Gud eller Gardell?
Om TV tänkte sig att programserien Åh Herregud skulle bli en informativ serie om kristen tro, så kan man säga att det var en helt fel att satsa på Jonas Gardell. Gardell är underhållande och bra på att exponera sig själv och sina egna tankar, men den kristna tron känner man knappast igen i det han förkunnar. Den gamla tanten i början var ju rolig, men sedan går det överstyr. Desinformation och manipulativt sammansatta klipp gör att tittaren får en helt felaktig bild. Ulf Ekman t.ex. förekom i programmet i ett sekundsnabbt citat helt ryckt ur sitt sammanhang. Ulf skriver på sin blogg:
Att Gud skulle vara maktgalen och hata och förbanna är så fel och något Gardell verkligen fått om bakfoten. När han beskriver Gud som knepig, schizofren och halvpsykopat ser det nästan ut som om Jonas njuter. Vad han gör är att han som riksgycklare nu också blir rikshädare. En sorglig lott.
Ulf fortsätter:
Gud älskar oss och därför sände han Jesus till oss. Poängen är att Jesus kom för att frälsa oss syndare, just därför att vi har behov av att både få förlåtelse för och bli av med synden i våra liv. Gud vill alltså förvandla oss och göra oss till något vi inte automatiskt är från början, nämligen Guds barn och Kristi avbilder. Detta är något som jag inte kan se att Gardell egentligen vill tala om. Hans beskrivningar blir därför högst summariska, selektiva och djupt felaktiga i sin slutsatser... Förutom ett förvirrat och faktiskt ganska tråkigt program så är det alltså ett rakt igenom falskt budskap han försöker förmedla till svenska folket. Hans lära framstår som en modern variant av libertinsk gnosticism.
Bitte Assarmo har förhandstittat på de första avsnitten och recenserade TV-serien i Världen idag i måndags. Efter att ha tagit del av Gardells bok om Jesus samt första delen i programserien är jag ganska ense med Bitte i hennes omdöme. "Egotrippar är aldrig särskilt intressanta. Och inte blir de mer fängslande när de kombineras med en arrogant och självrättfärdig ton", skriver hon.
Fördomar mot den kristenhet som inte delar Jonas egen uppfattning lyser igenom i hela programmet. De som tolkar bibeln på annat sätt än Jonas framställs som oupplysta, närmast människofientliga. Benedikt XVI, katolska präster fladdrar förbi i TV-rutan med uttryckslösa ansikten...
Bitte framhåller också, vilket jag instämmer i, att det finns ljusglimtar i programmet, som den kärleksfulla barndomsskildringen och berättelsen om moderns innerliga tro, kärlek och tillit. Du duger som du är, Gud älskar dig, var moderns budskap. Det är smärtsamt att se Jonas inte kunnat bevara den bilden av Gud i sitt vuxna liv. Jonas är ju inte ensam om att bli desillusionerad och överge sin barndoms tro. Hur kommer det sig att somliga i Kyrkan möter en kärleksfull Gud, medan andra reagerar som Jonas?
Varför når inte evangeliet fram till människorna i högre utsträckning? Kyrkan kan givetvis inte bara skylla på att människorna stänger sig för budskapet, det kan väl vara en del av svaret, men det kan Kyrkan inte göra något åt. Vad hon däremot kan göra något åt är att granska sina egna metoder för evangelisation och att möta dagens människor. Evangelium betyder glädjebudskap, det är budskapet om Guds kärlek till alla människor. Som änglakören sjöng i julnatten:
Ära vare Gud i höjden
och frid på jorden,
till människor hans välbehag (Luk 2:14)
Frågan om evangelisationen har framstått som tvetydig för Katolska kyrkan, som å ena sidan kan framstå som en sovande jätte, självtillräcklig, bara bekymrande sig om sig själv, inte bekymrad om att nå ut, å andra sidan som mycket medveten om att hennes djupaste identitet är att nå ut med budskapet som är riktat till alla människor. Det var föremålet för övervägandena i Paulus VI´s encyklika Om Evangeliets förkunnelse i dagens värld (Evangelii Nuntiandi), och det har varit föremål för överläggningarna under Andra Vatikankonciliet och i många senare påvliga dokument. Starkt förknippat med denna fråga är ekumeniken, då man är medveten om att evangelisationen aldrig kan bli fullständigt trovärdig i en kyrka som är splittrad. Detta innebär en process av försoning och att erkänna tidigare misstag.1995 uppmanade påven Johannes Paulus II alla kristna till att gå in i en sådan försoniingsprocess, och att ekumeniken har högsta prioritet för Katolska kyrkan (Rundskrivelsen Ut unum sint).
Den nya öppenheten för den Helige Ande hör också hemma i sammanhanget Det finns en medvetenhet om att Kyrkan behöver pingstens Ande för att genomföra sitt uppdrag. Många törstar efter Gudsgemenskap men kyrkans förkunnelse tycks inte nå fram.Bara en personlig pingst i de många troendes liv kan ge kraft och trovärdighet åt evangelisationen och på nytt vända människornas hjärtan mot Gud. Om kyrkan öppnar sig för Anden och genomför det program som stakats ut i Evangelii Nuntiandi, Ut unum sint, de stora dokumenten från Andra Vatikankonciliet och andra postkonciliära dokument, så kommer den sovande jätten att resa sig, och Kyrkan kan bli en levande kraft i världen att förmedla Guds kärlek till alla människor.
Uppdaterad 2010-03-06 8:55