Bengts Blogg

Är det inte märkligt att när det gäller utsagan om Jesu gudomlighet, då avkrävs det av Jesus en exakt, ordagrann utsaga, när samma person samtidigt tolkar allt annat han har sagt? Dvs; varför är det så svårt att tro på Jesu gudomlghet när han (eller åtminstone evangelisterna) hela tiden antyder den? Måste Jesus verkligen ordagrannt säga "jag ÄR Guds Son i precis den bemärkelsen" för att det skall vara trovärdigt? Fast då är det ju ändå inte det, eftersom många (t.ex. Gardell) tydligen tolkar allt annat som sägs i evangelierna - allt ifrån jungfrufödseln till försoningsdöden och uppståndelsen. Med en sådan retorik kan man ju inte tro på något annat än det man själv väljer tro på (som Gardell tydligen också gör)...

Allt som väcker debatt om Jesus är bra. Jag tycker inte man ska underskatta läsarnas intelligens och kritiska omdöme.  

Jag gör nog bedömningen att Gardell mer är panteist än kristen, så här skriver han på s. 352: “Gud är inte ett förslag. Han är inte ett tankeexperiment eller ett tankekomplex att ta ställning till, utan en kraftkälla som finns i dig vare sig du vill eller inte, men som du kan öva dig i att vara i kontakt med. Gud är i allt, omsluter allt, förbinder allt med vartannat. Skaparen och hans skapelse går inte att skilja åt. Därför kan du söka Gud i dig själv - lika väl som någon annanstans. Han är ditt centrum. Han är rösten som viskar ditt namn, han är dina andetag och ditt hjärtas slag, hand är den helige ande som finns i allt som lever, som är i varje människa.”

Är det någonting av detta som inte går i hop med Katolska kyrkans uppfattning om Gud?

Gardell har själv tagit tydligt avstånd från den kristna religionen, både i boken och i en intervju i Trots allt. Han har kidnappat namnet Jesus för sin nya religion. Moraliskt sett är detta varumärkesstöld. Kristendomen är, till skillnad mot scientologin, för gammal och omfattas av för många kristna samfund för att vara juridiskt varunamnskyddad Den som försöker prånga ut en egen lära under påstående att det är scientologi kan dömas att betala skadestånd till scientoligirörelsen. Men stöld är stöld, och Gardell kommer att sälja extra många exemplar på kristna författares bekostnad. Vad skulle Gardell säga om någon annan än han själv satte upp en revy eller gav ut en bok under pseudonym Gonas Gardell?

Även om det citerade stycket kan ha en ytlig likhet med viss kristen retorik, så är det en rent gnostisk syn som framförs. Jonas Gardell ÄR Gud. Alla som tar Gardell som sitt föredöme kan upptäcka Gud inom sig. Jag har själv redan mött kraftigt moraliserande fördömandet att jag skulle vara gudsförenkare, för att jag inte erkänner Gardell (och mig själv) som Gud.

Gardells kristendom är egenkombinerad och får tas för vad den är just egenkonstruerad.

Visst är det så att Gardells bok rent teologiskt inte håller. Visst är det så att Gardell snurrar till det rent andligt - nästan så man kan lägga honom i facket New Age.

Hans bok kommer att bli utrannsakad, dömd, hånad, utskrattad, mm. Han kommer att få kämpa i debatter mm för ha försöka hålla ihop sin syn. Många kristna vill se honom förnedrad. Jag frågar mig bara var i allt detta "sökande", som det ändå är det som Gardell håller på med, kommer visheten, sundheten, återhållsamheten in från kristet håll? Varför blir kristenheten så upprörd över detta? Ulf Ekman blygs ju inte alls av sin kritik av Gardell som person och "teolog", ändå har just Ekman stått för en egen irrlära i många år mer eller mindre oantastat.

Jag menar lite rim och reson får det väl ändå vara.

Kan det vara så enkelt, att en av (förvisso många) skillnaderna mellan svenskkyrkligt och romerskt katolskt tänkande är synen på ideal? Det verkar mig som om den katolska kyrkan är mer tydligt orienterade mot ideal. När det inte fungerar, när det blir fel, då är det inte idealen som är fel, utan människorna. Problemen försöker man i bästa fall lösa, i sämsta fall sopa under mattan, men man vidhåller idealen.

I svenskkyrkligt tänkande tycks man hantera problemen på ett annat sätt; om det visar sig att idealen är svåra eller rentav omöjliga att leva upp till, då inte bara söker man lösa problemen, man reviderar idealen – av ”praktiska” skäl alltså. Vilket, förstås, kan få fatala konsekvenser.

Låt mig ge några exempel: när svenskkyrkligt aktiva kritiserar det katolska celibatet, då är det de praktiska problemen man lyfter fram. Man talar om kraften i sexualiteten, hur svårt det är att leva upp till celibat-idealen och man tar då ofta upp pedofilskandalerna inom katolska kyrkan. Men den teologiska reflektionen, den lyser med sin frånvaro. Celibatet måste bort – av ”praktiska skäl”. Katolska kyrkan vidhåller dock celibat-idelaet och argumenterar teologiskt (kkk §915, 1579 samt 2349).

