Isidor Forum
Forum för dialog kring katolsk tro och katolska kyrkan. Ägs av Isidor nätverk och data
Projektledare eller lots?
Bengts Blogg

Syndication

Recent Posts

News

Archives

Thanks for sharing your feedback! If your feedback doesn't appear right away, please be patient as it may take a few minutes to publish - or longer if the blogger is moderating comments.

Förra veckan hade vi ledningsmöte med KKS, Katolsk karismatisk förnyelse i Sverige. KKS är den svenska delen av den världsvida karismatiska förnyelsen inom Katolska kyrkan och vi samarbetar med dess kontaktorgan med Vatikanen i Rom: ICCRS, International Catholic Charismatic Renewal Services. Syftet med vår verksamhet är helt enkelt att främja den Helige Andes liv i kyrkan, just det som Pingsten handlar om: Den helige Andes dop och de Andliga nådegåvorna. Detta är något vi har gemensamt med många karismatiska förnyelserörelser i andra samfund, t.ex. Oas-rörelsen, Livets Ord och givetvis den klassiska Pingströrelsen som nyligen firade sitt 100-årsjubileum. Det är glädjande mellan det nära samarbetet mellan biskop Anders Arborelius och Sten-Gunnar Hedin från Pingströrelsen.

Utan den Helige Ande som en levande kraft i våra liv, så vore kyrkan bara en död organisation. Det är Anden som ger liv. Enligt katolsk tro verkar Anden både strukturellt genom läroämbetet och genom karismerna som ges åt varje döpt kristen. Ändå är det som om varken präster eller lekmän många gånger inte öppnar sig för och använder sig av denna kraftkälla som är ämnad för varje döpt kristen.

På mötet med KKS planerade vi en del som skall hända det närmaste året, kurser, konferenser, ekumeniskt samarbete, internationellt samarbete etc. Det känns roligt och stimulerande att vara med i detta arbete, och jag tänkte efter mötet att jag känner mig mera som en lots än som projektledare. D.v.s. som en lots för vad den Helige Ande försöker åstadkomma i Sverige idag, där det gäller att vara lyhörd, lyssna och tolka vilken kurs som skall hållas, inte som en projektledare som i egen kraft skall genomföra ett eget påhittat projekt.

 Borås-Oas 2008

Det ligger annars i tiden att prata i termer av projet. Vi människor vill en massa saker, vi sjösätter "projekt" för att förverkliga det vi vill. Alla som jobbar i större organisationer vet hur det är att bli engagerade i olika projekt som ledningen bestämmer, så försöker man entusiasmera medarbetarna till att medverka i projektet och lägga ner hela sin själ för att förverkliga det man vill åstadkomma. Bara för att konstatera att nästa år är det dags att rationalisera, lägga ner och satsa på helt nya projekt som nytillsatta chefer eller politisk ledning bestämt om. Det talas i vår tid t.o.m. om att människan är sitt eget projekt. Man måste hela tiden välja vad man vill satsa på, vilken lisstil man skall välja etc. I reklamen matas vi hela tiden med olika utbud av saker vi måste ha och välja för att vi skall vara lyckade.  Om vi inte har ett livsprojekt, så är vi ingenting. För att tala med Erich Fromm: Görandets modus premieras framför varandets.

Jesus inbjuder oss till att hoppa av detta ekorrhjul och besinna oss på att vi är älskade av Gud sådana vi är, och att vi inte behöver motivera vår existens genom vad vi gör. Men utifrån denna grund kan vi bli ansvarstagande handlande människor.

Men även vi kristna faller lätt in i projekttänkandet och gör kristendomen till vårt eget projekt framför att göra oss beroende av Gud och lyssna till vad han vill med vårt liv. Just nu läser vi om att tre frikyrkosamfund (Svenska Missionskyrkan, Metodistkyrkan och Svenska  Baptistsamfundet) håller på att slås samman till ett enda. Är det ett mänskligt projekt, eller är det vad Anden manar församlingarna idag? Det är inte upp till mig eller någon annan att bedöma detta, men att reflektera över frågan utifrån detta perspektiv som man gjort på ledarplats både i tidningen Dagen och i Världen idag tycker jag är fruktbart. Jag citerar gärna Världen Idag, tankar av Maria Andersson som jag helt och hållet delar:

 Ur praktisk och administrativ synpunkt ter sig fusionen logisk och nödvändig. Avsikterna är säkert välmenande och goda. Men hur smärtsamt det än är, kan det vara värt att uppmärksamma att diskussioner om samgående sällan förs i tider av väckelse, utan i tider av tillbakagång och stagnation. I ett skede då de tre samfunden brottas med starkt minskande medlemstal kan det för utomstående vara svårt att veta om talet om enhet och gemenskap handlar om en vilja att leva vidare tillsammans eller en rädsla för att dö ensam.
Det finns också mycket som pekar på att en ny folkväckelse, en sådan som de tre samfunden alla historiskt kan relatera till, i det nya millenniet kommer att äga rum långt bortom samfundsgränser, avsiktsförklaringar och måldokument. I ett globalt perspektiv kan man konstatera att det är de kyrkor, som sätter Jesus och förståelsen av den karismatiska dimensionen i centrum, som växer och drar nya lärjungar till sig. Oavsett samfundstillhörighet.

Skulle en sådan utveckling bli aktuell även i Sverige, kanske de övergivna bönhusen och avsålda kapellen, som nu tjänar som loppisbutiker, virkesmagasin och privatbostäder, åter upprättas till att bli hus avskilda för bön och gudstjänst. Vi har sett hur just detta har hänt med kyrkor i exempelvis Ryssland. Men oavsett om det är en baptist, missionare, metodist (eller någon annan) som sätter nyckeln i dörren, så är en sådan väckelse resultatet av inget annat än en frimodig förkunnelse av det nakna evangeliet – Guds egen avsiktsförklaring.

  Pingsten 2006, Petersplatsen i Rom.


Posted 2009-5-29 8:42 by Bengt Malmgren
...
Ansv. utgivare: Bengt Malmgren