Isidor Forum
Forum för dialog kring katolsk tro och katolska kyrkan. Ägs av Isidor nätverk och data
Katolsk vision inte katolsk?
Bengts Blogg

Syndication

News

Archives

 
Den ene Anders pekar med hela handen och den andre abdikerar från sin biskopliga roll som förvaltare av läroämbetet.

Biskop Anders har officiellt uttalat sig på Katolska stiftets hemsida om Katolsk vision (kv). Han säger att kv inte återspeglar det som är Katolska kyrkans tro och att man inte äger bemyndigande att kalla sig "katolsk". Biskop Anders beklagar den aggressiva kritik som kv riktar mot Kyrkan, som han menar ofta sker i ett tonläge som inte har något med evangeliet att göra.

Jag menar att biskop Anders inte bara är i sin fulla rätt att göra detta, det är t.o.m. hans skyldighet och plikt att reagera när den sanna katolska och apostoliska tron enligt hans bedömning och andliga urskiljning  ifrågasätts. Om han inte gör det skulle han inte ta ansvar för det läroämbete han som biskop är satt att förvalta.

Jag har mycket hellre en biskop som likt Anders Arborelius pekar med hela handen än någon som likt Anders Wejryd enligt min mening abdikerar från sin roll som förvaltare av läroämbetet när han säger: "vi är inga parlamentarister så varje sammanträde kan innebära oväntade utgångar, det är det som är tjusningen" (uttalande till tidningen Dagen i samband med beslutet i Svenska kyrkans teologiska kommitté att könsneutrala äktenskap inte strider mot kyrkans teologi).

Det innebär inte att jag menar att varje biskop alltid har rätt när han pekar med hela handen, men det får i så fall den andliga urskiljningsprocessen visa som sker inom ramen för den ordning som Kyrkan ställt upp, inte som resultatet av  tillfälliga folkliga oppinioner som kan variera väldigt från tid till tid och plats till plats, beroende om vi befinner oss i Europas och USA´s liberal/vänsterdominerade mediaklimat, i italien som domineras av Berlusconis mediaimperium eller, Gud bevare oss, i 30-talets Tyskland med dess nationalistiska och antisemitiska strömningar.

Vad är det då kv säger? Låt oss titta på deras hemsida. Där finns ett manifest som innehåller en del riktigt bra saker som är ganska självklara. T.ex:

  • Vi anser att Petrusämbetet ska vara samlande, inte uniformerande.
  • Vi menar att ett ökat reellt inflytande för lekfolket är vad som uppmuntrar till ökat ansvarstagande för kyrkans liv och utveckling.
  • Oliktänkande ses som gåva och stimulans, inte som hot mot den bestående ordningen. Ifrågasättande välkomnas som en möjlighet till fördjupning och breddning av kyrkans närvaro i olika kulturers verklighet.
  • Kyrkan uppmuntrar respekt, hänsyn och omsorg i alla relationer ? mellan människor och mellan människorna och den övriga skapelsen.
  • Kyrkan tar sitt medansvar för världen genom sitt intensiva och outtröttliga engagemang för att främja fred, bidra till att lösa världsvida konflikter, utplåna massförstörelsevapen, värna om miljön, arbeta för social rättvisa, utrota fattigdom, svält, hemlöshet, drogmissbruk och våld, samt medverka till att epidemiers och andra allvarliga sjukdomars framfart (särskilt HIV/Aids) stoppas.
  • En djärvt profetisk steg-för-steg-ekumenik betonar möjligheterna mer än problemen och gläds över mångfalden.
    Den interreligiösa dialogen vinner allt bredare och djupare engagemang på alla nivåer.
  • Kyrkan vet att Guds omfamning är kosmisk. Därför kännetecknas kyrkans närvaro i sekulariserade samhällen av värme och uppmuntran och en sakligt välunderbyggd diskussion.

Ovanstående är inte kontroversiellt, det är helt i evangeliets anda, helt i Andra Vatikankonciliets och de sista påvarnas anda, helt i den anda som jag själv uppfattar som den katolska trons livsluft. Ekumeniken och Petrusämbetets roll som tjänande framhöll ju påven Johannes Paulus II mycket starkt inte minst i rundskrivelsen Ut unum sint. Att kyrkan är Guds folk där lekmännens kallelse är lika viktig som de vigda herdarnas var ju en grundläggande insikt som fastslogs av Andra Vatikankonciliet. Manifestet uttrycker vältaligt viktiga delar i Katolska kyrkans sociallära och vad gäller den interreligiösa dialogen enligt andan från Assisifortgår den under den nuvarande påven.

