Bengts Blogg

Bengt Malmgren, Läkare och katolik i Stockholm

Senaste kommentarer
(RSS-flöde)

 Följ mig på Twitter


  • RSS
  • Info om nytillkommet till:
    OK

Intressant som jag läst

Senaste poster

Länkar:

____________________

Sökord

Arkiv

---

  • Ungdom mognad och hjärnforskning
  • Ingen är profet i sitt hemland
  • Celibatet en provokation för den som inte tror
  • Theology of the Body and mature purity
  • ”Säkrare illegala aborter är en plikt” intervju med läkaren Staffan Bergström i Sans
  • Analys av abortdebatten i DN
  • Recension i UNT av Ulf Ekmans memoarbok
  • Abortdebatten: Ödesdigra felsägningar.
  • Profetisk eller populistisk kyrka?
  • Karin Boye och pride-festivalen
  • Benny Hinn och Livets ord – Är man så besatt av helanden?
  • Svenska kyrkan böjer sig för pride
  • Låt samtalet handla om vad kristen efterföljelse innebär
  • Katolska kyrkan: Dags för Canossa
  • Inter bara prästerliga skandaler
  • Samvete och sanning
  • Sluta förtryck homosexuella
  • Jesus - historiens största sanning
  • Vi är i början av en stor reningsprocess
  • Should I stay or should I go?
  • Livets ord: Meningen med föreningen (Henrik Berggren)
  • Konstfack: Ignorant eller bara arrogant?
  • Celibatet är inte del av katolska kyrkans lära
  • Det enda rätta är att kyrkans hierarki avgår
  • Abuse crisis is actually a hierarchy crisis
  • 12 Reasons the Cross Is Not a Violation of Freedom
  • Teokratins frestelse
  • Vem kan förstå Svenska kyrkan?
  • Benedict's ongoing battle against secularism
  • Hur förklarar man sexuella övergrepp utanför katolska kyrkan?
  • Vårt behov av syndabockar
  • Mer förföljelse än granskning
  • Hakelius om RFSU´s maktmonopol på sex.
  • Bra analys av Mattias Gardells dubbla retorik
  • Celibatet en provokation för den som inte tror
  • Gud ett moraliskt monster? Perspektiv på GT
  • Marcus Birro: Att älska är svårt

  • SIGNUM

    KATOLSKT MAGASIN

    DAGEN

    VÄRLDEN IDAG

    HEMMETS VÄN

    KYRKANS TIDNING


    Community

    Åsa Waldau lämnar Knutby: Inte en dag för tidigt.

    I en nyhetsnotis i Dagen får vi veta att den ledande pastorn i pingstförsamlingen i Knutby, Åsa Waldau är på väg att lämna församlingen. Detta är inte en dag för tidigt. Redan i samband med de tragiska våldshändelserna och knutbymordet 2004 ansåg jag att Åsa Waldau borde ha lämnat in. Det borde hon ha gjort oberoende av hennes direkta inblandning i mordet och våldshändelserna eftersom hon som förstepastor och chef ändå har ett ansvar för vad som sker i församlingen. Händelseutvecklingen 2003-2004 måste ses som ett haveri och i andra organisationer brukar det då vara vanligt att chefen tar sitt ansvar och avgår.

    Den officiella Knutbyberättelsen som understötts av Åsa Waldau och de andra pastorerna har ju varit att det handlar om den psykopatiske knutbypastorn som förledde den oskyldiga barnflickan att mörda, - att det var ett verk av enskilda ondsinta och psykiskt svaga personer och att det inte hade något med den psykosociala och andliga miljön i församingen att göra. Det finns nog få som satt sig in i fallet som köper en så enkel förklaring. Därför är det oroväckande att Åsa Waldau och ledningsgruppen runt henne, Kim Wincent m.fl varit/är så obenägna att självkritiskt titta på dessa aspekter av historien. Att den obenägenheten kvarstår blir tydligt i Wincents kommentar till Åsa Waldaus avgång:

    Åsa har en stor initiativkraft och hon har skapat det mesta som vi håller på med i församlingen. Vi får försöka förvalta det som Åsa har byggt upp. Hon är en visionär och idéspruta - det är kanske inte så konstigt att hon vill gå vidare.

