Isidor Forum
Forum för dialog kring katolsk tro och katolska kyrkan. Ägs av Isidor nätverk och data
Kyrkan: helheten och delarna, biskopens uppdrag.
Bengts Blogg

Syndication

News

Archives

Det var egentligen Ulf Ekmans initiativ att på sin blogg börja reflektera över Kyrkans väsen som fick mig att plocka fram Joseph Ratzingers bok KALLAD TILL GEMENSKAP (Catholica 1997) och läsa den på nytt. Det är en oerhört angelägen bok som hjälper oss att förstå vad Kyrkan egentligen är. Tidigare kommenterade kapitel:

  1. Kyrkans ursprung och väsen. Läs här.
  2. Petrusämbetet och enheten. Läs här.

Idag skall jag behandla tredje kapitlet som handlar om förhållandet mellan kyrkans universalitet och den lokala kyrkan/församlingen och hur biskopen är den person som är länken mellan lokalkyrkan och den universella kyrkan.

Joseph Ratzinger belyser ämnet på ett mycket pedagogiskt och universellt öppet sätt. Jag tror det är viktigt att vi alla, hela den ekumeniska kristenheten, måste gå tillbaka och begrunda kyrkans väsen på detta sätt och låta århundraden av lokala och samfundsmässiga preferenser och fördomar stå tillbaka för att få en ny frisk överblick och vision av kyrkans väsen. Vilka är vi? Hur gestaltar vi tillsammans Kristi kropp? Vad säger Anden till församlingarna idag? Det är alltför lätt att gräva ner sig i olika skyttegravar där vi försvarar vår provinsiella bild av hur det skall vara och sätta skygglappar för ögonen som hindrar oss att se helheten. Också vi katoliker kan bli väldigt provinsiella i det romerskt-katolskta utan att höja blicken och se hela den mångfald av kristna som tillhör Guds kyrka. Inom och utanför katolska kyrkans gränser är denna bok en utmärkt ciceron på vägen, en ögonöppnare

   

Kyrkan blev till då Herren under brödets och vinets gestalt utgav sin kropp och sitt blod och sade: Gör detta till min åminnelse.

Kyrkan är svaret på detta uppdrag. Kyrkan är eukaristi. Ständigt firande tacksägelseoffret. Guds lamm som borttager världens synder.

Kyrkan innebär att Gud samlar och renar människor från alla fyra väderstrecken. Kyrkan är ecclesia. En församling av människor, inte en intressegrupp för några som delar samma intressen, utan universell, alla hör hemma där.

Båda dessa bilder sammanfattar kyrkans väsen, en vertikal och en horisontell process i förening. Det är en vertikal förening av människan med Guds trefaldiga kärlek. Men kärleken är i sig inklusiv, därför blir det också en horisontell förening som förenar det splittrade människosläktet. Kyrkofäderna sammanfattade båda dessa aspekter, eukaristi och samling, i uttrycket communio. Kyrkan är kommunion i Kristi ord och kropp, och kommunion människor emellan, som genom denna kommunion blir ett folk, en kropp.

Mer än så skulle egentligen inte behöva sägas. Gång på gång borde vi begrunda detta, att kyrkan är denna gemenskap innesluten i Guds kärlek. Hur paradoxalt är det då inte att kyrkan i människors ögon ofta framstår som platsen för splittring och maktkamp och ett särintresse för några få? Det måste bero på att vi begrundar denna bild allderles för lite eller för ytligt. Herre förbarma dig!

Kyrkan på orten

Eukaristin firas på en konkret plats med de där bosatta människorna. Här börjar samlingsprocessen. Kyrkan är inte en klubb av vänner eller en fritidsförening. Guds kallelse gäller alla som är bosatta på orten. Kyrkan är till sitt väsen offentlig. Om kyrkan skulle ha definierat sig som en privat kultförening eller annan privaträttslig grupp skulle hon ha åtnjutit den romerska rättens fulla skydd under förföljelsens tid i Romarriket. Samma gäller idag när man vill privatisera religionen. Det blir en stötesten att kyrkan vill vara lika offentlig som staten. Alla som kommer till tro på en viss plats hör till samma eukaristi. Unga och gamla, bildade och obildade, män och kvinnor, alla nationaliteter... Där Herren kallar räknas inte längre några skillnader (Gal 3:28)

 Ignatius av Antiokia betonade den lokale biskopens unika roll. Han står för trons offentlighet och enhet mot varje gruppbildning, varje uppdelning i raser och klasser. Jesu evangelium utesluter både rasism och klasskamp. Därmed står kyrkan alltid inför en oerhörd försoningsuppgift; hon är inte kyrka om hon inte för samman människor som egentligen - utifrån sitt eget sätt att tänka och känna - inte passar ihop, inte skulle strävat efter att komma samman. Endast Jesu kärlek förmår förena. (jfr Ef 2:13f). Biskoparnas kollegialitet illustreras också av att en biskop vigs av en grupp bestående av minst tre grannbiskopar.

