april 2010 - Posts
Frågorna om människovärdet, livets etik, god reproduktiv hälsa för alla kvinnor, särskilt i fattiga länder är viktiga frågor som kräver både vårt förnuft och vårt engagemang. Erwin Bischofberger, jesuitpräst och tidigare professor i medicinsk etik vid Karolinska institutet har i många år bidragit till att med klarhet och förnuft reda ut de logiska begreppen som grund för att tillämpa en god och männiksovärdig etik på dessa områden. Nu senast har han medverkat i antologin "Den svårlösliga konflikten – om den ofödda människan" som borde kunna bli en grundbok för dem som vill studera de etiska frågorna kring människolivets början.
I LT nr 4/2010 skrev Staffan Bergström, läkare och professor i global hälsa vid KI en intressant artikel som tog upp att det finns flera steg i processen då ett ägg befruktas som sker inom loppet av några timmar, vilket gör att talet om "befruktningsögonblicket" som ett momentant ögonblick måste luckras upp något. Han påpekar inte detta enbart såsom något teoretiskt intressant, utan han främsta ärende med artikeln är att främja god mödrahälsovård och humana förhållanden för kvinnor, särskilt i de fattiga länderna. Bergström har sett mycket elände, kvinnor som blir sjuka och dör till följd av illegala aborter, och menar att en orsak till att det går trögt att få till stånd en bättre reproduktiv hälsa globalt sett är att det från religiösa grupper, också från Katolska kyrkan, finns en likgiltighet för kvinnornas lidande på grund av att man prioriterar de teoretiskt etiska aspekterna på människolivets början, och det faktum att det teoretiskt är angeläget att skydda det oföda livet prioriteras framför det mera humant angelägna i att se till att kvinnor i de fattiga länderna praktiskt kan få det bättre och slippa dö eller bli sjuka i illegala aborter. Därför borde Katolska kyrkan vara mindre kategorisk i sitt fördömande av abort och motstånd mot preventivmedel. Han skriver:
En mycket viktigare aspekt än att säga att livet börjar i befruktningsögonblicket är att ta ställning till vad som är »skyddsvärt liv«. Där är vi alla, oavsett livsåskådning, på ett sluttande plan. Den diskussionen berör de riktigt svåra frågorna om sena aborter, eutanasi och just skyddsvärt liv. Att blunda för det sluttande planet gör det inte mindre verkligt.
Detta är en viktig poäng som jag helt håller med om. Upplevelsemässigt finns ingen enda människa som kan sätta likhetstecken mellan att mörda en till världen född människa och att sätta in en spiral som förhindrar implantation av det befruktade ägget i livmoderslemhinnan. I vårt dagliga liv handlar vi utifrån de mest näraliggande praktiska och etiska förutsättnignarna, inte utifrån enbart teoretiska överväganden. Visst finns det halsstarriga teoretiska abortmotståndare och enkelspåriga katoliker, både biskopar och lekmän, som sluter sig för världens nöd och bara betonar den teoretiska etiken. Men detta blir kontraproduktivt och i förlängningen omänskligt, det påpekar även Bischofberger och majoriteten av katolska teologer och präster. Här finns inga motsättningar mellan Staffan Bergström och katoliker som vill arbeta i den anda som ligger till grund för Katolska kyrkans sociallära, som utgår från förnuftet och allas vårt gemensamma ansvar att agera utifrån humanitetens och kärlekens grundprinciper i vår strävan att råda bot på missförhållanden och lidande i världen.
Det är inte Katolska kyrkans tro det är fel på. Att äktenskapet är instiftat av Gud och känneteckans av vissa ideal såsom ömsesidig trohet, en sexualitet som är öppen både för det nya livet och för att vara ett uttryck för makarnas ömsesidiga av Gud välsignade kärleksförbund, vilket inkluderar ömsesidigt ansvarstagande som kan innebära också återhållsamhet i vissa lägen, har i alla tider varit en del i den katolskt kristna tron, detta har man försökt uttrycka i Katolska kyrkans katekes (KKK).
Därför hamnar frågan lite fel när Irène Nordgren i ett svar på Bergströms artikel problematiserar själva trosläran och kallar det "Vatikanens vanföreställning". Bergström hakar på samma retorik när han kritiserar Bischofberger m.fl för avsaknad av tydligt "medmänskligt patos och etiskt engagemang mot mödradödligheten". Han talar om Vatikanens uppfattning (jag antar att han menar trosläran som den framställs i KKK) som vanföreställningar med "psykotiska drag". Han antar också att "Bischofberger anser säkert inte att det är vanföreställningar". Har Bergström verkligen satt sig in i katolsk tro, har han verkligen läst och haft dialog med Erwin Bishofberger, eller är det bara så att han rakt av köper Irène Nordgrens beskrivning av situationen? Det är tråkigt i så fall, för en diskussion som skulle kunna bli mycket fruktbar där det bästa i Bergströms engagemang för de utsatta och det bästa i katolsk etik och sociallära togs tillvara för ett gemensamt arbete för humanitet och reproduktiv hälsa, reduceras nu till pajkastning och anklagelser om brist på engagemang.
När det gäller preventivmedelsfrågan har jag flera gånger tidigare hävdat att det föreligger inget preventivmedelsförbud i Katolska kyrkan. Sant är att om man lever enligt katolskt äktenskapsideal, så behövs inte preventivmedel, men i den praktiska verkligheten är det inte så, och enligt katolsk morallära har det egna samvetet högre auktoritet än oreflekterad lydnad av yttre auktoriteter. Jag vet missionärer i Afrika som självklart delar ut kondomer när de ser familjefäder som inte klarar av att avhålla sig från ett promiskuöst liv, 1968 problematiserade den nordiska katolska biskopskonferensen en alltför strikt kyrklig hållning mot artificiella preventivmedel, de franska biskoparna framhöll under 1990-talet, att om man väljer att leva ut sin sexualitet med många partners och utsätter sig för risken att smittas av/smitta andra med HIV, så är det moraliskt förkastligt att inte använda kondom.
Bischofberger sammanfattar frågeställningen på ett bra sätt i sitt svar till Bergström:
"Det är inte alltid lätt att finna en väl avvägd balans mellan auktoritet och autonomi, mellan ledarskap och samverkan, mellan styrande myndighet och nätverksfunktion. Problemet finns i alla organisationer, i tilltagande grad också i den Katolska kyrkan, där starka demokratiska strävanden gör sig gällande. Det kan vara en hjälp att betrakta och bedöma striden om preventivmedel mot den bakgrunden."
Skall vi bekämpa fattigdom, sjukdom och död, så måste förnuft och etiskt engagemang gå hand i hand. Respekt och vördnad för allt mänskligt liv inklusive det ofödda är en grundprincip som Kyrkan alltid stått för, och det är inget fel på den principen, tvärtom är fasthållande vid det en bundsförvant i vår gemensamma kamp för ett bättre liv, vare sig det gäller bättre reproduktiv hälsa i fattiga länder idag eller slaveriets avskaffande igår. Bergströms påpekande att befruktningen är en process i flera steg, inte ett momentant ögonblick ändrar ingenting i sak i det grundläggande etiska resonemanget. Däri har Bischofberger, Anders Piltz och Elisabeth Finné helt rätt. Det var också den helt riktiga poängen Elisabeth Finné framförde i sitt första inlägg, varvid hon fick kritik för att kalla diskussionen "käbbel". Grundtanken kunde hon gott ha stått fast vid i sitt andra inlägg, det hade räckt om hon bett om ursäkt för att hennes uttalande uppfattades som arrogant. Hon konstaterar att hon delar min, Bischofbergers och många andra katolikers praktiska grundförhållningssätt till preventivmedel och abort. Bergström verkar av hans argumentation att döma inte ligga så långt från dessa värderingar heller.
Slutsats: Så vad bråkar vi om? Låt oss med katolsk sociallära som grund gemensamt arbeta för en humanare värld.