    Wincent bekräftar Waldaus kraftfulla och inflytelserika ledarskap vilket blev tydligt redan i samband med mordutredningen. En som anser att Waldaus informella roll i processen kring morden var stor är Eva Lundgren som ägnat flera år åt att intervjua den fängslade pastorn Helge Fossmo. Hon redovisar intervjuerna och hennes tankar i boken Knutbykoden, en mycket intressant bok som är läsvärd även om man inte delar alla Lundgrens slutsatser. Intervjuerna med Helge Fossmo finns dokumenterade, likaså mycket bakgrundsmaterial i form av Sara Svenssons dagboksanteckningar (där det bl.a. framgår hur beroende hon var av Åsa W), den omtalade Tirsa-profetian utifrån vilken tankarna om Kristi brud som en fysisk person utvecklade sig. Helge Fossmo själv framhåller att han var styrd av Åsa, och man förstår att Åsa Waldau och de övriga pastorerna är angelägna att undertrycka denna typ av material och vidmakthålla bilden av Fossmo som en psykopat och lögnare som är helt otillförlitlig i allt han säger.

    Om man nu rent allmänt skall reflektera över psykopatiskt lagda personers förhållande till sanningen, så är det nog så att de söker inte sanningen för dess egen skull, de kan ljuga om det gagnar deras egna syften, men de kan lika gärna bidra till att sanningen kommer fram om det gagnar deras syften. Givetvis måste man ta det Helge Fossmo säger med en stor nypa salt, man kan inte enbart lita till hans utsagor utan ta det som en del i det stora pusslet där det nog är mycket vi inte vet ännu.

    Klart är väl att Åsa Waldau är en person som verkligen gillar att vara i centrum, och rollen som förstepastor för församlingen i Knutby passade henne bra, det fanns ett stark tro på att de yttersta tiderna var nära, och att Knutbyförsamlingen med Åsa som ledare skulle ha en avgörande roll de närmaste åren. I detta sammanhag kommer Tirsaprofetian och brud-mystiken in.

    Efter katastrofen ville Åsa tona ner detta, hon ville rehabilitera sin och Knutbyförsamlingens image, hon satsade på musik och spa, låter sig gärna intervjuas i tidningarna, umgås i Stockholms inne-kretsar och nu går hon alltså vidare mot nya mål...

    Läs vad jag skrivit i ett tidigare inlägg om den sjuka och den friska tron. Expressen UNT Germunds blogg Metro Nyheter24 Dagen Världen idag

    Helge Fossmo om sekter på Newsmill

    Läs även andra bloggares åsikter om  Läs även andra bloggares åsikter om  Läs även andra bloggares åsikter om  Läs även andra bloggares åsikter om  Läs även andra bloggares åsikter om  Läs även andra bloggares åsikter om  Läs även andra bloggares åsikter om  Läs även andra bloggares åsikter om



    Comments

    Den Förlorade Sonen said:

    Faran med alltför karismatiska ledare känner vi till även från katolska kyrkan, jag tänker på Maciel och Legionaries of Christ. Ett neokonservativt prästsällskap.

    Jag bävar för trosrörelsens närmanden med kyrkan. Det är bättre att hålla sig till traditionen.

    # oktober 8, 2009 2:33

    Anders said:

    Kristi Brud var, är och förblir en parodi. Att någon överhuvudtaget lyssnat på henne är en gåta. MEN det är sånt här som händer i alla fundamentalistiska grupperingar (från vänster till höger, kristna och icketroende). Och så länge inte kyrkorna själva öppnar ögonen och med kraft tar avstånd från detta kan Guds verk inte ske på jorden. Att påven själv tar in förintelseförnekare är bara ett, tydligt, exempel. Och icke en endaste katolik protesterar, för fadern är helig och stolen han sitter på lika helig.

    Så -fram med kvastarna

    # oktober 8, 2009 7:13

    Johan said:

    Bengt Malmgren: "Klart är väl att Åsa Waldau är en person som verkligen gillar att vara i centrum, och rollen som förstepastor för församlingen i Knutby passade henne bra, det fanns ett stark tro på att de yttersta tiderna var nära, och att Knutbyförsamlingen med Åsa som ledare skulle ha en avgörande roll de närmaste åren."

    Det kommer tråkigt nog alltid finnas en väldigt stor lockelse inom vissa grupper att överfokusera på just de punkter du skriver om. Det finns en lockelse i att få känna sig som del av den utvalda gruppen som kommer ha en viktig roll den korta tid som är kvar till den yttersta tiden.

    Ett annat problem i sammanhanget ligger i pingsts fria struktur som gjorde att inget gjordes från annat håll för att stoppa den sekteristiska utvecklingen i Knutby.

    # oktober 9, 2009 7:33

    Bengt Malmgren said:

    Den Förlorade Sonen!

