Isidor Forum
Forum för dialog kring katolsk tro och katolska kyrkan. Ägs av Isidor nätverk och data
F Cantalamessa om mäns våld mot kvinnor och citerar brev från judisk vän i sin långfredagspredikan.
Bengts Blogg

Syndication

News

Archives


F. Raniero Cantalamessa, det påvliga hushållets predikant och välkänd för oss i Sverige, bl.a. genom sin medverkan på Jesusmanuifestationen var predikant vid långfredags-liturgin i S:t Petersbasilikan i Vatikanen. Han höll en strålande predikan som tog upp ämnet att vara offer ur olika aspekter och fokuserade på det våld som vår Herre fick utstå, vilket frälser värden från en tilltagande kult av meningslöst våld. Han tog i predikan bl.a. upp skillnaden mellan Jesu offer och Gamla Testamentets offerkult och det unika i Jesu offer. Han talade om vår tids meningslösa våldskult och fördömde mäns våld mot kvinnor.

Han gick inte specifikt in på katolska präster sexuella våld mot barn, men berörde det ändå i en bisats då han kom in på mäns våld mot kvinnor: " ...I am not speaking here of violence against children, of which unfortunately also elements of the clergy are stained; of that there is sufficient talk outside of here. I am speaking of violence to women..."

I slutet på sin predikan citerade han ett brev han fått från en judisk vän som uttalade sin solidaritet med Katolska kyrkan i samband med den kampanj som nu förs mot henne i massmedia. Den judiske vännen skrev: "I am following with indignation the violent and concentric attacks against the Church, the Pope and all the faithful by the whole world. The use of stereotypes, the passing from personal responsibility and guilt to a collective guilt remind me of the more shameful aspects of anti-Semitism. Therefore I desire to express to you personally, to the Pope and to the whole Church my solidarity as Jew of dialogue and of all those that in the Jewish world (and there are many) share these sentiments of brotherhood. Our Passover and yours are undoubtedly different, but we both live with Messianic hope that surely will reunite us in the love of our common Father. I wish you and all Catholics a Good Easter."  

Jag ser i en nyhetsnotis i Dagen att detta citat från Cantalamessas judiske vän har fått en olycklig vinkling i nyhetsrapporteringen där det insinueras att Katolska kyrkan genom att nämna ordet antisemitism i samma sammanhang som hetsen mot Katolska kyrkan idag på något sätt skulle förringa antisemitismen, och det citeras några judiska reaktioner: "-Skäms, fader Cantalamessa, sade Elan Steinberg vid en amerikansk organisation för Förintelseöverlevare. -Vatikanen har rätt att försvara sig, men jämförelsen med antisemitism är stötande och ohållbar. Vi är djupt besvikna, sade Steinberg till Reuters".

Det är klart att det finns gemensamma element såsom användandet av stereotyper, överförandet av personligt ansvar och skuld till en kollektiv skuld m.m. som är gemensamma mellan judeförföljelserna och olika andra former av allvarliga eller mindre allvarliga mobbing- och utstötningssituationer vare sig det handlar om etnisk rensning i Armenien, Bosnien eller Uganda, eller om kvinnoförtryck t.ex. senast aktualiserad genom processen i Bjästa. Att peka på gemensamma sådana element är absolut inte detsamma som att förringa det oerhörda övergrepp som judarna blev utsatta för.

Judarna som offer för besinningslöst våld och förtryck gäller inte bara Förintelsen under Andra världskriget, de har blivit utsatta för tidigare, tyvärr också i hög grad av kristna, och senare genom progromer som nu hotar att flamma upp igen i olika Europeiska länder genom nya hetskampanjer och stämningar som liknar situationen på 1930-talet i Tyskland.

Judarna har lidit offantligt. Så har också de barn som blivit utsatta för offer genom katolska prästers övergrepp och försummelse från ansvariga att ta itu med problematiken. Att på minsta sätt göra jämförelser mellan så monumentalt utsatta och drabbade grupper och andra situationer av förföljelse av mindre allvarlig grad är en mycket känslig sak. Det visar Steinbergs reaktion, det visar också reaktionen från många offer för de sexuella övergreppen av kyrkans präster. Det finns inga ord, varje ursäkt är för liten och otillräcklig för att kompensera de outsägliga kränkningar och lidanden som offren blivit utsatta för. Det är offren som hela tiden måste stå i centrum för Kyrkans omtanke och att man måste hitta vägar till försoning och helande som hjälper offren och lindrar den skedda skadan så mycket som möjligt. Men det måste hela tiden ske utifrån en korrekt beskrivning av verkligheten, vad som har skett och vad som inte har skett. Om kyrkan gör sig till en syndabock och låter projiceras på sig allehanda hat och kritik utan urskillning om vad som är sant och inte sant, så kan hon inte agera som en aktiv och positiv kraft i försoningsprocessen.

Påven har gett ut ett herdabrev till Irlands katoliker, men i det känsliga läget som är nu ligger påven lågt i att kommentera den aktuella kritiken mot Katolska kyrkan och honom själv. Det gör han nog klokt i. Varje kommentar, hur klok eller övervägd den än skulle vara riskerar att elda på mediestormen, vilket inte är bra med hänsyn till offren.  Påven tar den offentliga kritiken med ödmjukhet och tålamod, säger Vatikanens presstalesman Fr Federico Lombardi. Påven ser, säger Lombardi, den aktuella kritiken som en prövning för honom själv och Kyrkan.

