Bengts Blogg

Påven efterlyser feed-back från biskoparna om tillämpningen av Summorum Pontificum till 2010.

I samband med min sammanfattningen av det s.k. motu propriet Summorum Pontificum (SP) som kom ut 2007 och som reglerar firandet av den gamla ("tridentinska") mässan har det varit en livlig och initierad debatt på min blogg.  I diskussionen har hänvisats till ett följebrev som påven skickade ut till biskoparna i samband med att SP offentliggjordes. Påven framhåller att motu propriet inte skall ses som en centralstyrning från Vatikanen, utan ett sätt att försöka hjälpa till att skapa fred och försoning i kyrkan. Han framhåller att varje biskop självständigt är den som har ansvar och sköter liturgifrågan inom sitt eget stift.

Värt att notera är att påven där inbjuder biskoparna att sända en redogörelse för sina erfarenheter tre år efter att det har börjat gälla. I oktober börjar samtalen med SSPX som har en mycket bestämd egen tolkning av förhållandet mellan den gamla och nya liturgin. Detta är en liten delaspekt i ett större sammanhang, och jag tror det är viktigt att världens biskopar verkligen tar dessa frågor på allvar, reflekterar över dem och går påvens önskemål till mötes och sänder in sina synpunkter. Dessa frågor är för viktiga för att endast drivas av extremgrupper.

Jag återger här några klipp ur följebrevet som är på ett bra sätt belyser påvens intentioner.

1962 års mässordning som en ”särskild form” (forma extraordinaria) av mässliturgin, skulle jag vilja göra er uppmärksamma på att denna mässordning aldrig juridiskt avskaffades och därför i princip alltid har varit tillåten....

Detta berodde framför allt på att mässfirandena på många ställen inte troget följde föreskrifterna i det nya missalet. Detta förstods i själva verket som att det tillät och till och med uppmuntrade kreativitet, vilket ofta ledde till förvrängningar av liturgin som var svåra att uthärda. Jag talar av egen erfarenhet då jag själv upplevt denna period med alla sina förhoppningar och sin stora förvirring. Och jag har sett hur godtyckliga förvrängningar av liturgin vållade individer som var fast förankrade i kyrkans tro stor smärta.

[...]

Redan utifrån dessa konkreta antaganden står det klart att det nya missalet kommer att förbli den ordinarie formen för den romerska riten, inte bara på grund av de juridiska föreskrifterna, utan också på grund av hur den aktuella situationen för de troende församlingarna ser ut.

[...]

Det är sant att det har förekommit överdrifter och ibland samhälleliga aspekter som på ett olämpligt sätt har kopplats ihop med hur de troende som var fästa vid den äldre latinska liturgitraditionen sett på saken. Er människokärlek och pastorala försiktighet kommer att bli en sporre och ett rättesnöre som kan hjälpa upp detta tillstånd...
Mässfirandet enligt Paulus VI:s missale kommer att på ett mera övertygande sätt än som hittills varit fallet kunna uppvisa den sakrala karaktär som drar många människor till det tidigare bruket. Den säkraste garantin som visar att Paulus VI:s missale kan förena församlingarna och vinna deras kärlek ligger i att det firas med stor vördnad och i överensstämmelse med de liturgiska direktiven. Detta kommer att locka fram hela den andliga rikedomen och det teologiska djupet som vi finner i denna mässordning.

[...]

Nu kommer jag till det positiva skäl som låg bakom mitt beslut att ge ut detta motu proprio som förnyar det som gavs ut år 1988. Det handlar om att vi bör komma till ett inre förlikande i kyrkans hjärta.

[...]

Det råder ingen motsättning mellan de två formerna av den romerska mässordningen. I liturgins historia finner vi tillväxt och utveckling, men inte någon brytning...
Det behöver inte framhållas att prästerna i de församlingar som bekänner sig till det tidigare bruket inte som en principsak kan utesluta firandet enligt de nya böckerna. Att utesluta den nya riten helt, det vore inte detsamma som att erkänna dess värde och helighet.

[...]

Som sammanfattning, kära bröder, skulle jag nu vilja starkt framhålla att dessa nya föreskrifter inte på något sätt förminskar er egen auktoriet och ansvar, varken i fråga om liturgin eller om den pastorala omvårdnaden om de troende som blivit er anförtrodda. Varje biskop är i själva verket den som sköter liturgifrågan inom sitt eget stift (jfr. Sacrosanctum Concilium, 22..)
Ingenting har alltså tagits ifrån biskopens auktoritet, vars roll förblir rollen hos den som övervakar det som görs i lugn fridfullhet. Om det skulle uppstå några problem som församlingsprästen ej kan lösa, kommer den lokale ordinarien alltid att vara i stånd att ingripa, i fullt samförstånd med allt som föreskrivs i motu propriets nya föreskrifter.

[...]

Dessutom inbjuder jag er, kära bröder, att till den Heliga stolen sända en redogörelse för era erfarenheter, tre år efter det att detta motu proprio har börjat gälla. Om verkligt allvarliga svårigheter uppstår, kan man alltid finna sätt att avhjälpa dem.

Dagen

Sekulära media upptäcker: Kristna ber för sjuka!

Är det ett stort journalistiskt avslöjande att svenska kyrkor inte bara ägnar sig åt att lära fattiga människor läsa, utan också bedriver mission i tredje världen eller att kristna i allmänhet tror att bön till Gud kan göra människor friska? Det tycks i alla fall reportern i P3´s samhällsprogram Verkligheten, Magnus Arvidsson tro. Man gör en stor sak av att Trosgnistan samtidigt som de får Sida-bidrag också tror och praktiserar bön för helande. Till Dagen säger Arvidsson:  "I frikyrkorna känner många till att bön för helbrägdagörelse fortfarande är aktivt. Men i övrigt vet jag att många blir förvånade över att det inte är något som tillhör 1800-talet." 

Nej, det är något som i högsta grad tillhör vardagen inom kristenheten, och det gäller alla samfund. Själv ber jag ofta för människor i min församling i den bönegrupp jag tillhör, och jag märker att det finns ett stort behov av förbön idag, människor upplever nästan alltid något positivt och att de blir hjälpta på ett eller annat sätt, den sjuke eller behövande upplever oftast tröst och lindring, även om inget totalt helande inträffar. Den övervägande erfarenheten av bön för helande är att det är något som uppfattas mycket positivt, både av den som ber och den man ber för, och det ligger mycket nära till hands för en troende människa som förtröstar på Gud att be till Gud i livets olika situationer, och då också när en medmänniska är sjuk.

