Bengts Blogg

Bengt Malmgren, Läkare och katolik i Stockholm

 Följ mig på Twitter

Min YouTubekanal

 

 


 

  • RSS
  • Info om nytillkommet till:
    OK

Senaste poster

Sökord

Arkiv

Community

Troskongregationen, Joseph Ratzinger, påven Benedikt XVI och hanteringen av sexövergreppen mot minderåriga i Katolska kyrkan

Kritiken mot Katolska kyrkan har sista tiden varit hård. Det är en berättigad kritik, fruktansvärda brott har begåtts, och vi som katoliker måste för en lång tid bereda oss på att stå ut med världens berättigade ilska. Jag håller med kardinal Schönborn i Wien som sade kloka ord om detta i påskdagens predikan. Vi måste göra bot och se till att de inte sker igen. Samtidigt med denna inre process måste vi ansvarsfullt göra allt vi kan för att reparera den skada som skett, framförallt genom att möta och ge offren adekvat upprättelse, samt genom en transparent process undersöka vad som gått fel och på så sätt bygga upp förtroendet hos allmänheten. Om vi lyckas göra detta på ett bra sätt kan Katolska kyrkan gå stärkt ur denna kris.

Varför säger jag "vi", som om jag vore medskyldig? Varför gör jag inte som en del arga kritiker rekommenderar mig: Skyll på påven och biskoparna och kräv förändring! Visst, Kyrkan behöver förändras och förnyas hela tiden, men Kyrkan är som Paulus skriver en enda kropp med många lemmar, och lider en lem så lider hela kroppen, och utifrån den kyrkosynen är det nu inte en tid för syndabockstänkande, utan för lugn och saklig analys där vi alla på bästa sätt bidrar med våra insatser. Det betyder just inte att sopa problemen under mattan utan att vara konstruktiv och skarp också i den interna kritiken.

Men kritiken måste vara saklig! Det är allderles tydligt att många grupper som redan tidigare ogillade eller närde ett hat mot Katolska kyrkan nu får vatten på sin kvarn och utifån en mer eller mindre dold,  eller i vissa fall helt öppen agenda utnyttjar situationen. Jag ser minst tre sådana grupper:

  • Sekulära ateister, t.ex. Humanisterna som i sexövergreppsskandalerna ser ett bevis på deras grundtes att religionen är ett elände i världen.
  • Antikatolska evangelikaler som fortfarande ser Katolska kyrkan som ett antikristligt system och nu tacksamt använder den uppkomna negativa publiciteten i sin propaganda.
  • Liberalteologiskt kristna som är starkt kritiska till Katolska kyrkan och vill ändra på mycket inom kyrkan, t.ex. avskaffa celibatet, göra äktenskapet könsneutralt och införa kvinnliga präster. De vill gärna se ett orsakssamband mellan att kyrkan inte "modernisertats" i den riktning de vill och förekomsten av pedofilibrotten, vilket inte är självklart. Den del av denna grupp som formellt är katoliker ser sig själva gärna som den riktiga kyrkan ("We are the Church") men distanserar sig samtidigt mot påve och hierarki.

Med alla dessa kan Katolska kyrkan vara överens om att sexövergreppsbrotten utgör en fruktansvärd och oacceptabel verklighet som Kyrkan har ett ansvar att göra upp med både i relation till individuella förövare och offer och på ett strukturellt plan och utreda hur det kunde gå så snett och vidta åtgärder för att säkerställa en framtid där det inte händer igen.

Det är viktigt att i denna process skilja på vad som är vad. Många falska och ogundade anklagelser riktas ibland mot kyrkan, på sista tiden har vi haft rubriker i pressen nästan varje dag av typen "nya avslöjanden", "påven har medvetet skyddat präster som begått brott", "påven kände till men gjorde ändå inget", samtidigt har faktaudnerlaget varit dåligt framför allt har pressens tolkningar av faktaunderlaget fört helt fel, och de som är initierade i fallen måste gå ut med information och tillrättaläggningar. Man får känslan att detta är planerade försöksballonger som hela tiden släpps ut till nyhetsbyråerna för att så mycket som möjligt misstänkliggöra påven. Man kan tycka att tidningarna i dessa tider inte borde tolka alls, utan redogöra för fakta.

