Isidor Forum
Forum för dialog kring katolsk tro och katolska kyrkan. Ägs av Isidor nätverk och data
Hur vet vi vad vi tror II: Att bevara tron förutsätter tilltro.
Bengts Blogg

Syndication

Recent Posts

News

Archives

Signaturen Gud bevare oss för de vetande har skrivit några mycket intressanta kommentarer och frågeställningar som utgångspunkt för en filosofisk reflektion kring trons innehåll och förutsättningarna för kunskap om vad vi skall tro på.  Jag citerar de punkter signaturen har listat och kommenterar var och en:

"1) Det finns en enda sanning om Gud. Denna sanning kan ha många dimensioner och troligen ligger mycket utanför vår fattningsförmåga." 

- Om Gud förutsätts vara en verklighet, om än transcendent, så är det väl rätt i någon slags mening att det finns en sanning om honom. Postmodernismen säger att allt är tolkningar, att man egentligen inte kan utsäga något säkert om någonting. Är det då meningsfullt att över huvud taget prata om att det finns en sanning om någonting om den inte är tillgänglig för oss? Jämför med Kants begrepp "Tinget i sig" och Pilatus berömda fråga "Vad är sanning? Postmodernismen verka ha besvarat frågan med att det är inte meningsfullt att ställa den över huvud taget. Allt är tolkningar utifrån det sammanhang som det sägs. Kyrkan är på så sätt omodern genom att den envisas att utsäga vissa saker om Gud, t.ex. att han är treenig. För oss kan Gud uppenaras i olika gestalter, men samtidigt är Gud onåbar för vår fattningsförmåga.  Kyrkan är å andra sidan återhållsam med vad hon säger, hon spekulerar inte vitt och brett, hon håller sig till det vi fått ta emot genom uppenbarelsen. Det Kyrkan med säkerhet kan säga är nedkondenserat till det som sägs i trosbekännelsen, det är en formel för hennes tro. Kyrkan är intresserad av "tinget i sig", genom mottagandet av uppenbarelsen tror hon sig förvalta vissa aspekter av detta som är av största vikt för vår frälsning, men hon är också medveten om att vår kunskap är ett styckverk. Vi skådar hela tiden sanningen genom våra erfarenheters filter, därför är det viktigt att i varje ny tidsepok och varje kultur på nytt erövra förståelsen av evangeliet.

"2) Intryck av Gud kan tänkas uppstå genom
2a) direkt eller indirekt social interaktion."

- Ja, det är väl det viktigaste sättet att få intryck av Gud. Genom vad andra människor förmedlat får vi våra intryck som vi godtar och litar på. Utan en sådan tillit till andra skulle det vara ogörligt att vara kristen, det vore omöjligt att kolla upp allt själv.  Det gäller för övrigt inte bara tron, utan all kunskap, naturvetenskap, historia, vi godtar vad andra säger, vi kan inte göra alla experiment själv för att dubbelkolla, vi utgår från att historiska urkunder inte ljuger etc.

"2b) Interaktion med Gud genom Helige Ande & vissa nådegåvor."

- Ja, vi kristna tror ju på den helige Ande. Samma erfarenheter som beskrivs i Apostlagärningarna gör vi kristna i vår egen tid. Vi finner erfarenhetsmässigt att det fungerar, tron på Jesus Kristus som vår Herre fungerar helt enkelt i levande livet, det är en erfarenhet som många kristna gör. Det stämmer med Paulus utsaga ingen kan säga att Jesus är Herre annat än i den helige Ande. Det stämmer. Vi skulle inte kunna vara så övertygande bara genom ett teoretiskt resonemang och logiska slutsatser. Intuitivt anar vi att tron är något mer, i en annan dimension. Inte så att tron motsäger förnuftet, men den adderar en dimension.

"2c) Tron på påvens ofelbara förmåga att förmedla den sanna läran. Bl.a. den heliga stolens många misstag och kursändringar gör denna punkt svår att acceptera."

- Påvens och kyrkans, läroämbetes, ofelbarhet misstolkas ofta. Varken påven eller biskoparna har någon magisk förmåga att se och urskilja sanningen på ett annat sätt än varje enskild kristen. Det är inte så att allt påven skriver är ofelbart. Men han kan i kritiska lägen vara den som tillsammans med de övriga biskopar fastlägger olika punkter i Kyrkans lära. Det handlar då inte om att han är fri att hitta på vad som helst och ändra i den tro som Kyrkan förvaltar.  Han tjänar evangeliet och det handlar om att då det finns behov att i dogmatisk form uttrycka något som redan är förankrat.

Vad ofelbarhetsdogmen säger är att Kyrkan inte är utlämnad åt den totala subjektiviteten och den enbart mänskliga förmågan. Den tro som Kyrkan fått ta emot har hon också fått förmågan att ofelbart föra vidare genom tiderna. Grunden för detta är det som vi talade om under punkt 2 b, den helige Ande. Anden verkar dels direkt i varje troendes hjärta, dels genom strukturella nådegåvor knutet till läroämbetet. Men egentligen är det Kyrkan som helhet som är ofelbar.

