Bengts Blogg

Bengt Malmgren, Läkare och katolik i Stockholm

 Följ mig på Twitter

Min YouTubekanal

 

 


 

  • RSS
  • Info om nytillkommet till:
    OK

Senaste poster

Sökord

Arkiv

Community

Petrus, kyrkans tjänare, medbroder och klippa

Jag fortsätter att läsa ur Joseph Ratzingers bok om Kyrkan, "Kallad till gemenskap". Kardinal Joseph Ratzinger, då boken skrevs chef för Vatikanens troskongregation, numera påven Benedikt XVI. Första kapitlet sammanfattade jag här.

Nu fortsätter jag med andra kapitlet som verkligen är intressant och heter "Petri primat och kyrkans enhet", något som ju verkligen är aktuellt. En del protestanter är idag livrädda för Rom när många kristna öppnar sig för enhet också med den kyrka man tidigare så kraftigt distanserade sig mot, och man säger, "Jag böjer inte nacken får påven, bara för Kristus". Men det är nog precis andan hos Petrus och hans efterföljare också, påven kallar sig "Guds tjänares tjänare", och har ingen annan uppgift än att i trons lydnad tjäna evangeliet. Därför vittnar uttryckssättet "böja nacken för påven" om att man inte alls förstått vad det handlar om. Jag tycker till och med det finns en touch av egenstolthet i uttrycket. Böjer vi vårt huvud för Jesus vördar vi väl också våra kristna medbröder och systrar, Jesus bor ju i dem.

Temat i bokens andra kapitel behandlar alltså frågan om Petrus hade en av Kristus fastställd ledande roll i Kyrkan, vad Nya Testamentet säger om detta och vad det i så fall innebär. Ratzinger delar upp frågan i tre delar:

  1. -Kan man över huvud taget utläsa en förstarang-ställning för Petrus ur texterna i NT?
  2. -Kan man i så fall utifrån NT rättfärdiga en succession som utgår från Petrus?
  3. -Är det i så fall Rom som med rätta gör anspråk på att vara dess säte?

 Innan jag går in på hur författaren behandlar dessa tre frågor, två inledande anmärkningar:

1. Påvens ämbete har alltid varit ifrågasatt. Under medeltiden hade vi en kamp där furstarna ville ha makten över tillsättning av kyrkliga ämbeten (investiturstriden). Detta ifrågasättande har kommit igen i olika tidsepoker, och vår tids starka ifrågasättande av påveämbetet är inget nytt.

2. Idag framstår behovet av ett gemensamt centrum för kristenheten starkare än någonsin, det erkänns också av många icke-katoliker. Bara ett sådant centrum kan ge skydd mot tendensen att glida in i beroende av politiska och kulturella system och ge den kristna tron en stämma som är tydlig i virrvarret av ideologier.

 Petrus förstarangställning i NT

Att Petrus var den främste av apostlarna och har en särställning bland apostlarna går inte att förneka utifrån NT´s texter. Detta är helt otvetydigt. Ratzinger nöjer sig då inte med att presentera det klassiska vittnesbördet i Matt 16:13-19, han menar att det kan försvåra förståelsen att bygga på en isolerad text, utan han går igenom hur bilden av Petrus presenteras i NT som helhet. Både evangelierna och Paulus-breven tar upp Petrus-temat på ett speciellt sätt, vilket visar att det har en universell betydelse, inte begränsad till en lokal eller personlig tradition.

I 1 Kor 15:3-7 tas temat upp genom att Paulus betonar att den uppståndne Kristus visar sig för Petrus (Paulus kallar honom Kefas) först:

Jag meddelade er det allra viktigaste, vad jag själv hade tagit emot, att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna, och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder på en gång, av vilka de flesta ännu lever, men några är insomnade.

I urförsamlingen kom Petrus att betraktas som det första vittnet till uppståndelsen. Det förekommer en viss polemik mellan Paulus och Petrus, vilket kommer fram i Galaterbrevet, men just denna polemiska kontext ger brevets vittnesbörd om Petrus så mycket större betydelse, menar Ratzinger. Paulus beger sig till Jerusalem för att "lära känna Petrus" (Gal 1:18). "Någon annan av apostlarna såg jag inte", tillfogar Paulus, "bara Herrens bror Jakob" Det står klart att syftet med besöker i Jerusalem var mötet med Petrus.