Samtidigt har vi sett att Svenska kyrkan har svårt att hantera skilda frågor som skilsmässor och samkönade äktenskap. När allt fler skilde sig i Sverige, då godkände kyrkan snart nog skilsmässor. Och när allt fler, även kristna, började leva ut sin homosexualitet öppet, då reviderade kyrkan samlevnadsidealen; nu är kärleken mellan samkönade par lika mycket värda som mellan man och kvinna och en stor del av kyrkans ledning, med biskoparna i spetsen, driver frågan att godkänna samkönade äktenskap. Den teologiska argumenteringen kommer i andra hand, efter det att den samkönade kärleken redan har accepterats, vilket ju faktiskt innebär att den teologiska argumenteringen snarast bekräftar den politiska och idealistiska agendan. Men det bibliska idealet om det livslånga äktenskapet mellan man och kvinna, det blev för opraktiskt.

Jag vet inte, jag slänger ut tanken och ser om det är någon som nappar. Det var en idé, ett tankespår som jag hade. Kan det vara så att det är ur det perspektivet vi måste förstås Jonas Gardells bok och den uppbackning han får från svenskkyrkligt håll. De bibliska idealen uppfattas ibland svårsmälta och svårförståeliga ( jungfrufödeseln, miraklen, försoningsdöden och uppstådelsen verkar särskilt svårsmälta). Är det inte så att hela avmytologiseringsprojektet helt enkelt är en praktisk revidering av de höga ideal som Gud kräver (jfr. Matt 5:48) och som man uppfattar som omöjliga att leva upp till?

Vad menar då Gardell att Jesus gjorde i Nasarets synagoga?? I min Bibel står det i alla fall att Han reste sig för att läsa, och räcktes en Jesajarulle, ur vilken Han reciterade "Herrens ande är över mig..." etc. Så Lukas tycks åtminstone förutsätta att Han kunde läsa, liksom synagogföreståndaren i Nasaret (och han borde ju rimligtvis veta!)...

Dessutom så säger ju Jesus i alla synoptikerna "har ni inte läst...?" stup i kvarten. Så uttrycker sig knappast en analfabet.

Men Gardell vet säkert bättre...

Svar till Georgios

Du har både rätt och fel. Sverige är ett litet land. Sveriges i särklass största religiösa samfund, Svenska kyrkan, är i internationell jämförelse en liten kyrka. I de små sammanhangen svänger pendeln tydligare mellan ytterlighetslägena. Sett över en längre tid kräver den svenska lutherska kyrkan större trohet mot idealen än den romersk-katolska kyrkan. Jag har utvecklat detta i ett inlägg om Henric Schartau (1757 - 1825), som mer än någon annan har format den svenskkyrkliga traditionen. Pendeln har just nu svängt så lång det går från Schartaus idelkristendom.

larsflemstroms.blogg.se/.../vem-ar-egentligen-schartaun.html

Du skriver, att när troheten mot idealen sviktar i Katolska kyrkan, är det inte fel på idealen, utan på människorna. Och du fortsätter:

"I svenskkyrkligt tänkande tycks man hantera problemen på ett annat sätt; om det visar sig att idealen är svåra eller rentav omöjliga att leva upp till, då inte bara söker man lösa problemen, man reviderar idealen – av 'praktiska' skäl alltså."

Svaret finns på min blogg sedan i augusti: "Senare  tids andliga  upplösning i Svenska kyrkan är kanske en motreaktion mot gångna tiders överdrivna schartaunism. Men nu kommer en motreaktion mot motreaktionen."

Detta sägs vara typiskt schartauanskt:

- att inte synda på nåden.

- att ta avstånd från all skrytsam religiositet.

Dock måste framhållas att detta inslag av "gärningslära" i en luthersk miljö, där konkreta "goda gärningar" inte räknas, kunde lägga ett tungt ok på människans axlar. Det gällde ju att svara Gud. Man måste verkligen prestera en stark tro.

Slutligen, i vår egen tid, ledde denna prestationsångest, till att vi avskaffade synden.

- Gå och synda inte härefter!

- Nej, jag ska inte synda. Det finns ingen synd!

Medan det ständiga syndandet på nåden, de ständiga upprepningarna av samma synder, sägs vara utmärkande för Katolska kyrkan, är motsatsen, den oerhörda "schartauanska" strängheten, den totala fastlåsningen vid bibelordet "Gå och synda inte härefter" den svenskkyrkliga traditionens själva väsen.

Den mest kända bilden av Schartau är mörk och dyster, den traditionella bilden av Luther utstrålar glädjelöshet. Omslagsbilden till Nymans Förlorarnas historia fångar detta på ett utmärkt sätt. I verkligheten var varken Luther eller Schartau de stränga herrar, som vi minns dem i den svenskkyrkliga traditionen.