Trycket mot påven är starkt idag, det går nästan inte att försvara sig, man ser Vatikanens tillrättalägganden bara som ytterligare ett steg i mörkläggningsprocessen, och även jag själv när jag på denna blogg försöker skilja ut vad som är fakta och inte i den hårda blåsten, så får jag kritik. Bara det faktum att jag inte köper alla påståenden rakt av utan "försvarar" påven genom att ifrågasätta och undersöka det som inte är belagt gör att jag blir anklagad för att inte stå på offrens sida utan försvara brott och mörkläggning.

Grunden för försoning och helande är att ge en sannfärdig beskrivning av det som varit och komma fram till en gemensam förståelse. Visst, vi behöver inte till varje pris som Kyrka försvara oss för all kritik, mycket av den är som sagt berättigad, men samtidigt får vi inte överge sans och förnuft utan ändå försöka beskriva vad som skett, utan falska anklagelser och utan mörkläggning. Syftet med mitt skrivande är att så gott jag kan bidra till detta.

I fokus för debatten på sista tiden har stått Vatikanens Troskongregation och dess tidigare chef Joseph Ratzinger, vad han och Troskongregationen tidigare gjort och inte gjort samt vad Ratzinger under sin tid som påve Benedikt XVI gjort och inte gjort. Jag sammanfattar den bild jag för närvarande har av detta utifrån min nuvarande kunskap. Det är oerhört viktigt att känna till denna bakgrund för att kunna bedöma de olika "fall" som nu nästan dagligen dyker upp i pressen. Då isen nu är bruten efter offentliggörandet av de omfattande kartläggningarna av problematiken från USA och nu senast  Irland, så kan vi räkna med att fler och fler träder fram och berättar.

Ratzinger som ärkebiskop i München 1997 - 1980

Innan Joseph Ratzinger blev ärkebiskop i München hade han varit teolog, och inte ägnat sig åt administrativt stiftsarbete. Ärkestiftet München-Freising är ett av världens större stift med 800 församlingar uppdelat på 40 dekanat. Samma år han tillträdde tjänsten blev han vald till kardinal och deltog i de två konklaverna där påvarna Johannes Paulus I och Johannes Paulus II valdes, och hade många uppdrag utanför stiftet, han var generalsekreterare i synoden om familjen, och han stödde Solidaritetsrörelsen i Polen. Det gör påståendena ganska trovärdiga att  Ratzinger inte var personligen involverad  i alla beslut som rörde prästerna.

Det var under Munchentiden som prästen Peter Hullerman flyttades från Essen till Ratzingers stift år 1980 efter att ha förgripit sig sexuellt på barn, bl.a. tvingat en 11-årig pojke till oralsex. Det var med Ratzingers medgivande, prästen skulle gå i terapi i Munchen men inte ha några pastorala uppdrag. Emellertid fick prästen senare pastorala uppdrag i stiftet och fortsatte att begå sexuella övergrepp som han senare dömdes för. Generalvikarien i stiftet, Gerhard Gruber har tagit på sig det fulla ansvaret för att prästen sattes i tjänst igen, och hävdar att Ratzinger inte hade något med detta att göra. Gruber säger att det fanns mer än 1000 präster i ärkestiftet vid den tiden och att Ratzinger anförtrodde den typen av uppdrag till sina underordnade. Men det finns de som misstror den officiella förklaringen och hävdar att Ratzinger visst måste ha känt till det, även om ingen kunnat bevisa det ännu. Och det sägs att aktivister nu fingranskar Ratzingers Münchenår efter fler fall som kan knytas till hans tid där. Ingenting säger att inte fler liknande fall kan dyka upp.