Vad är då problemet? Det visar sig att dessa för kyrkan självklara värderingar blandas med programpunkter som går stick i stäv med det som hittills varit grundläggande för katolsk och apostolisk tro. Man föreslår bl.a. att biskopar väljs demokratiskt, att prästämbetet öppnas för kvinnor, att celibatstvånget avskaffas för präster, att äktenskapet inte strikt ses som ett livslångt förbund, att kyrkan omprövar sin syn på preventivmedel, att, att kyrkan ger upp den könskomplementära synen på äktenskapet.

Jag menar inte att man inte skall kunna diskutera dessa frågor i en saklig anda inom Katolska kyrkan, det är t.o.m. nödvändigt att göra detta för att vinna förståelse för det som är Kyrkans tro. Detta är t.o.m. livsnödvändigt, annars fördjupas det i västvärlden stora gapet mellan den av den sexualiserade egocentrerade kulturen präglade nutidsmänniskans spontana uppfattning och den traditionella kristna tron. Kyrkan har i själva verket mycket att komma med i en sådan dialog, och jag håller inte med om att de uppfattningar som kv för till torgs alltid är det rätta och att Kyrkan har fel. Tvärtom tjänar Kyrkan bäst sin roll i samhället genom att hålla fast vid vissa grundläggande värderingar trots att de tycks gå stick i stäv med den moderna kulturen. Människor som tänker lite djupare i dessa frågor inser detta.

Gert Gelotte spelar sårad oskuld då han på kv´s blogg kommenterar biskopens uttalande: "Katolsk Vision uttalar sig alltså inte om någonting alls. Däremot händer det att personer som undertecknat manifestet uttalar sig i olika sammanhang. Det rör sig då alltid om dessa personers högst privata åsikter." Detta är väl ändå en underdrift. Ingen som läser Katolsk visions hemsida kan få någon annan uppfattning än att här är det en agenda som förs fram, och debatten förs ofta i en uppseendeväckande aggressiv ton. Ofta handlar det inte bara om att diskutera i en öppen anda, det handlar om att direkt uppmuntra till att bryta med biskoparnas läroämbete, som t.ex. när man lovordar dem som ställt upp på att (förståss ogiltigt) viga kvinnor till präster och håna dem som fördömer detta och vill hålla sig till Kyrkans ordning. Gelotte balanserar här på gränsen (utan jämförelser i övrigt) precis som Irans ledare Mahmoud Ahmadinejad eller företrädare för Hamas gör när de å ena sidan inte fördömer självmordsbombare och pläderar för Israels utplånande och förnekar Förintelsen men samtidigt låtsas som om det regnar och vill vara med i världssamfundets demokratiska process. Bitte Assarmo kommenterar Gert Gelottes svar på sin blogg: "Märkligt att Katolsk Vision inte uttalar sig om saker och ting när de så ofta uttalar sig om saker och ting under just benämningen Katolsk Vision... Det här ser jag som en tandlös efterkonstruktion och ett sätt att försöka komma ifrån sanningen."

Bitte fortsätter:

"Gerts ord: Undertecknare av manifestet har fört ett stort antal samtal med biskopen på Biskopsämbetet. Själv har jag inte deltagit eftersom jag anser det vara i överkant att åka tåg tur och retur Stockholm från Göteborg för en timmas samtal. Min grundinställning är att det finns ett mycket större behov av ett friare samtalsklimat i Stockholms katolska stift än samtal bakom stängda dörrar.  Min tolkning: Det är lättare att vräka ur sig otidigheter om prästernas klädsel, deras "prajdiga" utseende och om Vatikanens dumhet i medierna än öga mot öga med Stiftets biskop. Det är kanske det Gert Gelotte menar med "friare samtalsklimat".

