"Simul justus et peccator" - på en gång rättfärdig och syndare.
På senaste tiden har funnits ett samtal inom frikyrkan angående vilka människor som kan få vara medlemmar i en frikyrkoförsamling eller inte. Om man offentligt lever ett liv som inte är i linje med kristen moral, skall man då ändå kunna få vara medlem? Saronkyrkan i Göteborg har infört nya mindre stränga principer, en debatt om detta har förts i Dagen, och EFK´s ledare Stefan Swärd har kommenterat det på sin blogg. Också inom Pingströrelsen diskuteras förutsättningarna för medlemskap. Diskussionen har föranlett mig att göra följande reflektioner.
Ibland talar man om det nordiska kynnet som lite åt det melankoliska hållet, en stark skuldmedvetenhet, ständigt medveten om sina brister och beredskap att kräla i stoftet, okritiskt ge motparten rätt och göra bot för sina egna tillkortakommanden, medan det sydeuropeiska kynnet är mera livsbejakande, man tar sina brister med en klackspark och är ganska stolt över sig själv, ibland till den grad att man kan uppfattas som arrogant och sakna lyhördhet för andras behov. Detta är överdrivet och karikerat, men de flesta känner på något sätt igen beskrivningen.
Ibland sägs det nordiska kynnet vara präglat av protestantismen, medan det sydeuropeiska är katolskt präglat. Vad som är religionsbundet, och vad som är mera geografiskt och kulturellt betingat låter jag vara osagt, men kanske är det så att Luthers starka fokusering på "jag fattig syndig människa" som inte kan lyfta ett finger för att arbeta på min frälsning, passivt kan vi bara invänta Guds nåd passar som hand i handske i det nordiska kynnet medan katolicismens mera livsbejakande syn, där frälsningen på något vis genom inkarnationen tar sin början redan här så att vi är "Guds medarbetare" och våra gärningar trots allt inte är helt värdelösa och utan betydelse, passar bättre för det sydeuropeiska kynnet.
Vår nordiska skuldmetvetenhet sitter förvånadsvärt djupt präglat också i vårt sekulariserade offentliga liv. Ingen fläck tolereras på en ledande politiker. Varje liten toblerone-affär kan få de mest stabila politiker på fall. Och stackars LO-ordföranden som nu måste fara runt som en skållad råtta för att göra avbön för sina misstag med bonus-beslut i de styrelser hon suttit i och hantera medlemmarnas ilska. Sydeuropeiska ledare verkar kunna hatera liknande kritiekrstormar genom att låta det rinna av sig som vatten på en gås.
Ett icke eftersträvansvärt extrem-exempel på denna förmåga att isolera det svarta från det vita är ett exempel från filmen Gudfadern som skildrade en italiensk maffia-familj: I en scen deltar en maffia-boss i ett barndop. Barnet är klätt i den vita dopklänningen som beteckar det nya livet i Kristus. Samtidigt talar bossen i mobiltelefon och håller på att planera ett mord.
Det finns ett latinskt uttryck, "Simul justus et peccator" - Samtidigt rättfärdig och syndare, som beskriver den kristnes status efter att ha upptagits i Kyrkan genom dopet: Människan blir en ny skapelse i Kristus, rättfärdiggjord och helad genom den frälsning vi har i Jesus Kristus. Samtidigt lever hon kvar i denna fallna värld och bevarar inte sin renhet och helhet utan faller ständigt i nya synder, vilket gör att livet blir en pågående omvändelseprocess där vi behöver ångra oss, be om förlåtelse och få upprättelse. Försoningens sakrament, bikten, är det andliga redskap som Jesus genom kyrkan tillhandahåller för denna process.
Som kristna kan vi alltså vara stolta. "Vi kallas Guds barn och vi är det verkligen", skriver Johannes. Vi är en ny skapelse i Kristus. Denna stolthet får dock inte gå över styr utan måste matchas med en medvetenhet om våra egna brister, en ständig beredskap till omvändelse och bot. I denna process kan vi växa och mogna. Katoliker har i allmänhet en viss lätthet att hålla båda dessa dimensioner i medvetandet samtidigt utan att isolera det ena från det andra, medan protestanter (jag är medveten om att jag överdriver och schabloniserar) har lite mindre lätt att vara stolta över sitt status som Guds barn eftersom det blir för mycket slagsida åt att vara nedtyngd över sina synder. En konsekvens av detta är att katoliker i allmänhet tål att bli ifrågasatta, och det är inte så hyperkänsligt för dem att Kyrkan säger att de lever i synd, medan för det protestantiskt präglade Norden så är det verkligen att trampa på en öm tå att ens eget beteende inte får fullt godkännande av kyrkan. Många katoliker gör abort, lever i föräktenskapliga förbindelser, i homosexuella förbindelser, har sex utanför äktenskapet, det finns också präster som i hemlighet har sexuella relationer trots celibatslöftet. Man är medveten om kyrkans stränga moral på detta område, men kräver samtidigt inte att kyrkan skall ändra sin inställning för att ge deras beteende godkännande fullt ut. Kyrkans herdar är också medvetna om detta, och skulle man vara väldigt nitisk i att utesluta alla människor som inte lever upp till den stränga moralkodexen, så skulle det snart inte finnas några människor kvar inom kyrkan.
Bristen fanns redan inom den första apostlakretsen: Petrus förnekade Jesus tre gånger. En i den inre kretsen förrådde honom. Kyrkan har en sträng lära, men man överlämnar åt den enskildes samvete att förhålla sig till detta och är restriktiv med att tillämpa uteslutningar. Detta är ting som avhandlas i förtroliga samtal inom den enskilda själavården. Att det sedan finns de präster och nitiska lekmän som vill driva en mycket tuff exkommunicerings-policy mot olika människor, att det sker olycksfall i arbetet och att det ibland kan tyckas som att man silar mygg och sväljer kameler är en annan sak. Det behöver finnas ett pågående samtal om detta som engagerar både präster och lekmän. Diskussion inom frikyrkligheten är allmänkristen och relevant också för Katolska kyrkan. Att se på våra olika kyrkliga traditioners styrkor och svagheter kan leda till att vi alla får ett bättre perspektiv på dessa frågor.