Niklas Ekdal förnuftigt om Gud.
Lena Anderssons kolumner i DN där hon i humanisternas anda argumenterar för religionens oförnuftighet har knappast varit några höjdare och dragit ner kvaliteten på de annars skarpa analyser som brukar göras på de signerade ledarkolumnerna (det säger jag även om jag inte alltid delar skribenternas åsikter). Då uppskattar jag mera P C Jersilds salvelsefulla inlägg mot som han uppfattar bigotta kristna värderingar. Jersilds texter brukar inte vara så teoretiserande men det uppriktiga engagemanget kan man inte ta fel på. Hans tidigare texter vittnade om att hans kunskapsnivå om föremålet för hans kritik var ganska låg, ofta accepterade han i samhället allmänt förekommande föreställningar utan att kontrollera fakta. Det kunde resultera i sådana fadäser som den när han återgav citat av påven som hade sitt ursprung i falska rykten (och som dessutom tidigare dementerats i DN). Men jag har en känsla att Jersild har tagit intryck av religionsdebatten och modererat sig.
En som definitivt är påläst och som reflekterat över dessa saker är Niklas Ekdal. I tisdagens DN skriver han en mycket bra och klok artikel om den senaste tidens religionsdebatt och humanisternas kampanj. Jag delar i stort sett allt han säger (förutom att jag är kristen och inte han) och skulle inte kunna uttrycka det bättre själv. Här några citat:
Vad blir kvar av människan om vi börjar tänka fullkomligt logiskt? Detta framstår som upplysningens knepigaste stötesten, eftersom svaret förmodligen är: en freak, ett monster. Det är känslorna som gör oss mänskliga, samtidigt som okontrollerade, egoistiska, irrationella känslor ofta tenderar att förgifta både det lilla och det stora livet. Särskilt när de sätts i system politiskt och religiöst.
Den största slakten i mänsklighetens historia, kriget mellan Nazi-Tyskland och Sovjetunionen 1941–1945, var en kamp mellan den tyska romantiken och den ryska kommunismen, alltså mellan en karikatyr på känslan och en karikatyr på förnuftet. Det mänskliga resultatet av dessa filosofiska motpoler blev slående likartat.
Marxism-leninismen gjorde anspråk på att vara vetenskaplig och alltigenom rationell. Denna lära har tagit livet av fler individer än någon annan, när människan visade sig passa dåligt in i den upplysta mallen. Detta är något att fundera över för dem som menar att gudstro är världens problem nummer ett...
Jag tillhör inte dem som förfasat sig över Humanisternas reklamkampanj mot Gud, men ärligt talat har jag lite svårt att förstå vad de missionerande ateisterna är ute efter i världens mest sekulariserade land...
Jag tror inte ett ögonblick på någon Gud i den skepnad som människor vill ge honom, men man kan knappast förneka att religion är en grundläggande del av den mänskliga erfarenheten. Den går inte att tänka bort tron från historien, varken dess ljusa eller mörka sidor, och vid närmare eftertanke tror jag inte att vi vill tänka bort den från framtiden heller.
Den rakt igenom förnuftiga människan skulle vara andligt antiseptisk. Det är en utopi att tänka sig en civilisation befolkad av sådana mr Spocks, och knappast önskvärt heller...
Samtidigt måste man ju erkänna att det finns något slags samband mellan den sansade, privata religionsutövningen och dess koleriska avarter, precis som det finns ett samband mellan mitt glas bourgogne till middagen och det utslagna fyllot på trottoaren nedanför. Under lite andra omständigheter kunde det ha varit jag som låg där...
Det är alltså inte Gud som är fienden, utan fanatismen och intoleransen. Dessa fenomen dyker ständigt upp i olika skepnader, såväl sekulära som religiösa.
Läs Ekdals kolumn här.