Fjorton år senare far Paulus åter till Jerusalem. Bakgrunden är att han genom en uppenbarelse fått klart för sig att han skall lägga fram det evangelium han förkunnat "för de ansedda" (Gal 2:2) för att försäkra sig om att det han predikat varit rätt, så att hans slit inte varit förgäves. Han träffar då de tre som kallas "pelarna", Jakob, Kefas och Johannes. Med tanke på Galaterbrevets kritiska tendens mot Kefas och Paulus stora självmedvetande är detta en förvånande sak av stor betydelse, menar Ratzinger. Betydelsen är att det finns bara ett gemensamt evangelium, och vissheten att ha förkunnat det rätta evangeliet förutsätter gemenskap med pelarna. De är måttstocken. "Och när Jakob, Kefas och Johannes som ansågs vara pelarna förstod vilken nåd jag hade fått", berättar Paulus, "räckte de mig och Barnabas handen som tecken på gemenskap" (Gal 2:9).

Mycket tyder på att Jakob utövat ett slags primat bland de judekristna med centrum i Jerusalem. Detta fick aldrig universalkyrklig betydelse och försvann ur historien. (En intressant sak är att den judekristna delen idag är på väg in i Kyrkan igen som en felande länk, men det är en annan historia, läs här.)

I Johannesevangeliet framställs Petrusämbetet som kontrapunkt till älsklingslärjungen (Johannes), vilket kulminerar i den stora sändningsperikopen Joh 21:15-19. Bultmann har framhållit att Petrus i denna text anförtros den högsta kyrkoledningen, och han menar att här ser vi urversionen till den i Matt 16 upprepade traditionen och betraktar stycket som ett gammalt förjohanneiskt traditionsskikt. Texten visar att Jesu ord till Petrus hade en stor betydelse även efter apostelns död.

I alla de tre synoptiska evangelierna finns temat med. Petrustemat har alltså tillhört förkunnelsens grundform och finns med i alla traditionsgrupper: den judekristna, den antiochenska, det paulinska missionsområdet och i Rom. Hos synoptikerna kan man konstatera att Petrus intar en särställning bland de tolv. Tillsammans med Sebedeios-sönerna Jakob och Johannes bildar han en inre tremannagrupp som tillerkänns särskild betydelse, och bland dessa framträder Petrus särskilt som den som är talesman. Vid tre särskilda händelser är bara denna grupp med:

  1. på förklaringsberget
  2. vid dödskampen på Oljeberget
  3. vid uppväckandet av Jarius dotter (Mark 5:37)

Det är också Petrus som försöker göra som Herren och gå på vattnet (Matt 14:28 ff). I förteckning över lärjungarna sätts alltid Petrus främst: (Matt 10:2-4, Mark 3:16-19, Luk 6:14-16, Apg 1:13). Lärjungakretsen omnämns ofta i formen "Petrus och de som var med honom (t.ex. Mark 1:36)".

Till detta kommer att Petrus tilldelas ett nytt namn. Petrus, "Klippan". Paulus använde ännu den arameiska formen som härrör från Jesus själv, Kephas. Att man översatt ordet och att aposteln gått till historien med den grekiska titeln Petrus bekräftar att det var en titel och inte ett egennamn. Egennamn översätter man ju inte. Det var inte ovanligt att rabbiner gav eleverna tillnamn. Sebedaios-sönerna kallades "åskans söner" (Mark 3:17).

Ratzinger reflekterar över hur vi skall förstå tillnamnet klippan. Det utgör förvisso ingen beskrivning av karaktären hos Petrus. Det har ingen pedagogisk eller psykologisk betydelse, det kan bara förstås utifrån mysteriet, kristologiskt, ecklesiologiskt. Simon Petrus kom ju att visa sig som den som genom sitt eget kött och blod just inte är en symbol för klippan: När det väl kom till krita förnekade han Jesus. Petrus tjänst beror inte på egen kraft utan på något som blir honom givet av nåd.

Abraham kallas också i GT klippa. (Jes 51:1) Abraham beskrivs som klippan ur vilken Israels folk är uthuggna. Inte heller hos Abraham berodde detta på egen kraft, utan på att han trodde.

Abraham, alla troendes fader, är genom sin tro klippan som håller kaoskrafterna tillbaka och bär på skapelsen. Petrus var den förste att bekänna Jesus som Kristus och det första vittnet till uppståndelsen. Han blir med sin kristologiska förnyelse av Abrahams tro klippan som står emot otrons flod och dess förstörelse av människan. Därför, säger Ratzinger, inrymmer benämningen av fiskaren från Betsaida som "klippan" hela teologin i Matt 16:18:

Jag säger dig, du är Petrus och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den.

