Isidor Forum
Forum för dialog kring katolsk tro och katolska kyrkan. Ägs av Isidor nätverk och data
Et incarnatus est... Om katolsk tro och genusvetenskap.
Bengts Blogg

Syndication

Recent Posts

News

Archives

I min sammanfattning av debatten mellan mig och Gert Gelotte i S:ta Eugenia (se här och här) lovade jag att återkomma till fyra frågor:

  • Tystnadens repressiva kultur i Katolska kyrkan som gör att människor inte vågar säga vad de tycker och tänker. (se här och här
  • Genusfrågorna: Katolska kyrkans hållning till könsneutrala ämbetvigningar och äktenskap.
  • Demoniseringen av den traditionalistiska rörelsen.
  • De nya gränslinjerna inom ekumeniken.

Den första frågan har jag redan kommenterat, idag vill jag ta upp genusfrågorna mot bakgrund av de aktuella heta frågorna kvinnliga präster och könsneutrala äktenskap.

Innebär det en diskriminering av kvinnor att prästämbetet är förbehållet män, och innebär det en kränkning av homosexuella personers människovärde att äktenskapet är mellan två personer av olika kön? De som vill att kyrkan skall förändra sin hållning till dessa frågor svarar jakande. Katolska kyrkan svarar att det inte är så. Jag påstår tvärtemot vad många som kritiserar Katolska kyrkan säger att  kristendomens och Katolska kyrkans försvar för de mänskliga rättigheterna inom ramen för kristen etik och Katolska kyrkans sociallära är en av de viktigaste och tyngsta faktorerna idag till försvar av alla människors lika värde, inklusive kvinnor och homosexuella.

Jämlikhet mellan könen och prästämbetet

Frågan om kvinnliga präster är kontroversiell inom kristenheten. Ännu 50 år efter att Svenska kyrkan införde kvinnliga präster finns präster och tidigare biskopar som är kritiska. Bo Brander, föreståndare för Ansgars-stiftelsen i Uppsala kommenterade nyligen ämnet för tidningen Dagen.  En av de namnkunnigaste är den nyss avlidne biskop emeritus Bertil Gärtner. Många högkyrkliga fortsätter att vara en nagel i ögat på kyrkoledningen trots att man gör allt för att marginalisera dessa grupper. Sorgligt nog fanns inte en enda svenskkyrklig nu tjänstgörande biskop på biskop Gärtners begravning. Sett ur det svenskkyrkliga ankdammsperspektivet är de som förespråkar att prästämbetet är för män en marginaliserad grupp, men om man ser i världskyrkoperspektiv så har detta varit den rådande uppfattningen i alla de traditionella kyrkorna fram till för c:a 50 år sedan och är det fortfarande i de stora katolska och ortodoxa kyrkofamiljerna. Det finns visserligen vissa små grupper inom Katolska kyrkan som vill ändra på detta, men i princip råder en konsensus hos världens katolska biskopar och präster att det är en riktig tolkning av Kyrkans tro att det skall förbli som det är.

Låt oss se på själva kärnfrågan: Är det en fråga om kvinnodiskriminering att prästämbetet är förbehållet män? Många ledande debattörer inom Svenska kyrkan och Svenska kyrkans ledning anser detta. Man kan inte säga om Svenska kyrkans ledning att de håller en fast kurs i alla frågor, men i denna fråga håller man en mycket fast kurs. Några katoliker anser samma sak, bland dem Gert Gelotte m.fl. inom Katolsk Vision liksom nunnan Louise Akers från ärkestiftet i Cincinnati i USA. Hon anser att det är en rättvisefråga som har sin grund i människors lika värde att kvinnor bör få ordineras till präster.

Frågan är ställd, den kräver ett ärligt svar. Om någon anser det vara en samvetsfråga som handlar om mänskliga rättigheter får man givetvis respektera det. Jag har inte kommit fram till den ståndpunkten, och 2000 års kyrklig reflektion över ämnet har inte kommit fram till något annat. Jag har hittills inte sett någon övertygande etisk analys eller överbevisande vetenskapliga fakta som föranleder mig att ändra inställning, det synes mig huvudsakligen vara ideologiska och politiska skäl som ligger bakom att frågan drivs, och i sådana frågor är det viktigt att kyrkan är konservativ och inte vänder kappan efter vinden. För egen del känner jag mig inte manad att driva frågan, och jag har ingen samvetsnöd för att jag inte gör det. Om världens biskopar å andra sidan i framtiden skulle komma fram till att kvinnor också kan bli präster, så skulle jag acceptera det.

