Isidor Forum
Forum för dialog kring katolsk tro och katolska kyrkan. Ägs av Isidor nätverk och data
Mångkulturalism och att lära av sina misstag.
Bengts Blogg

Syndication

News

Archives

 Flera artiklar sista tiden i mina husorgan DNDagen och Världen idag snuddar vid ett och samma tema.

Att lära av verkligheten är att ta in i sitt medvetande verkligheten som den är och anpassa mina strategier för social samverkan utifrån det är viktigt för att uppnå ett fungerande samspel med omgivningen. I verkligheten ingår att naturen (jfr köpenhamnsmötet, vargjakten) har sina givna lagar och att andra människor är som de är. Det ingår i våra sociala och demokratiska spelregler att respektera den andre oberoende av om han/hon tillhör min peer-group* eller inte.

Detta är inte självklart. ofta reageriar vi inte utifrån verkligheten, utan utifrån våra egna inre föreställningar av hur vi tror eller önskar att det skulle vara. Vår interaktion med omgivningen blir då dysfunktionell. I värsta fall leder det till att vi medvetet eller omedvetet kränker våra medmänniskor och vill tvinga på dem vårt tänkesätt.  Vi har alla våra blinda fläckar och behöver utveckla oss på detta område, lära av våra misstag och nyorientera oss utifrån ny erfarenhet.

 Benägenheten att förändras och utvecklas kan också se olika ut. Ibland sitter vi fast i gamla mönster och har svårt att anpassa oss till ny erfarenhet på grund av olika faktorer som hindrar det. En sådan kan vara rädsla för det främmande som psykoanalytikern Tomas Böhm tar upp i en intressant analys av Sverigedemokraternas partiprogram i en DN-artikel idag. De kan inte acceptera att vi lever i ett mångkulturellt samhälle utan målar upp en naiv dröm om en slags svensk enhetskultur.

Men obenägenheten att förändras och lära av verkligheten kan också vara mera kollektivt betingad nedlagd i kulturen. Richard Swartz tar upp detta i en krönika i DN. Det kan ingå i ett samhälles kultur att i arrogant stolthet hålla fast föreställningar om tidigare herravälde och maktpositioner: "Engelsmän som uppför sig som om London fortfarande tillsatte vicekungar i Indien eller österrikare som känner sig så hemma i Lemberg (Lwów/Lviv) att man skulle kunna tro att kejsar Franz Josef ännu vore i livet".  Swartz drar paralleller till Sveriges tidigare högt aktade position i världen där vi med vår sociala välfärd och vår moraliska överlägsenhet skulle lära resten av världen hur det skall vara. Det fanns ett inte litet mått av besserwisserns arrogans i detta, menar Swartz som vi försökte dölja för oss själva genom en attityd av den oegennyttiges anspråkslösa ödmjukhet. I våra egna ögon var vi storsinta, visste bäst.

Swartz tycker sig spåra drag av detta förhållningssätt fortfarande: " ... det mitt intryck att svensken i gemen fortfarande anser att han har något att lära ut, att hans samhälle är bättre organiserat än andras, att han därför är som gjord för att medla, förmedla och erbjuda lösningar som inte är dikterade av ren makt, egoism eller nationalistiska intressen. Ty sådant står vi över."

 Välfärdsstaten finns inte längre som förr, våra universitet faller på världsrankinglistan, på område efter område har verkligheten korrigerat bilden av oss själva. Det samhälleliga projektet har krympts till att beskära och renovera välfärdsstaten till vad som någorlunda ska kunna fungera, och det håller ju inte som program för att exportera.  Swartz avslutar: "Svenska politiker, som Persson eller Reinfeldt, har blivit som alla andra: rena maktpolitiker utan ideologiska lidelser. Men vår arroganta självgodhet verkar ha lika många liv som katten."

Besserwisserattityden tycker jag ganska tydligt spåras i medias ofta nedlåtande negativa attityd till kristendomen. Kristna kan man behandla med en arrogans som inte skulle vara möjligt eller accetabelt i förhållande till någon annan grupp. Här behövs ingen ingående analys, inga argument, det räcker att hänvisa till den självklara konsensus som råder inom ramen för en viss tyckarelit. Exempel: Expressens Björn Wiman om påven och Katolska kyrkan, Aftonbladets Helle Klein om Siewert Öholm och tidningen Världen idag.

Kristna själva är givetvis inte förskonade från liknande tendenser, och det går nog att inom den kristna världen att finna många exempel på både enskilda personer och starkt sammanhållna grupper som har mycket liten kapacitet att interagera konstruktivt med omvärlden och lära av sina misstag. I en artikel i Dagen reflekterar AndersSjöberg, tidigare missionsföreståndare i EFS, över den kristna gemenskapens förmåga att hantera en mångkulturell situation och agera i den, och förmågan att lära av sina misstag. Han konstaterar att vårt svenska samhälle, de senaste femtio åren, gått från att vara en enhetskultur till ett bli en mångkulturell miljö vilket givetvis också inneburit att kyrkans roll på många sätt blivit förändrad. Kyrkan är inte längre ett naturligt centrum i det svenska samhällslivet, utan bara en part av flera i denna gemenskap. Sjöberg konstaterar att  de enda som inte insett detta verkar vara Svenska kyrkans ledning som agerar som om kyrkan vore centrum i samhället fortfarande.

Även när vi inte har mångkulturen inpå knutarna, så gör globaliseringen den närvarande. På bara några timmar tar vi oss till en helt annan del av vår planet, och vill vi tala med någon på andra sidan av detta jordklot, lyfter vi bara mobilen och ringer.