Åk på vilken kristen konferens du vill, Oas-rörelsens sommarmöte i Borås, Livets ords Europakonferens, karismatiska konferenser inom Katolska kyrkan, så märker du att det praktiseras förbön, det är inget som behöver "avslöjas" genom wallraffande journalister. Åtskilliga är vittnesbörden från människor som blivit helade genom förbön, den kristna pressen är full av sådana vittnesbörd, och kyrkväggarna i vallfartsorter som Jasna Gora ("Svarta Madonnan", Czestochowa, Polen)  eller Lourdes i Frankrike är kantade av votivgåvor, avlagda kryckor och annat som tacksamma människor skänkt efter att de blivit helade.

 p Gordian, (svensktalande) munk i Jasna Gora-klostret i Czestochowa kan berätta om många mirakulösa helanden genom tiderna.

Sida har en ganska nykter syn på detta. På sin hemsida skriver man apropå uppståndelsen kring Trosgnistan:

"I fallet med Trosgnistan finns inga misstankar att obehöriga metoder använts för att arbeta mot hiv för svenska biståndsmedel. Organisationen har tidigare fått bidrag för att arbeta med projekt mot tidiga äktenskap och kvinnlig könsstympning, säger Lena Ingelstam, chef för Sidas team som arbetar med civila samhällets organisationer. Sidas mandat är att se till att organisationerna följer reglerna för Sidabidraget. Det ligger utanför Sidas mandat att ha synpunkter på vad organisationer gör för egna insamlade medel eller vilken livsåskådning enskilda personer har.  Verksamheterna ska vara tydligt åtskilda inom organisationerna..."

Självklart kan kristna som tror på bönens helande makt fungera som vilka samhällsmedborgare som helst i olika sammanhang. Man kan vara förvaltare av Sida-medel och följa de bestämmelser som gäller, liksom man kan vara lärare och följa skolplanen, eller arbeta inom den offentliga sjukvården utan att kasta sig över patienterna och tvinga på dem förbön. Att se det som uppseendeväckande att kristna tror på bön för helande vittnar om en stor okunnighet. Det har man gjort i alla tider. Även utifrån ett rent vetenskapligt perspektiv är det kanske att förvänta att bön har effekt eftersom placebo bevisligen har effekt. Det är därför alla läkemedelsprövningar görs "dubbel blind", dvs häften får verknignslös substans, och hälften får det riktiga läkemedlet, och varken patient eller behandlare får under testperioden veta om det är placebo eller verksamt läkemedel som ges. I sådana studier har placebo regelmässigt också effekt. Läkemedlet antas vara verksamt först om effekten är klart bättre än placebo-effekten. Den troende människan tolkar givetvis effekten av bön såsom att det är Gud som helar, medan den icke-troende försöker förklara det på andra sätt.

Det finns alltid människor som reagerar fel på den undervisning som ges och handlar oklokt, detta måste själavårdare och präster ta med i beräkningen, och det är ett stort själavårdande ansvar att förmedla tron på ett sådant sätt att man försäkrar sig om att de som man har under sitt ansvar förstår det på rätt sätt. För den svenska allmänheten har kanske bön för helande råkat i vanrykte efter att det i media sammanknippats med fanatisk tro och att det leder till att man undanhåller nödvändig medicinsk behandling eller att man beskyller den som inte blir helad för att han/hon inte "tror" tillräckligt. Livets ord blev ju en symbol för detta i debatten om sektmentalitet inom kristendomen som florerade för många år sedan. Idag är Livets ord en helt annan församling som står mitt i den kristna traditionen och det är oförskyllt att samfundets namn fortfarande får dras med denna negativa bild. För negativa associationer finns fortfarande kring varumärket Livets ord. Det erkänner man själva, bl.a, t.ex. tog Ella Bolin bort upplysningen att hon varit med i Livets ord i sin profil på Wikipedia, och på bokmässan ville man inte att skylten skulle vara så framträdande, just för att man märker att människor reagerar utifrån sina negativa associationer.

Den stora helande-traditionen inom kristenheten som alltid förekommit och som förekommer idag inom alla samfund är något positivt som har varit till hjälp för människor i alla tider och en integrerad del i kristen tro. Men avarter har förekommit och förekommer inom alla mänskliga verksamheter. Det innebär inte att man dömer ut verksamheten som sådan. Man kan aldrig gardera sig mot att människor av dumhet reagerar fel. Det finns fanatiska församlingar och predikanter som talar väldigt starkt om bönens makt och att man måste tro starkt på Guds helande utan att bygga under detta med en kompletterande själavårdande undervisning. Då kan det trigga igång felaktiga reaktioner hos mindre väl balanserade människor. Därför har präster och själavårdare som bedriver sådan verksamhet ett stort ansvar. Själavård som innefattar bön för helande måste ges av människor som fått handledning och undervisning om detta, och det måste finnas en ansvarig person som har överinseende över verksamheten. I England förekommer ofta att bön för helande sker i anslutning till olika sjukhus på kristen grund. I Sverige har vi organisationen Helhet genom Kristus som undervisat i själavård och bön för helande.

När vi undervisar om helande inom den katolska karismatiska förnyelsen är vi mycket noga med att framhålla att Gud kan hela både på naturligt sätt, genom mediciner och läkarvård, och genom ett direkt ingripande, och att man aldrig kan styra Gud eller ha förväntningar på att han måste ingripa på ett direkt övernaturligt sätt. Lillemor Hallin har många års erfarenhet av bön för helande och har skrivit flera böcker om detta.

Thomas Österberg kommenterar i Dagen:

"Är det ett stort journalistiskt avslöjande att svenska kyrkor inte bara ägnar sig åt att lära fattiga människor läsa, utan också bedriver mission i tredje världen eller att kristna i allmänhet tror att bön till Gud kan göra människor friska. Ja, ska man tro Sveriges Radios samhällsprogram "P3 Verkligheten" så är det ett riktigt rafflande avslöjande de har gjort. Så avslöjande att redaktionen kan tala om "det moderna korståget"  i Afrika samt skapa ett helt nytt ord på svenska - "förkristning" - när man ska beskriva vad kontinenten är utsatt för. Här ges vidare ett skimmer av att ha kommit något hemligt och sektliknande på spåren genom att tala om "läckor" och genom att läsa högt ur den högst offentliga, men mystiskt framställda..."

 HD Dagen

Nya och gamla mässan två former av samma rit enlig Summorum Pontificum

Det är viktigt att "vanliga" katoliker engagerar sig i debatten om förnyelse och tradition i Katolska kyrkan. Frågorna är alltför viktiga för att enbart hanteras av starkt traditionalistiska grupper och starkt liberala grupper. 

Om man enbart tar del av de ganska laddade diskussioner som förs mellan ytterlighetsgrupperna får man lätt en felaktig uppfattning, inte bara om dessa grupper, utan också om vad som egentligen pågår i Vatikanen. Är man lite insatt behöver man inte bli skrämd och upprörd över all negativ propaganda, utan man kan också se att det finns bra intentioner hos påven och kardinalerna i att lösa problemen i kyrkan på ett bra sätt, och att många människor både i det liberala och det traditionalistiska lägret kan ha bra tankar och intentioner.