För det är ju inte helt uteslutet att Kyrkan efter en grundlig analys av genderfrågorna i frihet från de ideologiska skygglappar som föreligger idag skulle kunna komma fram till en ny ståndpunkt. Visserligen säger mig en del präster att frågan är avförd från ordningen genom ett "näst intill" ex-cathedrabeslut genom Johannes Paulus II´s apostoliska brev Ordinatio sacerdotalis från 1994. Men "näst intill" är ju nästintill och innget annat, en ny analys kan leda till en annan utvärdering, båda vägarna är öppna.

Men jag håller inte med om att frågan om prästämbetet primärt är en jämställdhetsfråga. Det är ingen mänsklig rättighet att få bli präst, det är en kallelse, precis som det inte är någon mänsklig rättighet att få ingå ett sakramentalt äktenskap för vilka kontrahenter som helst. Kvinnor har många möjligheter att få utlopp för sina andliga kallelser i Kyrkan, kyrkohistorien har många exempel på detta. Just nu diskuteras temat jämställdhet i kyrkorna i tidningen Dagen, och det visar att det ofta är ganska dåligt beställt med jämställdheten, och det är inte relaterat till inställningen i kvinnoprästfrågan. Även i samfund som helt bejakar kvinnliga präster och församlingsföreståndare finns jämställdhetsproblem. Det är så man kan tro att Katolska kyrkan i Sverige i praktiken kommit mycket längre i jämställdhetsarbetet än många andra samfund (även om man varit dålig på att skriva formella jämställdhetsplaner). Inom stiftet finns många kompetenta kvinnor anställda i höga positioner. Det var till och med så att Katolsk Visions Irène Nordgren retoriskt frågade sig om Stockholms katolska stift fått en kvinnlig hjälpbiskop i samband med en kvinnlig tjänstepersons självständiga agerande i en viss fråga. I Kyrkans tidning har nämnda Gelotte och Nordgren drivit en kampanj mot Newman-institutet, som när det fått högskole-status måste ha en jämställdhetsplan. Man hävdar att det är omöjligt att driva ett riktigt jämställdhetsarbete i en organisation där prästämbetet är förbehållet endast det ena könet. Signifikant nog hittar Gelotte och Nordgren inga andra brister i jämställdhetsarbetet att slå ner på i Katolska kyrkan än just det formella kring ämbetsfrågan. Därmed inte sagt att Katolska kyrkan inte måste bli ännu bättre på jämställdhet mellan könen, precis som samhället  övrigt.

Äktenskapet och kristen antropologi

Också i frågan om könsneutrala äktenskap är retoriken den att det handlar om människors lika värde och likabehandling. Men inte heller här har jag sett någon övertygande etisk analys som visar att kyrkans syn på äktenskapet fram till nu varit diskriminerande, utan återigen handlar det mera om ideologi och politik. Även i det civila samhället tycker jag det skulle ha funnits en poäng i att ha kvar särbehandlingen av familjen och det tvåkönade äktenskapet som den struktur som är mest grundläggande för fortplantning och en tryggad uppväxt för det nya släktet. Nu finns inte längre en politisk majoritet för detta, och då är det extra viktigt att Kyrkan inte vänder kappan efter vinden utan kan fungera som en stabiliserande ankare och ge sig tid att reflektera över vilka konsekvenser genusvetenskap och förändrade livsmönster egentligen innebär för kyrkans teologi. För här är kyrkan inte i takt med den moderna tiden, det finns många frågor att möta och integrera i teologin.

Lesbiska och gay-aktivister har problematisert den länk mellan biologiskt kön och sexualdriftens inriktning som finns i konventionellt tänkande, och feministrörelsen har problematiserat sambandet mellan könsroll och barnafödande. Genusvetenskapen har lärt oss att allt inte är bestämt av biologin, utan att könsrollerna också är något som socialt konstrueras och kan vara föränderligt över tiden. Men postmodern genusteori med dess dekonstruktion av könet och dess drivande ideologiska inriktning är knappast mogen att ersätta den antropologi och människosyn som utvecklats inom den kristna traditionen under 2000 är.

Grundläggande för kristen människosyn är inkarnationen, att Gud i Jesus Kristus blivit människa. Spegelbilden av Guds människoblivande är människans guddomliggörande och en kristen människosyn innefattar därför alltid på något sätt kroppen, och därmed också könet. I Första Moseboken finns en formel för människans skapelse till Guds avbild: "Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem" (1 Mos 1:27). Komplementariteten manligt/kvinnligt är fundamentalt i skapelsen. Dikotomin man/kvinna är nödvändig för att frambringa nytt liv och ta hand om avkomman (att det finns androgyna individer som inte tydligt kan könsbestämmas är snarast undantaget som bekräftar regeln). Därför är familjen något långt mer grundläggande i skapelsen än att tjäna som en projektionsskärm för föraktet för ett romantiskt småborgerligt ideal.

