Isidor Forum
Forum för dialog kring katolsk tro och katolska kyrkan. Ägs av Isidor nätverk och data
Lydnad en underskattad kristen dygd.
Bengts Blogg

Syndication

Recent Posts

News

Archives

För några decennier sedan levde vi kristna från olika traditioner i parallella världar och ignorerade varandra. Detta är inte längre möjligt. Vi lever i en tid då kristna ur olika traditioner som aldrig förr angår varandra och kommer samman i samarbete, dialog, ibland också i gräl. Det märks inte minst i bloggvärlden. I en tid då insikten om enhetens nödvändighet växer sig allt starkare är teman som auktoritet/tjänande, enhet/mångfald, utanför/innanför, protest/lydnad ofta återkommande.  En som skrivit mycket om detta är Rolf Ericson, och följande inlägg är ett tänkt brev till honom som utgår både från vad han skrivit på sin blogg och delvis också från vår interna diskussion, dock utlämnande alltför personliga detaljer, texten innehåller reflektioner som jag tror är av allmänt intresse.


Käre Rolf!

Jag uppskattar din öppenhet och ärlighet med de frågor du brottas med i denna för kristenheten i Sverige så kritiska tid som kan innebära å ena sidan  risk för stagnation och förvärldsligande, men å andra sidan möjlighet till en ny kraftsamling kring det väsentliga, vår tro på Herren Jesus Kristus och mottagandet av Andens kraft och de andliga nådegåvorna så att Kyrkan med förnyad kraft kan leva ut sin roll som salt och ljus i världen, det som Herren kallar henne att vara.

Du skriver att du har svårt för auktoritetstänkande och undrar hur jag kan sätta min tillit till Kyrkans herdar som också är bräckliga människor. Som skäl för din skepsis mot auktoriteter framför du mycket maktmissbruk, stridigheter och konkurrens mellan olika delar i Kristi kropp, där många, också du själv, blivit sårade. Du är inte bitter och hyser inget agg skriver du, men dina texter andas ändå besvikelse, samtidigt som jag uppfattar att de innehåller en fråga: Du inser att man inte kan leva det kristna livet bara för sig själv, utan gemenskapen är viktig, ja livsnödvändig. Hur skall detta gå till i en söndrad kyrka som är tummelplats för så många mänskliga maktambitioner?

Det brukar sägas att det ligger i katolsk mentalitet att inte vara främmande för vi-perspektivet, medan protestanten fokuserar på individen - jag och min frälsning. I det avseendet är vi båda kanske typiska representanter för våra respektive traditioner. Lever vi som fullständiga individualister blir vi snart isolerade och kraftlösa. Om vi å andra sidan helt hänger oss åt kollektivet riskerar vi att förlora vår identitet och kan bidra till att legitimera grupprocesser och maktspel som inte är så bra. Någonstans i spänningsfältet mellan dessa ytterligheter lever vi vårt liv, och det är vårt val, vårt ansvar hur vi förhåller oss till oss själva som personer och till det kollektiva sammanhang vi är insatta i. Kyrkan är Guds folk som skall återspegla Guds kärlek som är trofast och stadig. Om alla andra överger, så finns Gud alltid där. Han glömmer aldrig sina löften. Men hur skall Kyrkan som består av bräckliga ofullkomliga människor kunna återspegla något sådant?

Klart är att Kyrkan framstår som en gemenskap redan här i tiden, om än en bräcklig sådan. Redan i den första apostlakretsen fanns en förrädare, och den som Jesus utsåg att bli klippan på vilken han skulle bygga sin kyrka förnekade honom tre gånger. Allt ledarskap, både inom kyrkan och i samhället i övrigt bygger på att de som är ledda investerar tilltro i, har förtroende för dem som leder, och stöder dem i deras ledarskap. Det gäller i samhället i stort, såväl som i Kyrkan. Om vi inte tillät våra ledare att utöva sitt ledarskap skulle det snart bli ganska kaotiskt. Men en ledare kan aldrig kräva vår lojalitet, han kan bara utöva sitt ledarskap i tjänst åt dem han är satta att leda och i lojalitet med dem som givit honom hans ledningsuppdrag.

Du påpekar att Kristus är församlingens huvud, inte biskopar, äldste eller några andra. Det är helt rätt. Men inte desto mindre ger Kristus ledningsuppdrag åt kyrkans herdar. Deras ansvar är att i kärlek leda sin hjord på rätt väg. Det är ett tjänande uppdrag, något som kräver stor ödmjukhet och en grundinställning att vilja tjäna, inte att utnyttja sin maktposition för egoistiska syften. Just därför brukar påven kallas Guds tjänares tjänare.