Jag försöker på min blogg bidra till upplysning genom att fokusera på vissa dokument som kommit från Vatikanen och som ofta hänvisas till. Andra webb-platser som i detta avseende är informativa är Katolsk Observatör som bl.a. ser till att publicera svenska översättningar av dokumenten samt Dante-bloggen.

Jag har börjat att titta på ett tal som påven höll för kardinalerna julen 2005 där han talar om två sätt att tolka andra vatikankonciliet: brytnigens hermeneutik och reformens hermeneutik. Se ett första inlägg om det här. Jag planerar att återkomma till olika delar av detta tal senare.

Summorum Pontificum

Idag vill jag tala om Summorum Pontificum, det dokument som påven Benedikt XVI gav ut 2007 med riktlinjer om att den gamla mässan kan firas på ett mera fritt sätt i kyrkan (tidigare krävdes särskilt tillstånd, ("indult"). Dokumentet börjar med en inledning som sammanfattar Kyrkans syn på liturgi och ger en historisk återblick, därefter följer vissa regler för vad som gäller för liturgifirandet och förhållandet mellan den nu ordinare mässan och den gamla mässan.

Inledning

Inledningsvis talas om att som Kyrkan ber, så lär hon. Lex orandi, lex credendi. Liturgifirandet är ett uttryck för tron. Det blickas tillbaka på Kyrkans fina liturgiska traditioner, Gregorius den store nämns, liksom Benedikts regel. Det nämns att kyrkans latinska liturgi i sina olika utformningar stimulerat många helgon i deras andliga liv  liksom folkens tro, fromhetsliv och kultur. Från den moderna tiden nämns påvar som Pius XII och Johannes XXIII samt det liturgiska arbete som gjordes under Andra Vatikankonciliet. Som en kontinuerlig fortsättning på Kyrkans fortgående liturgiska tradition reformerade man mässan för att bättre passa vår tids behov, vilket resulterade i en ny mässordning av påven Paulus VI år 1970.  Under Johannes Paulus II utgavs en tredje utgåva av det romerska missalet. På detta sätt, sägs i dokumentet,  har de romerska påvarna verkat för att liturgin skall framträda i all sin strålande värdighet och harmoni.

Därefter konstateras att en del inte varit nöjda med den liturgireform som initierades av Andra Vatikankonciliet utan man ville fortsätta att fira mässan enligt den gamla ordningen. Därför utfärdade påven Johannes Paulus II 1984 det särskilda indultet Quattuor abhinc anno. Detta hade utarbetats av kongregationen för trosläran och innebar att det blev tillåtet att använda sig av det romerska missalet i den utgåva som fastställts av Johannes XXIII år 1962.  Det är detta som nu (2007) ersätts av den nya förordning som stadgas i Summorum Pontificum.

Regler, artikel 1-9

 artikel 1.
Paulus VI romerska missale (den nuvarande mässordningen som alla katoliker är vana vid) är den ordinarie formen (lex orandi) för hur Guds folk i firar liturgin som ett uttryck för sin tro i den katolska kyrkans latinska rit.
Pius V romerska missale och som åter bekräftades av Johannes XXIII skall gälla som en extraordinarie form för samma lex orandi.
Som motiveringen till att behålla den äldre riten anges dess "vördnadsvärda och uråldriga bruk" samt att den äldre riten är uttryck för samma tro (lex credendi) som den nu ordinarie riten, varför det inte kan ses som uttryck för en splittring. Det handlar om två former av samma romerska rit.
 
artikel 2-9.
I mässa som firas utan församling är prästen fri att använda vilken av de båda mässformerna han vill, med undantag av de tre heliga påskdagarna. Inget hindrar att enskilda församlingsmedlemmar som så önskar närvarar.
 
Enskilda ordenskommuniteter och gemenskaper får också fritt använda den gamla mässordningen.

Om ett helt ordenssamfund eller kongregation önskar fira mässan på detta sätt ofta, för en längre tid eller för alltid, måste beslutet underställas biskopen eller den överordnade instans som är aktuell enligt den kanoniska rätten.

I församlingar där det finns en stabil grupp av troende som troget håller fast vid den tidigare liturgiska traditionen har kyrkoherden skyldighet att gå dem till mötes i önskemålet att kunna fira mässan enligt den gamla ordningen. Det sägs att det bör ske på ett sätt som är i samklang med den ordinarie pastorala verksamheten i församlingen under biskopens ledning.

Sedan följer ett antal detaljerade regler, bl.a. vart lekmännen skall vända sig med överklagande om man inte får sina krav tillgodosedda.

Mediaregisserad dramaturgi.

   
Bästa vänner

I spåren av senaste Uppdrag granskning-reportaget om SSPX och Williamson-affären har vi fått ett illustrativt exempel på att media försöker skapa sin egen dramaturgi och och rigga konflikter utan att det egentligen föreligger någon grund. Jag var själv nära att falla offer för denna rubriksättning på ett inlägg för ett par dagar sedan men ändrade mig så fort jag insåg mitt misstag. Kardinal Castrillon Hoyos och biskop Anders Arborelius har inget otalt med varandra annat än i medias rubriker. Anders Arborelius har inte förtalat kardinal CH, och kardinalen har inte anklagat biskop Arborelius för förtal.

Ändå har vi kunna läsa rubriker som  "That of Arborelius is for him simply a "slander" (Fides et forma)  och "Wilder Streit unter Bishöfen" (Wiener Zeitung). Bakgrunden är en intervju i Zuddeutsche Zeitung med kardinal Castrillon Hoyos (tidigare chef för Ecclesia Dei som hade hand om dialogen med SSPX) med anledning av påståendena från Stockholm att information om TV-intervjun med Richard Williamson hade via nuntiaturen skickats till Rom redan i november 2008.

Zuddeutsche Zeitung gör i sin nätupplaga ingen sak av den eventuella oenigheten mellan biskoparna, det väsentliga som kardinal CH vill ha sagt är att dokumenten faktiskt inte fanns hos honom och Ecclesia Dei förrän i februari 2009 och är bedrövad över påståenden om motsatsen. Så här svarar kardinal CH på intervjuarens fråga hur han kommenterar biskop Anders Arborelius påstående att han informerade nuntiaturen i Stockholm redan november 2008:

"Ich bedauere diese unseriöse Äußerung sehr, denn sie ist falsh. Diese Information zu verbreiten, ist eine Verleumdung. Wir speichern alle Dokumente, die wir bekommen, in digitaler Form. Bischof Arborelius sollte also sagen, wie, wem, und wann er das mitgeteilt hat, und ob das schriftlich oder mündlich geschah."

