Eva Lundgren om sexövergreppen i Nordens katolska kyrkor.
Sociologiprofessor Eva Lundgren vid universitetet i Uppsala går nu in i debatten om sexövergreppen i Katolska kyrkan. Hennes forskning uppmärksammades efter Sveriges Televisions samhällsmagasin Dokument inifråns reportage Könskriget, som sändes i SVT2 2005. Lundgren hävdade att det förekom av satanistiska pedofilnätverk där man ägnar sig åt rituella övergrepp på och offer av barn. Lundgren har också ägnat intresse åt Knutby och bl.a. ägnat flera år åt att intervjua den fängslade pastorn Helge Fossmo, hon sammanfattade sina slutsatser i boken Knutbykoden.
Lundgrens infallsvinkel är könsmaktsordningen, och det förvånar mig inte att hon nu har synpunkter på debatten kring Katolska kyrkan. Eva Lundgren underkänner i en Newsmillartikel Anders Arborelius tal om öppenhet och förlåtelse, men menar att han inte förstått problemets grund:
"Sexuella övergrepp handlar om våld, och våld är ett komplicerat kompetensområde. Barn som har utsatts för systematiska övergrepp har erfarenheter som - med en krigsbild - börjar med gränskränkning, därefter invaderas personen, för att sedan ockuperas helt. Av förövaren. Den utsatte tar över förövarens språk och verklighetsförståelse; genom vilka övergreppen ofta framstår som en hemlig pakt mellan dem, som grundar sig på att den utsatte framställs som speciell och utvald - och därför egentligen delaktig. Övergreppen ogiltiggörs som övergrepp, och den utsatte står ensam med skammen."
I detta läge är det orimligt att kräva av offret, den person som är mest sårbar, att själv ansvara för polisanmälan av brottet, det måste vara Kyrkans sak att omedelbart anmäla alla ärenden, något som också Anders Arborelius framhållit ingår i Stockholms katolska stifts policy.
Eva Lundgren konstaterar att man inte varit lika tydlig med en sådan anmälningspolicy i Norge. Hon syftar bl.a. på bikthemligheten som biskop Eidsvig försvarat och som enligt Katolska kyrkan är total. Det är en grannlaga sak när en präst i bikt får reda på att den biktande begått ett svårt brott. Prästen får inte yppa det, det enda han kan göra är att övertyga den biktande att han själv måste anmäla sitt brott som en del i boten. Om den biktande inte gör det kan prästen vägra att ge absolution (att på Kristi uppdrag lösa personen från hans synder).
Lundgren framför också en strukturell kritik mot Katolska kyrkan och säger t.om. att det katolska systemet bidrar till at sanktionera övergreppen.
"Om de framtvingade, vackra, beklagande orden ska stämma bättre överens med handlingarna, krävs en helt ny praktik och ifrågasättande av några av grundpelarna inom den katolska kyrkan.... Enskilda fall fördöms och hanteras individuellt, de ses inte i samband med Den heliga kyrkan...Tvärtemot vad som gäller i alla andra sammanhang - nämligen att sexuella övergrepp och våld måste studeras i sitt sammanhang, stort och litet, för att kunna begripliggöras och bekämpas - så lever de katolska övergreppen i ett vakuum"
Att anlägga och analysera strukturella aspekter på problemet med sex- och maktövergrepp i Katolska kyrkan är givetvis viktigt. Samtidigt står Katolska kyrkan för ett andligt perspektiv som biskop Anders har i uppgift att lyfta fram. Sann religion bygger på äkta Guds-möten och varje människa har en förmåga att möta Gud i sitt inre. Enligt kristen tro är Jesus Kristus vägen som Gud erbjuder till ett sådant Gudsmöte. Förlåtelsens makt genom Jesus är stor, och otaliga är vittnesbörden från människor genom århundradena om att i mötet med Jesus finns befrielse från förtryckande och förlamande mänskliga strukturer, där finns helande, och där finns ett nytt och förvandlat liv. Mitt genom allt mörker och mänskliga tillkortakommanden måste Kyrkan fortsätta att förkunna detta.
Men om människan inte tar till sig frälsningen och låter sig omvandlas utan behåller sitt stenhjärta innanför en religiös fasad, då förvrängs Gudserfarenheten, då blir religionen en kringbyggnad av föreställningar av vidskeplig eller fundamentalistisk art som i sämsta fall införlivas den i en försvarsstruktur som hjälper till att upprätthålla orättfärdiga strukturer i samhället och bidrar till förtryck och orättvisa.
Anders Arborelius har därför rätt att det måste till en äkta andlig förnyelse, så att den helige Ande som verkligen förmår att förvandla människan tillåts verka och bryta ner förtryckande strukturer i människans inre och i den kyrkliga gemenskapen.
Eva Lundgren har också rätt i att man måste titta på olika tolkningsmodeller för att kunna belysa och genomskåda också de kyrkliga systemen. En sann andlig förnyelse innebär att andlig utveckling och mänskligt förnuft går hand i hand. Därmed inte sagt att jag skriver under på allt som Eva Lundgren lär.
En som är mycket medveten om Kyrkans risk att fastna i mänskliga tillkortakommanden är Joseph Ratzinger, nu påve Benedikt. Påveämbetet uppfattas ibland som en charte blanche för godtycklig och oinskränkt makt, men så är det inte, tanken är att det skall vara ett förvaltande och tjänande ämbete. Så här skrev Ratzinger en gång om det ämbete han nu innehar:
"När överlåtelsen av en sådan fullmakt (nyckelmakten) till människor under historiens gång - och det inte utan orsak - ständigt framkallat oro för mänsklig egenmakt, så visar inte bara det nytestamentliga löftet utan också den historiska utvecklingen som sådan på motsatsen. Den mänskliga förmågans disproportion i förhållande till en sådan funktion är så skriande, så iögonfallande, att just det faktum att klippfunktionen överlåts åt människor visar att det inte är dessa människor som upprätthåller kyrkan utan Gud ensam, och detta mera trots än på grund av människorna. Korsets mysterium är kanske aldrig så gripbart nära som i primatets kyrkohistoriska realitet." (Ur boken Kallad till gemenskap)
Som kristna är vi hoppets människor och realistiska på en gång. Hoppet gör oss inte blåögda, och realismen gör oss inte cyniska. Vår devis är: Förtrösta på Gud som om allt berodde på honom och ingert på dig själv. Ansträng dig själv som om allt berodde på dig och inget på Gud.
Expressen SvT Rapport Dagen