Dagen Dagen
Efter den våg av anspänd uppmärksamhet med ofta osaklig mediauppmärksamhet kring Katolska kyrkan och sexövergreppen är det bra att det kommer fler och fler vetenskapligt inriktade artiklar som ger sakliga bakgrundsperspektiv. En sådan är prof. Yvonne Maria Werners artikel i SvD 26 april där hon utifrån sin gedigna forskning om Katolska kyrkan i Norden under 1800- och första hälften av 1900-talet beskriver några fall hon stött på, och beskriver hur det fugnerade med den interna kyrkotukten på den tiden. Inte alls så dåligt som man skulle kunna tro genom den bild som förmedlats av media på sista tiden.
Yvonne konstaterar liksom flera andra forskare att den stora peaken för anmälda övergreppsfall i Katolska kyrkan är från perioden 1965–1985 med en topp under 1970-talet, och att det i de flesta fallen inte handlar om pedofili, utan om pederasti där präster utnyttjar unga pojkar i tonåren. Följande diagram från John Jay-studien som beskriver situationen i USA är en tydlig illustration till detta:
Yvonne säger att det på den tiden fanns en stark tilltro till samtalsterapi samtidigt som en ny, mer positiv syn på sexualitet höll på att slå igenom i Katolska kyrkan. Psykoterapi ansågs vara ett det bästa botemedlet, och många av de normbrytande prästerna och ordensmännen fick genomgå olika psykoterapeutiska behandlingsprogram.
Yvonne sätter också in ökningen i perspektivet av den stora förändring som skedde i Katolska kyrkan i kölvattnet av Andra Vatikankonciliet. Hon skriver:
"Med Andra Vatikankonciliet, vars syfte var att anpassa kyrkan till de nya levnadsmönstren i västvärlden, inleddes en genomgripande omvandlingsprocess av hela det kyrkliga livet. Lekmännens roll i kyrkan uppvärderades liksom också det äktenskapliga livet och sexualiteten, det asketiska idealen tonades ner och prästrollen fick en mer funktionell karaktär. Dessa reformer hälsades av många med glädje medan andra betraktade dem som ett avfall från de katolska principerna. Följden blev att den katolska kyrkan råkade in i en djup identitetskris, vilken tog sig uttryck i en växande polarisering och i formeringen av en inomkatolsk protestkultur. Katolikernas kyrkliga bindning försvagades, och gudstjänstfrekvensen föll i rask takt. Tiotusentals ordensmedlemmar lämnade sina ordnar och ett stort antal präster uppgav sitt prästämbete (många efter att först ha gift sig) samtidigt som nyrekryteringen sjönk till ett bottenläge."
Krisen är långt ifrån övervunnen, menar prof Werner, och sexövergrepp finns också i nyare tid. Men, skriver Yvonne, " under de senaste 15 åren har det skett en successiv retraditionalisering inom den katolska kyrkan, och denna utveckling har förstärkts under den nuvarande påven. Riktlinjerna för prästutbildningen har blivit striktare. Det finns också en ny förståelse för askesens och det andliga livets betydelse för den prästerliga spiritualiteten och en insikt om att det celibatära livet för himmelrikets skull kräver en eskatologisk livshållning."
På nyhetsbyrån Zenith publiceras i dagarna en tvådelad intervju med Gerard van den Aardweg, holländsk psykoterapeut som specialiserat sig på homosexualitet och äktenskapsproblem. Första delen här. Van den Aardweg kommenterar också peaken från 1965 till c:a 1990 och konstaterar att endast en mindre del av anmälningarna gäller pedofili (sexuellt utnytjande av prepubertala barn), medan majoriteten gäller prästers utnyttjande av gossar i tonåren, det vi kallar pederasti. Detta är något helt annat än pedofili. Det som attraherar en pedofil är den prepubertala barnkroppen och barnets psyke, pedofiler har ingen överdriven dragning till pojkar eller flickor som gått in i puberteten.
Van den Aardweg drar av detta slutsatsen att de flesta övergreppen där präster utnyttjar tonårspojkar inte handlar om pedofili, utan om präster med en homosexuell läggning som förför unga pojkar. Han säger i intervjun:
That is not surprising. For it is a universal fact that many self-identified homosexuals are focused on adolescents -- the term is ephebophiles -- and if they act out their feelings, many of them are tempted to seduce an adolescent if the occasion presents itself. But then, coming back to the relationship between "normal" homosexuality and homosexual pedophilia, many men who identify themselves as practicing homosexuals may occasionally also be interested in a boy who is still a child, or a pre-adolescent. About a quarter of practicing homosexual men have reported sex with boys of 16 years and younger, including with boys before puberty. About half of homosexually active men in one study reported some interest in youngsters as young as age 12. This percentage may also be assumed for practicing homosexual priests.
Men här finns en gråzon, menar Van den Aardweg, han talar inte specifikt om Katolska kyrkan utan om samhället i stort: Vissa personer som normalt definierar sig inom ramen för en vuxen sexualitet som gärna har relationer med tonåringar kan också känna dragning till yngre pojkar (borderline-pedofili), något som man gärna förtränger eftersom det är ett tabubelagt område. Han säger:
If the taboo on such contacts would become less strict, I would expect much more "borderline pedophile" and pedophile behavior on the part of adolescent-directed men.
This is also suggested in the declarations by an official gay organization known as the Dutch COC (Club for Culture and Leisure). In 1980 it proclaimed that "by acknowledging the affinity between homosexuality and pedophilia, the COC has quite possibly made it easier for homosexual adults to become more sensitive to erotic desires of younger members of their sex, thereby broadening the gay identity." Therefore, it stated, "liberation of pedophilia must be viewed a gay issue," and "the age of consent must be abolished."
Att fler nu träder fram och berättar om övergrepp på minderåriga från Katolska präster även i Sverige är inte förvånande. Även om vi fortfarande kan säga att detta är en förhållandevis ovanlig problematik i Katolska kyrkan jämfört med samhället i övrigt, så är det bra att allt kommer fram. Varje fall är ett för mycket, och Katolska kyrkan måste vara en förebild i samhället och ha nolltolerans för denna form av vidriga rättsövergrepp och personliga kränkningar av dessa våra minsta.
Därför är det bra att Anders Arborelius i all ödmjukhet inte försöker försvara sig när ett fall nu kommit nära honom där han haft den delikata rollen att ha haft mamman i den aktuella familjen i själavård. Tänk er vilken skillnad! En katolsk biskop förklarar sig beredd att avgå, trots att hans medvetna intention inte var att skada, och redan innan det är utrett exakt vilka konsekvenser hans försumligthet fått, medan personer inom kultureliten rasar mot att Roman Polanski gripits och skall ställas inför rätta för att han drogat och sexuellt utnyttjat en 13-årig flicka, något som han själv erkänt, utan att det ses som något anmärkningsvärt.
Jag erinrar mig att jag av en händelse träffade den nu aktuelle prästen under 1900-talets sista decennier. Jag visste redan då att han ansågs som problematisk och att det blev konflikter i de församlingar han var, och att han hade flyttats runt mellan olika församlingar. Jag kommer ihåg att jag redan då, utan att jag visste någonting om barnövergreppen, tyckte det var anmärkningsvärt att den dåvarande biskopen (Brandenburg) lät en så uppenbart problematisk präst flytta runt till olika församlingar. Visserligen var det prästbrist, med det kändes inte rätt mot de nya församlingar som fick ta emot en sådan präst att bara flytta runt problemet. Det säger något om maktfördelningen i kyrkan, hur lite vanliga församlingsmedlemmar räknas, och hur oinskränkt och oifrågasatt biskopens och prästernas makt är. Detta är strukturellt i katolska kyrkan. Jag säger inte att det bara är biskopens och prästernas fel, som enskilda personer försöker de nog många gånger göra sitt bästa, det är lika mycket lekfolkets fel som genom att inte ifrågasätta det ger biskopen och prästerna denna makt utan att konstruktivt försöka agera. Systemet sitter i väggarna, och vi vet att mycket icke ifrågasatt makt gör något med människor. Det leder lätt till korruption och blindhet för den egna maktens negativa konsekvenser.
I ett sådant klimat är det givet att allvarligare former av övergrepp, som sexövergreppen på barn kan döljas. Orden från en manipulativ präst som förnekar, och en svag mamma vars känslor utnyttjas av prästen väger tyngre än orden från ett stackars utsatt barn. Mamman valde i detta fall att inte tro på barnet utan på prästens ord. Det är vanligt i familjer där fadern utsätter barn för övergrepp att modern vägrar se vad som händer utan står på mannens sida. Barnet blir lämnat helt ensamt och blir ifrågasatt och skuldbelagt för att det vågar komma med anklagelser. Då är det mycket viktigt med en vuxen utanför familjesystemet som kan tro på barnet.