Huvudbudskapet i det kardinalen säger är att han inte fått den åsyftade informationen innan upphävandet av exkommuniceringarna. Var och en som som påstår något sådant far med förtal. I intervjusituationen är det underförstått att det är biskop Anders som står för påståendet att kardinalen fått dokumenten i tid, men det är ju Uppdrag granskning-programmet som vill påskina det, vad exakt just biskop Anders sagt har man inte tillgång till i intervju-situationen, därför är kardinal CH försiktig med hur han uttrycker sig och efterlyser mer detaljerade fakta från biskop Anders.

Biskop Anders har ju i intervjun i Uppdrag granskning inte rent faktiskt påstått att kardinal CH fått dokumenten, bara att de lämnat biskopsämbetet i Stockholm och att han utgår från att de kommit fram. Ett sådant uttalande faller inte inom ramen för förtal enligt CH´s definition ovan. Kardinal CH säger inte explicit att biskop Anders förtalar, det är något som rubriksättarna lägger i hans mun, det blir en fortsättning på den dramaturgi som igångsattes i och med att Uppdrag granskning-programmet sändes.

Det pågår en livlig debatt mellan liberala och traditionalistiska grupper i kyrkan, oberoende av vilket läger man tillhör är det viktigt att alla är noga med fakta kring vad som faktiskt sagts och inte sagts och att man genomskådar mediadramaturgierna så att man inte medverkar till att blåsa upp konflikter där de inte finns bara för att det ev skulle gynna ens eget syfte.

Dantes nyheter Dagen Katolsk vision

Vem är Richard Williamson?

Richard Williamson har mot sin vilja blivit en beundrad och hatad världskändis och en bricka i spelet om traditionalism och förnyelse i Katolska kyrkan. Denna fokusering på hans person är olycklig, både för hans egen personliga del och för att det tar bort fokus från det man egentligen borde diskutera när det gäller Katolska kyrkans utveckling idag.

Vad driver honom att förneka Förintelsen? Han vill själv inte beteckna sig som varken antisemit eller nazist, däremot förefaller han att dra till sig beundran från nationalsocialistiska kretsar för att han vågar trotsa och så rättframt stå upp för förnekelse av Förintelsen.

Vi har lärt känna denne Williamson genom den världsberömda intervjun i SVT, han har också skrivit en hel del på SSPX-sidor på internet (varav en del nu borttaget), och vi får en karakteristik av honom genom kardinal Castrillon Hoyos som i en intervju för Zuddeutsche Zeitung berättar att han träffade honom i samband med att han bjöd in några Lefvebrister som var i Rom till en lunch.

På journalistens fråga vilket intryck kardinalen har i allmänhet av Lefvebristerna svarar han:

"De är goda människor, men ibland alltför fixerade vid idén att allt ont i världen har med reformerna från konciliet att göra. Jag försökte lätta upp stämningen med ett skämt, att om jag skulle få välja ett språk för mässan, så skulle det vara arameiska, Kristus eget språk, eftersom jag inte visste vem som kommit på den dåliga idén att ändra språket till det som användes av hans förföljare. De fann det som ett väldigt dåligt skämt."

Intervjuaren frågar vilken bild kardinal Castrillon fått av Richard Williamson, och han svarar:

"Det är en ärlig man, lite excentrisk. Han är inte dum, men tvångsmässig och envis. Han säger vad han tänker. Williamson framstår för mig inte som någon som vill lura och bedraga. Snarare är han en okomplicerad rättfram person med extrema idéer som han enkelt och ärligt håller för sanna."

Kardinalen beskriver honom som genomärlig och han säger vad han tänker. Samma omedelbara öppenhet och ärlighet kom ju fram också i intervjun med Ali Fegan. Snäll och tillmötesgående utan att till synes bekymra sig om konsekvenserna.

Williamson verkar kunnig i och intresserad av sådant som rör judarna och verkar ha kommit i kontakt med floran av konspirationsteorier  och sådan litteratur som andra förintelseförnekare producerat.  Williamson skall ha setts tillsammans med David Irving. I sådant som Williamson skrivit på internet finns referenser till t.ex. protocols of the elders of zion och liknande konspiratoriska teorier. Helt logiskt förnekar Williamson att han är antisemit, eftersom han utgår från det han anser är konkreta fakta: Han förnekar inte Förintelsen på grund av att han hatar judar, utan för att han håller det för faktiskt sant att den inte ägt rum.

Dantes nyheter SVT Dagen Katolsk vision

Andra Vatkankonciliet återger samma oföränderliga tro.

Vid jultiden 2005 höll påven Benedikt XVI ett tal till kardinalerna som handlade om hur kyrkan mottagit och tolkat Andra Vatikankonciliet. Påven konstaterar att tiden efter konciliet karakteriserats av en stor oro inom Kyrkan med konflikter mellan olika synsätt om den kristna trons innehåll och praxis.

I samhället och kulturen i stort har vi talat om postmodernismen som inneburit en relativisering av alla sanningar och värden Nu är det i stället individen och förverkligandet av det egna projektet som står i centrum. Plötsligt är fasta värden och en tro som innehåller definierade trossatser något omodernt. Många kristna har påverkats av tidsandan och det finns en tendens att omdefiniera tron i postmodernistisk anda. Andra Vatikankonciliet har av en del katoliker tolkats som ett stöd för denna nya hållning.

Påven kallar denna tolkningsmodell "diskontinuitetens eller brytningens hermeneutik" Enligt detta synsätt uppfattas konciliet som något helt nytt, man avskaffar en gammal ordning och skapar en ny. Guds folk på väg är subjektet, subjekten som växer i tiden och utvecklar sig. Koncilietexterna uppfattas inte som färdiga utan som uttryck för en ny anda som det är upp till framtidens folk att mera fullständigt förverkliga. Denna nya anda stöder den moderna sekulariserade människans självförverkligande och innebär på inget sätt en konfrontation eller utmaning av den sekulariserade moderna världen.

 Mot detta ställer påven reformens hermeneutik som inte innebär en brytning med det gamla, utan en utmaning att på  nytt tillägna sig kyrkans tro och omsätta den i handling i den moderna världen. Detta är enligt påven något mycket mera krävande. Depositum fidei, trosskatten, är något oföränderligt som kyrkan förvaltar, men sättet, modus, på vilket trons sanningar förkunnas är det som måste anpassas till den tid vi lever i nu, vilket kräver en ny reflexion över tron och ett nytt levande förhållande till den.

