Isidor Forum
Forum för dialog kring katolsk tro och katolska kyrkan. Ägs av Isidor nätverk och data
Sanning och respekt viktigt i livsåskådningsdebatten.
Bengts Blogg

Syndication

News

Archives

Jag måste säga att det har varit en livlig vår för diskussion om tro och livsåskådning, med massor av artiklar också i den ledande sekulära pressen. Det är gott och bra med ett offentligt samtal om dessa frågor om alla kan respektera varandra. Jag tycker att vi mer och mer är på väg mot ett sådant respektfullt samtal efter att humanisterna först gått ut hårt med sitt manifest där de försökte desavoera  tron på Gud, men de har fått bita i gräset rejält.

Efter deras manifest som publicerades i DN fick de svar på tal av en grupp kristna, också på DN´s debattsida, och nu kommer Stefan Einhorn med sitt "agnostiska manifest" som är ett sympatiskt försök att just främja den respektfulla dialogen. Einhorn har också startat en hemsida.

Man märker att en del av dem som drivit kritiken mot kristendomen hårdast har tagit åt sig av debatten och har nu en lite mjukare ton. Jag tänker speciellt på min kollega P C Jersild som publicerat en ovanligt personlig artikel i DN´s kulturdel (18 juli, finns ej i nätupplagan ännu) där han berättar om sin egen relation till den kristna tron och hur han på ett ärligt sätt försöker tackla livsfrågorna.

Han berättar att han haft en fundamentalistiskt troende far som yppade sin sorg för sonen att de inte skulle komma att mötas i nästa liv eftersom sonen hade vänt kristendomen ryggen. När han tänker på detta blir han, förståeligt nog, arg. Han skriver: "Jag kan inte finna det rimligt att en grupp människor (fundamentalister som fadern) hotar någon - särskilt inte ett barn - med eviga kval" Jersild konstaterar att de flesta mystiker och troende av olika schatteringar är inte fundamentalister på det sättet. Hur de ser på mig vet jag inte, skriver Jersild, kanske inte som förtappad, "men snarare som någon som gått miste om något. Eller som fyrkantig och vetenskapsfixerad. En människa med stort kontrollbehov som inte vågar öppna sig för andliga erfarenheter..."

Han tillstår att han kan imponeras av en del troende människor som tycks godare än honom själv och verkar ha en kanal till en andlig värld han är utestängd från. "För andra människors djupt  kända inre upplevelse kan jag inte känna annat än respekt", skriver han.

Men Jersild är noga med sanningsbegreppet. Det skulle aldrig falla honom in att hyckla tro för att t.ex. tillfredsställa sin far. Frågor som rör sanning, livsåskådning och existens är alltför allvarliga för att hanteras på det sättet. I detta avseende framstår Jersild som mera allvarlig och samvetsgrann än många fundamentalistiskt troende som kanske har en större benägenhet att bedra sig själva.

Hans filosofiska kommentarer kring sanningsbegreppet är intressanta och träffar mitt i prick: Jersild själv är uppvuxen i upplysnings-traditionens anda, enligt vilket det finns två distinkta kategorier: sant eller osant. Detta sanningsbegrepp kontrasterar mot den postmoderna världens relativisering av sanningsbegreppet. Något som inte är sant för dig är sant för mig. Det är ju inte rimligt med en total upplösning av sanningsbegreppet, och att den ena utsagan skulle vara lika god som den andra. Vi förutsätter fortfarande att vi kan gradera utsagor från att vara "utom allt tvivel" till att vara rena fantasikonstruktioner. Men, konstaterar Jersild, många mystiker verkar ha funnit en fristad i detta limbo mellan upplysningens klara sanningsbegrepp och postmodernismens relativisering.

Den andliga erfarenheten är svårfångad men måste fortfarande stå på fast grund. Prövning av en andlig erfarenhet sker inte genom filosofiska resonemang, hänvisning till kvantfysik och annat, utan genom att den praktiskt står sig och fungerar i levande livet. Här finns en ocean av praktisk erfarenhet att ösa ur i kyrkans 2000-åriga historia, från de krista martyrerna, över ökenfäderna, medeltidens mystiker fram till vår tids kristna som mitt i nutidsbruset kämpar med att inte förlora kontakten med det gudomliga och att försöka leva ett kärleksfullt liv i förhållande till medmänniskan.

Men den kristna tron är inte en subjektiv upplevelse i första hand, det är en tro på något handfast, nämligen den kristna uppenbarelsen vi fått ta emot. Det är inte likgiltigt vad vi tror, tron måste bli föremål för reflektion. Katolska kyrkan är mycket noga med att göra distinktionen mellan tro och vetande. Tro och vetande konkurrerar inte med varandra utan kompletterar varandra. Vetenskap och förnuft upphäver inte tron utan gör att vi kan tränga allt längre in i den och förstå mera. "Tro och förnuft är som två vingar på vilka den mänskliga anden svingar sig för att nå sanningen..."  skrev påven Johannes Paulus II i en rundskrivelse från 1998, Fides et Ratio (Tron och Förnuftet ). Ibland finner vi en stympade och instrumentell syn på det mänskliga förnuftet i vår tid. Detaljkunskaper inom olika vetenskaper ökar i rasande fart, samtidigt blir det allt svårare att använda vårt vetande till att orientera oss i tillvaron. Vi lever med en alltmer fragmentariserad bild av verkligheten. Det verkar då för vissa lockande att söka sig till enkla och entydiga anti-intellektuella livsåskådningar. Kristendomen är absolut inte anti-intellektuell.  Påven framhäver förnuftets betydelse för den religiösa tron, och i medveten kontrast till vissa strömningar i filosofin är Fides et Ratio en appell för tilltron till det mänskliga förnuftet och dess förmåga att finna svar på människans frågor.

I ett centralt avsnitt i encyklikan står det:

"Människan söker av naturen efter sanningen. Detta sökande är inte enbart inriktat på enstaka fakta, partiella vetenskapliga sanningar och ställningstaganden om vad som verkligen är det moraliskt rätta i enskilda valsituationer. Hennes strävan riktar sig mot en sanning som förmår att visa henne meningen med livet, och hennes strävan kan därför finna sitt svar bara i det absoluta. Människan är utrustad med förmågan att känna igen denna sanning när hon möter den. Denna sanning, som är av livsviktig betydelse för hennes existens som människa, är inte någonting enbart rationellt, utan man vinner den också genom att förtroendefullt lita på andra personer..." (nr 33)

Det är precis vad Jersild säger: Genom detaljkunskap i olika naturvetenskapliga ämnen och filosoferande kan vi inte komma vidare. Trots all denna omfattande detaljkunskap på många områden som vetenskapen besitter idag har vetenskapen inte kommit ett steg närmare frågan om Gud och det andliga. Vittnen däremot, som lever sin tro i vardagen och visar att det fungerar är det som gör intryck. Då handlar det om tillit och att känna respekt för medmänniskans erfarenheter och låta sig beröras av mötet med den andre.

 


Posted 2009-7-19 20:42 by Bengt Malmgren
...
Ansv. utgivare: Bengt Malmgren