Reaktionerna i bloggvärlden är många, från signaturen Haggai, tidigare känd från den katolikfinetliga frikyrkliga bloggen Aletheia som tycker att biskop Anders skall avgå omedelbart utan att invänta utredning och beslut från påven, till bloggaren Charlotte Therese som tycker att han skall vänta. Hon skriver:
Visst är det bra att det tas upp och granskas av media. Men ska en biskop behöva erbjuda sig att avgå för att hans företrädare (vars ansvar det ursprungligen var), inte gjorde något åt ett enstaka fall av pedofili? För att den rådande policyn var sådan på den tiden. Överallt. Det hymlades och tystades ner. På dagis, på institutioner, inom idrottsföreninger etc. Inte bara i kyrkan.
Nån måtta får det väl ändå vara på vattenglas-stormstyrkan? Särskilt som det sannolikt finns fler journalister i Sverige som är pedofiler än det finns katolska präster som är det... Perspektiv, någon?
Jag tycker inte heller att biskop Anders skall avgå, utan avvakta utredningen, och förvånadsvärt många verkar luta åt det hållet. Uppenbart har biskop Anders fått ett förtroende för sin öppenhet med dessa frågor och sin deklarerade vilja att stiftet skall gå till botten med detta så att allt kan komma på bordet och bli utrett. I intervjuerna med biskopen igår (ekot, TV4) fanns en målmedvetenhet i hans försäkran att han vill ha full öppenhet och att grundligt utreda fallen. Biskopen talade även om att be regeringen utse en oberoende person som granskar utredningen.
Detta kan svälla till en större utredning. Redan nu vet vi genom vad den person som DN intervjuat sagt att även hennes syster varit utsatt för övergrepp. Det är viktigt att alla träder fram och bidrar med det de vet till utredningen.
SydsvD SvD Rapport Dagen GP
Texten uppdaterad 2010-05-30 07:50 bema
Det pågår nu en reningens tid i Katolska kyrkan. Mycket som varit fördolt kommer upp till ytan. Detta är bra. Vi kan inte tänka så att detta skadar Kyrkan, utan det är en rening som är nödvändig för att Kyrkan skall kunna vara det salt och ljus i samhället hon är ämnad att vara. Idag har vi ett reportage i DN om en idag 60-årig kvinna vars mamma hade en sexuell relation med en katolsk präst,ch som också begick övergrepp på mammans två döttrar, varav den nu 60-åriga kvinnan som berättar (och som säger att hon har berättat det tidigare för både biskop Brandenburg och biskop Arborelius). Prästen i fråga har tidigare flyttats runt i olika församlingar. DN har varit i kontakt med den utpekade prästen som säger sig vara pensionerad och vistas i utlandet. Han säger sig inte kännas vid anklagelserna. Kvinnan säger sig också själv flera gånger ha konfronterat prästen med anklagelserna, men att denne då bagatelliserat det hela och försökt skuldbelägga kvinnan.
Stockholms katolska stift måste utreda detta skyndsamt, och vidta de åtgärder som behövs, en anmälan till Troskongregationen måste göras. Är prästen i tjänst i Sverige eller annorstädes måste han tas ur tjänst omedelbart om anklagelserna bedöms trovärdiga. Jag förutsätter också att stiftet kommer att kommentera påståendena om att man känt till fallet sedan tidigare och varför då ingenting gjorts.
Reportagen (2 artiklar) i DN är välgjorda och sakliga, det är bra att media fortsätter att kritiskt granska Katolska kyrkan på ett sakligt sätt. Det är också bra att man tar upp problematiken ur ett vidare perspektiv än enbart Katolska kyrkan. I en faktaruta säger man bl.a:
- Anledningen till att så många anmälningar (de flesta flera tiotal år tillbaka) kommer just nu är att problematiken uppmärksammas internationellt. Övergreppen är inte fler i Katolska kyrkan än i samhället i övrigt. Det finns fler rapporter om övergrepp inom Svenska kyrkan, scouterna och idrottsorganisationer. Både i Katolska kyrkan och i övriga organisationer är det viktigt att komma ihåg att det handlar om ett fåtal präster/ledare som har begått övergreppen.
- Det finns inget som tyder på att frivilligt celibat i sig skulle öka benägenheten till att begå sexuella övergrepp på barn (enl Katarina Öberg, psykolog vid Sexualmedicinskt cetrum på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge). Möjligtvis kan rigida system med mycket skamkänslor kring sexualitet vara en faktor som påverkar.
- Benägenheten att tysta ner gäller inte specifikt Katolska kyrkan. Katarina Öberg tror att det är typiskt för alla hierarkiska och slutna system: Vid angrepp utifrån sluter man leden.
Oberoende av om det är mindre övergrepp inom Katolska kyrkan än i samhället i övrigt, så måste vi säga att situationen inom Katolska kyrkan är helt oacceptabel, det handlar inte bara om offren och deras anhöriga som skändligen kränks, det handlar också om den kränkning som sker mot hela kyrkan, mot präster och det katolska folket som försöker leva ett rättfärdigt liv och som satt sin tillit till prästerna. Dubbelmoralen både hos förövarna och de som ev. känt till det hela men tystat ner är skriande och är i sig ett övergrepp på alla rättänkande katoliker. Det skadar kyrkan i grunden. Dubbelmoralen kan ju också handla om präster som i lönndom lever i frivilliga homo- och heterosexuella relationer med vuxna. Antingen borde man sluta med det eftersom man vet att det är fel, eller om man inte anser det fel, så borde man göra det hela offentligt och framföra sin kritik mot Katolska kyrkan om man tycker att hennes regler och morallära är fel som sätter hinder i vägen för deras relation. Dubbelmoralen, tisslet och tasslet är förödande. Också vi lekmän har ett ansvar att inte acceptera detta utan tala klarspråk.
Jag återkommer till att tala om situationen inom Katolska kyrkan, men idag vill jag tala om situationen i samhället i stort där dubbelmoralen är minst sagt skriande också och ligger i öppen dag: Samma journalister, politiker och kulturpersonligheter som kritiserar alla former av sexuella övergrepp och sexuell kontakt, även frivillig sådan, mellan katolska präster och ungdomar under 18 år är väldigt benägna att se mellan fingrarna, när det sker i andra sammanhang. Vissa kritiker har t.o.m. själva ägnat sig åt sådant de kritiserar inom Katolska kyrkan. Några exempel:
Frédéric Mitterrand, fransk kulturminister, som i en memoarbok från 2005 berättade om sina besök hos pojkprostituerade i Tailand, utan att det blev några upprörda reaktioner i pressen. Förhållandet uppmärksammades först senare när samme Miterarand kritiserade gripandet och USA´s begäran om utlämnande av den berömde filmregissören Roman Polanski för hans 1977 begångna sexuella övergrepp på en 13-årig flicka, Samantha Gailey, som han drogade med champagne och sömnmedel. Polanski, har erkänt övergreppet, han lurade till sig 13-åringen genom att få henne att tro att hon skulle fotograferas för den franska tidningen Vogue. Andra debattörer har också uttryckt upprördhet över Polanskis gripande.
Bernard Kouchner, fransk utrikesminister, skrev med flera andra i Le Monde 26/1 1977 ett öppet brev där de krävde frisläppande av tre personer som stod åtalade för pedofili (Dejager, Gallien et Bruckardt). Kouchner menade att det var otidsenligt att betrakta pedofili som något onaturligt. Kouchner även försvarade Roman Polanski, men givetvis uttryckt stark kritik mot Katolska kyrkan.
Senast idag hörde vi nyhetstelegram om att svenska domstolar dömer ut regelvidrigt låga bötesstraff för personer som dömts för att köpa sex av minderåriga, senast Huddinge-politikern Åke Blomqvist. Man kan anta att de låga böterna beror på att domstolarna ser mindre allvarligt på denna typ av förseelser.
