Bengts Blogg

Bengt Malmgren, Läkare och katolik i Stockholm

     Följ mig på Twitter

    Min YouTubekanal

     

     


     

    Senaste poster

    Sökord

    Arkiv

    Community

    Historiska och psykologiska perspektiv på sexövergreppen i kyrkan

    Efter den våg av anspänd uppmärksamhet med ofta osaklig mediauppmärksamhet kring Katolska kyrkan och sexövergreppen är det bra att det kommer fler och fler vetenskapligt inriktade artiklar som ger sakliga bakgrundsperspektiv. En sådan är  prof. Yvonne Maria Werners artikel i SvD 26 april där hon utifrån sin gedigna forskning om Katolska kyrkan i Norden under 1800- och första hälften av 1900-talet beskriver några fall hon stött på, och beskriver hur det fugnerade med den interna kyrkotukten på den tiden. Inte alls så dåligt som man skulle kunna tro genom den bild som förmedlats av media på sista tiden.

    Yvonne konstaterar liksom flera andra forskare att den stora peaken för anmälda övergreppsfall i Katolska kyrkan är från perioden 1965–1985 med en topp under 1970-talet, och att det i de flesta fallen inte handlar om pedofili, utan om pederasti där präster utnyttjar unga pojkar i tonåren. Följande diagram från John Jay-studien som beskriver situationen i USA är en tydlig illustration till detta:

     Yvonne säger att det på den tiden fanns en stark tilltro till samtalsterapi samtidigt som en ny, mer positiv syn på sexualitet höll på att slå igenom i Katolska kyrkan. Psykoterapi ansågs vara ett det bästa botemedlet, och många av de normbrytande prästerna och ordensmännen fick genomgå olika psykoterapeutiska behandlingsprogram.

     Yvonne sätter också in ökningen i perspektivet av den stora förändring som skedde i Katolska kyrkan i kölvattnet av Andra Vatikankonciliet.  Hon skriver:

    "Med Andra Vatikankonciliet, vars syfte var att anpassa kyrkan till de nya levnadsmönstren i västvärlden, inleddes en genomgripande omvandlingsprocess av hela det kyrkliga livet. Lekmännens roll i kyrkan uppvärderades liksom också det äktenskapliga livet och sexualiteten, det asketiska idealen tonades ner och prästrollen fick en mer funktionell karaktär. Dessa reformer hälsades av många med glädje medan andra betraktade dem som ett avfall från de katolska principerna. Följden blev att den katolska kyrkan råkade in i en djup identitetskris, vilken tog sig uttryck i en växande polarisering och i formeringen av en inomkatolsk protestkultur. Katolikernas kyrkliga bindning försvagades, och gudstjänstfrekvensen föll i rask takt. Tiotusentals ordensmedlemmar lämnade sina ordnar och ett stort antal präster uppgav sitt prästämbete (många efter att först ha gift sig) samtidigt som nyrekryteringen sjönk till ett bottenläge."

    Krisen är långt ifrån övervunnen, menar prof Werner, och sexövergrepp finns också i nyare tid. Men, skriver Yvonne, " under de senaste 15 åren har det skett en successiv retraditionalisering inom den katolska kyrkan, och denna utveckling har förstärkts under den nuvarande påven. Riktlinjerna för prästutbildningen har blivit striktare. Det finns också en ny förståelse för askesens och det andliga livets betydelse för den prästerliga spiritualiteten och en insikt om att det celibatära livet för himmelrikets skull kräver en eskatologisk livshållning."

     På nyhetsbyrån Zenith publiceras i dagarna en tvådelad intervju med  Gerard van den Aardweg, holländsk psykoterapeut som specialiserat sig på homosexualitet och äktenskapsproblem. Första delen här.  Van den Aardweg kommenterar också peaken från 1965 till c:a 1990 och konstaterar att endast en mindre del av anmälningarna gäller pedofili (sexuellt utnytjande av prepubertala barn), medan majoriteten gäller prästers utnyttjande av gossar i tonåren, det vi kallar pederasti. Detta är något helt annat än pedofili. Det som attraherar en pedofil är den prepubertala barnkroppen och barnets psyke, pedofiler har ingen överdriven dragning till pojkar eller flickor som gått in i puberteten.

    Van den Aardweg drar av detta slutsatsen att de flesta övergreppen där präster utnyttjar tonårspojkar inte handlar om pedofili, utan om präster med en homosexuell läggning som förför unga pojkar.  Han säger i intervjun:

    That is not surprising. For it is a universal fact that many self-identified homosexuals are focused on adolescents -- the term is ephebophiles -- and if they act out their feelings, many of them are tempted to seduce an adolescent if the occasion presents itself. But then, coming back to the relationship between "normal" homosexuality and homosexual pedophilia, many men who identify themselves as practicing homosexuals may occasionally also be interested in a boy who is still a child, or a pre-adolescent. About a quarter of practicing homosexual men have reported sex with boys of 16 years and younger, including with boys before puberty. About half of homosexually active men in one study reported some interest in youngsters as young as age 12. This percentage may also be assumed for practicing homosexual priests.

    Men här finns en gråzon, menar Van den Aardweg, han talar inte specifikt om Katolska kyrkan utan om samhället i stort: Vissa personer som normalt definierar sig inom ramen för en vuxen sexualitet som gärna har relationer med tonåringar kan också känna dragning till yngre pojkar (borderline-pedofili), något som man gärna förtränger eftersom det är ett tabubelagt område.  Han säger:

    If the taboo on such contacts would become less strict, I would expect much more "borderline pedophile" and pedophile behavior on the part of adolescent-directed men.

    This is also suggested in the declarations by an official gay organization known as the Dutch COC (Club for Culture and Leisure). In 1980 it proclaimed that "by acknowledging the affinity between homosexuality and pedophilia, the COC has quite possibly made it easier for homosexual adults to become more sensitive to erotic desires of younger members of their sex, thereby broadening the gay identity."  Therefore, it stated, "liberation of pedophilia must be viewed a gay issue," and "the age of consent must be abolished."