Krisen på Irland ett gyllene tillfälle för Kyrkan till helgelse och andlig förnyelse.
Att både påven och Katolska kyrkans ledning på Irland tar rapporterna om sexuella övergrepp på barn som kartlagts genom de båda rapporterna, Ryan och Murphy, är uppenbart och mycket bra. Irlands biskopar kommer att för andra gången på kort tid träffa påven. Det meddelade de irländska biskoparna i fredags efter ett möte i Maynooth. Syfter är fortsatt diskussion av ”det utomordentligt allvarliga läge” som den irländska kyrkan befinner sig i. Det har också aviserats ett särskilt herdabrev som påven inom kort kommer att skriva till de irländska katolikerna.
Det är viktigt att Katolska kyrkan i resten av världen också kan lära sig något av det som skett på Irland, så att Irland inte blir en syndabock som får överskyla missförhållanden som finns i andra länder också, även i Sverige. För även om förhållandena på Irland kanske varit extra allvarliga, så måste man begrunda om det inte finns strukturella och kulturella faktorer som är förhanden mera utbrett inom Katolska kyrkan. Det talas om en klerikal kultur och en dekadens bland präster där makten korrumperar, och samtidigt som man lägger tunga krav på lekmän i form av en exemplarisk sexualmoral utan att ge någon som helst vägledning i hur man skall klara att leva upp till detta, så finns det präster som själva i hemlighet lever i sus och dus.
Det finns ingen anledning att tro att Sverige exklusivt skulle vara befriat från dessa problem. Biskop Anders Arborelius gick för en tid sedan i en annons publicerad i Göterborgs-Posten och Dagen ut med en ursäkt för sexuella övergrepp gjorda av en katolsk präst i Sverige på 50-talet. Den utsatta personen anmälde det hela till stiftet år 2005. Vi får hoppas att liknande grova övergrepp inte är vanligt förekommande i vårt lands Katolska kyrka, men att det finns en klerikal struktur som många katoliker är djupt skeptisk till ser jag ofta exempel på. En del underkastar sig i självutplånande nit, styrda av ett slags etiskt imperativ att man skall tiga och lida och att det är fult att öppna munnen och vara kritisk, särskilt mot präster och biskopar. Andra talar med benen genom att sluta vara aktivt praktiserande katoliker och stannar hemma från mässan. Det har jag flera exempel på i min egen bekantskapskrets, och mellan skål och vägg kommer ofta kritiken fram. Det behöver inte alltid handla om grova övergrepp, men kanske omoraliskt leverne i det fördolda eller andra samarbetsproblem och en benägenhet att hellre sopa problematiken under mattan genom t.ex. omplaceringar istället för att radikalt ta itu med den.
Vi behöver tala om detta på ett konstruktivt sätt. Enligt den klerikala kulturens sätt att se är det inget problem, det handlar om bittra lekmän som inte är tillräckligt fromma för att förstå att man skall sitta stilla i båten, och så kan det kanske också vara ibland, men en självrannsakan är på sin plats och att Kyrkan genom den uppkomna krisen har en gyllene chans att verkligen ta jättekliv framåt på helgelsens väg, att vi genomgående får helgade hängivna präster som i ett gott och förtroendefullt samarbete med aktiva lekmän bygger upp en Kyrka fylld av förlåtelse, kärlek och andlig kraft som drar till sig nya människor som hungrar efter det nya liv som Kyrkan förvaltar för att ge vidare till alla dem som mest behöver det.