Förutom könsidentiteten finns den sexuella driftens inriktning. Där vet vi att hos majoriteten av människor (liksom hos djur) är sexualiteten inriktad på det motsatta könet (heterosexualitet), vilket är logiskt eftersom det främjar fortplantningen, medan hos vissa är den inriktad på det egna könet (homosexualitet). Jag tror att även i en homosexuell kärleksrelation finns något av spänningen mellan de två polerna manligt/kvinnligt. Därför kan man säga att också homosexuell kärlek är ett utflöde ur den erotiska kärlekens komplementaritet mellan manligt och kvinnligt. Även homosexuella personer har fötts i en familj och har en far och en mor.

Synd är ett positivt begrepp

Begreppet synd är ett för människan mycket positivt begrepp som introduceras av Jesus. Genom medvetenheten om synden kan vi nämligen bli varse vårt behov av omvändelse och gå omvändelsens väg och bli bättre människor. Här är vi alla fundamentalt lika, här råder ingen skillnad eller ojämlikhet mellan gammal som ung, hög som låg, man som kvinna, vit som svart, heterosexuell som homosexuell. "Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud", skriver Paulus (Rom 3:23). En konsekvens av synden är att vi människor ofta hellre ser flisan i medmänniskans öga än bjälken i vårt eget (jfr Matt 7:3) och att vi gärna identifierar oss med den egna gruppen och har en benägenhet att förakta och stöta ut dem som är olika oss själva. Om i ett sådant sammanhang kyrkan betraktar vissa explicita beteenden som synd i sig, så kan det bli problematiskt om man ser det på ett ytligt sätt. T.ex: En man som utåt lever i ett giltigt äktenskap och inte använder preventivmedel helt enligt kyrkans bud och inte haft sex före äktenskapet kanske utnyttjar och förtrycker sin hustru och plågar sina barn på ett sätt som i realiteten innebär mycket värre synd än en man som lever med lösa sexuella förbindelser eller i en homosexuell relation. Det är viktigt att kyrkan lär sig att tala om synden på ett sätt så att inte vissa grupper upplever sig utpekade på ett orättfärdigt sätt som åsamkar dem lidande. Så kan ske om man t..ex. är homofob och avskyr homosexuella och använder kyrkans bud som ett tillhygge. Är det något som skall framhävas, så är det att i Guds ögon är vi alla fundamentalt jämlika när det gäller synd. Är det någon synd vi skall vara intresserad av, så är det vår egen eftersom det är den vi kan göra något åt och ångra, inte andras. Men nu är det inte så, därför åsamkar också vi kristna, de människor som inte är som vi själva mycket lidande.

Den moderna människan sin egen måttstock

Men det finns en annan sida av detta problem också: Det är den moderna människans benägenhet att vara sin egen måttstock och inte acceptera några andra gudar än henne själv och hennes eget självförverkligande. I denna tidsanda är kristendomen hopplöst omodern eftersom den talar om synd och människans behov av omvändelse. Många människor ignorerar därför kyrkan och vänder henne ryggen. Men en del vill ändå bevara någon slags relation till kyrkan som någon som välsignar deras egna livsval, absolut inte som någon som talar om för henne hur hos skall leva.

Kyrkor som betonar trohet mot bibel och tradition är de som växer

Men ett tydligt tecken på att Kyrkans budskap är tidlöst och inte omodernt  är det faktum att så många omvänder sig idag och lyssnar just till budskapet om människans brustenhet och hennes behov av frälsning. Signifikant är att de kyrkor som växer idag är de som håller fast vid bibeln och kyrkans grundläggande tradition, medan de som försöker göra evangeliet mera lättsmält genom att anpassa det efter hur människor spontant tänker och lever idag för en tynande tillvaro.  Könsneutrala äktenskap har röstat igenom i den politikerstyrda Svenska kyrkan där många församlingar ser sina gudstjänstlokaler alltmer tomma, medan mera livaktiga grupper i Svenska kyrkan som t.ex. Oas-rörelsen och EFS är betydligt mera skeptiska till nyordningen.

Stefan Swärd kommenterar på sin blogg beslutet hos Norrmalms baptistförsamling att införa vigning av samkönade par:

"Förespråkarna för kyrkans anpassning till tidsandan brukar ju ofta framföra evangelisationsargument, kyrkan måste hänga med sin tid, vi måste undvika att ta ställning i frågor som stöter bort folk m.m. Om detta stämde borde Norrmalmskyrkan vara en trendkyrka, som drar många nya människor till församlingen, jag noterar dock att det var 49 medlemmar närvarande på församlingsmötet som fattade beslutet, enligt tidningen Dagens uppgifter. Församlingen har idag under 300 medlemmar, eftersom bara 49 var med på ett avgörande församlingsmöte, så är förmodligen medelåldern ganska hög bland medlemmarna. Det var inte så länge sedan församlingen hade 700 medlemmar."

