Tystnadens och den dubbla bokföringens kultur.
I detta inlägg vill jag ta upp en del tunga saker men som inte går att gå förbi. Jag har tidigare i flera sammanhang försvarat Katolska kyrkan i samband med mediastormarna kring pedofiliskandalerna på grund av att man ändå gjort en hel del för att råda bot på detta i t.ex. USA och Irland. Försvaret har gått ut på att det är ett allmänt fenomen i samhället, och att just Katolska kyrkan just nu gjort en kraftansträngning för att verkligen utreda allt och ta fram handlingsplaner för hur man skall förebygga problemet. På Irland med dess internatkultur, och med många institutioner med Katolska kyrkan som huvudman som verkar ha dragit till sig människor med pedofila böjelser avslöjas nu i rapport efter rapport vad som förevarit och vi alla reagerar med bestörtning. Från USA kommer John Jay-rapporten, och i Sverige har Katolska stiftet tagit fram ett undervisningsmaterial och handlingsplaner för hur man skall förebygga problemet under ledning av psykologen och diakonen Björn Håkonsson.
I det totala negativa mediaklimat som fanns var det nödvändigt att försvara Kyrkan och se att allt inte är nattsvart. Men sedan detta är sagt är det viktigt att skifta fokus till intern kritik där vi frågar oss hur allt detta kunde fortgå år efter år utan att någon reagerade och satte stopp för det. Det blundades och sopades under mattan. Finns det en underliggande kultur som är vanlig i Katolska kyrkan som gör att man är rädd för att reagera och hellre sopar problem under mattan? F Thomas Doyle OP som studerat pedofili-problematiken under många år säger att man måste granska den klerikala strukturen i kyrkan.
Gert Gelotte talar om en tystnadens kultur. Så här skrev han 2007 om situationen i Stockholms katolska stift år 2007:
"Den senaste tiden har jag talat om Katolsk Vision med flera personer som på olika sätt har sin försörjning från katolska kyrkan. Jag kan inte nämna deras namn, ni kommer snart att förstå varför. Det har visat sig tämligen enkelt att i Stockholms katolska stift finna personer med uppdrag i kyrkan som sympatiserar helt eller delvis med vårt manifest. Och som framför allt instämmer i att en öppen diskussion om manifestets frågor är av nöden. De önskar oss framgång, men vågar inte själva framträda med namn. Skälen de anför är två: 1. De vill inte riskera sina uppdrag och sin möjlighet att innifrån påverka kyrkan. 2. De anser sig bundna av lojalitet till biskopen och kyrkan.
Hos mig väcker detta några frågor: ... Hur kan lojalitet mot något man tycker är fel och orätt tillåtas styra livet? Vad säger denna "rädslans och tystnadens kultur" (citat från en katolsk ordenssyster som vill vara anonym) om kyrkans hälsotillstånd? Ni som är så rädda, och som läser detta, kan ni inte ta mod till er och, gärna anonymt, förklara för mig/oss varför ni är så lojala mot något ni tycker är fel och vad det är konkret ni är så rädda för? Och, inte minst, vad ni tycker vi skall göra för att bryta denna "rädslans och tystnadens kultur? "
Om det är som Gert beskriver är det inte bra, Det är livsviktigt med ett bra och konstruktivt samtalsklimat inom stiftet där alla känner sig fria. Om han har fel är det heller inte bra att sådana påståenden får stå oemotsagda. Kanske Gelotte har talat med ett par enstaka bittra personer, och att vi faktiskt har en bra och konstruktiv atmosfär i stiftet där de flesta känner sig trygga och att de utan rädsla kan tala om saker de känner är angelägna?
Men från Danmark beskrivs en liknande situation. Nyss var det en avhoppad nunna, Helene Hägglund som har skrivit en bok om sina mardrömslika år i Sostrups kloster dit hon kom som 16-åring och plågades av en tyrannisk abedissa. Helene Hägglund skriver på Newsmill:
Många, både katoliker och andra, engagerade sig; alla önskade att klostret skulle granskas av kyrkan, och det gick så långt att en av biskopens egna medarbetare kontaktade mig privat och uttryckte sin önskan om att min bok skulle åstadkomma förändringar. Enligt honom misstänkte ju merparten av landets katoliker att det inte stod rätt till med abbedissans styre. Han bekräftade dessutom att det kunde ha bidragit till kyrkans handlingsförlamning att abbedissans familj tillhörde världens rikaste, och att de hade donerat miljonbelopp till både generalabboten i Rom och till flera av våra skandinaviska stift. Jag skulle dock veta, det var han mån om att berätta, att jag hade mångas stöd, även bland medarbetarna på biskopsämbetet.