Lydnad är en kristen dygd som ofta blir missförstådd och nedvärderad idag. Det ligger ett ansvar på oss alla att underordna oss och underlätta för dem som leder. Ingenting kan åstadkommas utan lydnad - landet skulle inte bli försvarat, det skulle bli kaos i ekonomin, i trafiken, företag skulle inte fungera. Även om det finns brottslighet, så bygger samhällets välstånd på att tillräckligt många "lyder" och rättar sig efter regler och förordningar. Brottslingar skulle inte ha något att vinna på sin brottslighet om det inte fanns tillräckligt med lojala obrottsliga människor som arbetat upp de värden som brottslingen eftertraktar.

Lydnad och trohet har i alla tider av filosoferna uppfattats som goda dygder, men nutidsmänniskan tycks närmast paniskt förskräckt för detta.  Det är som om man överallt vädrar illegitim auktoritet, och är rädd att bli ianspråktagen, att förlora sin individuella frihet, och därför dispenserar sig själv från plikten att lyda, ja mer än så, vår tid verkar lida av en lydnadsfobi där man helt enkelt blir låst i ett slags tvång att inte lyda. Vi blir superindividualister som inte vågar binda oss. Äktenskapet är inte längre heligt, tillfälliga förbindelser snarast uppmuntras, Pirate Bay-debatten handlar om att individen skall ha rätt att ta för sig av det andra producerat utan att göra rätt för sig o.s.v. Det verkar som om Guds folk också infiltrerats av denna anda. Att stå i relation till någon annan än sig själv verkar för många vara en outhärdlig tanke. Sin församling är inget man menar sig behöva vara trogen, man väljer och vrakar för att försöka hittar den församling som passar mig.

Men lydnaden innebär inte blint underordnande. Ibland kan det tvärtom vara så att vi är förpliktigade att inte lyda. Nürnbergrättegångarna efter andra världskriget visade att det inte gick att få ansvarsfrihet för bestialiska handlingar genom att hänvisa till att man "bara lydde order".  Vårt samvete är alltid högsta moraliska instans, så lär också Katolska kyrkans teologi. Om vi menar att våra ledare handlar fel kan det i vissa lägen vara vår plikt att reagera och tillrättavisa. Som t.ex. den ´Heliga Birgitta gjorde, hon tillrättavisade både kungen och påven som på den tiden hade lämnat Rom och bosatt sig i Avignon. Eller som vår syster Annika Spalde, som avtjänat fängelsestraff för att hon brutit sig in och försökt oskadliggöra stridsflygplan

Varken Birgitta eller Annika Spalde kan sägas överge lydnadens dygd genom sin konfrontativa hållning gentemot påven resp. flygindustrin. Den heliga Birgitta accepterade påveämbetet som en viktig tjänst i Kyrkan, det var just därför hon var så kritisk till den dåvarande påven som hon menade abdikerade från sitt uppdrag. Den helige Ande lade på hennes hjärta att tillrättavisa påven.  Hon följde Andens ledning och tjänade därmed Kyrkan. Likaså Annika Spalde: Hon följer sitt samvetes röst, och det vore att göra våld på sig själv att inte följa den. På så sätt tjänar hon samhällsgemenskapen och fördjupar dess moraliska kvalitet. Samtidigt respekterar hon, "lyder" den grundläggande samhällsordningen genom att acceptera att ta sitt straff utan att försöka smita undan. Detta är en hörnsten i den civila olydnadens ideologi.

Så ibland är vi förpliktigade att handla konfrontativt, då den helige Ande inger oss det eller vårt samvete bjuder oss det, men ibland är vi också förpliktigade att lyda. Varje situation där vi känner oss kränkta eller motarbetade, även om vi kanske faktiskt objektivt har rätt, ger oss inte rätten att rusa iväg och gå vår egen väg och desavouera våra ledare. Låt mig ta ett exempel på detta också: Ignatius av Loyola är en av de stora förnyarna i Kyrkan. Han fick stora insikter när det gäller att utvärdera den helige Andes ingivelser och urskilja vad som är från Gud och inte. Han samlade kring sig en skara lärjungar som så sedan bildade Jesu sällskap eller Jesuitorden.  Från början var sällskapet inte accepterat av påven och inkvisitorerna i Spanien, så de förbjöds att verka. Istället för att rebelliskt gå sin egen väg fann sig Ignatius i de restriktioner som ålades honom, viss om att det som är från Gud ändå kommer att segra till slut. Samtidigt gav han Kyrkans herdar möjlighet att hinna ifatt och utvärdera det hela, han accepterade Kyrkans ordning och hierarki.