Även om Ratzinger inte var direkt involverad i att Hullerman sattes i tjänst igen, så kan detta bli en besvärande detalj för honom i rollen som påve Benedikt XVI som nu med kraft måste ta itu med sexövergreppsskandalerna. För även om en chef inte varit direkt involverad i ett beslut, så har han ändå ett övergripande ansvar för vad som sker inom hans chefsområde. Ratzinger/påve Benedikt driver nu en nolltoleranslinje och ställer hårda krav på biskopar och stiftsledningar. Han kan tänkas hamna i situationer då han vill avskeda biskopar som på samma sätt inte varit direkt involverade, men ändå hålls övergripande ansvariga för vad som skett i deras stift. Då blir denna historia problematisk för honom själv: Hur skall han kunna hävda att andra biskopar skall avskedas då han själv varit i en liknande situation själv under sin tidigare karriär? Framtiden får visa hur Benedikt XVI löser denna.

Troskongregationen 1981-2000

1981 blev Joseph Ratzinger prefekt för Troskongregationen. Innan 2001 hade troskongregationen väldigt lite med sexövergrepp av präster att göra, det var väldigt få fall över huvud taget som handlades av Rom. De få fall det handlade om i så fall var när en biskop ville avkraga en präst och prästen överklagade till Rom (). Då var det i allmänhet någon av de kanoniska domstolarna som handlade ärendet, och Kongregationen för prästerna var närmast involverad, inte Troskongregationen. I enstaka fall, då övergreppen hade ett direkt samband med missbruk av bikten hamnade på Troskongregationens bord. Det är på så sätt som Troskongregationen kom i beröring med fallet med Marcial Maciel Degollado, grundaren av Legion of Christ, som avsattes av Benedikt XVI strax efter att han blivit påve och likaså fallet som skrevs om i New York Times nyligen, Fr Lawrens Murphy det senaste i pressen omnämnda fallet Teta.

Ratzinger hade personligen mycket lite att  att göra med de flesta av fallen av sexövergrepp mellan 1981 ch 2001, inte heller den lilla andel som kom till Rom hade han så mycket med att göra. Generellt kan sägas att det under denna period fanns en tröghet och oförmåga i Vatikanen att se problemets omfattning och komplexitet, och såsom en bland flera tunga och erfarna tjänstemän och kardinaler i kyrkans centrala ledning får Ratzinger anses ha ett delat ansvar i att först sent i förloppet inse problemets omfattning.


Troskongregationen 2001-2005

I maj 2001 utfärdade Johannes Paulus II en skrivelse (motu proprio), Sacramentum sanctitatis tutela. Enligt denna fick Troskongregationen det juridiska ansvaret i relaton till Kanoniska lagen för vissa grova brott, bland dem sexuella övergrepp på minderåriga. I skrivelsen stadgades också att alla biskopar i hela världen fick skyldighet att skicka in akterna på alla fall som gällde övergrepp på minderåriga till Troskongregationen som skulle besluta om lämplig åtgärd.

Joseph Ratzinger tar från första början detta nya uppdrag på högsta allvar, och från och med nu ändras hans attityd till frågorna radikalt. Ratzinger skickade ut ett brev till alla biskopar med information Troskongregationens nya roll om att alla fall av prästers sexuella övergrepp på minderåriga skulle underställas den. I brevet skrevs också att ärendena skulle behandlas med konfidentialitet, vilket är självklart i sådana ärenden, men detta har av kritikerna uppfattats som ett kodord för sekretess och eller att inte anmäla till polis och rättsliga instanser. Men en sådan tolkning tillbakavisas av Vatikanen och är inte rimlig och motsägs också av verkligheten där Ratzinger blir mycket aktiv i att se till att processerna drivs också till domstol.

Under åren efter 2001 inkommer en flodvåg av ärenden till Rom, av vilka de flesta anlände åren 2003 till 2004. Msgr Charles Scicluna som arbetade med Ratzinger uppskattar att mer än 3000 fall hade handlagts av  Ratzinger var mycket noga med att själv studera akterna, och blir en av de få inom Kyrkan som läst dokumentationen om praktiskt taget varenda präst som på trovärdiga grunder anklagats för sexövergrepp mot barn. Detta gjorde att han fått en bättre inblick i hur problemet egentligen ser ut än någon annan inom Katolska kyrkan kan göra anspråk på att ha.

