Varning för katoliker!
"Djupt konservativa" katoliker? Herman, Bengt, Christoph och Bengt
Vi måste stå emot de katolska krafterna i Europa skrev Cecilia Wikström (fp) för en tid sedan. Varning för Rompuy utropar Annika Ström Melin i en signerad ledarartikel i DN. Herman Van Rompuy, EU´s nye president tror nämligen att kristendomen har spelat en positiv roll i Europas historia och att den fredliga utveckling som EU-projektet är har sina rötter långt tidigare än 1950. Därmed definieras Rompuy som "djupt konservativ katolik" och som sådan betraktas han som mycket farlig. Europeiskt samarbete måste nämligen innebära att vi gör oss av med vår historia och allt tal om vår historiska identitet och istället fokuserar helt på det som hände efter Andra världskriget då rättstatens principer med demokrati och medborgerliga fri- och rättigheter uppstod som ur ett intet trots vår historia.
Eftersom Europas historia innehåller också sådant som inte är helt "vackert" måste man, tycks Annika Ström Melin mena, förkasta allt andligt och ideologiskt arv bakåt i tiden. Vi får inte "fördjupa oss i diskussioner om identitet, historia och kultur", skriver hon. Fördjupa och fördjupa, det är väl ändå idiotiskt att förneka det arv vi har bakom oss, att bygga på det positiva och lära av misstagen. Aldrig har jag sett historieförnekelsens ideologi så explicit uttalad som här i Annika Ström Melins artikel.
Van Rompuy har helt rätt i synen på kristendomens betydelse för Europas utveckling fram till idag. Van Rompuy är en vanlig katolik, en representant för Europas kristna arv som så många andra som försöker leva sin tro i vardagen. Annika Ström Melins inställning vittnar om kulturimperialism och en knäpp på näsan på alla de människor i Europa och Sverige, katoliker eller kristna av andra samfund, som lever i sin tro och inser att det är en kraft som kan förvandla och förnya, inte bara i det privata livet, utan också i engagemanget som samhällsmedborgare.
Kristna låter sig inte förpassas till ett intellektuellt och socialt ghetto vid sidan av det offentliga samhällslivet. Efter att sekulariseringsvågen ebbat ut tror jag tvärtom vi kommer att få se en ny generation av aktiva kristna som utifrån inspiration av sin tro kommer att betyda oerhört mycket för Europas framtid. Det kommer att innebära en ny era av samarbete och främjande av demokrati och mänskliga rättigheter inklusive religionsfrihet och främjande av de positiva sekulära värden som finns i det moderna Europa. En historielös rationalism däremot som vill hugga av rötterna med vår historia och förpassa all andlighet till det privata kommer att fastna i en materialism och individualism utan kraft att lösa de verkligt svåra utmaningarna och bygga fred och välstånd på verkligt stabil grund.
Låt mig referera ett par ledande katoliker i Europa som på sista tiden sagt saker som belyser ämnet:
Kardinal Christoph Schönborn
Kardinal Christof Schönborn, ärkebiskop i Wien föreläste nyligen för amerikanska studenter över ämnet "Christianity: Alien Presence or Foundation of the West?" Han pekade på tre fundamentala bitar som kristendomen bidragit med i den västerländska kulturen:
- En känsla för moralisk integritet.
- Förståelsen av mänskligheten som en enad universell familj.
- Förståelsen av friheten som det som gör människan mest lika Gud och som något som förvaltas under ansvar och som är hennes dyrbaraste gåva.
Schönborn ställde frågan: "Är det sant att den moderna människan vinner sin frihet genom en bitter kamp mot Kyrkan? Är det sant att Upplysningen var det som gav människan frihet och värdighet och inte Kristendomen?" Detta är ju en vanlig hypotes i modern tid, men Schönborn sade att han inte låter sig övertygas. Den unga Kyrkan föddes i den pluralistiska grekisk-romerska världen för 2000 år sedan, och Kristendomen idag som då erbjuder ett fasschinerande alternativ till den moderna sekulariserade världen, menar han. "Kristendomens ställning i det moderna Europa är paradoxal", sade han, "den representerar både ett främmande föremål och samtidigt en av Europas rötter. Trots att den betraktas som främmande, så framkallar den fortfarande en känsla av tillhörighet och nostalgi för många europeer." Han tillade: "I Europa finns en växande skara av människor som efter att ha levt utifrån en utpräglat sekulär livsstil funnit vägen till en medveten kristen tro, och de beskriver sin upptäckt av Kristendomen i termer av att hitta hem.'"