 För både Johannes XXIII som tog initiativ till kondciliet och Paulus VI som fick avsluta det var det självklart att konciliet hade en kontinuitet bakåt och inte innebar en brytning med det tidigare. Johannes XXII betonade vid konciliets inledning att "konciliet vill föra den katolska läran vidare fullständig, oförminskad och oförvanskad", och denna lära skall "följas, fördjupas och framställas på ett sätt som motsvarar vår tids krav". Påven var också medveten om att detta bara kan åstadkommas i en öppenhet för den helige Andes kraft, och inför  konciliets öppnande bad han denna bön:

Gudomlige Ande, förnya dina under idag som i en ny pingst....

Jag har i detta inlägg bara snuddat vid innehållet i påvens tal till kardinalerna som är ganska långt och svårgenomträngligt men innehåller många teman av stor relevans såsom förhållandet mellan tro och vetenskap, förhållandet mellan kyrkan och den moderna staten, och frågan om religionsfrihet och religiös tolerans.

Jag har blivit uppmärksammad på detta tal genom vänner inom traditionalistiska katolska grupper där man ser detta tal som mycket viktigt. Talet ger ett material till fortsatt reflektion över Andra Vatikankonciliets förverkligande. Konciliet är enligt påven en god sådd som måste fortsätta att växa i en process av öppenhet för den helige Ande. Men jag har en känsla av att traditionalistiska grupper tolkar in mer i detta tal än vad man kan göra och tar det till intäkt för en återgång till en mera traditionsenlig katolicism, speciellt på liturgins område så som de vill se det.

Över huvud taget uppfattar jag inte påven som så "konservativ" och "traditionalistisk" som både de traditionalistiska och liberala grupper i kyrkan tycks göra. Samtidigt som påven verkligen är förankrad i kyrkans traditionella tro är han också en stor förnyare som i sitt teologiska arbete i hög grad förverkligar den reflektion över tron som han efterlyser och som leder in i den förnyelse som konciliet avsåg och som kyrkan behöver för att kunna verka i den moderna tiden.

Borttaget inlägg.

Jag har fått flera anmaningar att ta bort mitt tidigare inlägg om RW då flera tagit illa vid sig.

Motivet till att publicera mina reflektioner var att RW är en offentlig person som har fått en oerhört stor betydelse för hela diskussionen kring SSPX och Katolska kyrkan, och med en excentrisk tankevärd som innehåller förnekande av Förintelsen, vilket är kränkande för många människor. Min avsikt var inte att kränka, men det är av allmänt intresse att försöka belysa från flera synvinklar för att försöka uppnå en ökad förståelse.

Jag vill inte provocera och väcka anstöt i onödan, och inte utsätta vare sig andra eller mig själv för onödig påfrestning varför jag beslutat att ta bort inlägget.

[mera om RW]

Kardinal Castrillon Hoyos fick dokumenten först långt senare.

Varför skulle öppenhet skada kyrkan?

Att Uppdrag granskning och liknande program inte alltid bemödar sig om objektivitet utan att man snarare selektivt plockar fram data som stöder det man  föresatt sig att visa är väl helt klart. Det är något som alla brukar uppleva som blivit ofördelaktigt beskrivna i sådana program. Det gäller Katolska kyrkan såväl som alla andra företeelser i samhället som granskas.

Vi lever i ett öppet demokratiskt samhälle med yttrandefrihet på gott och ont. På gott, därför att alternativet skulle vara censur och diktatur vilket jag tror ingen vill ha, på ont därför att media blivit som en fjärde statsmakt som lätt kan styra opinioner i olika riktningar, beroende på koncentration av makt genom pengar och ägande som i Berlusconis Italien eller genom en ideologisk slagsida där ledande media domineras av journalister systematiskt favoriserar vissa inriktningar. 

Hur som helst är det öppna samhället ett faktum som vi alla har att förhålla oss till, också Katolska Kyrkan måste välja hur man förhåller sig till det öppna samhället, och ofta visar det sig att öppenhet är det som bäst gagnar organisationens intressen. Fast ibland kan det vara bra att lägga locket på, man vill inte alltid att känslig information skall ut och löpa amok bland blodtörstiga journalister som vill göra sitt scoop och vinkla och missförstå på ett sätt som blir helt galet. Å andra sidan riskerar det att uppstå en massa spekulationer om man inte är öppen vilket inte heller är bra.

Vatikanen har en presstalesman, f Federico Lombardi som ofta ses svara på journalisternas frågor. Ibland väljer man att inte kommentera såsom i fallet med vad Vatikanen kände till och inte kände till om Richard Williamson innan exkommuniceringen hävdes. Vi förstår alla att detta är en känslig fråga, och en av de huvudinblandade kardinal Castrillon Hoyos är numera pensionerad. Kanske man inte behöver rota mera i det. Skadan är skedd, Katolska kyrkan blev skandaliserad genom att nyheten gick över världen att man hävde exkommuniceringen av en person som just inför hela världen sagt att han förnekar Förintelsen. Förklaringar hjälper inte, världens dom var klar och kyrkan misstänktes för antisemitism, och påven, kardinal Kasper, presstalesmannen Lombardi m.fl. har fått jobba hårt för att reda upp missförstånden.

Stockholms Katolska stift väljer också att ha en öppen hållning till media. Biskop Anders är tillmötesgående och möter media och låter sig intervjuas och bemödar sig om att ge vederhäftig och korrekt information. Jag tycker att biskop Anders har en bra och balanserad hållning till media.

Vem tjänar på öppenhet och vem tjänar på slutenhet och att lägga locket på? Den som har rent mjöl i påsen behöver inte dölja något. Det har spekulerats i hur Ali Fegan fått ut de dokument som Stockholms katolska stift skickat via nuntien till Vatikanen, dessa skall normalt inte vara offentliga. Så visst har någon läckt men egentligen är ingen skada skedd i detta fall. Det som står i dokumenten är ju inga hemligheter som kan skada Kyrkan, det mesta är redan sagt öppet i olika intervjuer. Därför kan jag inte förstå Dantebloggens upprördhet när man skriver:

"Hur sagda interna biskopliga dokument kommit i SVT:s händer förblir således okänt, men stiftets pressekreterare uppger att det troligtvis rör sig om en läcka i Vatikanen.
Skulle denna uppgift stämma, styrker det Dantebloggens analys. Det skulle nämligen bevisa att högt uppsatta, illojala, inomkyrkliga motståndare till påven är villiga att allvarligt skada kyrkan för att förhindra samtal mellan Rom och Prästbrödraskapet S:t Pius X (FSSPX)"

Är det då bättre för Kyrkan att det finns misstankar om att det fifflas i Vatikanen och att man faktiskt har saker att dölja och att det sker en massa förhandlingar i det fördolda som skadas om sanningen kommer fram? Framförallt förstår jag inte hur de som vill stödja SSPX sak kan resonera så. Det är väl bara bra att man kan rensa luften och reda ut saker och ting inför samtalen mellan Vatikanen och SSPX som skall börja i oktober, annars antyder man ju indirekt att det finns något att dölja. SSPX borde ha allt att vinna och inget att förlora på detta.