Läs om Cohn-Bendit och flera exempel på Dante-bloggen.
Skall vi komma till rätta med problematiken med sexuella övbergrepp mot minderåriga behövs en skärpning och en avslöjande av dubbelmoralen i hela samhället. Om Katolska kyrkan skall kunna stå på de utsattas och skändades sida är det nödvändigt att man sopar framför sin egen dörr. Därför är det bra och nödvändigt med den reningsprocess som nu pågår. Jag tror att den kommer att pågå under långt tid, mycket mera kommer att avslöjas, det kommer att vara en tuff och smärtsam tid, men i grunden hoppfull därför att reningen är nödvändig för att Kyrkan skall kunna vara det salt och ljus i världen hon är kallad till. Det gäller alla oss katoliker. Alla måste vi på det sätt vi kan bidra till denna process. Ingen kan säga att det angår inte mig. Jag återkommer till detta i kommande blogginlägg.
Dagen AB SvD
Roberto Saviano som skrev boken Gomorra om den italienska maffian får kritik av premiärminister Berlusconi som tycker han skall hålla tyst. Berlusconis idé är att publiciteten gagnar maffian. Saviano ger svar på tal i en artikel i la Repubblica som publiceras översatt till svenska i dagens DN. Saviano lever under dödshot från den neapolitanska maffian och har livvaktsskydd. Många är de människor som fått sätta livet till i kampen mot maffian, t.ex. domarna Paolo Borselini och Giovanni Falcone.
Heder åt Roberto Saviano som fortsätter att berätta om det som sker trots risk för eget liv. Det behövs människor med civilkurage som han. Tystnad är vad maffian vill ha, resonerar Saviano, att det bara skall vara något som angår tjuvar och poliser. Men kampen mot maffian angår hela samhället, "det måste vara en kulturell och moralisk rörelse som omfattar alla.."
Saviano uppmanar Berlusconi att ta tillbaka sina ord och be om ursäkt, men, skriver han, rikta inte ursäkten till mig, utan till släktingarna till dem som mördats därför att de berättat. "En sak är säker", fortsätter han: "liksom många andra kommer jag att fortsätta att berätta. jag kommer att använda ordet som ett sätt att skapa gemensamhet, rätta till världen för att förstå."
Läs Erik Helmerssons krönika i Expressen. Helmersson skriver:
Ja, nu rullar de in, karikatyrerna och satiren som slår mot katolska kyrkan. Likheterna med Muhammedkarikatyrerna är många. Skillnaderna främst två. Hittills tycks inga allvarliga mordhot från kränkta katoliker ha nått offentligheten (även om jag inte skulle bli ett dugg förvånad om det händer, dårar finns överallt) – och hittills har ytterst få ickekatoliker trätt fram till försvar för alla de miljoner helt oskyldiga katoliker som nu får klä skott för några få prästers pedofilbrott.
När ska svensk media våga granska och kritisera vad islam är, dess innehåll och praktiska konsekvenser – i Sverige och världen, frågar sig Mats Tunehag i en ledare i Världen idag: Granska SD, Katolska kyrkan – och islam. Tunehag skriver: Islam, koranen och sharia hör ihop. Sharia är islamsk rätt, inte en enhetlig lagtext, men principer grundade på koranen och islamsk tradition. Det finns redan i dag shariadomstolar i Sverige. Och muslimska grupper i Sverige kräver att sharia ska införas och erkännas. Men vad innebär det? Hur ser det ut i länder och områden där sharia praktiseras?
De flesta initierade bedömare håller med om att kardinal Ratzinger/påve Benedikt XVI har haft en betydligt aktivare roll i att bekämpa sexövergreppen på minderåriga i Katolska kyrkan än hans föregångare Johannes Paulus II. Det påpekar även Ulla Gudmundson, Sveriges ambassadör i Vatikanen, i en mycket bra krönika i Kyrkans tidning. Jag kan även hålla med henne i bedömningen att i kretsen kring påven, "i kyrkohierarkin i Rom varierar insikten och engagemanget". Det är nu upp till Katolska kyrkan att visa att man kan leva upp till det man sagt: Öppenhet, nolltolerans och omedelbar anmälan till polis av brott, rening, bot. Det finns från många både inom och utanför Katolska kyrkan skepsis och tvivel i huruvuda Kyrkan kommer att klara av sin hemläxa, eller om det blir återfall i gamla mönster när mediauppmärksamheten lagt sig. Mänskligt sett tror jag svårigheten är stor för Katolska kyrkan att bryta med gamla invanda möster, men med en process som börjar i bön och med en verklig öppenhet för den Helige Andes ledning och en öppenhet för förnyelse tror jag det är möjligt. Den Helige Ande gör stora ting i vår tid, och jag tror påve Benedikt understödd av ett bedjande och botgörande folk är den som har kraft och integritet att leda förnyelseprocessen även med motsträviga medarbetare runtomkring sig.
I en meditation till korsvägsandakten långfredagen 2005 skrev kardinal Ratzinger (strax innan han blev påve): "Christ suffers in his own church... the falling of many Christians away from Christ and into a godless secularism... How much filth there is in the church, and even among those who, in the priesthood, ought to belong entirely to him... (the church often seems like) a boat about to sink, a boat taking in water on every side."
Med "filth" (smuts, ogräs) avsåg han han uppenbart problematiken med sexuella övergrepp på minderåriga som han under flera år i egenskap av chef för Troskongregationen handlagt och läst igenom vartenda en av de många akter som skickats in från världens alla stift. Han avsåg själva gärningarna, synden på alla nivåerna, både hos gärningsmännen, de faktiska övergreppen, och benägenheten att titta bort, underlåtenhetssynder av olika slag hos de ansvariga.
När detta nu upprepas som ett slagord i olika sammanhang, "nu skall ogräset rensas ut" så finns i dagens samhällsklimat en risk att det får en obehaglig meningsförskjutning bort från gärningen mot gärningsmannen i sig. Vi är alla syndare, men trots det älskade av Gud och erbjudna att vända om och ställa våra liv under Jesu herravälde. Då får vi förlåtelse för våra synder och den helige Ande som gåva (Jfr Apg 2:38). Inte ens en pedofil kan som person kallas ogräs. Det finns i vårt samhälle en tendens till att utse syndabockar, så att vi övriga kan fortsätta som vanligt och slippa fundera över vår delaktighet i det onda. Se bara på det som hände i Bjästa. Det var visserligen riktigt att de våldtagna flickornas situation uppmärksammades och de fick upprättelse genom Uppdrag gransknings program, men sedan hörde vi hur mobbningskampanjen går i motsatt riktning, med hetskampanjer och utmobbning av förövaren. Han behöver också hjälp att få perspektiv på sin gärning såsom en grund för äkta ånger och att hitta en väg till rehabilitering andligt, psykologiskt och socialt. Det är viktigt att Kyrkan fortsätter att vara tydlig med att det är synden och inte syndaren som fördöms.
Hur är klimatet i våra församlingar? Finns det utrymme att misslyckas och ändå inte frysas ut? Hur tar vi t.ex. hand om våra präster som lämnat prästämbetet för att de gått och gift sig? (Apropå radiointervjun med Axel Carlberg, se mitt tidigare inlägg + diskussionen där)
SydsvD SvT RApport
Axel Carlberg, tidigare dominikanermunk och katolsk präst, är välbekant för många katoliker. Han lämnade för en tid sedan prästämbetet och gifte sig. Han intervjuas i ett personligt samtal i P1´s människor och tro.
Axel tar på ett klokt sätt upp brännande frågor kring psykologi, sexualitet, makt och auktoritet som är livsviktiga för den fortsatta reflektionen i Katolska kyrkan. Jag rekommenderar alla att lyssna till detta. Programmet borde vara en bra utgångspunkt för samtalsgrupper och studiedagar.
Det är lätt att präster som lämnar prästämbetet och gifter sig uppfattas som "svikare" inom kyrkan och att ingen vill ha med dem att göra. Detta är fel och en förlust. Om vi skulle behandla lekmän på samma sätt - hur många äktenskapbrytare, personer som skiljt sig eller misslyckats på andra sätt skulle då kunna finnas kvar inom den kyrkliga gemenskapen? Jag tror Axel har rätt att det finns ett problem med hela den oerhörda makt och upphöjdhet och förväntan som präster har och som också ges åt honom genom lekfolkets attityder, blir kontraproduktiv. Fallet blir då desto större och besvikelsen desto större när vi ser att prästerna inte kan leva upp till detta ideal mer än människor i allmänhet.
