Habermas visar vägen till en integration av religionen i det moderna samhället.
Humanisterna säger sig bygga på förnuft och man värjer sig för anklagelserna att vara en ny "tro", men jag tror man har svårt att värja sig för sådant så länge man stänger ute en mera djupgående och differentierad analys av den del av verkligheten som religionen representerar i världen. Genom svepande generaliseringar om religionernas dåliga inflytande där allt dras över en kam istället för att arbeta i gemenskap med dem inom religionerna som delar samma grundvärderingar riskerar humanisterna att skärpa motsättnignarna.
Filosofen Jürgen Habermas tänkande under senare år är mycket intressant, och jag tror det kan hjälpa oss vidare mot en integration av religionen i det sekulariserade samhället. Habermas, nyss fyllda 80, är Tysklands ledande vänsterorienterade filosof, och har som samhällsfilosof alltid förespråkat ett öppet, demokratiskt och mångkulturellt samhälle. Han kan knappast anklagas för att ha gått religionernas eller kristendomens ärenden, men har på senare år reflekterat mycket över religion och samhälle, vilket inneburit omprövning av hans tidigare tankar (han tillhörde dem som förutspådde religionernas död). Ulf Jonsson SJ, katolsk präst och redaktör för Signum har skrivit en bok där han bl.a. tar upp ett tal han höll i Frankfurt strax efter 11 septemberhändelserna i USA år 2001 samt en debatt med Joseph Ratzinger, nuvarande påven, i München år 2004.
Habermas tolkar den fundamentalistiska terrorismen som urspårad religiositet, som en reaktion mot aggressiv västerländsk sekularisering som nedvärderar och osynliggör religionen i samhället. Som en vision talar Habermas om "det postsekulära samhället", där aggressiv sekularism och religiös fundamentalism har lika lite att hämta. I detta samhälle har religionen en självklar plats i kultur och offentlig debatt. Habermas menar att den den religiösa tron fungerar som ett korrektiv i samhällslivet, och genom att vara en opinionsbildande faktor i samhälls- och moralfrågor bidrar det till att hindra samhället från moralisk kollaps.
Förutsättning för detta är givetvis att troende tar avstånd från våld i samband med religiös tro, att man är öppen för vetenskap och förnuft och bejakar att samhällets lagstiftning formuleras i profana kategorier. Dessa förutsättningar torde vara självklara för de flesta moderna troende, och utgöra ett gemensamt värdeunderlag för såväl majoriteten av aktivt troende människor som sekulära.
Stefan Swärds blogginlägg från idag vill jag också citera. Han tänker lite i samma anda som Habermas:
"...jag är inte emot till vissa delar ett sekulärt samhälle. Jag tänker på att väckelse- och frikyrkorörelserna på sent 1800-tal kämpade för religionsfrihet i Sverige och mot den lutherska statskyrkans religionsmonopol. Man ville inte att staten skulle ta ställning för en viss religiös riktning utan samhället måste ge utrymme för olika religiösa riktningar. Det var liknande typ av religionsfrihet man efterfrågade, som t.ex. utvecklades i USA i samband med att man bildade Amerikas Förenta Stater. Statskyrkoidén avvisades från början. Men artikelförfattarna talar om en annan typ av sekulärt samhälle, det religionsbefriade sekulära samhället. Det är en annan sak.
Jag tvivlar på att det överhuvud taget går att skapa något religionsbefriat och ideologibefriat sekulärt samhälle. Idéer, övertygelser, värderingar och ideal - som är nödvändigt i ett samhälle - formas av livsåskådningar, och som ofta i varje fall tangerar det religiösa området. De kommunistiska länderna som utvecklades från 1917 och framåt, de försökte skapa ett religionsbefriat sekulärt samhälle. Det som fortfarande är bestående är Kina. Dels blev dessa samhällen kraftigt förtryckande, och de religiösa elementen blev förtryckta. Samtidigt skapade ateismen en ny form av religiositet där Lenin, Marx och Maos skrifter blev de nya biblarna. Och staten och kommunistledarna blev de nya gudarna...
Det idealsamhälle som humanisterna förespråkar, med samma respekt för alla människor oavsett kulturell och religiös bakgrund, där detta är mest framträdande i världen idag, är det inte i länder med kristen tradition och bakgrund? Dessa ideal uppkommer ju inte heller i ett ideologiskt vacuum."
Humanisterna anklagar kristna för att vilja vrida klockan tillbaka. "Hör Martin Luther King, Nelson Mandela och Moder Teresa till de religiösa krafter som vill vrida tiden tillbaka", frågar sig Stefan Swärd. Att religiös tro i stor utsträckning inspirerar människor till god moral, att visa osjälviskhet, och barmhärtighet förtiger humanisterna i sin ensida antireligiösa propaganda.
Dagen Andra bloggar om: gud finns nog inte humanisterna kristendom religion gud religionsfrihet mänskliga rättigheter sekularisering