Från c:a 2003/04 beskrivs av dem som är runt honom att Ratzinger genomgår närmast en omvändelseprocess i relation till synen på problematiken och han och hans kongregation handlar med en målsättning att till varje pris rensa upp i detta träsk.

 

Ny policy: Prioritering av snabb handläggning i hemstiftet framför långdragna processer i kanonisk domstol för alla.

Av de fall (mer än 500) som handlades vid Troskongregationen innan Ratzinger valdes till påve returnerades de allra flesta till den lokale biskopen med krav på omedelbara åtgärder mot den anklagade prästen. Det ansågs onödigt med en kanonisk rättegång som bara skulle leda till att processen drog ut på tiden då bevisen var så tydliga. Detta innebar en omsvängning från den tidigare attityden i Vatikanen som också omfattades av Ratzinger, att alla präster skulle ha rätt till prövning i kanonisk domstol. Efter att ha gjort ett överslag av bevisläget i de inkomna fallen drogs, kan man anta, slutsatsen att bevisen var så överväldigande att omedelbar handling var nödvändig. (Läs mer om detta i en till svenska översatt artikel av John Allen, NCR)

Kardinal Ratzingers omsvängning illustreras också av en liten vinjett som kardinal Francis George, ordförande i USA´s biskopskonferens berättar: George mötte Ratzinger för att diskutera den amerikanska noll-tolerans-policyn för sexuella övergrepp i USA som hade beslutats om 2002 att gälla för en 5-årsperiod. George ville nu diskutera med Ratzinger att permanenta denna regel. Ratzinger hade enligt George en god insikt i situationen. Två dygn senare hade Ratzinger valts till påve. Som brukligt samlades kardinalerna i Sixtinska kapellet för att en efter en träda fram till den nye påven för att lova honom trohet. När det blev Georges tur att kyssta påvens hand sade Benedikt XVI till honom att han kom ihåg konversationen de haft för två dagar sedan angående normerna för hantering av sexuella övergrepp och att han tänkte stå fast vid det.

 

Påven Benedikt XVI

Strax efter att Benedikt XVI tillträtt sin tjänst avstängde han Gino Burresi, en välkänd italiensk präst och grundare av Servants of the Immaculate Heart of Mary, från tjänst. Orsaken var anklagelser om sexuella övergrepp på 1970- och 80-talet. Några månader senare vasr turen kommen till den mexikanske prästen Marcial Maciel Degollado, grundaren av Legion of Christ, under närmare tio års tid hade han haft anklagelser mot sig om sexuella övergrepp. Ingreppen mot dessa två signalerade klart och tydligt att något nytt är på gång. Nolltoleranspolicyn permanentades, påven träffade offer för katolska prästers övergrepp både i samband med sin resa till USA och i samband med Världsungdomsdagen i Australien. "Jag är djupt bedrövad för smärtan och lidandet som offren utstått", sade påven i Australien och försäkrade dem att han "som deras herde deltar i deras lidande".

I samband med krisen på Irland ger påven ut ett herdabrev, och irländska biskoparna kallas till Vatikanen för överläggningar, likaså i samband med att övergreppen i Tyskland blev kända så kallar påve Benedikt snabbt till sig ärkebiskop Zollitsch för att bli uppdaterad. Borta är den tröga och långsamma hantering som fanns i samband med att sexövergreppsproblemen kom upp till ytan i USA.  Man kan inte berömma Ratzinger/påve Benedikt XVI för att ha gjort allt rätt, men att i dagens läge säga att han är saktfärdig att ta itu med sexövergreppsproblematiken i Katolska kyrkan kan man knappast göra. Msgr Charles J Scicluna vid Troskongregationen som i alla år arbetat nära Ratzinger beskrev nyligen i en intervju alla anklagelser mot påven Benedikt XVI om att försöka mörklägga sexövergreppen är "falskt förtal".