Axel Carlberg är fortfarande katolik, älskar sin kyrka och har vandrat en väg mot mognad och insikt genom sina livserfarenheter, både som tidigare munk och nu som gift och familjefar. Låt oss ta till vara hans och många andras insikter.
Lyssna till programmet.
Sociologiprofessor Eva Lundgren vid universitetet i Uppsala går nu in i debatten om sexövergreppen i Katolska kyrkan. Hennes forskning uppmärksammades efter Sveriges Televisions samhällsmagasin Dokument inifråns reportage Könskriget, som sändes i SVT2 2005. Lundgren hävdade att det förekom av satanistiska pedofilnätverk där man ägnar sig åt rituella övergrepp på och offer av barn. Lundgren har också ägnat intresse åt Knutby och bl.a. ägnat flera år åt att intervjua den fängslade pastorn Helge Fossmo, hon sammanfattade sina slutsatser i boken Knutbykoden.
Lundgrens infallsvinkel är könsmaktsordningen, och det förvånar mig inte att hon nu har synpunkter på debatten kring Katolska kyrkan. Eva Lundgren underkänner i en Newsmillartikel Anders Arborelius tal om öppenhet och förlåtelse, men menar att han inte förstått problemets grund:
"Sexuella övergrepp handlar om våld, och våld är ett komplicerat kompetensområde. Barn som har utsatts för systematiska övergrepp har erfarenheter som - med en krigsbild - börjar med gränskränkning, därefter invaderas personen, för att sedan ockuperas helt. Av förövaren. Den utsatte tar över förövarens språk och verklighetsförståelse; genom vilka övergreppen ofta framstår som en hemlig pakt mellan dem, som grundar sig på att den utsatte framställs som speciell och utvald - och därför egentligen delaktig. Övergreppen ogiltiggörs som övergrepp, och den utsatte står ensam med skammen."
I detta läge är det orimligt att kräva av offret, den person som är mest sårbar, att själv ansvara för polisanmälan av brottet, det måste vara Kyrkans sak att omedelbart anmäla alla ärenden, något som också Anders Arborelius framhållit ingår i Stockholms katolska stifts policy.
Eva Lundgren konstaterar att man inte varit lika tydlig med en sådan anmälningspolicy i Norge. Hon syftar bl.a. på bikthemligheten som biskop Eidsvig försvarat och som enligt Katolska kyrkan är total. Det är en grannlaga sak när en präst i bikt får reda på att den biktande begått ett svårt brott. Prästen får inte yppa det, det enda han kan göra är att övertyga den biktande att han själv måste anmäla sitt brott som en del i boten. Om den biktande inte gör det kan prästen vägra att ge absolution (att på Kristi uppdrag lösa personen från hans synder).
Lundgren framför också en strukturell kritik mot Katolska kyrkan och säger t.om. att det katolska systemet bidrar till at sanktionera övergreppen.
"Om de framtvingade, vackra, beklagande orden ska stämma bättre överens med handlingarna, krävs en helt ny praktik och ifrågasättande av några av grundpelarna inom den katolska kyrkan.... Enskilda fall fördöms och hanteras individuellt, de ses inte i samband med Den heliga kyrkan...Tvärtemot vad som gäller i alla andra sammanhang - nämligen att sexuella övergrepp och våld måste studeras i sitt sammanhang, stort och litet, för att kunna begripliggöras och bekämpas - så lever de katolska övergreppen i ett vakuum"
Att anlägga och analysera strukturella aspekter på problemet med sex- och maktövergrepp i Katolska kyrkan är givetvis viktigt. Samtidigt står Katolska kyrkan för ett andligt perspektiv som biskop Anders har i uppgift att lyfta fram. Sann religion bygger på äkta Guds-möten och varje människa har en förmåga att möta Gud i sitt inre. Enligt kristen tro är Jesus Kristus vägen som Gud erbjuder till ett sådant Gudsmöte. Förlåtelsens makt genom Jesus är stor, och otaliga är vittnesbörden från människor genom århundradena om att i mötet med Jesus finns befrielse från förtryckande och förlamande mänskliga strukturer, där finns helande, och där finns ett nytt och förvandlat liv. Mitt genom allt mörker och mänskliga tillkortakommanden måste Kyrkan fortsätta att förkunna detta.
Men om människan inte tar till sig frälsningen och låter sig omvandlas utan behåller sitt stenhjärta innanför en religiös fasad, då förvrängs Gudserfarenheten, då blir religionen en kringbyggnad av föreställningar av vidskeplig eller fundamentalistisk art som i sämsta fall införlivas den i en försvarsstruktur som hjälper till att upprätthålla orättfärdiga strukturer i samhället och bidrar till förtryck och orättvisa.
Anders Arborelius har därför rätt att det måste till en äkta andlig förnyelse, så att den helige Ande som verkligen förmår att förvandla människan tillåts verka och bryta ner förtryckande strukturer i människans inre och i den kyrkliga gemenskapen.
Eva Lundgren har också rätt i att man måste titta på olika tolkningsmodeller för att kunna belysa och genomskåda också de kyrkliga systemen. En sann andlig förnyelse innebär att andlig utveckling och mänskligt förnuft går hand i hand. Därmed inte sagt att jag skriver under på allt som Eva Lundgren lär.
En som är mycket medveten om Kyrkans risk att fastna i mänskliga tillkortakommanden är Joseph Ratzinger, nu påve Benedikt. Påveämbetet uppfattas ibland som en charte blanche för godtycklig och oinskränkt makt, men så är det inte, tanken är att det skall vara ett förvaltande och tjänande ämbete. Så här skrev Ratzinger en gång om det ämbete han nu innehar:
"När överlåtelsen av en sådan fullmakt (nyckelmakten) till människor under historiens gång - och det inte utan orsak - ständigt framkallat oro för mänsklig egenmakt, så visar inte bara det nytestamentliga löftet utan också den historiska utvecklingen som sådan på motsatsen. Den mänskliga förmågans disproportion i förhållande till en sådan funktion är så skriande, så iögonfallande, att just det faktum att klippfunktionen överlåts åt människor visar att det inte är dessa människor som upprätthåller kyrkan utan Gud ensam, och detta mera trots än på grund av människorna. Korsets mysterium är kanske aldrig så gripbart nära som i primatets kyrkohistoriska realitet." (Ur boken Kallad till gemenskap)
Som kristna är vi hoppets människor och realistiska på en gång. Hoppet gör oss inte blåögda, och realismen gör oss inte cyniska. Vår devis är: Förtrösta på Gud som om allt berodde på honom och ingert på dig själv. Ansträng dig själv som om allt berodde på dig och inget på Gud.
Expressen SvT Rapport Dagen
Hans Küng, teolog tillhör samma generation som Joseph Ratzinger. De var unga under den tid Andra Vatikankonciliet pågick, de var kolleger vid universitetet i Tübingen. Sedan dess har de gått skilda vägar, Ratzinger som en försvarare den katolska trons grunder, sedan chef för Troskongregationen och slutligen påve, hatad av en liberal inom- och utomkyrklig opinion, Küng som en nytänkare och ifrågasättare av traditionella tros-satser, utmanare till den grad att han blev en dissident, fråntagen auktorisation att utlägga tron i Katolska kyrkans namn, älskad av en liberal inomkyrklig opinion och har blivit något av en husgud för We are Church-rörelsen. Påven bjöd in Küng till ett samtal i samband med att han tillträdde sitt pontifikat, vilket Küng omnämner positivt.
Küng har nu, understödd som det verkar av nätverket We are Church och journalister inom världspressen, skrivit ett öppet brev till världens biskopar och biskopskollegiets ledare påve Benedikt som publiceras i olika tidningar på olika språk. [English] [French] [German] [Italian] [Portuguese] [Spanish]. Brevet förs fram som en förstanyhet på We are Church´s hemsida med länkar till de olika tidningar på olika språk där brevet publicerats. På Katolsk visions hemsida slår man också ett slag för brevet, flera skribenter rosar det och en av huvudskribenterna, Irène Nordgren föreslår direkt biskop Anders att stödja de krav som framförs i brevet. (Jag uppfattar det mest som retorik, jag tror Irène känner biskop Anders så väl att hon förstår att han inte kommer att göra det).