Vissa delar av Katolsk visions krav tror jag inte alls på, det skulle t.o.m. vara mycket skadligt för Kyrkan och hindra henne att vara det salt och ljus i världen hon är satt att vara.  Den propagandakampanj som förts mot påven Benedikt XVI på kv´s blogg har varit makalös. Det  sker enligt min mening en demonisering av Benedikt XVI från vissa både sekulära och katolska kulturradikala kretsar (se t.ex. DN-artiklarna Inkvisitorn av Amanda Peralta från 2007  och En taktiker av Guds nåde av Erik Tängerstad från 2008 ) samtidigt som det sker en idealisering av den tidigare påven Johannes Paulus II. I själva verket har inte så mycket förändrats: Benedikt XVI fortsätter i samma anda som sin föregångare, och en hel del av de tankar hos Benedikt XVI som man betecknar som stränga och konservativa omfattades också av påven Johannes Paulus II. 

Det finns en diskussion om innebörden av Andra Vatikankonciliet och huruvida det innebar ett brott med traditionen eller om det innebar en utveckling i kontinuitet med Kyrkans tidigare tradition.  Självklart innebär Andra Vatikankonciliet inget brott med traditionen, men det har utvecklat sig en mycket ofruktbar polarisering mellan vänsterliberala grupper i Kyrkan som tagit Andra Vatikankonciliets förnyelsesträvanden till intäckt för att genomdriva hela sin politiska agenda å ena sidan och konservativa grupper å andra sidan som vill tillbaka till den gamla mässordningen och som utnyttjar Benedikt XVI som sin galjonsfigur för att vrida klockan tillbaka till den gamla förkonciliära goda tiden. Benedikt XVI är ingalunda någon som låter sig utnyttjas vare sig i ena eller andra riktningen, men jag tror inte påven har någon lätt situation att orientera sig bland alla som drar i honom från olika håll och vill utnyttja honom för att driva igenom sin egen privata agenda.

Att välja biskopar och påve som en demokratisk process tror jag vore mycket olyckligt. Vi  ser hur det ser ut med politiska val inom Svenska kyrkan, och vi måste betänka att Katolska kyrkan skall kunna fungera i alla kulturer och i alla tider. Vi bäddar då för en situation där kyrkan kan hamna i allehanda återvändsgränder. Jag vill varken att Gert Gelotte, Helle Klein och deras journalistfränder, Berlusconis mediaimperium eller några andra yttre krafter och strömningar skall styra över kyrkan, vilket skulle bli resultatet av kv´s förslag, utan Kyrkan skall styras av dess Herre Jesus Kristus. Det görs genom att vi alla, från påven till de sista lekmännen öppnar oss för den helige Ande och strävar efter att bli de levande stenar i Kyrkan vi är kallade att vara. För trots all vår ofullkomlighet, så har Jesus lovat att vara med sin Kyrka alla dagar intill tidens ände och att den helige Ande skall ge den bistånd. Andra Vatikankonciliets formulering av detta tycker jag är suverän.  Denna text är från konstitutionen om Kyrkan, LUMEN GENTIUM, artikel 12 som handlar om det kristna folkets trosmedvetande och karismatiska gåvor:

De troende, som har mottagit smörjelse från den Helige (jfr 1 Joh 2:20, 27kan betraktade som ett helt, inte fara vilse i sin tro; denna särskilda egenskap hos det hela framträder i och genom hela folkets övernaturliga trosmedvetande (supernaturali sensu fidei totius populi) när helheten, "alltifrån biskoparna intill de sista lekmännen"* ger uttryck för sin universella samstämmighet i tros- och sedefrågor.

>* jfr Augustinus, De Praed. Sanct. 14, 27: MPL 44:980

Det är i denna anda vi som katoliker och i samverkan med alla andra kristna måste sträva efter att alltmer helgas och bidra till att Kyrkan kan frambära ett samstämmigt vittnesbörd om Guds kärlek. Vi kristna ofullkomliga och kommer till korta. Ur det perspektivet är det inte underligt att Kyrkan som jordisk institution dras med olika problem och brister, det stora undret är att hon trots allt överlevt dessa tvåtusen år och fortfarande kan förmedla så mycket tro, hopp och kärlek.

Till sist vill jag inte missa tillfället att lyfta fram en nyligen utkommen bok som jag tror att alla som har ett hjärta för Kyrkans utveckling och den kristna enheten har nytta av att läsa:  Peter Artman, Ny endräkt - Vävd i ett enda stycke utgiven på Artos förlag.

Dagen Kyrkans tidning


Posted 2009-9-9 8:56 by Bengt Malmgren
...
Ansv. utgivare: Bengt Malmgren