Dantebloggen fortsätter: "Frågan ställer sig alltmer: hur mycket handlar hela denna historia egentligen om biskop Williamson? Och hur mycket handlar alltsammans om helt andra, oredovisade bevekelsegrunder? för katolsk tro främmande, politisk-ideologiska bevekelsegrunder? med åtföljande manipulation av allmänheten?"  Kanske är det så, kanske till och med en viss herr Gelotte har ett finger med i spelet att regissera det hela (det är ren spekulation från min sida), men jag säger än en gång: Än sen då? Kyrkan har inget att förlora på öppenhet.

Slutligen vill jag konstatera att Paul Morgan, distriktsföreståndare för St. Pius X:s Prästbrödraskap i Storbritannien och ansvarig för Prästbrödraskapets apostolat i Skandinavien inte verkar ha så mycket till övers för biskop Anders och Stockholms katolska stift. Så här säger han i ett uttalande:

"... tycks Stockholms Katolska Stift beklagligt nog reservera sig mot Katolska Kyrkans uppdrag att ?lära och döpa alla länder?, vilket Vår Herre själv befallt (Matteus 28,19). Detta tycks ske i en felaktig ekumeniks namn" (fri översättning av "Gurra" på Katolsk Visions blogg)

Kulturarbetare, vanligt folk och den mentala socialstyrelsen.

Göran Hägglund har fått både kritik och medhåll när han stuckit ut näsan och förklarat att det finns en elit som vill skriva folk på näsan hur man skall  tycka och tänka. Särskilt kulturarbetare och konstnärer har känt sig trampade på tårna och protesterar mot Göran Hägglund.

Hägglund ombeds nu att förklara vad han menar med "vanligt folk". Det behöver han väl inte alls, det är väl uppenbart vad vanligt folk är: Det är vi alla, du och jag, kvinnor och män, unga och gamla, högavlönade och lågavlönade, bönder och professorer, hetero och homo, folk som föredrar Kalle Anka framför finkultur och håller för öronen då de hör en opera-aria, folk som gillar abstrakt konst och folk som tycker konstnärer är knäppa som målar så att man inte förstår vad det föreställer. Folk som bor ensamma, folk som bor två eller flera tillsammans, alla har de någon liten kökshörna med ett matbord där det utspelas olika former av samtal om varjehanda ting smått och stort.

Jag tycker kulturarbetarnas protester mot Hägglund är överdrivna, och de har förstått det hela fel om det är så att de känner sig själv utdefinierade, som om han skulle dela in folk i två grupper, "vanligt folk" och kulturarbetare. Kulturarbetarna är förståss också inneslutna i begreppet "vanligt folk", och det är de själva som sätter upp konstlade gränser genom att kritisera Hägglund för att han försöker sätta ord på en upplevelse som är ganska vanlig och igenkännbar för många. En variant på detta missförstånd är att Hägglund inte bode få uttala sig om vanligt folk eftersom han själv hör till "etablissemanget".

Hägglund säger vad många tycker sig erfara, att det finns en slags "mental socialstyrelse" som dikterar vad som är norm för hur man skall tycka och vara. "I Sverige ryms bara en åsikt i taget" var ett talesätt som många använde för några år sedan, det är kanske något av detta Hägglund försöker uttrycka i modern tappning. En sak är säker: Livlig debatt har det blivit efter hans utspel, Hägglund har brutit något slags tabu och det intensiva tonläget i debatten bekräftar att han har rätt. Jag tycker debatten är bra och uppfriskande. I kväll blir det visst debatt i TV där Hägglund medverkar.

Uppdatering 25 sept: Hägglund var i sin allra bästa form i Svt Debatt igår kväll. Se programmet. Se också hans artikel i Dagen idag som bekräftar att min tolkning av honom stämmer. Göran Hägglund Artikel på Newsmill: Bibliotekariernas poppighet hotar vår kulturskatt.

Inte så mycket nytt om Williamson-affären i Uppdrag granskning.

Inte så mycket nya fakta kom fram i Uppdrag gransknings program om Vatikanen, SSPX och Williamsonaffären som inte varit känt förut för den som känner till källmaterialet. Enda nyheten skulle i så fall vara att den apostoliske Nuntien i Stockholm bekräftat för Uppdrag granskning att han fört vidare de uppgifter han fått från Katolska biskopsämbetet i Stockholm till Vatikanen och att han hade talat med kardinal Castrillon Hoyos (chef för Ecclesia Dei och huvudansvarig för kontakterna mellan Vatikanen och SSPX), varför han var säker på att denne fått informationen.

Gert Gelotte intervjuas i programmet och han påpekar helt riktigt att det var kardinal Castrillon Hoyos plikt att föra vidare den information han hade till påven, och om han inte gjorde det har han inte skött sina åligganden. Motivet för att kardinalen skulle ha dolt uppgifterna för påven skulle i så fall vara att han står SSPX väldigt nära, och att han gärna vill hjälpa brödraskapet in i kyrkan, och att detta skulle ha försvårats om påven fick reda på uppgifterna om Williamson.

Kardinal Kasper intervjuas också, han är kritisk till hur ärendet har hanterats i Vatikanen och var den som fick ställa till rätta alla de förvecklingar i förhållande till det judiska folket som affären förde med sig. Det är allderles tydligt att det är kardinal Castrillon Hoyos som är en av dem han är kritisk mot, men han vill tona ner det och säger att det inte är hans sak att kritisera sina kardinalskolleger.

Att frågan är känslig i Vatikanen är uppenbart, när Uppdrag gransknigns reportrar vill få intervjuer för att få de sista pusselbitarna på plats lägger man locket på.

Programmet i sin helhet tycker jag var bra och informativt, inte i grunden fientligt mot Katolska kyrkan som några påstått innan.

Gert Gelotte säger att det handlar om en kamp mellan förnyare och traditionalister, men det tror jag endast delvis stämmer. Hans analys av var påven står i detta håller jag definitivt inte med om: Påven vill driva kyrkan i konservativ riktning, och då skulle SSPX kunna ses som en tillgång, därför var påven angelägen att driva på processen att få in dem i kyrkan igen, menade Gelotte i intervjun. Om man läser allt påven skrivit, både under sin tidigare tid som kardinal Ratzinger och under hans pontifikat, så är det bilden av en mycket djup och radikal teolog som tonar fram. I några fall leder det honom in i att bevara traditioner som är viktiga för kyrkan, i andra fall leder det honom till att vara en radikal förnyare.