Brevet i sig får av mig ros och ris. Ros därför att jag i grunden tror att det är bra att trosfrågorna kan föras ut till allmän debatt och att man kan intressera den sekulariserade världspressen för detta. Ingen annan än Küng skulle kunna göra detta, eftersom pressen helst skriver om sådant som är kritiskt mot Kyrkans ledning. Men i slutändan tror jag ändå att detta gagnar Kyrkans evangeliserande uppdrag i världen, och brevet innehåller många reflektioner som är viktiga att ta upp, t.ex. trons kris idag, nedgången i prästkallelser, det moraliska förfallet i Kyrkan. Küng tar riktigt biskoparna i örat och påminner dem om att de är ett kollegium med ansvar för Kyrkans framtid. Ta det ansvaret, uppmanar han dem, var inte nickedockor under Rom. Aktiva biskopar som tar sin tro och sitt updprag på allvar tror jag precis är vad påven Bendedikt önskar sig, det underlättar hans uppdrag. Küng omnämner också i positiva ordalag de encyklikor påven gett ut under sitt pontifikat.
Men jag ger brevet mer ris än rosor: Tyvärr drunknar de positiva ansatserna i brevet i de många oinitierade och direkt felaktiga beskrivningarna av vissa delar av påve Bendedikts pontifikat och Troskongregationens arbete, där man direkt köper den negativa propagandabilden av Joseph Ratzinger/påve Benedikt XVI istället för att informera sig om hur det egentligen förhåller sig och hjälpa till att nyansera bilden. Man kunde vänta sig bättre av en kritik som vill göra sig gällande som inomkyrklig. Antingen är Küng och de som ev. hjälpt honom att skriva brevet så dåligt informerade att de inte vet bättre, alternativt låtsas de inte veta och rider på den negativa mediabilden för att det gagnar deras politiska syften. I båda fallen devalveras brevets värde som redskap för öppnande av en seriös dialog och reduceras till propaganda för de egna politiska syftena. Det framstår som att brevet är skrivet mera för världsopinionen än som en önskan om verklig dialog.
Några exempel:
1. Küng tar upp stödet för saligförklaringen av Pius XII, understförstått att han rider på bilden av "den svarta legenden" enligt vilken Pius XII skulle vara en Hitler-vänlig påve. Enligt vad som hittills kommit fram är ju denna svarta legend alltigenom osann, inte heller anklagelsen att han skulle varit feg och undfallande går att styrka. Även många judar anser detta. Inom några år kommer all dokumentation som finns i Vatikanen från andra Världskriget att vara katalogiserad och tillgänglig för forskarna, sannolikt kommer då de som inte är övertygade idag att bli överbevisade. Det är botten av Küng att bidra till att befästa en negativ bild istället för att hjälpa till att nyansera. Läs mera om Pius XII här.
2. Küng talar om Cantalamessas "antisemitiska hatkampanj" i långfredagsliturgin. Återigen handlar det om att exploatera en missuppfattning. Det var ju precis tvärtom. Cantalamessa citerade en judisk vän, syftet var att lyfta fram vänskapliga relationer mellan judar och kristna, Cantalamessa har bett om ursäkt för att han blev missuppfattad, men återigen är det våra judiska vänner som förstår att lyssna bäst och uppfatta vad som verkligen sägs. Läs Alon Goshen-Gottstein i Jerusalem Post och döm själva sedan vad ni tycker om Küngs exploatering av denna händelse i syfte att påvisa antisemitism i Kyrkan.
Raniero Cantalamessa vid besök i Katarina Kyrka 2009
3
. Küng tar fram gammal skåpmat och erinrar om Påvens föreläsning i Regensburg som retade upp vissa militanta islamister. En negativ kampanj drogs igång, svårt att avgöra om kampanjen startades av islamisterna, eller om det var påvefinetliga västerländska journalister som plockade fram ett citat påven tagit från en medeltida skrift som man förstod taget ur sitt sammanhang kunde reta upp vissa. Men återigen: Påvens föreläsning handlade om fredligt samnförstånd mellan religioner och behovet att låta förnuftet styra. I detta fall är det inte påven som skall kritiserars, här om någonsin vore det väl på plats med religionskritik där man problematiserar dessa överreaktioner från militanta islamister. Påven för sin del tog mycket bra hand om den uppkomna situationen, främjade dialogen med Islam genom att bjuda in företrädare för Islam till ett möte i Vatikanen. Detta blev mycket lyckat, så slutresultatet blev istället bättre relationer till den muslimska världen. Läs mera här.
4. Ett fjärde flagrant fel Küng gör är att upprepa missförståndet att dokumenten från 2001 då kardinal Ratzinger och Troskongregationen fick ansvar att gå igenom alla fall av prästers sexuella övergrepp mot minderåriga som rapporterades in från världskyrkans biskopar bidrog till att lägga locket på och inte anmäla till civila myndigheter. Återigen: Det var precis tvärtom. Ratzinger såg till att effektivisera hanteringen så att man fick en mycket snabbare hantering vilket ledde till att präster snabbare kunde tas ur tjänst och anmälas till polis och rättsväsende. Observera att det är inte bara jag som säger detta, det är en uppfattning som delas av de allra flesta initierade bedömare och dem som jobbat nära Kardinal Ratzinger. T.ex. Vatikankännaren John Allen från National Catholic Reporter som också brukar kommenterar Vatikan-frågor för CNN.
För en del räcker det inte att Katolska kyrkan försöker vara öppen, ta itu med missförhållandena, försöker gottgöra för offren och ber om förnyelse och rening. Det är helt enkelt hela systemet det är fel på, och en del verkar vilja komma åt Katolska kyrkan som sådan. I det syftet drar man sig inte för att torgföra rena lögner. För oss som katoliker är det viktigt att fortsätta att på alla sätt bidra till förnyelse och rening av vår kyrka, utan att för den skull svälja all negativ propaganda. En del av våra kritiker försöker hindra sanningen att komma fram genom att tolka varje försök att bemöta felaktiga påstående om Katolska kyrkan såsom bevis på att vi försöker sopa sanningen under mattan. Vi får inte förledas av sådant och göra oss till menlösa syndabockar. Vägen till förnyelse och helande måste bygga på sanning och förnuft både korrekta fakta om det som är negativt och det som är positivt.
Låt mig ta några exempel från den gångna veckans flod av felaktigheter om Katolska kyrkan:
1. Nyhetsbyrån AP: Katoliker var inte tvungna att följa civila lagar innan 1965
Man påstår i ett nyhetstelegram att “implicit understanding of the need to follow just civil laws dates to a 1965 document from the Second Vatican Council, Gaudem et Spes.” Man tar sig för pannan! Gaudium et spes (som AP felstavade), var Andra Vatikankonciliets stora pastoralkonstitution "Kyrkan i Världen av idag". AP missar helt att dokumenten från Andra Vatikankonciliet inte kommer med något totalt nytt, utan förtydligar det som alltid varit Katolsk tro och lära. AP tycks helt omedveten om Kyrkans tradition och om Bibeln. T.ex Paulus är väldigt tydlig när han skriver: "Varje människa skall underordna sig all den överhet hon har över sig. Ty det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är förordnad av honom." (Rom 13:1). Texter från tidigare koncilier har också understrukit detta.