Stödet bland dessa medarbetare och även präster och andra katoliker skulle dock tyvärr visa sig att inte vara till någon hjälp, eftersom det i detta fall är kyrkans officiella representanter som är kyrkan. Och de fortsätter gömma sig bakom antingen tystnadens eller maktlöshetens mask. Biskopen vidhåller att han inget kan göra: Enligt katolska kyrkans kanoniska lag åligger det inte honom att åtgärda missförhållanden i ett kloster som tillhör en orden utanför hans jurisdiktion. Vilket stämmer - samtidigt som att det inte heller finns något i kyrkorätten som förbjuder honom att agera, om något i hans stift går emot hans samvete. Men just i det här fallet är det kanske mer bekvämt att vara tyst.----
Och det är här kyrkans många ansikten kommer in. Privat har ett antal kyrkliga ämbetsinnehavare... försäkrat mig om att de helt och hållet tror på min och mina medsystrars berättelse och att de önskar en förändring i klostret. De har gång efter gång talat om för mig att de är djupt bekymrade. Men officiellt har de bevarat tystnaden. Officiellt har de inte tagit ställning. Officiellt accepterar de att det fortfarande upptas nya unga flickor i klostret, främst från tredje världen, och att abbedissans makt ökar inom kyrkan. Vilket ansikte ska vi då lita på? Vem är kyrkan? Katolikerna som just nu skriver insändare i Danmark för att väcka biskopen? Ämbetsinnehavarna som ger mig sitt fulla stöd privat? Eller ämbetsinnehavarna som är tysta och till synes maktlösa?
Det är samma mönster som går igen. Det framstår som en dubbel bokföring där man i tanke och privata samtal säger en sak, erkänner allvarliga brister, men officiellt utåt tystnad och passivitet.
Om man tänker efter är denna dubbelhet sedan länge en del av vardagen i vår kyrka, alla lever med den utan att reflektera, som om det vore en tyst överenskommelse att detta talar vi inte om. Till exempel: Den officiella bilden: I samtal och undervisning inför sakramentsmottagande betonas att föräldrarna skall uppfostra sina barn katolskt, att de skall vara gifta och gå i kyrkan varje söndag, att tonåringarna skall leva avhållsamt till dess de gifter sig och att de sedan inte skall använda tekniska preventivmedel och inte göra abort. Den inofficiella bilden: Många katoliker döper sina barn, sedan uppfostrar de dem inte aktivt katolskt, skilsmässorna är många, konfirmanderna lämnar kyrkan efter konfirmationen, parrelationer ingås tidigt utan att man gifter sig och man byter ofta partners, och man använder gärna preventivmedel och gör abort. De flesta moderna människor som är inriktade på att förverkliga sig själv klarar allderles utmärkt denna dubbla bokföring och väljer pragmatiskt de värderingar och ideal som passar dem för tillfället. Säkert är det många som går till kommunionen som lever i föräktenskapliga förbindelser och i andra oordnade former utan att någon reflekterar.
Man kan väl tycka att detta kan fortgå om alla är nöjda med det och ingen lider av det. Problemet är att situationen ställs på sin spets då vissa nyckelgrupper drabbas i samband med att man också önskar motta sakramenten: Det gäller de skilda som lever i nya parrelationer och de som lever i öppna homosexuella parrelationer. Där blir det nämligen övertydligt att de lever på ett enligt Kyrkan oordnat sätt samtidigt som de tar emot sakramenten. Då blir det smärtsamt med denna dubbla bokföring. Irène Nordgren berättar på KV´s blogg om präster som försöker lösa det genom att göra upp med homosexuella par att smyga med kommunionen. Irene kommenterar: "Samtidigt som katolska kyrkan anser att sex mellan heterosexuella utanför det sakramentala äktenskapet är SYND så vill - samma präster som motsäger sig sakramentalt äktenskap för homosexuella - PASTORALT så att säga 'göra upp' enskilt med katolska homosexuella i vilket ingår 'avtal' att inte 'öppet' gå till nattvard. Dvs 'Inte i sin hemförsamling där man är känd'. "
- Tydligare än så kan väl den dubbla bokföringens dilemma inte åskådliggöras. På dessa grupper ställs krav som man inte ställer på alla andra "vanliga" syndare. En del drar då slutsatsen att Kyrkan bör lätta på sina stränga officiella bud, om inte måste vi hitta ett helt annat sätt att prata om synd och kyrkans ideal för sexualitet och samlevnad som bryter tabut att tala om den dubbla bokföringen. En artikel som jag rekommenderar är ÄKTENSKAPET SOM EN PROFETISK PROVOKATION I POSTMODERN TID av Maria Widl, professor i pastoralteologi och religionspedagogik, universitetet i Erfurt. Artikeln finns i sista numret (nr 7) av Signum. (Korrigering 2009-10-28: Signumartikeln finns i nr 4 2009, och är tillgänglig via internet här.)