Obegripligt om påven av Barbro Hedvall.
Barbro Hedvall motsäger sig själv i en signerad ledarartikel i DN om påven. Å ena sidan skriver hon att hans roll är obetydlig i världen och inte bör få den mediauppmärksamhet han får (ute i världen skriver man mycket om hans pågående resa i mellanöstern). Å andra sidan ägnar hon nästan en hel tidningssida åt att framhäva Johannes Paulus II´s förtjänster samt att motivera varför den nuvarande påven saknar betydelse. Obegripligt, ologiskt.
Ända sedan hans tillträde har olika framstötar gjorts för att nedvärdera Benedikt XVI, inte minst DN har varit aktiv i denna kampanj. Det är inte första gången påven får en helsida i DN. Två stora kulturartiklar har tillägnats honom: "Inkvisitorn" från 2007 av idéhistorikerna Amanda Peralta där Ratzinger kallades "Guds schäferhund" och framställdes som en konservativ bakåtsträvare och "En taktiker av Guds Nåde" från 2008 där Erik Tängerstad fick utbreda sig angående hans förmenta vetenskapsfientlighet, båda artiklarna lika osakliga och felaktiga. Vi minns också P C Jersilds fadäs nyligen då han återutnyttjade ett felaktigt citat från ett tal påven höll julen 2008.
I själva verket har kampanjerna mot påven inte lyckats, inte ens all negativ publicitet kring olika påstådda skandaler sista tiden har lyckats särskilt väl. Påvens och kyrkans relationer till muslimer och judar fortsätter att utvecklas på ett bra sätt, även vetenskapsmän stöder hans argumentation kring kondomens roll i bekämpande av HIV/AIDS och kritikerna framstår som subjektiva och osakliga.
När ingen annan strategi lyckas för att oskadliggöra påven återstår att försöka undervärdera hans roll i världen. Hedvalls artikel är ett typiskt exempel på hur media försöker påverka opinionen genom att driva en viss diskurs. Diskursen är att kyrkan spelat ut sin roll i världen och att den nuvarande påven är konservativ och bakåtsträvande. Visserligen finns det 2 miljarder kristna i världen varav en miljard katoliker, visserligen skrivs mycket om honom ute i världen, visserligen lyckas han med att skapa goda relationer till både judar och muslimer, men det hjälper inte. Det är nästan patetiskt att se hur nitisk Hedvall är i att försöka avfärda allt detta.
Att han tas emot av både muslimer och judar på sin mellanösternresa kommenterar Hedvall så här: "Av ren artighet tas kyrkoledaren förstås emot. Man kan till och med kosta på sig tillmötesgående uttalanden eftersom de kommer att vara glömda när påvens plan lyfter mot Rom". Det väsentliga för Hedvall är att påven har fel. Eftersom han enligt Hedvall saknar diplomatisk talang är det förutbestämt att han misslyckas. Nu vet vi ju inte om det blir så, så varför är Hedvall så snabb med att göra negativa förutsägelser? Ett mera rimligt skrivsätt vore att konstatera att fredsprocessen i mellanöstern är mycket svår, men att man inte kan göra något annat än att hoppas att påven nu utifrån sina förutsättningar kan bidra till att hitta nya vägar för freden. Hedvalls artikel är inte en analys, det är ett flagrant exempel på hur pressen genom att ange vilken diskurs som skall gälla försöker styra opinionen i en viss riktning.
Andra journalister ute i världen gör andra bedömningar än Barbro Hedvall, t.ex. John Allen i New York Times som skriver: “Benedikt kan komma med ett unikt bidrag till fredsprocessen i ett läge då den uppenbart behöver en skjuts framåt. Skälet till detta är att påven åtnjuter en avsevärd fördel framför västerländska politiker som engagerar sig i Mellanöstern. Detta är teo-politikens område där religiösa övertygelser alltid ligger till grund för de politiska preferenserna. En påve kan engagera sig i och möta dessa övertygelser på ett sätt som sekulära konfliktlösare som senator George Mitchell, president Obama’s sändebud i Mellanöstern aldrig kunde.”