Varken sexist eller feminist.
Nasrin Mosavi Sjögren, debattör och skribent tillhör dem som kan ta ner komplexa frågor och konkretisera dem genom exempel och vittnesbörd från den egna erfarenheten. I en krönika i Världen idag beskriver hon hur hon som tonåring under inflytande av en sexistisk omgivning som ville trycka in henne i en begränsande könsroll i stället valde att rata kvinnligheten rakt av, bli feminist och spela rollen av en könsneutral version av sig själv.
"I dag inser jag att behöver ha tillgång till min könsidentitet som kvinna för att få tillgång till hela mitt jag", skriver hon. En extrem sexism är lika beklämmande och begränsande för personligheten nu som då. Men Nasrin tycker att dagens förhärskande akademikerfeminismen är sexismens motsats och ungefär lika bedrövlig. Den verkar gå ut på att ta avstånd från människors naturliga benägenhet att bottna i sitt kön. Hon föreslår ett tredje alternativ:
"Det handlar om att erkänna den könsidentitet som är en naturlig följd av det faktiska kön var och en har. Att se verkligheten i att vi föds olika beträffande kön och att detta är någonting gott som bidrar till hela den person man är. Vågar vi fullt ut landa i att kön är en realitet, kan vi slappna av. Inget mer neurotiskt bevakande av att ens barn eller omgivning ska bli märkliga könsöverskridare om vi inte ständigt påminner dem om deras könstillhörighet. Slut på krampaktiga försök att bortförklara könsspecifika olikheter. I stället kan vi lägga energin på att bekräfta såväl barn som vuxna i att de har en kvinnlig respektive manlig könsidentitet som en del i en konstruktiv och ansvarstagande personlighet."
Kloka ord tycker jag. Det låter som en konkret illustration till mitt tidigare inlägg om Katolska kyrkan och feminismen.