Att gömma undan det hemska.
Erwin Bischofberger SJ, Sture Gustafson, Anna Dunér och Glenn Haegerstam, flera av dem knutna till Respekts råd, och de tre förstnämnda redaktörer för boken Den svårlösta konflikten - om den ofödda människan känner tveksamhet inför MRO´s (Människorätt åt ofödda) metoder att värna om mänskliga rättigheter för den ofödda människan, nämligen att offentligt konkret visa upp resultatet av aborter, söndertrasade foster, via plakat vid demonstrationer och på deras hemsida. Jag förstår dem, också jag ryggar tillbaka för detta, men kan ändå inte hålla med om deras bedömningar och slutsatser.
I en debattartikel i sista numret av Katolskt Magasin kallar de denna form av offentlig exponering för "provokativt och kontraproduktivt och stänger dörren för ett konstruktivt samtal om aborter". Den svenska abortdebatten kännetecknas, konstaterar de helt riktigt, av polarisering mellan oförsonliga ståndpunkter där majoriteten av debattörerna ser aborterna enbart som en fråga om kvinnans rätt medan de som utgår från fostrets rätt till liv är färre. Författarna säger sig genom debattboken som kom ut förra året vilja försöka bryta dödläget.
I fokus vid en abort står alltid konflikten mellan fostrets rätt till liv och kvinnans autonomi. Denna konflikt nämndes i abortutredningen (SOU 1986:51). Bischofberger et.al. konstaterar att utredningen i sina förslag inte drog konsekvenserna av sitt resonemang, och man måste konstatera att den etiska konflikten begravts allt djupare till förmån för synen på abort som ett naturligt ingrepp inom ramen för reproduktiv hälsovård utan några etiska implikationer som har med fostrets mänskliga rättigheter att göra. Förr kunde även de ivrigaste abortförespråkarna bejaka att det var en etisk konflikt - idag anses det närmast reaktionärt att påpeka något sådant. (I ett debattprogram i TV för något år sedan fick en representant från RFSU backa något och erkänna att i någon mening är det att ha ihjäl ett liv: "UNGEFÄR SOM NÄR MAN SLÅR IHJÄL EN FLUGA"!)
Man kan ju inte säga att abortfrågan inte har debatterats genom åren. Bischofberger och Gustafson tillhör dem som tillsammans med många andra tydligt lyft fram argumenten till förmån för de oföddas människovärde, men i det stora hela har argumenten klingat förgäves, samhället har rört sig i en helt annan riktning. Man kan ju bara önska författarna lycka till när de nu genom sin bok prövar att blåsa liv i debatten igen, men vad säger att denna bok skall lyckas med det som inte många års ihärdiga försök tidigare lyckats med? Erfarenheten av det förflutna talar snarare för att det behövs något nytt och mera provocerande för att det skall bli en bredare fokusering på frågan.
MRO bortser genom sitt agerande från frågans komplexitet, skriver författarna i debattartikeln i KM. Visst, etik i det enskilda fallet är aldrig enkelt med alla specialfall att ta hänsyn till, men finns det inte också en risk att man gömmer det allderles enkla och uppenbara genom att tala om komplexiteten: Nämligen att det handlar om mänskligt liv som förfars på detta brutala sätt och att detta sker i stor skala år efter år i vårt land, vår tids dolda förintelse, utan att någon reagerar. Att tabubelägga uppvisande av dokumentation av verkligheten bidrar till att ytterligare förstärka förnekelsen.
Vi anser att MRO:s agerande är sårande för kvinnor som befinner sig i en trängd situation och ibland i ett omöjligt dilemma, skriver författarna vidare. Jag kan inte se det så. Kvinnor i trängda situationer måste förvisso få stöd och support, inte att man strör salt i såren. Men jag tror inte exponeringen av verkligheten i sig är kränkande om det finns goda skäl att visa den. Syftet är ju inte att lägga ytterligare sten på börda för kvinnor i nöd, men att fokusera på abortens kulturella dimension där den enskilda kvinnan är en del av ett system där allt är inriktat på abort som problemlösning. Jag tror att de som vill skydda kvinnorna från verkligheten underskattar dem. Dagens människor idag vill ha raka besked, inte att man sveper in sanningen i dimridåer. Om nu en abort enligt en kvinnas bedömning är nödvändig, så fattar hon beslutet utifrån realistiska premisser, hon måste också få möjlighet att sörja utifrån realistiska premisser, och hon bör få stöd utifrån realistiska premisser. Som det är idag berövas många kvinnor möjligheten att sörja eftersom omgivningen bagatelliserar aborten, och vad värre är, vi hör om kvinnor som känner ett socialt tryck att genomföra aborten men ångrar sig bittert efteråt.
Författarnas sista argument mot MRO är att man anser att det ofödda barnet kränks genom att det reduceras till något som kärleksiöst och respektiöst exponeras. Inte heller här kan jag hålla med dem. Exponeringen sker för ett syfte att få till stånd en förändring. Det felaktiga i resonemanget blir tydligt om vi jämför med andra situationer: Skulle man inte få visa bilder på utmärglade människor och döda kroppar från Förintelsens koncentrationsläger för att det kränker människorna? Tvärtom är det väl viktigt att en sådan dokumentation blir offentlig för att visa på vidden av övergreppen och att det inte skall glömmas bort. Här tror jag MRO i själva verket har ett av sina starkaste argument. På MRO´s hemsida skriver Mats Selander:
"Bildens makt är stor. Historien vittnar om hur orättvisor som slaveri, barnarbete, rasism, djurplågeri har bekämpats med bilden som vapen. Utan målande beskrivningar av orättvisan blir det sällan någon förändring. Trots det finns det en orättvisa vi ogärna visar i bild."
Efter Andra världskriget satte brittiska soldater upp bilder från utrotningslägren på stora anslagstavlor i den österrikiska staden Spittal. Syftet var att visa befolkningen vilka övergrepp de bidragit till genom sin protyska inställning. Det var en verklighet som slog ned som en bomb i staden. I Birger Thuresons bok Korsbytet beskrivs detta och hur en kvinna, Erna reagerar våldsamt. "Det är lögn! Det är kommunistisk propaganda! Det var Erna Krassnitzers första reaktion. Hon rasade mot engelsmännen, som spred lögnpropaganda. Och hon vände blicken åt annat håll för att slippa affischernas fruktansvärda anklagelser. Men undan för undan föll hennes försvar ihop. Det affischerna berättade om var inte lögn, det var sanning." I dagens Sverige sker ett liknande förnekande, man vill vända bort blicken, inte se. De realistiska bilderna kallas "propaganda".
* Respekt är en katolsk rörelse, som arbetar för att främja det mänskliga livets okränkbarhet från konception fram till naturlig död.