Pius XII´s rykte på väg att fullständigt rehabiliteras.
Att Pius XII som var påve under andra världskriget gjorde enastående insatser för att rädda judar undan förintelsen är numera oomstritt. Det erkänner även officiellt företrädare för judarna. Den svarta legend som florerat kring honom att han var Hitlers medlöpare är idag historia, och de som hävdar något annat gör det mot bättre vetande. Fortfarande finns dock från olika håll fortfarande en misstro mot honom att han skulle vara feg och officiellt inte tillräckligt klart markerat mot nazist-regimen i Tyskland. Även detta omdöme håller på att revideras, och att Katolska kyrkan är övertygad om hans hjältemod i denna fråga är väl utan tvekan eftersom man inlett en saligförklaringsprocess.
Även många judar har ifrågasatt den negativa kritiken av honom, men trots det görs med jämna mellanrum nya framstötar för att ifrågasätta påvens motiv. Detta är kanske inte så dumt om man ser det i perspektivet av att det i alla saligförklarings- och helgonförklaringsprocesser skall finnas en "djävulens advokat" som vänder på alla stenar och hittar det som eventuellt inte stämmer med en alltför positiv idealbild. Men med tanke på den magra analysen i dessa framstötar undrar man om det drivs en negativ kampanj mot påven. Hur som helst tror jag inte det kommer att lyckas, ju mer publicitet, ju mera kommer det att klargöras hur det egentligen förhåller sig och hans rykte kommer att få fullständig rehabilitering.
Just nu presenteras 2 dokument av forskaren Giuseppe Casarrubea. Det första dokumentet är från 14 okt 1943 (men påstods vara från 19 okt) och rapporterar om ett möte mellan Pius XII och den amerikanske diplomaten Harold Tittmann. Trots att det ägde rum bara tre dagar efter en deportation av närmare 1000 judar från Rom, så nämnde inte påven detta under samtalet, vilket kunde ses som ett indicium på påvens ljumma inställning till judarna. Men sedan visade det sig att mötet ägt rum den 14 okt, det hade blivit fel i transkriptionen från ett handskrivet dokument där "14" felaktigt tolkades som "19". Däremot framgår i dokumentet att påven är angelägen om att bevara freden i Rom.
Vad mera är, dokumentet från14 okt som presenterades som ett nytt fynd har varit känt ända sedan 1964, där det publicerats med inkorrekt datum i samlingen " Foreign Relations of the United States (FRUS), Vvolym II 1943, sid. 950. Andrea Tornielli, vatikanexpert från Italien påpekar på sin blogg att de forskare som presenterade detta "nya" dokument, Giuseppe Casarrubea och Mario Cereghino, har även tidigare gjort sådana "nyupptäckter" av gamla dokument..
Det andra dokumentet är ett brev från 10 november 1944 som refererar till ett samtal mellan den brittiske ambassadören Francis D'Arcy Osborne och Pius XII rörande massakrer på judar i Ungern. Osborne talade för ett offentligt fördömande av massakern, men påven bedömde att det kunde vara riskabelt. Påven konstaterade att den Heliga Stolen kontinuerligt fått propåer att fördöma Stalins brott i de baltiska staterna och Polen, men där förordar ambassadören tystnad av taktiska skäl. Pius XII valde i båda dessa fall försiktighetsprincipen, eftersom en ökad spänning mellan Tyskland och Vatikanen kunde avsevärt försvåra för Katolska kyrkan att hjälpa judarna. Pius XII tog som varning vad som hänt de holländska biskoparna och att detta inte fick upprepas. Holländska biskoparna skrev ett brev där de fördömde den grymma och orättvisa behandlingen av judarna som lästes upp i de holländska kyrkorna i mars 1942. Intentionen var utmärkt, men resultatet blev katastrofalt. Som straff följde de allra värsta förföljelserna och deportationerna av judar och dissidenter som någonsin setts. Nazisterna lät också som straff gripa alla judiska konvertiter 26 juli samma år, de hade dittills undkommit. Edith Stein och hennes syster Rosa hörde till dem som fördes till koncentrationslägret i Auschwitz.
Påven mobiliserade katolska kyrkor och institutioner att ta emot största möjliga antal judar. En explicit protest skulle ha gjort större skada än nytta. Pius XII kände väl till Tyskland. Han hade varit nuntie i Munchen och Berlin från 1917 till 1929, och han visste vad nazisterna gick för.
Kardinal Achille Silvestrini, pensionerad prefekt för kongregationen för östkyrkorna, som trädde i diplomatisk tjänst hos Pius XII 1953 säger till La Stampa att även om påven inte höjde rösten i samband med deportationen, så var han djupt engagerad i konkreta handlingar för judarnas sak. I intervjun som citeras av L'Osservatore Romano säger kardinalen att påvens åtgärder för att rädda judar inte skulle ha varit möjliga om det uppstod starkare spänningar med tyskarna." Kardinal Silvestrini säger vidare: "I konfrontationen med Shoa så höll de allierade tyst, liksom alla andra, men bara Pius XII ställs till svars för detta. De andras tystnad tas aldrig upp till diskussion".
Det finns tiotusentals dokument i Vatikanens arkiv om Pius XII som snart kommer att vara tillgängliga. Om någon trodde att Vatikanen sitter och håller på en massa dokument som skulle ge en negativ bild av Pius XII, så vill jag härmed dementera det. Enda skälet till att de inte är tillgängliga för forskarna är att det krävs ett gigantiskt sorterings- och katalogiseringsarbete som just nu pågår. Enligt Vatikanens arkivarie kommer det arbetet att vara klart till 2015, och då kommer dokumenten att vara tillgängliga för vemhelst som vill forska i ämnet.
[fler bloggkommentarer om Pius XII] [mera ur nyhetsarkivet om Pius XII och Andra världskriget]
uppdaterad 2010-02-05 15.50