För drygt femtio år sedan hade pendeln nått ett jämviktsläge mellan överdriven schartaunism och en mer tillåtande attityd. Gott om pendeln hade stannat där, men den har svängt vidare till nya extrema höjder.

Gardells bok kan öht inte förstås ur något svenskkyrkligt perspektiv, för något sådant perspektiv har han aldrig haft. Gardell är uppvuxen i baptistkyrkan, och enligt Wikipedia förekom han som 14-åring i samma miljö som homosexullt prostituerade. Vad han gjorde där nämns inte. Men man kan kanske se boken som en uppgörelse med Baptistkyrkan och dess syn på synd och syndare. Som inte är densamma som Svenska kyrkans under den schartauanska eran. Men passar förstås som hand i handske för de liberalteologer, som försöker utplåna den traditionella svenskkyrkligheten, och speciellt arvet efter Schartau.

Svenska kyrkan har under senare delen av 1900-talet blivit ett slagfält mellan akademisk teologi och levande kristen tro. Universiteten, som en gång i tiden grundades som säten för prästublidningen, är numera sekulariserade forskningsinstitutioner, där det kända övernaturliga (de kristna dogmerna) förnekas och ersätts med det okända (och därmed försåtliga) övernaturliga (ffa nygnosticismen).

Detta har ingenting att göra med socialdemokratisk kyrkopolitik under början av 1900-talet, utan är ett resultat av kyrkans fortskridande skiljande från staten. Forskningsinstitutionerna ska vara religiöst neutrala.

Louise Linder känner jag inte till närmare men Koivunen Bylund är ju domprosten i Uppsala som släppte in Ecce Homo i vår nationalhelgedom, och vidare är hon biskopskandidat i Härnösand (ja nu borde hon egentligen vara diskvalificerad på grund av sitt kön..). Nu tror jag kanske inte att de tror som Gardell, men denna flathet är verkligen illa nog. Mycket bättre att bjuda in Fader Cantalamessa att prata istället så som Oasrörelsen gjorde i Borås förra året och gör i Katarina Kyrka 30 april i år.

Vissa skribenter på denna sida verkar inte inse att den som vet sanningen om Gud inte är troende utan vetande. En troende skulle aldrig sätta sig till doms och avgöra vem som är kristen, för att göra så krävs en dogm. Finns här egentligen någon som tvivlar och som inte riktigt är säker på allt om Bibeln, om Gud och om Jesus? Utan tvivel blir man inte riktigt klok skrev Tage Danielsson. Gardell tvivlar, inte på Gud, men på sådant som kyrkan och på mänsklighetens förvaltning av de de olika skrifter som sammanställts i Bibeln. Hela livet har han kämpat med sin tro, med kyrkan och med sin kristna uppfostran. Han har kämpat med att reda ut det hela för sig själv och delger oss nu sina tankar i två böcker, en Om Gud och en Om Jesus. Gardell är klok eftersom han tvivlar och han har samma rätt att kalla sig kristen som du eller jag. Han har uppnått en sådan visdom att han inte gör anspråk på det slutgiltiga svaret. Med all säkerhet följer han med stort intresse vad som sägs om hans böcker. Om någon på ett övertygande sätt argumenterar för en mera trovärdig tolkning, eller för att någon referens missuppfattats, så kommer tvivlaren Gardell villigt att ta till sig detta. Därmed är han klokare än den som påstår att Gardell missbrukar katolska teologer eller att han har "kidnappat namnet Jesus för sin nya religion".

Hej Bengt och tack för svar

Våra skilda synsätt kan bero på att jag inte är ansluten till just den Katolska kyrkan och ogärna använder begreppet kyrkan som om det bara funnes en organisation för kristen tro. Kommentarerna ovan visar att de människor som våra kyrkor består av, ofta tolkar saker på olika sätt. Vad "Kyrkan brukar definiera som sin tro" kan alltså bero på vem du frågar.

Inte heller jag tycker att Jesu påstådda analfabetism är den viktigaste frågan i Gardells bok. Många skulle nog f.ö. anse att det enligt hermenuetiken (den inom vetenskapen dominerande läran om tolkning) är omöjligt att "läsa en vetenskaplig text på rätt sätt". Men jag förstår vad du menar, Gardell har nog missförstått Meier. Större brister än så går dock att finna i litteratur som, till skillnad från Gardells, också gör anspråk på vetenskaplig stringens.

En förtjänst med böckerna är att Gardell, vers för vers, kapitel för kapitel, sätter ord på sådant tvivel och sådana tankar som många bär på. Jag tror moderna svenskar behöver diskutera sin tro snarare än att få den färdigserverad av någon som säger sig veta. Jag tror svenska kyrkor behöver samtal av det slaget - för att överleva. Gardells böcker kanske är vad som har saknats, ett underlag för samtal som väcker intresse hos dem som vi så gärna vill nå?