just nu kan man känna en oro på den fronten. I Kyrkans tidning läser vi att pressansvarig i stiftet, Maria Hasselgren, på eget bevåg skrivit mail till svenskkyrkliga biskopen i Stockholm, Eva Brunne, och klagat på en av hennes präster som hon tyckte uttryckte sig för kritiskt om Katolska kyrkan i en krönika i Kyrkans tidning. Eva Brunne behandlade ärendet helt korrekt, diarieförde brevet och svarade formellt att hon inte tänkte lägga munkavle på sina präster. Biskop Anders tvingas gå ut och ställa saken till rätta och förklara att brevet inte var skrivet på hans uppdrag.
Att på eget bevåg skriva brev till en biskop i ett annat samfund utan att den egna biskopen är införstådd med det hela borde inte ingå i pressansvarigs uppgifter. När innehållet dessutom är sådant att det kan tolkas som att man vill bedriva censur (så tolkade ju både Brunne och Annika Borg, den präst som skrev den aktuella krönikan, det hela), så blir det ett präktigt självmål där kritikerna bjuds på tolkningen att se det som ett exempel på den auktoritära lydnadskultur man kritiserar Katolska kyrkan för.
Flera av oss bloggare som skriver om Katolska kyrkan får ibland privata mail där Hasselgren har synpunkter på vad vi skriver. Det må vara hänt att bli lite personlig med dem man känner, men man kan fråga sig om det är lämpligt att en pressansvarig uttrycker sina personliga åsikter, eftersom hon i sin yrkesroll aldrig bara representerar sig själv utan också officiellt biskopen och stiftet. Förskräckt blir jag när hon agerar på samma sätt även mot andra journalister. Läs denna korrespondens med chefredaktör Carl Olof Schlyter på Sourze. Istället för att svara på Schlyters fråga om biskopen hade någon kommentar till en viss sak, så inleder Hasselgren en argumentation helt utifrån sig själv. Detta är inte bra för Katolska kyrkan.
Dagen Kommentar av Anders Ahlberg, chefred. Kyrkans tidning
Jag tror många känner igen sig i det vittnesbörd Nasrin Mosavi Sjögren ger i dagens krönika i Världen idag. Nasrin berättar att hon alltid varit politiskt aktiv och en glödande kämpe mot världens orättvisor. Problemet var bara att med jämna mellanrum kände hon hur luften gick ur denna kampvilja och hon kastades rakt ner i en förlamande likgiltighet inför samma kamp.
Senare förstod hon att det som drev henne i hennes engagemang var en skuldkänsla som hon hela tiden måste betala av på. Problemet är bara att ingen orkar i längden arbeta utifrån ett sådant koncept där det är piskan som driver istället för ett positivt engagemang. Ändå tror jag detta är en vanlig situation för många i dagens samhälle, både bland kristna och i arbetslivet i stort. Till slut hamnar man lätt i frustration eller utbrändhet, och sjukskrivning för utmattningssyndrom är något vi vet sker i ökande omfattning idag.
Nasrin hittade till slut sin lösning på problemet: Vi har de facto ett ansvar som moraliskt handlande människor. Men, skriver Nasrin,
"...detta ansvar grundar sig inte på någon skuld! Den har Jesus redan sonat och sålunda löst som problem. Det är i stället ett ansvar vi har fått av Gud i kärlek... Kärlek i handling är att ta ansvar. En människa som älskar sig själv och sina medmänniskor gör inte gott för att hon lider under ett tungt ok av skuld. Tvärtom. Det goda hon gör kommer ur hennes eget inre och av glädje."
Därmed inte sagt att det yttre livet blir mindre tungt för det. Men skillnaden inombords blir enorm, påpekar Nasrin. Befriade från att släpa på våra tunga skuldberg, inbillade eller reella, så kan vi ägna oss åt att i positiv bemärkelse kämpa vidare och fokusera på det goda vi vill göra utifrån ett etiskt engagemang, och också ha en realistisk hållning till våra egna tillkortakommanden. Sannerligen en bra lektion av Nasrin i hur vi hushållar med vår psykiska energi på ett långsiktigt hållbart sätt.
Fler poster
Nästa sida »