Kyrkan ett tecken som väcker strid också i vår sekulariserade tid

Sekulära lobby-grupper har förstått att en levande kyrka har ett inflytande över själarna även i ett sekulariserat samhälle. Maciej Zaremba har tidigare visat hur socialdemokratiska partiets stretegi alltsedan 1930-talet varit att oskadliggöra kyrkans inflytande, inte genom att motarbeta den, utan genom statlig styrning och att tillsätta tjänstemän och biskopar som lydigt går i statens band. För RFSL vars medlemmar förmodligen till största delen inte är troende och inte har en tanke på att gifta sig i kyrkan har det ändå varit viktigt att just kyrkan skall ge upp sitt motstånd mot samkönade äktenskap. Därför kunde Sören Juvas vara nöjd efter Kyrkomötets beslut nyligen, men han är inte naiv och förstår att slaget inte är vunnet i och med detta. Han skriver på Makthavare.se:

"Vissa menar att en partipolitiskt och religiöst obunden organisation som RFSL inte bör ha en uppfattning om vad som sker inom olika religiösa samfund. Jag menar att det är en naiv inställning. RFSL är en organisation som aktivt arbetar mot allt förtryck av HBT-personer oavsett var det uppträder. Att hävda samfund som fredade zoner där förtryckaren får frikort är den feges sätt att hantera världen...  Det är inte bara inom svenska kyrkan som synen på HBT-personer har förändrats, förändringens vindar blåser även inom andra samfund oavsett om vi talar om en kristen, judisk eller muslimsk tro... Vi kan inte stanna vid frågan om äktenskapet och den svenska kyrkan, i ett samhälle där religionen tillmäts allt större vikt i den allmänna debatten måste alla som tror på mänskliga rättigheter våga gå in i debatt mot de som använder tron för att förtrycka de som lever bortom normen."

Juvas företräder en intresseorganisation och det är hans uppgift att driva de frågor som är angelägna för de grupper han företräder. Kyrkan är egentligen en intresseorganisation för alla människor, som hävdar alla människors lika värde oberoende av grundförutsättningar, därför borde de värderingar han uttrycker ovan också vara Kyrkans. Ändå anar man att kyrkorna i allmänhet och RFSL har verklighetstolkningar som ligger ganska långt från varandra. Men en fortsatt dialog är angelägen.

 Mina funderingar under sista åren har gått i den riktningen att jag tror att kvinnoprästfrågan inte kan ses isolerat, utan den är en del i det större sammanhang som har att göra med synen på könen, könskomplementariteten och äktenskapsteologin i stort. Det finns en logisk utveckling i Svenska kyrkan från öppnandet av prästäbetet för kvinnor och till accepterande av könsneutrala äktenskap där könskomplementariteten inte längre ses som viktig utan man talar endast om personkomplementaritet. 

Svenska kyrkan berömmer sig av att gå i bräschen för en ny utveckling, medan Katolska kyrkan och andra kyrkor är skeptiska och menar att Svenska kyrkan överger något som är grundläggande i den kristna tron till förmån för anpassning till en tillfällig strömning i tiden. Klart är att de förändrade livsmönster som karakteriserar vår tid och de rön som gjorts inom genusvetenskapen är något som kyrkorna ännu inte riktigt tagit till sig och reflekterat över på djupet. Därför framstår Katolska kyrkans ställningstaganden för många modena människor som anakronistiska. Att reflektionen behöver fortsätta och att den nya tidens förutsättningar och vetande behöver integreras i kyrkans teologi är självklart. Kyrkan behöver möta vår tids utmaningar på detta område, inte genom att med hull och hår anpassa sig efter tidsandan, men genom att i en ärlig dialog möta de frågor som vår tids människor ställer sig. Men det är långtifrån säkert att resultatet av en sådan reflekterande dialog blir att kyrkan köper det sekulariserade samhällets könsdekonstruerande ideologi. Kanske kommer det mera att handla om en samhällskritik där kyrkan medvetandegör för sig själv att hon måste fungera som en profetisk röst i för stabilitet och trohet i ett samhälle som monterar ner alla ideal och relativiserar alla andra värden utom individens oinskränkta rätt till självförverkligande.

 

Referenser som inte tagits med som länkar i texten:

Maria Widl: Äktenskapet som en profetisk provokation i vår tid. (Artikel i Signum nr 4 2009)

Elaine Graham: Making the difference - Gender, personhood and theology

Benedikt XVI: Gud är kärleken, encyklika

Johannes Paulus II: Mulieris Dignitatem

Johannes Paulus II: Kroppens teologi

 Den existentiella positionen: Referat från min föreläsning för Nordiska föreningen för Katolska Läkare (NFKL) i Göteborg. 

 


Posted 2009-11-1 9:16 by Bengt Malmgren
...
Ansv. utgivare: Bengt Malmgren