Gardell, Humanisterna och teodicé-problemet
Trots att jag har avvikande uppfattningar både gentemot Humanisterna och Jonas Gardell, så tycker jag att den debatt som pågår med anledning av förslaget om ändring i läroplan för skolans religionsundervisning och Gardells TV-serie Åh Herregud är uppfriskande och bra, både för oss kristna eftersom det stimulerar till reflektion över vår tro, och för icke-kristna som blir nyfikna på vad den kristna tron egentligen handlar om.
De frågeställningar som Gardell ställer i sin programserie (hur kan Gud vara både god och allsmäktig? Varför behövs offer? etc.) är nyttiga att reflektera över. Skall vi kunna försvara vår tro räcker det inte med schablonartade standardsvar utan vi måste verkligen ha tänkt igenom det så att det bottnar i oss själva både andligt och intellektuellt. Om Gardell skulle ha en mera öppen hållning till frågeställningar och inte också leverera svaren (Gud kan inte vara både god och allsmäktig, offertanken hör bara hemma i primitiva kulturer och kan avskrivas idag, någon försoning för våra synder behövs inte...) så skulle programmen vara utmärkta som reflektionsmaterial i t.ex. konfirmationsundervisning. Gardell är pedagogisk, konkret och jordnära i att mejsla ut frågeställningarna och ställer också de obekväma frågorna.
Jag läste med intresse vad Humanisterna skrivit på sin blogg om Jonas Gardells TV-serie (gästbloggare Lars Torstensson). Hans tankar gick i ungefär den riktning jag förväntat mig:
- Å ena sidan tycker han (liksom många kristna) att hans Gudsbild är uttunnad och som sådan nästan acceptabel för Humanisterna:
Hans bild av Bibelns Gud är ungefär den samma som Humanisterna brukar ge, och som då ofta av kristna stämplas som kristendomsfientlig! Han framställer nämligen denne gud som en syntes av en rad olika gudar, somliga goda och andra onda, med olika uppgifter och verksamhetsområden, och hämtade från olika folk och religioner...
Skillnaden mellan Jonas och Humanisterna är framför allt att Jonas talar om Gud som om han verkligen existerade. Men inte heller det är han säker på. Han konstaterar att starka invändningar finns. Ja, han säger t o m att även om han inte kan låta bli att tro så anser han sig efter alla bibelstudier nästan kunna "bevisa att Gud inte finns"!
- Å andra sidan framför Torstensson en kritik mot den "liberalteologiska" falangen av kristenheten till vilken man väl även får räkna Jonas. Han menar att det blir en människodesignad gud, och hur trovärdigt är det?
Att kyrkan ändå är så entusiastisk över Jonas förkunnelse säger en del om hur lite den "har på fötterna"... Jonas övervinner emellertid sina tvivel, och "löser gudsekvationen" sålunda: Han plockar sönder Gud i hans beståndsdelar, förkastar hans onda sidor och konstruerar i stället av de goda åt sig en konsekvent kärleksfull gud, långt mer sympatisk än den bibliske... Vidare är givetvis sanningsfrågan problematisk. Även om Jonas eget "gudsskapande" förbättrar Gud i etiskt avseende, så minskar det hans trovärdighet på andra sätt. En gud som man kan "designa" som man vill riskerar att mer framstå som en mekanisk docka än som ett levande väsen.
Jag håller med Torstensson i hans kritik av den människodesignade guden, men jag håller inte med Torstensson, Gardell med flera liberalteologiskt tänkande kristna med honom angående det svar man kommit fram till på teodicé-problemet, nämligen svaret att den kristne Guden kan inte vara både god och allsmäktig. Här är inte platsen att gå in på en omfattande apologi för den kristna tron, det finns gott om sådana böcker skrivna, jag nöjer mig med att konstatera följande:
1. Den kristna tron ser i den gammaltestamentliga historien och i ISRAELS FOLKS HISTORIA något mera än ett antal osammanhängande berättelser om olika stamgudar och primitiva offerritualer, utan ur denna bakgrund framträder mer och mer bilden av en Gud som har en plan med mänskligheten och som pekar fram mot JESUS KRISTUS, honom som är den kristna trons centrum och kärna, Guds utsände, världens ljus. Vi kallar detta FRÄLSNINGSHISTORIEN.
2. Trons innehåll är något som kommit till oss, som blivit uppenbarat, inte något vi själva kunde ha hittat på eller konstruerat. Vi talar om detta innehåll som TRONS SKATT, depositum fidei, vilken förvaltas av Kyrkan.
3. Den kristna tron hittar en annan lösning på teodicéproblemet:
För det första: Skenbart kan det framstå oförklarligt för oss att en god Gud som är allsmäktig kan tillåta det onda. Men jag måste konstatera att jag kan inte översätta Gud till vad jag vill, jag förfogar inte över honom, han gestaltas inte efter mina egna önskningar och drömmar. Gud är Gud och jag är jag. Vi är inte sammanblandade, det finns en distans mellan oss. Vi kan inte som människor inbilla oss att vi förstår och kan utforska djupen hos Gud.
För det andra: Människan har enligt kristendomen av Gud skapats fri, att kunna säga ja och säga nej, att välja det onda eller det goda. Möjligheten att säga ja förutsätter möjligheten att säga nej. Bibelns berättelse om syndafallet skildrar i symbolisk form hur människan sade nej och gick sin egen väg och utelämnades på så sätt åt sitt eget och valde bort gemenskapen med Gud. Friheten förutsätter en lag om sådd och skörd, om människan inte fick ta konsekvenserna av sitt handlande, så vore friheten inte reell. De flesta människor känner igen sig själva i denna berättelse om syndafallet, de har någonstans en medvetenhet om sin egen ofullkomlighet och brustenhet, sin fallenhet för det onda trots att hon i sitt hjärta längtar efter godhet och inser att man måste ta ett ansvar för att handla gott och rättfärdigt. Endast i Gud finner människohjärtat sin slutgiltiga ro, skriver kyrkofadern Augustinus. Endast i Gud kan hennes frihet och yttersta mänsklighet förverkligas. Säger vi nej till Gud krymper vi istället för att växa. Då blir människan instängd i sig själv, hennes liv blir en monolog istället för en dialog.
Hela frälsningshistorien är berättelsen om hur Gud i respekt för människans fria vilja försöker föra människan tillbaka till den gemenskap han avsåg henne för i begynnelsen. Teodicéproblemet får sitt svar i Kristi lidandes mysterium, där Gud själv anammar det meningslösa och orättfärdiga lidandet för att ge det mening och göra det till en port mot livet med Gud.
Stefan Swärd Ulf Ekman Åke Bonnier