Sekulära media upptäcker: Kristna ber för sjuka!
Är det ett stort journalistiskt avslöjande att svenska kyrkor inte bara ägnar sig åt att lära fattiga människor läsa, utan också bedriver mission i tredje världen eller att kristna i allmänhet tror att bön till Gud kan göra människor friska? Det tycks i alla fall reportern i P3´s samhällsprogram Verkligheten, Magnus Arvidsson tro. Man gör en stor sak av att Trosgnistan samtidigt som de får Sida-bidrag också tror och praktiserar bön för helande. Till Dagen säger Arvidsson: "I frikyrkorna känner många till att bön för helbrägdagörelse fortfarande är aktivt. Men i övrigt vet jag att många blir förvånade över att det inte är något som tillhör 1800-talet."
Nej, det är något som i högsta grad tillhör vardagen inom kristenheten, och det gäller alla samfund. Själv ber jag ofta för människor i min församling i den bönegrupp jag tillhör, och jag märker att det finns ett stort behov av förbön idag, människor upplever nästan alltid något positivt och att de blir hjälpta på ett eller annat sätt, den sjuke eller behövande upplever oftast tröst och lindring, även om inget totalt helande inträffar. Den övervägande erfarenheten av bön för helande är att det är något som uppfattas mycket positivt, både av den som ber och den man ber för, och det ligger mycket nära till hands för en troende människa som förtröstar på Gud att be till Gud i livets olika situationer, och då också när en medmänniska är sjuk.
Åk på vilken kristen konferens du vill, Oas-rörelsens sommarmöte i Borås, Livets ords Europakonferens, karismatiska konferenser inom Katolska kyrkan, så märker du att det praktiseras förbön, det är inget som behöver "avslöjas" genom wallraffande journalister. Åtskilliga är vittnesbörden från människor som blivit helade genom förbön, den kristna pressen är full av sådana vittnesbörd, och kyrkväggarna i vallfartsorter som Jasna Gora ("Svarta Madonnan", Czestochowa, Polen) eller Lourdes i Frankrike är kantade av votivgåvor, avlagda kryckor och annat som tacksamma människor skänkt efter att de blivit helade.
p Gordian, (svensktalande) munk i Jasna Gora-klostret i Czestochowa kan berätta om många mirakulösa helanden genom tiderna.
Sida har en ganska nykter syn på detta. På sin hemsida skriver man apropå uppståndelsen kring Trosgnistan:
"I fallet med Trosgnistan finns inga misstankar att obehöriga metoder använts för att arbeta mot hiv för svenska biståndsmedel. Organisationen har tidigare fått bidrag för att arbeta med projekt mot tidiga äktenskap och kvinnlig könsstympning, säger Lena Ingelstam, chef för Sidas team som arbetar med civila samhällets organisationer. Sidas mandat är att se till att organisationerna följer reglerna för Sidabidraget. Det ligger utanför Sidas mandat att ha synpunkter på vad organisationer gör för egna insamlade medel eller vilken livsåskådning enskilda personer har. Verksamheterna ska vara tydligt åtskilda inom organisationerna..."
Självklart kan kristna som tror på bönens helande makt fungera som vilka samhällsmedborgare som helst i olika sammanhang. Man kan vara förvaltare av Sida-medel och följa de bestämmelser som gäller, liksom man kan vara lärare och följa skolplanen, eller arbeta inom den offentliga sjukvården utan att kasta sig över patienterna och tvinga på dem förbön. Att se det som uppseendeväckande att kristna tror på bön för helande vittnar om en stor okunnighet. Det har man gjort i alla tider. Även utifrån ett rent vetenskapligt perspektiv är det kanske att förvänta att bön har effekt eftersom placebo bevisligen har effekt. Det är därför alla läkemedelsprövningar görs "dubbel blind", dvs häften får verknignslös substans, och hälften får det riktiga läkemedlet, och varken patient eller behandlare får under testperioden veta om det är placebo eller verksamt läkemedel som ges. I sådana studier har placebo regelmässigt också effekt. Läkemedlet antas vara verksamt först om effekten är klart bättre än placebo-effekten. Den troende människan tolkar givetvis effekten av bön såsom att det är Gud som helar, medan den icke-troende försöker förklara det på andra sätt.
