Isidor Forum
Forum för dialog kring katolsk tro och katolska kyrkan. Ägs av Isidor nätverk och data
Familjen och respekten för livet ödesfrågor för samhället.
Bengts Blogg

Syndication

News

Archives

Tro och liv hänger ihop. Det understryks inte minst av tre kyrkliga firningsdagar i december som anknyter till aktuella vardagshändelser.

  • 13 december Livets söndag.
  • 27 december Den Heliga familjens fest (familjen i Nasaret,  Josef, Maria, Jesus)
  • 28 december De oskyldiga barnen i Betlehem. (Barnen som Herodes lät dräpa eftersom han av de vise männen som kommit från öster hade hört  att en kung skulle ha blivit född i Betlehem). "Rop hörs i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte mer" (Matt 2:18)

 

Man kan inte köra med dubbel bokföring i respekten för livet.

Livets söndag, i år 13 dec, firas alltid tredje söndagen i Advent  för att uppmärksamma att vi behöver vårda livet, särskilt när det är som svagast och mest utsatt. Det gäller de apatiska flyktingbarnen, det gäller flyktingfamiljer med barn som behöver skydd här i Sverige och vi särskilt tänker på barnen, det har vi förbundit oss genom de konventioner Sverige skrivit under. Det gäller alla barn i dysfunktionella familjer med missbruk, våld, sönderslitande skilsmässor, de som finns mitt i vårt samhälle och som brukar kallas de bortglämda barnen. Vi läser att många barn ringde till BRIS under julhelgen, för alla innebär julen inte den frid och gemenskap som vi så starkt längtar efter.

Det gäller också de ofödda barnen. I herdabrevet för Liivets söndag skrev biskop Anders:

"Många människor i Sverige idag vill inte se och välkomna de barn som kallas ofödda. Vissa går så långt att de inte vill ge dem rätten att kallas människor utan bara betraktar dem som en cellklump som man får behandla som man vill. Ett foster av samma ålder kan betraktas helt olika: antingen som ett älskat och väntat barn eller som en ovälkommen cellklump. Vi människor tar oss rätten att bedöma vem som har rätt att kallas människa och få födas eller inte. Vi berömmer oss med rätta av att vi har avskaffat dödsstraffet, fast vi egentligen har det kvar för de s.k. oönskade barnen som inte får se dagens ljus."

I det sekulära samhället, både i Sverige och internationellt används mer och mer en retorik som går ut på att abort är en mänsklig rättighet som ingår i "reproduktiv hälsa" och att Kyrkans diskurs om livet som heligt och okränkbart betraktas som människofientligt. I USA vill Obama att abort skall ingå i det sjukförsäkringspaket som nu röstas igenom, trots att stora delar av befolkningen är emot det.

Retoriken går ut på att man vill skapa ett bättre samhälle genom att alla födda barn skall vara välkomna. Ofödda barn som föräldrarna vill abortera är ju inte välkomna, därför är det lyckligast om dessa ofödda får dö. Så bygger vi ett lyckligare samhälle.

Detta är en helt felaktig slutsats. De som hävdar detta ser inte den skriande dubbla bokföring som ligger i ett sådant resonemang. Livet är en gåva som vi har fått ta emot, barnen är inte våra egna utan  något vi fått att förvalta. Ju mer vi tror oss ha rätt att välja bort och döda med ena handen men vårda med andra handen,  ju mer bedövar vi vår förmåga att verkligen älska och vörda livet också där vi som mest behövde göra det. Vi lär oss att det som inte passar oss väljer vi bort. Haken är att vi aldrig kommer att kunna uppnå den överblick och kontroll över våra liv att våra val leder till den maximerade lycka vi eftersträvar. Det som var ett välkommet barn från början kan leda till stora svårigheter längre fram, vi blir sjuka, vi råkar ut för människor vars personkemi inte stämmer överens med vår egen. Ständigt ställs vi inför utmaningen att ändå älska våra medmänniskor och acceptera situationen.

Kyrkans syn på livet som heligt och skyddsvärt är grundläggande för ett mänskligt samhälle. Många vill inte lyssna på detta, desto viktigare är det att den rösten inte tystnar. Många inom kyrkan tycks resignera och anpassa sig mera till tidsandan än att stå fast i försvaret för respekt för livet. Visserligen håller man fast vid ett filosofiskt etiskt perspektiv som stödjer livets helgd, men man vill föra denna debatt så varsamt som möjligt för att inte "stöta sig" med det omgivande samhället.

Men detta är en ödesfråga för samhället, och jag tror inte man skall sopa frågan under mattan utan vara tydlig, just på det sätt som biskop Anders är i herdabrevet: Abort är att döda, och att understödja en okritisk syn på abort och tycka det är o.k. med den stora abortfrekvens vi har idag är att understödja en dödens kultur som i slutändan inte leder till ökad lycka och välbefinnande för mänskligheten.