Andra Vatikankonciliet säger:  "De troende som har mottagit smörjelse från den Helige kan, betraktade som ett helt, inte fara vilse i sin tro; denna särskilda egenskap hos det hela framträder i och genom hela folkets övernaturliga trosmedvetande (supernaturali sensu fidei totius populi) när helheten, alltifrån biskoparna till de sista lekmännen ger uttryck för sin universella samstämmighet i tros- och sedefrågor." (Lumen Gentium mr 12).

"2d) Acceptans för Bibelns kanon. Innehållet i Bibeln ändrades så sent som i Bibel 2000 och varierar mellan kyrkorna. Gud kanske hade en avsikt med att ge oss en motsägelsefull text, men mänsklighetens gudsbild blir inte mer entydig av detta."

- Vilket bekräftar nödvändigheten av ett läroämbete i Kyrkan. Katolska kyrkan är på goda grunder kritisk till den blåögda tilltro vissa protestantiska bibelfundamentalister har till att uppnå säker kunskap om tron enbart genom den enskildes läsning. Alla texter måste alltid tolkas, det gäller även Bibeln. Som du mycket riktigt säger kommer människor fram till mycket olika tolkningar. Katolska kyrkan har i alla tider umgåtts med Guds ord och utvecklat vissa principer för bibeltolkning.

"2e) Erfarenhet av Gud, exempelvis genom bönesvar"

- Visst, det är en del av vår Kristna vardagserfarenhet. Vi ser att evangeliet faktiskt fungerar i vardagen.

"3) Uppfattningar om Gud uppstår när intryck av Gud tolkas. Du skriver att du tror att den kristna tron inte kan vara något helt och hållet subjektivt. Alternativet, som jag förstår dig, skulle vara att det finns objektiv kunskap om Gud och att denna kunskap förvaltas av ett läroämbete."

- Det finns ingen objektiv kunskap om Gud, då skulle vi inte behöva tro. Det finns en objektiv kunskap om uppenbarelsens källor: (Israels folks historia finns, GT finns, Jesus finns, berättelsen om hans liv, lidande, död och uppståndelse finns.) Det finns en objektiv kunskap om kyrkan. (NT, den tidiga kyrkohistorien, kyrkofäderna, koncilierna, den på samfund splittrade kristenheten som den ser ut i dag. Liksom det är ett objektivt faktum att kristenheten är splittrad, så är detett objektivt faktum att många kristna bejakar bedömningen och tron på att splittringen inte är Guds vilja, utan vi måste sträva efter att enas kring den gemensamma tron.

Man brukar säga att viktigare än vad Kyrkan lär är vad hon är: Kyrkan är ett objektivt faktum i världen. Hon finns, människor samlas regelbundet till Gudstjänst och tillbedjan, människor utför hela tiden i världen kärlekens gärningar inspirerade av sin tro. Vad kyrkan gör, hur hon firar gudstjänst, tillber och hur hon uppfattar sig vara Guds kärleks förlängda arm i världen är egentligen det primära. Teologin är sedan en reflektion i efterhand, ett försök att förstå och förklara vad man är och varför.

"4) Människor kan genom att tolka intrycken av Gud bilda sig en uppfattning om denne. Åtminstone huvudfåran inom kunskapsteorin är tämligen entydig på att människor har mer eller mindre unika tolkningsramar som gör att de inte tolkar ”samma” intryck på samma  sätt. Att kristna har olika uppfattningar är ju dessutom ganska uppenbart. Så vem ska man tro på? På Gud, ja visst, men i vems/vilken version? Om påven kan förmedla den objektiva sanningen om Gud, så kommer vi ändå att tolka påven på olika sätt – Gardell på sitt sätt, jag på mitt och du på ditt."

- Vår tidsanda är väldig individualistisk. Inget godtas som vi inte fullt ut själv har kommit på eller har valt. Varje auktoritet som vill tala om för oss vad vi skall göra eller tro blir omedelbart detroniserad. Drivet till sin spets leder den extrema individualismen in i total ensamhet och kaos. Det är allas kamp mot alla, hela världen blir en enda stor Robinson-ö.

Mot detta står det faktum att vi är beroende av varandra, för att vi skall kunna överleva och världen fungera behöver vi också ha tillit och tilltro till varandra. Kyrkan som gemenskap är beroende av tilltro. Det stora undret är att Kyrkan faktiskt finns kvar i världen, att hon bevarar sin tro, fortsätter att sprida evangelium i ord och kärlekens gärningar. Hon är visserligen på det yttre planet sargad av splittringar och strider, men tron lever i världen. Jag återvänder till och avslutar med citatet från Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om Kyrkan, Lumen Gentium:  "De troende som har mottagit smörjelse från den Helige kan, betraktade som ett helt, inte fara vilse i sin tro; denna särskilda egenskap hos det hela framträder i och genom hela folkets övernaturliga trosmedvetande (supernaturali sensu fidei totius populi) när helheten, alltifrån biskoparna till de sista lekmännen ger uttryck för sin universella samstämmighet i tros- och sedefrågor."  Detta trosmedvetande tror jag varje kristen någonstans anar. Vi inser att vi bär på någonting sammanhållet helt som är mer än bara subjektiva irrbloss.


Posted 2009-4-17 14:44 by Bengt Malmgren
...
Ansv. utgivare: Bengt Malmgren