Ratzinger har en lång utläggning om uppdragsorden Matt 16:17-19 och beskriver hur det i olika epoker funnits olika uppfattningar hos bibelforskarna huruvida det är genuina Jesus-ord eller inte, hypoteserna växlar, men att helig skrift förblir giltig beror på att det hör till Skriftens kanon, vilket kyrkans tro går i borgen för som Guds ord, inte från hypotetiska konstruktioner hur välgrundade de än må vara.

För att förstå vad det innebär att Petrus är klippan och att han inte har denna förstarangställning utifrån sig själv föreslår Ratzinger att vi ser på berättelsens fortsättning hos Markus, det är där Petrus förebrår Jesus för att han säger att han skall lida och dö, varvid Jesus utbrister "Gå bort från mig, Satan, du är en stötesten (skandalon) för mig..." (Matt 16:23). Han som genom Guds nåd får vara en klippgrund, är utifrån sig själv en sten på vägen som får foten att snubbla. Och här citerar jag Ratzingers text ordagrant:

"Spänningen mellan Herrens gåva och den egna förmågan framträder här mycket klart. I viss mån föregrips i detta påvehistoriens hela drama, där vi ständigt på nytt möter båda fenomenen: att påvedömet genom en kraft som inte härrör från det själv förblir kyrkans fundament och att samtidigt enskilda påvar utifrån det eget mänskliga ständigt på nytt blir till en stötesten, eftersom de vill gå före Kristus och inte vill följa honom, eftersom de tror att de utifrån sin egen mänskliga logik kan ange vägen, vilken dock endast han själv kan bestämma: 'Dina tankar är inte Guds tankar utan människors' (Matt 16:23)"

 Nyckelmakten som ges åt Petrus erinrar om Jes 22:22. Eljakim får nycklarna till "herraväldet och makten över Davids ätt". Det erinrar också om Herrens ord till de skriftlärda  som anklagas för att stänga himmelriket för människorna (Matt 23:13). Dessa perspektiv hjälper oss att förstå betydelsen av uppdraget att förvalta nyckelmakten. Och här citerar jag författaren ordagrant igen:

"Hjärtpunkten i det nya uppdrag som fråntar förstörelsekrafterna deras makt, är nåden att kunna förlåta. Det är den som konstituerar kyrkan. Kyrkan är grundad på förlåtelsen. Petrus själv åskådliggör detta i sin person. Han, som fallit för frestelsen och bekänt sin skuld får förlåtelse, får uppdraget att bära nycklarna. Kyrkan är till sitt innersta väsen en plats för förlåtelse, och så hålls kaoset tillbaka. Genom förlåtelsen hålls kyrkan samman, och Petrus är för alltid symbolen för denna sammanhållning. Kyrkan är inte en församling av fullkomliga utan en gemenskap av syndare som behöver och söker förlåtelse. Genom fullmaktsordet uppenbaras att Guds makt är förbarmande och som sådan själva grundvalen för kyrkan. Vi hör i bakgrunden Herrens ord: 'Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare' (Mark 2:17)"

Så visar författaren betydelsen av Petrus primat som vi kan utläsa det ur NT´s skrifter. Kyrkan finns där människor finner vägen till sanningen, och sanningen är att hon behöver nåden. Om högmodet fördunklar den insikten finner hon inte vägen till Jesus. Nycklarna till himmelriket är orden som ger förlåtelse.

Sedan följer passionshistorien. Med sin död har Jesus sonat världens skuld och därmed spärrat vägen för dödens och helvetets makt. Ur Jesu död kommer oupphörligt förlåtelsens kraft.

 

Frågan om en succession som utgår från Petrus

 Det står alltså klart att NT i alla sina stora traditionslinjer har kunskap om Petrus primat. Då kommer vi till den andra stora frågan: Finns det fog för tanken på efterträdare till Petrus?

I NT finns ingen utsaga om efterträdare till Petrus, kanske inte så konstigt eftersom frågan om en efterapostolisk kyrka inte berörs i några av texterna. Men kanske det ändå berörs indirekt, menar Ratzinger, eftersom Johannes-evangeliet som ju tillkom först mot slutet av första århundradet då Petrus varit död sedan länge fortfarande talar om Petrus primat som något närvarande i kyrkan. Många hypoteser har lanserats i denna fråga, mer eller mindre underbyggda.