    Jag kan förstå din bävan. I kyrkan har alltid funnits en balans mellan tradition och förnyelse. Kristendom handlar å ena sidan hålla fast vid "fädernas Gud", att bevara evangeliet oförvanskat genom tiderna, å andra sidan uppbrott, förnyelse: Abraham, Josef, Mose, profeterna, Johannes döparen, det exempel på efterföljelse som Jesus ger oss: "lämna allt, följ mig", Petrus, Johannes, Paulus...

    En kallelse idag är att förverkliga enheten mellan kyrkorna, enligt de sista påvarna en mycket viktig sak för Katolska kyrkan. Men enheten kan inte förverkligas såsom en slags minsta gemensamma nämnare där alla kompromissar, också med sådant som är väsentligt för tron.

    Kyrkan är både sakramental och karismatisk. Det finns som du säger en fara med karismatiska ledare att de verkar "i köttet". Att vara lyhörd inför den helige Ande och verka i de andliga nådegåvorna kräver att vi står i fast rotad gemenskap med kyrkan och är i gemenskap med kyrkans herdar. Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan och dess organ i Vatikanen ICCRS, International Catholic Charismatic Renewal Services,  är mycket noga med att främja ett ledarskap som bygger både på gemenskap och förankring i sakrament och läroämbete och en öppenhet för den helige Andes ledning i det personliga livet under grannlaga urskiljning och prövning.

    Sista åren har vi sett ett ändrat ekumeniskt landskap där kristna från olika traditioner på ett helt annat sätt än tidigare kommit varandra närmare, man kan tala om en islossning, något som många upplever positivt. Men det är naturligt att det också inger farhågor: Kommer de andra traditionerna att invadera vår tradition så att vi förlorar det som är det väsentliga i vår egen tro och tradition? Så får det naturligtvis inte bli, men om vi menar allvar med ekumeniken så måste den islossning vi sett följas av djupare och allvarligare samtal som fokuserar på de verkligen kyrkoskiljande frågorna.

    Just trosrörelsen som du nämner har ju på många sätt, inte minst genom dess ledare Ulf Ekman öppnat sig mot de traditionella samfunden, inte minst Katolska kyrkan. På Livets Ords Europakonferens har flera katoliker varit inbjudna, Ekman närmar sig en katolsk syn på Eukaristin. Hans närmande till Katolska kyrkan har ju t.o.m. varit så tydligt att många i hans egna led har reagerat och varnat för att hoppa på "tåget till Rom", det finns en minst lika stor rädsla inom det evangelikala lägret för Katolska kyrkan som det finns hos katoliker för att närma sig de evangelikala. Men jag tror att om var och en är trygg och förankrad i sitt eget och för en respektfull och seriös dialog med den andre, så har vi inget att frukta. Kolla gärna på sökorden "Livets ord" och "Ulf Ekman" på denna blogg, så hittar du en hel del information.

    Det faktum att vi kristna kommit varandra närmare innebär också att vi lider när något går fel hos den andre. "När en lem lider lider hela kroppen". Som om vi inte hade nog med egna problem inom Katolska kyrkan, t.ex. pedofilskadalerna, så måste vi också konstatera att resten av kristenheten angår oss också. Knutby är också vårt problem, därför skriver jag om det.

    # oktober 9, 2009 7:55

    Bengt Malmgren said:

    Johan!

    Du har helt rätt i det du skriver. Det finns alltid en frestelse att sätta vårt eget personliga behov av makt och uppskattning framför att tjäna Gud. Det är det jag kallar "negativa existentiella val" i en tidigare bloggpost. Särskilt farligt blir det när vi gör förskönande omskrivningar av detta i grunden egoistiska förhållningssätt och beskriver det som ett uttryck för vår kallelse att tjäna Gud. Då lever vi i en livslögn. Det är vad Paulus kallar att handla  "i köttet".

    Om dessutom en sådan människa har en begåvning att vara medryckande och entusiasmera andra och är i en ledande position kan det få förödande konsekvenser för många människor.

    Se för övrigt mitt svar till Den Förlorade Sonen ovan.

    # oktober 9, 2009 8:16

    Eva said:

    Hela svenska folket tog Anna Anka på allvar. Då är det väl inte konstigt att många frotterar sig med Waldau. Lär ut vad narcissism innebär.

    # oktober 17, 2009 10:31

    Bengts Blogg said:

    Sociologiprofessor Eva Lundgren vid universitetet i Uppsala går nu in i debatten om sexövergreppen

    # april 20, 2010 9:11