Gelotte passade som vanligt på med att komma med sin svepande generella kritik av kyrkan, att pedofilskandalerna beror på ett systemfel och att Kyrkan ödelagt allt det förtroendekapital hon hade på 1970-talet. Riktigt så enkelt tror jag inte det är. Ödelagt bara i ögonen på den generation vänsterliberala intellektuella som Gelotte tillhör, som vill förverkliga sin egen politiska agenda i kyrkan.  Kyrkan fortsätter att förvalta tron, och även om hon är ett bräckligt lerkärl så finner människor hela tiden vägen till den levande tron genom henne. Om dagens kriser framstår som än så svåra i det korta perspektivet, så får det henne inte på fall.

Kyrkans tidning

Högst troligt att kardinal Castrillon Hoyos kände till intervjun med Williamson.

Var kardinal Castrillon Hoyos den högst anvarige i Vatikanen som kände till uppgifterna om intervjun med Richard Williamson i förväg, innan verkställandet av hävandet av exkomuniceringen av de 4 SSPX-biskoparna? Åtmintone är det detta som i förannoneseringen sägs komma fram i Uppdrag gransknings reportage ikväll. Jag håller det inte för osannolikt att det är på det sättet. Jag tror till och med att det är högst troligt, ja osannolikt att han inte skulle känna till det. Kardinal Castrillon Hoyos var ju chef för Ecclesia Dei-kommissionen och den grupp som under flera år skött dialogen med SSPX.

Vi har tidigare fått bekräftat från Stockholms katolska stift att man informerat Vatikanen om den tidigare intervjun med biskop Williamson i Svensk TV där det blev tydligt att han förnekade förintelsen. Då är det väl troligt att de hamnade hos Ecclesia Dei-kommissionen.

Vi har också från kardinal Walter Kasper själv frått bekräftat att han mycket väl kände till Williamsons extrema idéer. Vi har också från kardinal Kasper fått veta att han in i det sista inte hölls informerad om det nära försetående beslutet om hävandet av exkomuniceringarna.

Påven själv slutligen skrev efter all uppståndelse då affären briserade ett brev till alla kyrkans biskopar där han förklarade hur han hade resonerat då han tog beslutet. Han konstaterade att det var ett misstag och att inte känna till till informationen om Williamson, vilket han borde ha gjort eftersom den ju faktiskt fanns tillgänglig på internet sedan lång tid tillbaka.

En sak är säker: Det finns hos påven ingen som helst sympati för antisemitism, det har han vid olika tillfällen klargjort, han har i maj besökt Israel och var då väldigt tydlig med detta. Katolska kyrkans kurs när det gäller synen på det judiska folket ligger fast sedan Johannes Paulus II´s pontifikat, därom råder ingen tvekan, och om syftet med att rigga det nu aktuella scoopet i Uppdrag granskning är att ifrågasätta detta, då är man ute i ogjort ärende.

Jag utgår från att påven Benedikt XVI säger som det är, och att också biskop Anders Arborelius och kardinal Walter Kasper säger som det är. Om vi antar att Uppdrag gransknings utsaga att kardinal Castrillon Hoyos kände till uppgifterna kring Williamson innan beslutet om hävandet av exkomuniceringarna, så blir de naturliga följdfrågorna.

1. Varför medvetandegjordes inte påven om förhållandena.
2. Varför hölls kardinal Kasper utanför förberedelserna för beslutet om exkommuniceringarna?

Får se om kvällens program kan bringa någon ytterligare klarhet i dessa frågor.

Dagen 

Ränker och intriger i den katolska världen.

Vi behöver inga avslöjande reportage om problem i Katolska kyrkan. De interna intrigörerna gör sitt bästa för att skandalisera redan innan Uppdrag granskning sänt sitt program. Katolsk visions folk verkar med förtjusning gnugga händerna inför vilka skandaler som nu skall "avslöjas" om påven och Vatikanen.. "Svaret är mycket intressant, jag lovar. Missa inte Uppdrag granskning!", skriver Gert Gelotte.

Det traditionalistiska lägret å sin sida skjuter in sig på Stockholms katolska stift. Jag vet inte hur representativ den ultratraditionalistiske person som skrivit nedanstående kommentar är men han vet med bestämdhet hur det förhåller sig efter att ha sett en nyhetsnotis från Sverige. Jag återger den som en illustration till hur vissa tänker:

"The Diocese of Stockholm is only trying to create dissension and attention because they know of the upcoming talks between the SSPX and Rome, and they can't handle it; as well as all the other liberal minded dioceses'. They are nothing less than Modernists who have cause more than enough damage to Holy Mother Church; if they "truly" knew what was best for them, they'd welcome the return of what has been lost and Robbed from the Catholics all over the world. But, maybe this is asking too much since they played their part in the Church's destruction. These liberal modernists could care less about SAVING SOULS, why should they? They don't give mind to saving their own!" (Citat från kommentar till nyhetsnotisen på Gloria TV)

Liknande interna attacker skadar kyrkan mer än aldrig så vinklade reportage från sekulära media.

Se kommentar på Stockholms Katolska stifts hemsida.

Dagen SydsvD Kyrkans tidning

Katolska kyrkan och SSPX åter i TV´s Uppdrag granskning 23 september.

Onsdag 23 september kommer TV´s Uppdrag granskning att köra en ny vända med SSPX, biskop Williamson-affären och påvens upphävande av exkommuniceringarna av SSPX-biskoparna. Bl.a gjordes en intervju med kardinal Walter Kasper då han var i Stockholm i samband med Pueri Cantores körfestival.

Kardinal Walter Kasper på Riddarholmstorget i Stockholm i samband med Pueri Cantores körfestival 11 juli 2009.
 
Fokus kommer att vara på frågan hur mycket Vatikanen egentligen visste innan om Williamsons antisemitiska idéer. Både kardinal Walter Kasper och biskop Anders Arborelius kände  till Richard Williamsons åsikter redan innan exkomuniceringarna hävdes, och i programmet framgår att Katolska biskopsämbetet i Stockholm vidarebefordrat den information som man hade om SSPX och Richard Williamson, inklusive innehållet i Uppdrag gransknings intervju med honom, till företrädare i Vatikanen. Det är rutin att man vidarebefordrar sådana uppgifter, och detta är ingen nyhet.

Kardinal Kasper å sin sida kände också till Richard Williamsons antisemitiska åsikter innan exkomuniceringarna hävdes. Han kommer att bekräfta i intervjun med Uppdrag granskning det vi redan vet och som han har sagt tidigare, nämligen att han inte hade fått någon intern information från Vatikanen om att exkomuniceringarna skulle hävas och att han förutsatte att förhållandena kring Richard Williamson var väl kända. I intervjun uttrycker han förvåning över att den påvliga komissionen Ecclesia Dei som var involverad i beslutet om exkomuniceringarnas hävande tydligen inte kände till någonting.