Jag tror inte Steinbergs reaktion är representativ för judar i allmänhet. Döm själva om reaktionen motsvarar andemeningen i det som sägs i predikan. Det var ju t.o.m. en jude som gjort jämförelsen. Det är inte första gången sådana för kyrkan negativa, men för sammanhanget egentligen oväsentliga detaljer tas upp som den huvudsakliga nyheten, medan huvudsammanhanget förtigs, särskilt tråkigt är det att en kristen tidning som Dagen bara okritiskt återger en nyhetsbyrånotis på detta sätt istället för att fokusera på det huvudsakliga. Huvudsammanhanget i detta är ju att två personer, en jude och en kristen kommunicerar i en anda av vänskap och kärlek och utbyter erfarenheter. Cantalamessa avslutar sin predikan med följande ord:

 And also we Catholics wish our Jewish brothers a Good Passover. We do so with the words of their ancient teacher Gamaliel, entered in the Jewish Passover Seder and from there passed into the most ancient Christian liturgy:

'He made us pass
From slavery to liberty,
From sadness to joy,
From mourning to celebration,
From darkness to light,
From servitude to redemption
Because of this before him we say: Alleluia.'"

 

Brevcitatet från den judsika vännen var en liten slutvinjett i en i övrigt mycket innehållsrik och angelägen predikan. Jag återger ytterligare några delar:

Det unika i Kristi offer

...Christ did not come with another's blood but with his own. He did not put his sins on the shoulders of others -- men or animals --; he put others' sins on his own shoulders: "He himself bore our sins in his body on the tree" (1 Peter 2:24). Can one, then, continue to speak of sacrifice in regard to the death of Christ and hence of the Mass? For a long time the scholar mentioned rejected this concept, holding it too marked by the idea of violence, but then ended by admitting the possibility, on condition of seeing, in that of Christ, a new kind of sacrifice, and of seeing in this change of meaning "the central fact in the religious history of humanity." Seen in this light, the sacrifice of Christ contains a formidable message for today's world. It cries out to the world that violence is an archaic residue, a regression to primitive stages and surmounted by human history and -- if it is a question of believers -- a culpable and scandalous delay in becoming aware of the leap in quality operated by Christ.

It reminds also that violence is losing. In almost all ancient myths the victim is the defeated and the executioner the victor. Jesus changed the sign of victory. He inaugurated a new kind of victory that does not consist in making victims, but in making himself victim. "Victor quia victima!", victor because victim, thus Augustine describes the Jesus of the cross.

Kritik av våldskulten i vår kultur

...Unfortunately, however, the same culture of today that condemns violence, on the other hand, favors and exalts it. Garments are torn in face of certain events of blood, but not being aware that the terrain is prepared for them with that which is shown in the next page of the newspaper or in the successive palimpsest of the television network. The pleasure with which one indulges in the description of violence and the competition of the one who is first and the most crude in describing it do no more than favor it. The result is not a catharsis of evil, but an incitement to it. It is disturbing that violence and blood have become one of the ingredients of greatest claim in films and video-games, that one is attracted to it and enjoys watching it...

Mäns våld mot kvinnor

...However there is a yet more grave and widespread violence than that of youth in stadiums and squares. I am not speaking here of violence against children, of which unfortunately also elements of the clergy are stained; of that there is sufficient talk outside of here. I am speaking of violence to women. This is an occasion to make persons and institutions that fight against it understand that Christ is their best ally. It is a violence all the more grave in as much as it is often carried out in the shelter of domestic walls, unknown to all, when it is not actually justified with pseudo-religious and cultural prejudices. The victims find themselves desperately alone and defenseless. Only today, thanks to the support and encouragement of so many associations and institutions, some find the strength to come out in the open and denounce the guilty.

Much of this violence has a sexual background. It is the male who thinks he can demonstrate his virility by inflicting himself on the woman, without realizing that he is only demonstrating his insecurity and baseness. Also in confrontations with the woman who has made a mistake, what a contrast between the conduct of Christ and that still going on in certain environments! Fanaticism calls for stoning; Christ responds to the men who have presented an adulteress to him saying: "Let him who is without sin among you be the first to throw a stone at her" (John 8:7). Adultery is a sin that is always committed by two, but for which only one has always been (and, in some parts of the world, still is) punished.

Violence against woman is never so odious as when it nestles where mutual respect and love should reign, in the relationship between husband and wife. It is true that violence is not always and wholly on the part of one, that one can be violent also with the tongue and not only with the hands, but no one can deny that in the vast majority of cases the victim is the woman.

There are families where the man still believes himself authorized to raise his voice and hands on the women of the house. Wife and children at times live under the constant threat of "Daddy's anger." To such as these it is necessary to say courteously: dear men colleagues, by creating you male, God did not intend to give you the right to be angry and to bang your fist on the table for the least thing. The word addressed to Eve after the fault: "He (the man) shall rule over you" (Genesis 3:16), was a bitter forecast, not an authorization.

F Cantalamessas predikan i sin helhet återfinns här.

Tillägg 2010-04-03 12:27: Med anledning av reaktionen i media har påvens presstalesman Frederico Lombardi har idag i ett uttalande gått ut med ett klargörande. Han konstaterar att Cantalamessas utsagor väcker missförstånd som givetvis inte motsvarar inte Vatikanens uppfattning.

Aftonbladet Apg29.se SvD DN


Posted 2010-4-3 8:08 by Bengt Malmgren
...
Ansv. utgivare: Bengt Malmgren