2. Antoon Geels, professor i teologi i Lund: Kroppen är inte mycket att ha enligt katolsk teologi.
Professorn säger i en intervju: "En grundläggande faktor tror jag är synen på människan och kroppen: att människan består av kropp och själ, och kroppen är inte mycket att ha och själen värderar man upp till skyarna. Synen på sexualiteten präglas av en medeltida teologi som säger att den är till för fortplantning, och' that's it' ". Detta är kvalificerad rappakalja, det tror jag t.o.m. varje katolsk konfirmand kan intyga som fått undervisning i detta. Sexualiteten är något i grunden gott, såsom allt som är skapat av Gud enligt katolsk teologi. Antingen är Geels helt obildad i det han borde känna till, eller också försöker han blanda bort korten. Han borde känna till Johannes Paulus II´s teologiska utläggningar, t.ex. i boken Kärlek och Ansvar eller i hans onsdagsaudienser under 1980-talet om Kroppens teologi. För att inte tala om vår nuvarande påve, Benedikt XVI som på ett mycket positivt sätt framhävde även den erotiska kärleken såsom given av Gud i hans första encyklika Gud är kärleken. Den katolske teologen Werner Jeanrond har nyligen kommit ut med boken Kärlekens teologi. Han uppmärksammar där bl.a. Benedikt XVI´s encyklika och skriver om den:
"Mot bakgrund... av moraliserande och reduktionistiska uttalanden och det osunda intresset för syndakataloger ter sig påvens teologiska infallsvinkel som en fräsch och befriande öppning för ett uppmärksammande av kärlekens av Gud givna potential i både personliga och sociala relationer.... Påven presenterar en teologi om kärlek som inbegriper både kropp och begär och utvecklar ett ramverk för deras utveckling. Encyklikan går i närkamp med mänskliga livsvillkor och livsfrågor istället för att förneka deras legitimitet. Påven medger att det tidigare funnits en tendens till kroppsförakt. Samtidigt kritiserar han i ljuset av evangeliet vår samtids tendenser till gudomliggörande av kroppen..."
Också Annika Borg i Kyrkans tidning är ute och cyklar angående Katolska kyrkans teologi om sexualiteten. Hon påstår dessutom att Katolska kyrkan i grunden är så korrumperad, tillåtande mot sexuella övergrepp att hon uppmanar Svenska kyrkan att bryta de ekumeniska kontakterna med Vatikanen. I en illa underbyggd artikel underkänner hon helt alla försök från katoliker att ta fram relevanta fakta som att man "skyddar sin kyrka". Hon bortser helt från fakta angående påve Benedikts aktiva arbete att komma tillrätta med problematiken som jag sist skrivit om i en artikel på Newsmill. Tydligen är det lätt att förtiga fakta som inte passar in i den bild man vill förmedla.
Vatikanen: resurswebb om vad Kyrkan gör angående sexövergreppen.
Tillägg 2010-04-17 kl 13:16: Läs John Allens krönika i National Catholic Reporter: Can a teatching pope get his house in order?
Påsktiden som liturgiskt normalt är en tid av glädje och jubel har i år blivit en förlängd fastetid där vi får samla oss i bön och bot för att samla kraft för att förnya och bygga upp vår Kyrka. Vi katoliker är ledsna, upprörda, arga, men också vi lekmän måste fundera i vad mån vi bidragit till den uppkomna situationen genom passivitet och att inte reagera på det vi tycker är otympliga maktstrukturer där ett gammalt klerikalt system förkväver de nådegåvor som alla i Kyrkan, varje döpt kristen har del i. Det är inte de få människornas allvarliga brott som är det största problemet, utan de mångas tystnad.
Som av en händelse aktualiseras detta tema igen genom Ibrahim Adans framträdande och avslöjande om valfusk i samband med moderaternas provval 2002. Ibrahim som intervjuades i TV 4 nu på morgonen säger att Reinfeldts närmaste man HG Wessberg kände till fusket och godkände det (något som Wessberg förnekar), och Ibrahim säger också att han vet fler som känner till fusket och som skulle kunna träda fram och vittna. Det är inte sannolikt att Ibrahim ljuger rakt upp och ner, han är i så fall en person med stort civilkurage, sådana som han behövs för att motverka korrumpering av demokratin. Det enda raka i detta läge är att utreda så att ev. oegentligheter och misstankar kan vädras ut. De som känner till något bör också träda fram och vittna. På så sätt kan medborganrna förtroende för politikerna och demokratin bevaras. Sanningen kommer ändå fram förr eller senare.
Vi behöver en vital fungerande demokrati som medborgarna har förtroende för. Vi behöver en vital levande Kyrka som förmedlar tro, hopp och kärlek till människorna. Låt oss fortsätta att be för vår Kyrkas förnyelse, men låt oss också be för hela samhället, om en vital fungerande demokrati byggd på sanning och rätt.
Biskop Anders bön för Kyrkan:
Helige och barmhärtige Fader, i stor sorg kommer vi till dig för att bönfalla om förbarmande: Ditt folk lider av den synd som drabbat oskyldiga barn och unga: Herre, förbarma dig.
Du har kallat oss alla till helighet, men de mest utsatta har blivit sårade och utnyttjade: Kristus, förbarma dig.
Din Kyrka skall återspegla din godhet, men synden har trängt in och vanställt hennes ansikte: Herre, förbarma dig.
Dina präster är Kristi sändebud och förvaltare av dina hemligheter, men några av dem har svikit och förrått sin Herre: Kristus, förbarma dig.
Du vill förmedla helande och nåd till de små och svaga, men de har skändats och missbrukats: Herre, förbarma dig.
Därför ber vi dig, Fader, låt din Sons barmhärtighet utgjutas över ditt folk, som bönfaller dig om omvändelsens nåd, så att de sårade helas, de förtrampade upprättas, de utnyttjade reses upp och du blir prisad och ärad i all evighet.
Amen!
DN
Efter alla bedrövelser och klargöranden av fakta kring vad som är sant och inte sant, t.ex. i förhållande till påve Benedikts aktiva eller passiva roll i att hantera pedofiliskandalerna, så tycker jag att diskussionen i allmänna media landar på en bra och konstruktiv linje. T.ex Henrik Berggrens signerade ledarkommentar i DN i dag är hållen i en hovsam och saklig ton. Det är bra att Katolska kyrkan på detta sätt blir föremål för intresse i den offentliga debatten, det blir ett ömsesidigt utbyte som gagnar alla parter, det leder till en ökad förståelde för religionen i samhället, och det blir till en hjälp att öppna upp de slutna och innestängda maktstrukturer där sådana hemskheter som varit i fokus för uppmärksamheten de sista veckorna kan frodas.
Att det handlar om maktstrukturer, en tystnadens kultur och i många fall ren korruption som lett till att pedofiliövergreppen kunnat fortsätta står väl utom allt tvivel. De flesta initierade bedömare, är nog ense om detta. Att det finns en korruption som går långt in i Vatikanen med osunda lojaliteter och mutor blir tydligt när nu hela skandalen med Kristi legionärers grundare Marcial Maciel Degollado nu rullas upp efter en utredning beordrad av Benedikt XVI. Igen framstår Benedikt XVI som den omutbare som visar handlingskraft att leda Kyrkan genom denna kris.
I diskussionen av hur man skall gå vidare, så får man skilja på frågor som gäller osunda maktstrukturer, korruption och maktmissbruk å ena sidan och tro och lära å andra sidan.
När det gäller den första frågan, att Katolska kyrkan måste bli mera transparent och att gamla klerikala maktstrukturer måste brytas upp och att det måste bli ett bättre samarbete mellan Kyrkans herdar och lekfolket där lekfolkets roll, kvinnors och mäns likvärdiga roller som fullvärdiga aktörer i Kyrkan uppvärderas och tas till vara, därom finns stor enighet i sak, däremot tror jag det är svårar för dem som är inne i dagens maktstrukturer att i handling bryta upp från systemet. Därför behövs starka incitament till förändring, ur det perspektivet kan vi vara tacksamma att alla dessa sexövergreppsskandaler nu kommer upp till ytan, det finns inte längre någon väg tillbaka, kyrkan måste renas och förnyas.
När det gäller den andra frågan, tro och lära, så tror jag situationen inte är så skenbart tydlig som den ibland framställs: Konservativa kardinaler och biskopar som håller fast vid förlegade värderingar mot radikala lekmän som vill införa könsneutrala äktenskap, kvinnliga präster, ändra synen på sexualitet och samlevnad, abort, preventivmedel etc. Om vi skall gå på djupet med många av dessa frågor, så kommer man att finna helt andra gränslinjer, och att det finns frågor där Kyrkan faktiskt behöver utmana det sekulära samhället.