För den grundläggande ordningen i Kyrkan har vi alla ett ansvar, ledare såväl som ledda. Att vara ledare och tjäna Guds folk är en grannlaga uppgift, å ena sidan handlar det om att upprätthålla den ordning som är nödvändig för att garantera stabiliteten och troheten mot evangeliet, å andra sidan handlar det om att låta nådegåvorna hos Guds folk spira, att inte utsläcka Anden. Som ledda har vi ett ansvar att understödja den ordning som är given av Gud, men också att bidra till Kristi kropps tillväxt och liv genom att bejaka vårt samvete och verka genom de Andliga nådegåvor vi som döpta har fått. Varje person är unik och har fått sina speciella nådegåvor. Verkar vi inte i dem undanhåller vi något som tillhör kroppen. 

Men hur kan jag då veta att jag är på rätt väg om Anden bjuder mig att handla, (eller för den delen att vara passiv, att just nu inte rusa åstad i en utåtriktad aktion trots att jag har lust med det)? Svaret är att det kan jag aldrig ha hundraprocentig visshet om. Att handla i enlighet med Anden innebär alltid att ta ett steg i tro ut i det okända. Först genom frukterna av det hela får vi visshet i om det var rätt eller inte. Därför är det viktigt att vi som enskilda personer låter våra nådegåvor underkastas prövning inom den större gemenskapen, bönegruppen, församlingen, våra ledare.  Det är ingen katastrof om vi skulle missta oss, bara vi är beredda att underkasta oss den korrigering som samhörigheten med Kyrkans gemenskap innebär. Men vi måste våga ta risken att ta miste om vi skall kunna växa och utvecklas i de andliga nådegåvorna.  I detaljer kan vi missta oss, enskilda personer kan missta sig, även våra ledare, påvar, biskopar, präster kan missta sig. Men kyrkan som helhet, Guds folk med dess olika lemmar från påven till de sista lekmännen kan som helhet inte missta sig, därför att Jesus har lovat att vara med sin Kyrka alla dagar intill tidens slut och gett henne vägledning genom den Helige Ande.

Detta är grunden till det som kallas "ofelbarhet" och som jag tycker uttrycks mycket vackert i en text från Andra Vatikankonciliet som jag ofta gärna citerar. Det är från konstitutionen om Kyrkan, LUMEN GENTIUM, artikel 12 som handlar om det kristna folkets trosmedvetande och karismatiska gåvor:

De troende, som har mottagit smörjelse från den Helige (jfr 1 Joh 2:20, 27) kan betraktade som ett helt, inte fara vilse i sin tro; denna särskilda egenskap hos det hela framträder i och genom hela folkets övernaturliga trosmedvetande (supernaturali sensu fidei totius populi) när helheten, "alltifrån biskoparna intill de sista lekmännen"* ger uttryck för sin universella samstämmighet i tros- och sedefrågor.

* jfr Augustinus, De Praed. Sanct. 14, 27: MPL 44:980

Min slutsats är att vi alla, från påven biskopar, kyrkoledare, äldste, diakoner, till varje enskild döpt människa samfällt har ett ansvar för att Kyrkan framträder i världen i trohet mot det uppdrag Kristus givit henne.  Vare sig vi har ledande uppdrag eller inte, så innebär det att vi tjänar Kristi kropp i lojalitet med helheten, vilket kan innebära att se sitt ledningsuppdrag inte i första hand som en maktposition utan som ett tjänande om vi har ett sådant uppdrag, att vi underlättar för och stödjer våra ledare samt verkar och är lyhörda för och aktivt verkar i nådegåvor vi fått men också är beredda att underkasta dem prövning inom ramen för den större kristna gemenskapen.
I det dynamiska ekumeniska klimat som nu finns i den svenska kristenheten har speciellt våra ledare inom olika samfund och grupper en strategisk roll. Det gäller för oss alla att be för dem, understödja dem, men ibland kanske också kanske tillrättavisa, precis som Birgitta tillrättavisade påven.

Hälsningar i Kristus

Bengt Malmgren


Till sist vill jag inte missa tillfället att lyfta fram en nyligen utkommen bok som jag tror att alla som har ett hjärta för den kristna enheten har nytta av att läsa:  Peter Artman, Ny endräkt - Vävd i ett enda stycke utgiven på Artos förlag.


Korsvandring och bön för Sverige med S:ta Clara Kyrka (Långfredag 2007)


Posted 2009-8-22 11:04 by Bengt Malmgren
...
Ansv. utgivare: Bengt Malmgren