Småtrevligt men ytligt om dödssynder.
I veckan var det premiär på Sissela Kyles teveserie om dödssynderna. Det var ganska småtrevligt, lagom blandning av humor och allvar. I första programmet avhandlades avunden som Sissela bockade av som en synd mot sig själv, inte mot mänskligheten, och någon dödssynd var det ju inte.
Synd mot Gud fanns inte med på hennes lista, men det beror väl på att hon vänder sig till en sekulär publik som inte rör sig med sådana begrepp. Annars måste man väl säga att något som är synd mot mig själv eller synd mot mänskligheten automatiskt också är en synd mot Gud, eftersom det är en synd mot Guds skapelse och människorna som är skapade till att leva med varandra i fred och kärlek. Älska din nästa som dig själv är enligt Jesus ett bud som följer av det första budet: att älska Gud av hela sin kraft och hela sin själ. Sissela rörde sig ändå i Bibelns värld och tog upp en del berättelser med värme och humor, absolut inte i någon hånfull ton.
En principiell anmärkning är att programmet tycks återge en ytlig syn på synden som jag tror delas av många moderna människor som inte är bevandrade i kristna perspektiv. Synden betraktas som ekvivalent med den bakomliggande känslan. Sissela tog som exempel två munkar som lever tillsammans i klostret varje dag. Den ene ger akt på den andre och tycker att han är bättre än honom, det dyker upp en känsla av avund för att han ser så bra ut, verkar så klok och from etc. Inte kan väl det vara en dödsynd att känna så, resonerade Sissela.
Det ligger i människans biologi att vi kan känna olika slags känslor. Det är biologiska derivat som dyker upp som medvetandegjorda känslor. Känslan i sig kan vi inte styra, det faktum att jag upptäcker känslan avund, vrede, lust etc. i mitt medvetande är inte synd i sig. Det som kan utvecklas till synd är det förhållningssätt jag väljer i förhållande till känslan. Jag kan göra olika existensiella val. Positiva existentiella val främjar en fortsatt god utveckling och det styrker och konsoliderar mig som en rättrådig och älskande medmänniska, men negativa existentiella val ger en negativ utveckling, det ena valet leder till fler negativa existentiella val. Jag kan odla den negativa känslan, ge den näring vilket leder till att mitt samvete bedövas, och snart har jag passerat gränsen där jag skadar min medmänniska. Jak 1:14-15 uttrycker detta på ett bra sätt: "Blir någon frestad, är det alltid av sitt eget begär som han lockas och snärjs. Och när så begäret har blivit havande föder det synd, och när synden är fullväxt föder den död." Därför är avunden eller andra dödsynder aldrig bara en synd mot dig själv, förr eller senare leder den hållning du odlar i din själ till handlingar som också får återverkningar på andra människor.
Läsningarna i mässan handlar just nu om Saul och David, och Sauls avund mot David (1 Sam) är ett utmärkt studieexempel på hur känslan avund kan leda till synd. Saul försökte till och med att döda David.
Några som var väl bevandrade i själens dunkla vrår och alla frestelser som kan dyka upp och hur människan kan bedra sig själv var ökenfäderna, de tidigaste kristna eremiterna på 300- och 400-talen som drog sig tillbaka till öknen. I en tid där kristendomen höll på att förytligas var de hängivna sin tro och ställer frågor om omvändelse, bot och uppbrott Ökenfäderna har betytt mycket för klosterlivets uppkomst och mycket av den vishet som de förmedlade har levt vidare i de olika klosterreglerna, t.ex. den helige Bendedikts regel. En bok som handlar om detta, jag inte läst den själv ännu, men den har fått fått goda recensioner, är LYCKAN KOMMER: KLOSTERVISDOM FÖR ETT RIKARE LIV av Christoffer Jamison. Jag kan också nämna HIMLEN MITT I ÖKNEN av Anselm Grün, men det var många år sedan den kom ut.
Per Ewert har också skrivet om Sissela Kyles program.