Sex- och samlevnadsfrågorna är ett sådant område där det i debatten framskymtat att celibatet är något väldigt provocerande för en del moderna människor. Marcus Birro kallade det i en TV-intervju nyligen "omänskligt", eftersom sexualiteten är en så stark drift. Man är också benägen att skylla sexövergreppen på celibatet, vilket inte finns någon grund för. Kardinal Bertone fick nyligen kritik för att han hade nämnt homosexualitet i samband med pedofili. Jag tolkar hans uttalande så att, lika lite som man kan dra slutsatsen att det finns ett samband mellan pedofili och celibat, lika lite kan man dra slutsatsen att det finns en sådan mellan pedofili och homosexualitet. Kardinal Bertone refererade till de undersökningar som är gjorda inom kyrkan och sade: "Det existerar ingen korrelation mellan celibatärt liv och pedofili, snarare finns en sådan korrelation mellan homosexualitet och pedofili". I t.ex. John Jay-rapporten från USA är 80% av offren pojkar, de flesta i den lite äldre åldersgruppen 15-17 år. Det är helt klart att homoerotik dominerar i övergreppsfallen. Homosexuellas intresseorganisationer är mycket noga med att framhålla att man av detta på intet sätt kan dra slutsatsen att homosexuella personer är mer benägna till pedofili än heterosexuella. Det är helt riktigt. Helt riktigt är det också att det går inte att dra någon som helst slutsats om att celibatärt liv skulle vara en riskfaktor eller framproducera pedofili.
Marcus Birro nämnde i sin DN-artikel några punkter, förslag på förändringar inom Katolska kyrkan. Han kommenterade senare i TV att de var ganska i hast uppsatta av honom utifrån den aktuella debatten, och skall man skriva brev till Rom, som han föreslog, så får man givetvis inom Katolska kyrkan i Sverige diskutera det lite mera. Jag valde att i min tidigare kommentar av Birros artikel inte kommentera punkterna, utan fokuserade mera på hans upprördhet över situationen som jag delade och tyckte Birro på ett bra sätt gav uttryck för.
Eftersom punkterna i olika sammanhang omnämts av flera debattörer vill jag bara i all hast kommentera dem:
1). Avskaffa det obligatoriska celibatet för prästerna.
- Detta är ingen dogmatisk fråga. Även om detta som enskild åtgärd vore verkningslöst för att komma till rätta med pedofiliproblematiken, så finns det många andra goda skäl till detta. Att leva i celibat är en andlig kallelse, har man inte den kallelsen kan det vara mycket svårt. Alla som har prästkallelsen kanske inte har celibatskallelsen. Kanske vi går miste om många fina präster på grund av celibatstvånget. Jag vet att diskussioner om detta förs på många olika håll, säkert också i Vatikanen. Mitt tips är att vi kommer att få se en reform här ganska snart.
2). Kvinnor ska behandlas på samma sätt som män, alltså ges möjligheter att bli diakoner och präster.
Kvinnor som ständiga diakoner borde inte vara något läromässigt problem redan nu, det handlar nog mera om patriarkala maktstrukturer att det inte är genomfört.
Att öppna prästämbetet för kvinnor är inte lika lätt. Där finns teologiska invändningar, och om Katolska kyrkan skulle ändra på detta, så krävs nog ett koncilium. Själv har jag ingen bestämd åsikt i denna fråga, men accepterar vad Kyrkans herdar lär. Jag anser inte att det i grunden är en jämställdhetsfråga utan en trosfråga.
3). Sluta förtrycka de homosexuella.
Homosexuella eller andra grupper av människor skall inte förtryckas vare sig i Katolska kyrkan eller i samhället i övrigt. Grunden för katolsk tro är alla människors lika värde och jämlikhet. Tyvärr finns hos katoliker samma fördomar som inom samhället i övrigt. Detta måste vi arbeta med.
4). Upphäv förbudet mot preventivmedel.
Det finns inget preventivmedelsförbud, det har jag tidigare påpekat på denna blogg. Däremot har Katolska kyrkan en sexualetik som går ut på trohet och öppenhet för det nya livet i äktenskapet, samt att sexualiteten skall brukas i ett andligt sammannhang som också innebär ansvar och respekt för den andre och som ibland också kan innebära att avstå från den omedelbara behovstillfreddställelsen. Lever man så behövs inga kondomer. Påven har också i samband med sin Afrikaresa påpekat det vanskliga i att ensidigt förlita sig till kondompropaganda, utan att också tala om trohet och avhållsamhet.
När det gäller sexualetiken tror jag Katolska kyrkan har något att säga till vår sexistiska kultur, så inriktad på egot och omedelbar driftstillredställelse. Den som bäst i modern tid har utvecklat Katolska kyrkans lära på detta område är Johannes Paulus II. I ett antal onsdagsaudienser under 1980-talet utvecklade vad som kom att kallas KROPPENS TEOLOGI. Också påve Benedikt har skrivit om detta i sin först encyklika, GUD ÄR KÄRLEKEN. Den framhåller också den erotiska kärleken som något mycket vackert. Katolsk teologi nedvärderar på inget sätt den erotiska kärleken. Jag rekommenderar att alla läser den, särskilt du Marcus Birro, för att få lite nya perspektiv på din kritik.
Många människor känner sig provocerade av Katolska kyrkans inställning i dessa frågor, men många inser också att här finns ett alternativ som man kan känna sig intresserad av som alternativ till vår översexualiserade kultur. Mitt tips är att avhållsamhet och trohet kommer att bli på modet igen. Här finns i alla fall ett område för en kulturdialog mellan Kyrkan och det sekulariserade samhället. Kyrkan skulle göra mänskligheten en otjänst genom att bara anpassa sig till gängse moderna sekulära värderingar. I stället handlar det om att ta fram de skatter hon har på detta område och tillämpa dem på ett sätt som fungerar utifrån dagens kultur, något som säkerligen är en uppgift för lekmännen och gifta par mera än för celibatära präster.
Signumbloggen skriver om en muthärva inom Vatikanen som utvecklade sig kring den notoriske brottslingen, bedragaren, barnskändaren och prästen Marcial Maciel Degollado som påven Benedikt XVI avsatte strax efter att han tillträtt sin tjänst 2005. Han grundade en rörelse kallad Kristi legionärer.
Sedan slutet av 90-talet drev kardinal Ratzinger en process mot Maciel, men Maciel hade mäktiga vänner i den dåvarande påvens närhet som satte käppar i hjulet för processen. Först sedan han blev påve kunde han stoppa honom. På uppdrag av Benedikt XVI tillsattes sommaren 2009 en kommission av fem biskopar från fem olika länder till att genomföra en visitation av Kristi legionärer för att göra en grundlig utredning om vad som har skett inom den rörelsen. Undersökningen avslutades den 15 mars i år, och materialet har redan överlämnats till Vatikanens statssekreterare, kardinal Tarcisio Bertone, men en slutrapport lämnas in i slutet av april. Resultatet av utredningen väntas bli offentliggjort av Vatikanen inom några månader.
National Catholic Reporter kan redan nu berätta huvuddragen i historien och publicerar det i två artiklar på sin webbplats: här och här.
Återigen en smutsig historia, kanske den värsta av dem alla bland de sexövergreppsaffärer som plågat katolska kyrkan, här gäller det inte bara en enkel pedofil, utan en bedragare och ekonomisk brottsling i mångmiljonklassen som skaffade sig högt uppsatta vänner i Vatikanen som han mutade till tystnad, han hade barn med flera olika kvinnor, för att inte tala om bedrägeriet mot de många intet ont anande medlemmarna i rörelsen som han startade som han grundlurade.
Men återigen också en historia som visar Ratzinger som den omutbare, fast besluten att rensa ut korruptionen ur Kyrkan.
Hur smärtsam denna tid än är för Kyrkan då så mycket skräp kommer upp till ytan som måste rensas ut, så är jag övertygad om att detta bär fröet till något positivt. Det dolda måste bli uppenbart för att man skall kunna ta itu med det. Tystnadens kultur och ett klerikalt välde där man korrumperas av makten och håller varandra om ryggen istället för att sträva efter ett helgat liv måste brytas. Jag blir också alltmer övertygad om att Benedikt XVI är den rätte personen att leda Kyrkan genom denna process.
Fler poster
Nästa sida »