Min vän Mats Selander från Människorätt för ofödda är en annan person som brinner för denna fråga. Han tror att det är viktigt att visa abortingreppets verklighet i all sin brutalitet, och i föreläsningar, demonstrationer och på hemsidan visar han realistiska bilder från abortsituationer som provocerar också många kristna. Han tror att uppvisa verkligheten är ett led i att öka människors medvetande om vad det handlar om. Människor idag önskar korrekt information som underlag för sina val, även om sanningen inte är behaglig. Realistisk information och mindre antal aborter leder i längden till ett humanare samhälle än en förljugen information och ett obekymrat fortsatt aborterande som om det inte betydde något.

Jag träffade Mats av en händelse strax före jul under en demonstration för att en asylsökande mamma och hennes två barn skall få stanna i Sverige. Familjen kommer från Iran, och man har konverterat till kristendomen och tillhör församlingen New life i Stockholm. Kristna förföljs i Iran, men invandrarverket tror inte på allvaret i hennes konversion.

 

Familjen som samhällets grundsten

Den andra stora frågan som Kyrkan lyfter fram och där det också blir en konflikt med vissa sekulära värderingar är familjen, samhällets grundsten. Mår familjen bra mår samhället bra, men idag tycks familjen vara under attack, många hånar familjeidealet (som är något mycket mer grundläggande än småborgerlig romantik) och i vissa journalistkretsar som är små men tongivande hyllas ett queer-ideal enligt vilken könen är sociala konstruktioner. En lärare i en skola berättade för mig att hon hade kolleger som drivit detta så långt att man inte ville definiera deras nyfödda barn som pojke eller flicka, detta ville man vänta med till den dag då barnet själv "kommer ut" och definierar sig som det ena eller andra (eller tredje). Denna queer-ideologi har gått helt över styr och är ute och cyklar på ett sätt som är helt verklighetsfrämmande. (Läs mitt tidigare inlägg om Zarembas artikelserie i DN: "Rosa khmererna" på Lärarhögskolan sätter kränktheten i system.)

Att människor är män och kvinnor, att män och kvinnor bildar familj och får barn enligt denna av vissa hatade "heterosexuella norm", har varit, är och kommer att förbli det grundläggande mönstret. Även homo - bi och transsexuella personer kommer ur sådana familjekonstellationer. Att det finns varitationer utifrån grundnormen bekräftar bara dess giltighet.

Prästen som predikade på den Heliga Familjens fest sade att frågan om familjens stabilitet är nog så viktig för mänsklighetens framtid som hanteringen av klimatfrågorna. Mänsklighetens framtid finns i familjen säger f Thomas Roscia från Toronto.

Det är viktigt för samhället att barn som växer upp får fortsätta att identifiera sig utifrån detta grundmönster, att det ifrågasätts och relativiseras leder till förvirring och osäkerhet och riskerar att skada mer än det hjälper. Katolska kyrkan har alltid hållit fast vid detta , äktenskapet mellan man och kvinna betraktas t.o.m. som ett sakrament, som ett av Gud särskilt välsignat förbund. I många andra kristna traditioner håller man fast vid att äktenskapet är mellan man och kvinna även om det inte har sakramentalt status.

  reklamskylt i Stockholms tunnelbana som väckte protester för en tid sedan

Att det finns variationer, personer som inte helt går in i grundmönstret och som måste erkännas, respekteras och inte diskrimineras är en självklar sak. Men jag tror det är ett feltänk att respekten för dem som inte exakt passar in i grundmönstret kräver att man skrotar hela grundmönstret och totalt relativiserar könsrollerna. Värnandet om respekten för homosexuellas människovärde och likabehanding kräver inte att man gör äktenskapet könsneutralt. Däremot är det viktigt att staten kan erbjuda juridiskt trygga samlevnadsformer inte bara för homosexuella, i framtiden kan det säkert också bli viktigt med andra konstellationer, t.ex. fler än två personer som lever tillsamans. Men äktenskapet är fortfarande mellan man och kvinna och omges också med vissa andra restriktioner, t.ex. att inte nära släktingar får gifta sig med varandra.

Jag tror att familjefrågan är en ödesfråga för samhället precis som abortfrågan. Därför är det extra sorgligt att även vissa kristna samfund inte står fast i stödet för familjen genom att i queer-ideologernas anda ge upp äktenskapets könskomplementaritet. Minns ni rabladret förra julen då påven uttalade sig om dessa frågor: Skapelsen är inte queer säger påven.

Om man skall säga något positivt om 2009, så är det att båda dessa frågor har kommit upp på agendan och medvetandegjorts mer än tidigare. Det leder till nya gränslinjer i ekumeniken, nya allianser men också nya konflikter. Men jag tror inte vi skall vara rädda för konflikter, det viktiga är att med förnuft och i bön söka sanningen och inte kompromissa med det man djupast erfar som sanning och rätt.

Med de orden önskar jag alla, både meningsfränder och meningsmotståndare ett gott slut på 2009 och ett Gott Nytt År 2010!

 


Posted 2009-12-29 11:46 by Bengt Malmgren
...
Ansv. utgivare: Bengt Malmgren