Ortodoxa teologer framställer den östkyrkliga eukaristiska ecklesiologin som kyrkans autentiska uttrycksform i motsats till den centralistiska romerska ecklesiologin. Det som gör lokalkyrkan autentisk är att eukaristin firas, eftersom Kristus är haelt och hållet närvarande i eukaristin. Men, menar Ratzinger, denna ortodoxa ecklesiologi är ändå inte helt lokal eftersom den har biskopen som sin konstruktionspunkt, inte orten som sådan. Utifrån en ensidig modern utläggning av den östkyrkliga traditionen drar man slutsatsen att det inte finns någon konstituerande realitet i kyrkan utöver lokalbiskoparna. Det enda möjliga organet för kyrkans helhet vore då att de många biskoparna i kyrkan bildar ett permanent koncilium.

 

Kriterium för universaliteten i lokalkyrkan

Bibelhänv.

anm

katolsk

samband med petrusämbetet + biskoparnas kollegialitet

Matt 16:18

Episkopal kyrkosyn. Påven-biskopen av Rom

ortodox

eukaristin, biskoparnas  kollegialitet

 

Episkopal kyrkosyn. Permanent koncilium

protestantisk

ordet

Matt 18:20

Kyrkan skapar sig själv ”underifrån” där ordet förkunnas.

Kongregationistisk kyrkosyn.

R Sohms sade att man under första årtusendet uppfattade Kyrkan som Kristi kropp, medan man under andra årtusendet betraktade den som de kristnas korporation. Det skedde enl honom ett avfall kring sekelskiftet 1000 som skapade den romersk-katolska kyrkan som hon uppfattas idg, d.v.s mera som en korporation än som Kristi kropp. Ratzinger påpekar att Kyrkan till sin natur är Kristi kropp, därför att hon är kroppslig har hon också en jordisk struktur, hon är samtidigt de kristnas korporation. Dessa båda former utesluter inte varandra utan går in i varandra. Problemet uppstår om man till förljd av att man sysselsätter sig så mycket med det konkreta, korporativistiska att man glömmer eller underbetonar hennes identitet som Kristi kropp. Ratzinger beskriver utmaningen såhär:

"Kyrkan måste under historiens gång ständigt vara på sin vakt så att inte de många mänskliga strukturerna vanställer det som är hennes egentliga andliga centrum."

Biskopen förkroppsligar lokalkyrkans enhet och offentlighet utifrån enheten i sakrament och ord. Samtidigt är han förbindelselänk till de andra lokalkyrkorna. Detta kommer till uttryck t.ex. vid vigningen: En församling kan inte ge sig sin egen biskop, utn vigs  av en grupp bestående av minst tre grannbiskopar och därvid prövas också trosbekännelsens identitet.

Biskopen betraktas som efterträdare till apostlarna. Endast biskopen av Rom betraktas som efterträdare till Petrus och har därmed ett ansvar för hela kyrkan, alla övriga biskopar är efterträdare till alla apostlar och inte till någon bestämd. Biskoparna tillhär ett kollegium som efterträder apostlakollegiet. Denna kollegiala aspekt hör till biskopsämbetets väsen. Biskopen företräder kontinuiteten med hela kyrkan inte bara genom kollegialiteten med de övriga nu levande biskoparna, utan också diakront: Kyrkan är inte begränsad i tiden. I Kristi kropp sammanfogas det förflutna, samtiden och framtiden. Biskopen representerar aldrig bara sig själv och han förkunnar inte sina egna tankar. Han representerar Kyrkans "vi" under alla tider.

Den helige Augustinus var väldigt angelägen att betona Kyrkans katolicitet. När donatisterna under 300- och 400-talen försökte upprätta en egen afrikansk kyrka som inte längre ville stå i förbindelse med den universella kyrkan skrev Augustinus: "Jag är i kyrkan, vars lemmar är alla de kyrkor, om vilka vi utifrån den Heliga skrift i sanning vet, att de uppstått och utvecklats genom apostlarnas verksamhet. Deras communio kommer jag aldrig att ge avklaa på, varken i Afrika eller någon annanstans, så sant Gud hjälpe."

1985 års biskopssynod hänvisade på nytt till communio som en central tanke. Kyrkan är kommunion med hela Kristi kropp. I eukaristin kan jag inte önska att kommunicera enbart med Jesus. Han har givit sig en kropp. Den som kommunicerar med Jesus kommunicerar samtidigt med alla hans bröder och systrar som är lemmar i den enda kroppen. Communio är katolsk (universell) eller också är den inte alls. Kristus kan inte delas.

 --------------

Jag lämnar här själva referatet av kapitlet och gör några avslutande reflektioner. Boken är skriven på ett allmänt öppet plan och borde kunna användas som utgångspunkt för en dialog om förståelse av Kyrkan mellan alla kristna.

Kyrkan som communio, kyrkan som Kristi kropp innefattar alla kristna, det är inte begränsat till Romersk-katolska kyrkan. Detta tror jag inte är svårt att bejaka. När andra kristna ser på Katolska kyrkan och är kritiska ser de kanske mera romersk-katolska kyrkan som korporation i tiden, behäftad med en massa saker som tynger, precis som Ratzinger skriver, "mänskliga strukturer som vanställer det som är hennes egentliga andliga centrum". Här måste den ekumeniska dialogen komma in, och här rör sig Katolska kyrkan framåt precis som de övriga samfunden inom kristenheten mot att en dag vi upptäcker den enda kyrkan som vi alla tillhör.


Posted 2009-11-19 14:05 by Bengt Malmgren
...
Ansv. utgivare: Bengt Malmgren