I de NT-skrifter som kan placeras vid övergången till andra generationen (Apostlagärningarna, pastoralbreven) tar succsessonsprincipen konkret gestalt. Den protestantiska tanken att "eftetrföljelse" endast finns i Ordet som sådant men inte i några som helst "strukturer" är utifrån det faktiska nytestamentliga textinnehållet anakronistisk, menar Ratzinger. Ordet är bundet vid ett vittne som ger det en otvetydighet, vilket det inte skulle ha som ett enskilt, fritt svävande ord. Men vittnet är ingen självtillräcklig isolerad individ, lika lite som Simon Petrus kunde vara klippa av sitt eget kött och blod. Det är vittnets bindning till Anden som borgar för sanningen. Hjälparen, Anden talar inte utifrån sig själv, utan utifrån "det han hör", d.v.s det som tillhör Kristus. (jfr Joh 16:13).

Men när han kommer, sanningens Ande skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta. Allt vad Fadern har är mitt; därför säger jag att det är av mig han tar emot det han skall låta er veta." (Joh 16:13-15)

Denna bindning till Anden och hans väsen är formen för ett sakrament. Sakramentet är det trefaldiga sambandet ord - vittne - Helig Ande och Kristus. Ratzinger menar att man utifrån pastoralbrevens och  Apostlagärningarnas vittnesbörd med viss säkerhet kan säga att, redan i den apostoliska generationen gavs detta samband mellan person och ord i tron på Andens och Kristi närvaro handpåläggningens form.

 

Varför just Rom?

 Ganska snart uppstod en intellektualistisk och antiinstitutionell modell där den fria utläggningen och den spekulativa utvecklingen av ordet görs till princip. Ratzinger kallar denna modell gnosis. Gentemot de intellektuella anspråk som denna strömning ställde räckte det snart inte för den unga kyrkan att hänvisa till enskilda vittnen. Det blev nödvändigt med referenspunkter för vittnesmålet, och dem fann man i apostlasätena, de orter där apostlarna varit verksamma.

  • ROM
  • ANTIOKIA
  • ALEXANDRIA

 Alla dessa tre apostlasäten betraktas som efterföljare till Petrus sändning, även Alexandria där petruslärjungen Markus varit verksam togs in i kretsen av petrinska apostlasäten. Ganska snart framträder Rom, den plats där Petrus och Paulus led martyrdöden, som den avgörande måttstocken som i sig sammanfattar allt annat. Detta framträder tydligt hos Ireneus av Lyon. Varför finns inte Jerusalem med? Helt enkelt därför att genom att Petrus lämnade Jerusalem för Rom, så fördes Jerusalems förstarangsställning över till den hedniska världens huvudstad.

Erkännandet av det romerska primatet, alltså erkännandet av Roms kyrka som kriteriet för den rätta apostoliska tron är äldre än Nya testamentets kanon. Sammanställningen av skrifterna (de olika källorna) till Skriften (kanon) är ett verk av traditionen som började under första århundradet men slutfördes någorlunda först i tredje/fjärde århundradet.

 

Ratzinger drar två slutsatser av denna genomgång:

  • En traditionsprincip med överföring av apostlasuccession i sakramental form med handpåläggning var konstitutiv för kyrkans ursprung och vidareutveckling.
  • Utan denna princip vore NT inte tänkbart, man hamnar i en självmotsägelse om man  bejakar det ena men vill förneka det andra.

Avslutande funderingar:

Jag citerar från Ratzingers text som jag tycker är så bra att jag inte vill undanhålla den er:

"När överlåtelsen av en sådan fullmakt (nyckelmakten) till människor under historiens gång - och det inte utan orsak - ständigt framkallat oro för mänsklig egenmakt, så visar inte bara det nytestamentliga löftet utan också den historiska utvecklingen som sådan på motsatsen. Den mänskliga förmågans disproportion i förhållande till en sådan funktion är så skriande, så iögonfallande, att just det faktum att klippfunktionen överlåts åt människor visar att det inte är dessa människor som upprätthåller kyrkan utan Gud ensam, och detta mera trots än på grund av människorna. Korsets mysterium är kanske aldrig så gripbart nära som i primatets kyrkohistoriska realitet."

----------------------------------------

På Ulf Ekmans blogg pågår just nu en intressant debatt med katoliker.