Påvens fastebudskap
Låt mig också nämna påve Benedikts budskap inför fastan som nyligen publicerats. Påven utgår från termen "rättvisa" och hur den används i alldagligt språkbruk. Vi uppfattar att det handlar om att varje person skall få det han är berättigad till. Men vad detta innebär definieras inte fullt ut, och vad den mänskliga personen har rätt till kan inte fullt ut garanteras av lagen. För att livet skall bli fullödigt behövs något mer nära den mänskliga personen som bara kan ges som en gåva: Man skulle kunna säga att människan lever utifrån den kärlek som bara Gud kan kommunicera eftersom han är den som skapat den mänskliga personen till sin avbild.
Det materiellt goda är förvisso nödvändigt och behövligt - Jesus själv var ofta upptagen med att hela de sjuka, ge folket som följde honom mat, och idag fördömer han säkerligen den likgiltighet som finns inför världens orättvisor vilket gör att milliontals människor dör till följd av brist på mat, vatten och mediciner, men ändå, säger påven, den distributiva rättvisan innefattnade det materiellt goda är inte tillräckligt för att definiera vad som varje människa har rätt till. Precis som människan behöver bröd, så behöver hon ännu mer Gud.
Påven konstaterar att människan ofta söker orättvisans rötter någonstans utanför henne själv, något yttre som behöver tas itu med. Många moderna ideologier bottnar djupast i ett sådant antagande: Eftersom orättvisan kommer utifrån är lösningen att ta bort det yttre problemet som hindrar oss att uppnå rättvisa.
Men detta sätt att tänka varnar oss Jesus för. Det ligger nära till hands att tänka så, men det är kortsiktigt. Orättvisan, en frukt av det onda, har inte exklusivt externa rötter; dess rötter finns i människans eget hjärta i en fördold samverkan med det onda. För att uppnå rättvisa är det därför nödvändigt att lämna illusionen av vår egen självtillräcklighet, det cementerade tillstånd av slutenhet som är orättvisas verkliga ursprung.
Det kristna evangeliet är ett positivt svar på människans djupa törst efter äkta rättvisa, men ett svar som går utöver vad som vi med mänskligt tänkande föreställer oss. Den rättvisa som Kristus förmedlar kommer av guddomlig nåd, den kommer inte av mänskliga förbättringar, inte av att människan helar sig själv och sina medmänniskor. I Jesus Kristus har Gud blivit människa och betalat det oerhörda priset för vår frälsning. Människor blir upproriska inför korsets rättvisa eftersom det uppenbarar att människan inte är en självtillräcklig varelse, utan i behov av en Annan för att till fullo förverkliga sig själv.
Omvändelse till Kristus, att tro på Evangelium betyder ytterst detta att överge illusionen om självtillräcklighet för att upptäcka och acceptera att man är en person som behöver något utanför sig själv, behovet av andra och av Gud, hans förlåtelse och hans vänskap.
Det är en felaktig negativ schablonbild Annika Ström Melin och många ledande personer inom mediaeliten med henne låst fast sig vid av vad katolsk och kristen tradition innebär. Lika mycket som det innebär bevarande av positiva mänskliga värden innebär det kraft till förnyelse och utveckling. På en punkt är jag ense med Annika Ström Melin: Herman Van Rompuys profil av blyghet och tillbakadragenhet kan förleda oss att dra felaktiga slutsatser, och vi skall inte underskatta hans kraft. När det kommer till krita, låt oss hoppas att han visar sig vara en ledare av samma diginitet som Robert Schuman, Jacques Delors och andra pionjärer för Europa-projektet, att han som de tvärtemot att förneka det kristna arvet istället låter sig inspireras av det i arbetet att att möta dagens utmaningar. Europa behöver sådana personer också idag.
Läs också Signum-bloggens kommentar av Ström Melins artikel