Sjöberg konstaterar att i urkyrkan var mångkulturalismen fullständigt naturlig. Se bara följande exempel:  Barnabas, cypriot, och Paulus, en jude, sänds ut på gemensamt missionsuppdrag. I ledningen för församlingen i antiokia fanns (se Apg 13):

  • Barnabas från Cypern
  • Symeon, en man troligen från Afrika
  • Lucius från Kyrene (huvudstad i Libyen i Nordafrika)
  • Manaen som var uppfostrad tillsammans med Herodes tetrarken i dåtidens socialgrupp ett, men också i ett sammanhang där religion och tro hade varit mer politik än sann övertygelse.
    Paulus, judisk rabbin.

Vi är i en situation som liknar kyrkans första tid, menar Sjöberg. Där fanns också en internationell miljö (Romarriket med dess nyutvecklade kommunikationssystem), ett läge då kristendomen inte är i samhällets centrum, ibland motarbetad. De nya kristna blev inte bara konsumenter, utan fick snabbt eget ansvar och del i det gemensamma uppdraget. Därför blev församlingen en mångkulturell gemenskap. "Ett sällskap av människor från många olika länder, kulturer och skilda sociala sammanhang, som är kallade att vittna om evangelium - Guds harmoni, eller den nya skapelsen, där alla olika delar samspelar i en helhet". Ser vi detta i svensk kristenhet i dag?, frågar sig Sjöberg.

Sjöberg pekar också på en annan sida av Apostlagärningarnas kyrka: misstagen, problemen och att man lärde sig av dessa. I Apostlagärningarna  finns skildringar av missförstånd, besvikelser, motsättningar och mänskliga felsteg." Det fantastiska är dock att även detta blir ett vittnesbörd om hur Gud låter sitt evangelium bli synligt, bli hörbart och mottaget i situationer som karaktäriseras av mänsklig svaghet och tillkortakommanden."  De kristna tog lärdom av detta, anpassade sig efter svårigheterna, tappade inte modet utan hittade hela tiden nya sätt att sprida evangeliet.

På samma sätt finns i svensk kyrkohistoria, inte minst de senaste tio åren, mycket av tillkortakommanden, spänningar, oenighet och satsningar som inte riktigt blev som det var tänkt, konstaterar Sjöberg, och ställer ännu en fråga: Har Svensk kristenhet idag tagit lärdom från det bristfälliga?

Anders Sjöberg avslutar artikeln lite pessimistiskt med att säga att han inte tror att svensk kristenhet tagit lärdom. Sjäv tror jag inte svaret är lika enkelt. På många håll ser jag mycket hoppfullt och att man börjar ta lärdom, på andra håll ser jag isolering, rädsla för utmaningarna, rädsla för det nya och främmande och ett krampartat fasthållande vid det förflutna. Men frågorna är i högsta grad relevanta.

Ett svar på den nya mångkulturella situationen är att vi kristna söker enhet, och att vi måste övervinna rädslan för det främmande (=våra bröder och systrar inom kristenheten som kommer från andra samfund och sammanhang än vårt eget). Många kristna inser detta, och en föregångsman som tar ett  ledaransvar i denna process är enligt min mening Ulf Ekman. Båda hans sista böcker, ANDLIGA RÖTTER och HELIG ELD OCH LEVANDE STENAR har en djup ekumenisk bredd och uppmuntrar till en attitydförändring i den riktningen. Konferenserna som anordnas av Livets Ord under senare år har också fått en allt större ekumenisk bredd med inbjudna gäster från olika delar av kristenheten inklusive Katolska kyrkan. I den nyss genomförda Nyårskonferensen presenterades en ny musikal, Martyrion om tre kristna martyrer ur historien, och jag rekommenderar att ta del av Ulf Ekmans predikan på Nyår samt hans exposé över det gångna decenniet i samband med nyårsvakan. De finns tillgängliga genom Livets Ords utmärkta mediaservice via internet.

Katolska kyrkan är ju i ett lite annat läge än inhemska svenska samfund eftersom den ju till största delen består av invandrare från praktiskt taget jordens alla länder. Därför borde Katolska kyrkan vara bra på att hantera mångkulturalism och integration. Men detta är inte självklart. Det kan lätt inom katolska kyrkan uppstå nationella enklaver där man inte beblandar sig med några andra grupper. Själv är jag av svensk börd och konverterade i 20-årsåldern. Det var en lite märklig situation. På den tiden var det lite annorlunda än nu. Det var som att komma in i en internationell enklav, präglad mycket av fransk och tysk katolicism, där det fanns en viss överlägsenhet och arrogans mot den svenska kulturen. Omvänt fanns det från resterna av densvenska protestantiska enhetskulturen en misstänksamhet mot det katolska. Jag kände det som att jag stod med ett ben i vardera lägret. Idag är situationen helt annorlunda, och svenska katoliker, liksom också många invandrade katoliker som varit i Sverige under många år integrerade i den allkristna svenska gemenskapen. Detta beror inte minst på insatser från de två sista biskoparna, Hubertus Brandenburg och Anders Arborelius. Biskop Arborelius är också är en viktig ledargestalt i det kristna Sverige som ofta ses i olika ekumeniska sammanhang. Samarbetet kring Jesusmanifestationen är ett av många exempel på denna nya ekumenik.

* En peer-group är en grupp av likasinnade, t.ex. med avseende på ålder, socialt status, kultur, liknande tänkesätt och värderingar, religion. Vissa sådana grupper kan vara starkt enhetligt sammansatta med starka murar mot omgivningen, medan andra kan vara mera löst sammansatta, inom sig hysa olikheter och ha ett bra utbyte med omgivningen. En av de viktigaste psykosociala hälsofaktorerna är en person kan identifiera sig med någon form av fungerande peer-group. Läs mera här.


Posted 2010-1-9 9:57 by Bengt Malmgren
...
Ansv. utgivare: Bengt Malmgren