Det är således inga nyheter som kommer att avslöjas, utan dessa förhållanden var väl kända redan i samband med att Williamsonaffären var aktuell, det har rapporterats om i katolska nyhetsmedia, och det har diskuterats på våra katolska bloggar. Många anser med mig att det är bevis på särdeles dålig informationshantering i Vatikanen, kanske också att det finns olika falanger som inte samarbetar så bra med varandra, kanske på grund av olika ideer om hur kyrkan skall vara, men det är definitivt inget tecken på att Katolska kyrkan ändrat inställning i synen på det judiska folket i och med att Benedikt XVI blev påve. Hållningen sedan Johannes Paulus II´s pontifikat ligger fast och oförändrad.

Eftersom inget nytt har kommit fram kan man fråga sig varför Uppdrag granskning nu väljer att göra ett helt nytt inslag på material som var känt redan sedan tidigare. SVT har tidigare sagt att man anser att ämnet inte är av så stort intresse för svenska TV-tittare, vilket motsägs av att man nu lägger nu ner stora resurser på denna uppföljning. Det finns också en timing i detta genom att den nya rundan av samtal mellan SSPX och Vatikanen skall börja i oktober.

Biskop Anders kommenterar det aktuella läget med SSPX på Katolska kyrkans hemsida:
"Påven och Vatikanen har krävt att Richard Williamson och SSPX tydligt och kraftfullt tar avstånd ifrån och ber om förlåtelse för förnekandet av Förintelsen. Så har ännu inte skett, åtminstone inte vad gäller Williamson själv. Inte heller kan vi se att företrädarna för SSPX hittills visat prov på den öppenhet och ödmjukhet som krävs inför de samtal om försoning som ska inledas i oktober. Tyvärr sade deras generalsuperior, biskop Bernard Fellay så sent som i juli i år att de inte är villiga att vara tillmötesgående och visa någon kompromissvilja när det gäller de centrala skillnader som finns i uppfattningar mellan katolska kyrkans ledning och SSPX."

Rorate Caeli

Farväl biskop Bertil!

Under söndagen nåddes vi av budet att biskop emeritus Bertil Gärtner gått ur tiden. Han var en stor gestalt inom kristenheten både som teolog och kyrkoledare och hans bortgång är en förlust inte bara för Svenska kyrkan, utan för hela kristenheten i Sverige. Vi ser med tacksamhet tillbaka på hans gärning. Senast förra veckan skrev jag ett inlägg om honom och in i det sista deltog han på sitt lågmäda ödmjuka sätt i den allmänna debatten genom sin blogg där sista inlägget är en kommentar till kyrkovalet.

Bertil Gärtner var biskop av Göteborg under åren 1970-1991. Dessförinnan var han verksam som forskare i Nya testamentets exegetik vid Princeton-universitetet i USA. Han har alltid varit stridbar i fågor rörande ämbete och kyrklig förnyelse och aktiv i arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse och Svenska kyrkans fria synod.

Signum-bloggen skriver: "Med Bertil Gärtner har Svenska kyrkan förlorat en betydande teolog och framstående kyrkoledare med internationella perspektiv. Han förespråkade en klar åtskillnad mellan Svenska kyrkan å ena sidan och staten och partipolitik å andra sidan, och han lade stor vikt vid att främja Svenska kyrkans ekumeniska relationer till den katolska kyrkan och de andra stora kristna världskyrkorna. Requiescat in pace."

Katolsk Observatörs nyhetskommenterande blogg skriver: "Vi har ju ibland uttryckt kritiska synpunkter på Svenska kyrkans vägval. Men detta är inget gentemot vad denne modige och självständige man gjort. Bertil Gärtner representerade den svenskyrkliga fromhet man finner bland fiskare och bönder på västkusten. Han motsatte sig det riksdagsbeslut som släppte in kvinnliga präster i Svenska kyrkan och han har alltid varit stridbar i frågor om ämbete och Svenska kyrkans förnyelse. "

Gärtner sammanknippas ju ofta med motståndet mot kvinnliga präster, men det motståndet berodde definitivt inte på något kvinnohat eller motstånd mot jämlikhet mellan könen utan byggde på hans teologiska övertygelse. Det är signifikant att bland de kommentarer kring hans död från Svenska kyrkan jag hittat på internet, så är några av de varmaste och mest uppskattade skrivna av kvinnor, en av dem t.o.m. av en präst som studerade under honom då han var biskop i Göteborg. Liselotte Malmqvist, präst i Skärhamn skriver:

Jag vet att han inte delade min övertygelse om min kallelse, men som jag minns det så behandlade han mig med respekt...

Biskop Bertil fick en gång ett pris med följande motivering ?För modet att stå ensam. För styrkan att stå emot. För viljan att stå kvar.? Det var nog så det var, och fortsatte vara. Biskop Bertil och jag är kanske fortfarande inte ense om vilken väg som är rätt i ämbetsfrågan. Förmodligen är det så att han vet mer än jag idag i den frågan där han är idag.

Och idag får vi ställa oss den fråga som man borde ställt redan då istället för att lägga så mycket fokus på ämbetsfrågan. Att fråga oss var vårt fokus som troende gemenskap ska vara. Det är djupt tragiskt att Göteborgs stift slarvade bort flera år på att debattera ämbetsfrågan istället för att samtala om hur vi hjälper människor att komma till tro. Vi har förlorat mycket på det. Det som borde varit fokus då, under Bertils biskopsgärning, lika mycket som idag är på vem som är Levande Herre i vår kyrka, i den kyrka som behöver både män och kvinnor i tjänst att förkunna evangelium om himlen till jorden.

Signaturen Kyrksyster vill jag gärna också citera:

Han har blivit mest känd för att han var den siste biskopen som inte prästvigde kvinnor. Därmed blev han också orättvist beskylld för att tycka illa om kvinnor.
Hans ställningstagande var teologiskt och hade inte med hans syn på kvinnor att göra. Han respekterade kvinnor, även som teologer. Men hans bibeltolkning kom fram till att prästämbetet var förbehållet män, och det kunde han inte kompromissa med. Det gjorde honom impopulär i en del kretsar. Men de som lärde känna honom mötte en ödmjuk man som gick på fotboll och stod på ståläktaren och skrek som andra, som sprang efter spårvagnen...

Han var en man som på ett stort kyrkligt möte kunde ta tag i två obstinata teologistudenter som vågat yttra sig och protestera mot en åsikt en höjdare framfört... gå sju varv och några till i domkyrkan för att verkligen höra vad dom menade och ta till sig. Denne lärde man ville fortfarande lära...

Han var tillflykt och tröstare för många som kände sig vilsna i kyrkan.

Man kan ha andra åsikter, komma till andra teologiska slutsatser än de Bertil Gärtner gjorde. Men han har betytt mycket för kyrkans självförståelse och för bevarandet av evangeliet.

 Dagen DN GP SvD Ulf Ekman Världen idag