Det finns alltid människor som reagerar fel på den undervisning som ges och handlar oklokt, detta måste själavårdare och präster ta med i beräkningen, och det är ett stort själavårdande ansvar att förmedla tron på ett sådant sätt att man försäkrar sig om att de som man har under sitt ansvar förstår det på rätt sätt. För den svenska allmänheten har kanske bön för helande råkat i vanrykte efter att det i media sammanknippats med fanatisk tro och att det leder till att man undanhåller nödvändig medicinsk behandling eller att man beskyller den som inte blir helad för att han/hon inte "tror" tillräckligt. Livets ord blev ju en symbol för detta i debatten om sektmentalitet inom kristendomen som florerade för många år sedan. Idag är Livets ord en helt annan församling som står mitt i den kristna traditionen och det är oförskyllt att samfundets namn fortfarande får dras med denna negativa bild. För negativa associationer finns fortfarande kring varumärket Livets ord. Det erkänner man själva, bl.a, t.ex. tog Ella Bolin bort upplysningen att hon varit med i Livets ord i sin profil på Wikipedia, och på bokmässan ville man inte att skylten skulle vara så framträdande, just för att man märker att människor reagerar utifrån sina negativa associationer.
Den stora helande-traditionen inom kristenheten som alltid förekommit och som förekommer idag inom alla samfund är något positivt som har varit till hjälp för människor i alla tider och en integrerad del i kristen tro. Men avarter har förekommit och förekommer inom alla mänskliga verksamheter. Det innebär inte att man dömer ut verksamheten som sådan. Man kan aldrig gardera sig mot att människor av dumhet reagerar fel. Det finns fanatiska församlingar och predikanter som talar väldigt starkt om bönens makt och att man måste tro starkt på Guds helande utan att bygga under detta med en kompletterande själavårdande undervisning. Då kan det trigga igång felaktiga reaktioner hos mindre väl balanserade människor. Därför har präster och själavårdare som bedriver sådan verksamhet ett stort ansvar. Själavård som innefattar bön för helande måste ges av människor som fått handledning och undervisning om detta, och det måste finnas en ansvarig person som har överinseende över verksamheten. I England förekommer ofta att bön för helande sker i anslutning till olika sjukhus på kristen grund. I Sverige har vi organisationen Helhet genom Kristus som undervisat i själavård och bön för helande.
När vi undervisar om helande inom den katolska karismatiska förnyelsen är vi mycket noga med att framhålla att Gud kan hela både på naturligt sätt, genom mediciner och läkarvård, och genom ett direkt ingripande, och att man aldrig kan styra Gud eller ha förväntningar på att han måste ingripa på ett direkt övernaturligt sätt. Lillemor Hallin har många års erfarenhet av bön för helande och har skrivit flera böcker om detta.
Thomas Österberg kommenterar i Dagen:
"Är det ett stort journalistiskt avslöjande att svenska kyrkor inte bara ägnar sig åt att lära fattiga människor läsa, utan också bedriver mission i tredje världen eller att kristna i allmänhet tror att bön till Gud kan göra människor friska. Ja, ska man tro Sveriges Radios samhällsprogram "P3 Verkligheten" så är det ett riktigt rafflande avslöjande de har gjort. Så avslöjande att redaktionen kan tala om "det moderna korståget" i Afrika samt skapa ett helt nytt ord på svenska - "förkristning" - när man ska beskriva vad kontinenten är utsatt för. Här ges vidare ett skimmer av att ha kommit något hemligt och sektliknande på spåren genom att tala om "läckor" och genom att läsa högt ur den högst offentliga, men mystiskt framställda..."
HD Dagen