Isidor Forum
Forum för dialog kring katolsk tro och katolska kyrkan. Ägs av Isidor nätverk och data
Kristen tro och fundamentalism på gott och ont.
Bengts Blogg

Syndication

News

Archives

P C Jersild kastar handsken i en ledarkolumn i DN och utmanar oss kristna att ta upp den. En del av det han skriver är verkligen oinformerat och kunde avhjälpas genom studier i kristen tro, i andra frågor är han ärligt öppen och sökande och förtjänar ett bemötande.  Att kristna skulle vara rädda för religionskritik känner jag inte alls igen. Kristendomen har blivit utsatt för kritik i alla tider, Jesus själv blev avrättad på grund av sin förkunnelse, och många är de martyrer som fått sätta livet till för trons skull, så lite frän debatt är vi kristna inte rädda för. Tvärtom har det nog varit så att den kristna tron har utvecklats bäst i tider av motstånd.

Ateism är för mig att som livshållning välja att inte tro på Gud och utgå från det, medan guds-troende människa väljer att på ett eller annat sätt tro på Gud, ofta inom ramen för att man accepterar någon av de stora världsreligionernas koncept, i västärlden är det också vanligt med en privatiserad tro. Jersild verkar betrakta sig själv som det man brukar definiera som agnostiker. Han skriver:

"Själv brukade jag kalla mig agnostiker – den som icke vet – tills jag insåg att en del trodde att jag var till hälften religiös och till femtio procent ateist. Ateist vill jag inte kalla mig av två skäl: För det första för att det inte går att bevisa om Gud finns eller inte finns. För det andra att man knappast kategoriskt kan förneka den gud vars natur inte låter sig beskrivas. Därför föredrar jag att kalla mig för en sekulär person, en icke troende."

Jersild beskriver varför han inte kallar sig troende: Jag tror – föga originellt – att det gemensamma för dem som på allvar kallar sig religiösa är en djup, inre övertygelse om Guds närvaro. Själv har jag ingen sådan upplevelse. Vad det beror på vet jag inte." Denna definition kan delvis stämma in på mig. Under hela mitt liv har jag aldrig kunnat låta bli att se på mig själv som en skapad varelse,  skapelsen förutsätter en Skapare. I den kristna kontexten som jag ser mig själv delaktig i handlar det om att bejaka den kristna  uppenbarelsen som förmedlas av den kristna traditionen med bibelns gamla och nya testamenten och kyrkans tradition.  Om man analyserar Jersilds text i relation till kristendomen kan man se att han främst har två problem. Det ena handlar om att förstå vad som är den kristna trons kärna, det andra handlar om det som han kallar fundamentalismen.

Den kristna trons kärna.

Även om kristenheten på många sätt är splittrad, så ser tycker jag att Jersild starkt överdriver, ibland undrar jag om han är retorisk för att locka till debatt när han skriver att kristen tro kan vara i princip vad som helst: "Efter att ha deltagit i ett antal samtal om religion och lyssnat till debatter på teve och i radio känner jag en stor osäkerhet. Vad menas numera med att vara kristen... Utan någon sorts definition av kristendomens kärna blir det allt besvärligare för oss icke-troende att kalla oss icke-troende. Så mycket har jag fattat att trosbekännelsen – så som den läses i kyrkorna – inte måste uppfattas bokstavligt. Eller snarare att det är fritt fram: den som så vill må uppfatta den konkret, andra kan tolka den symboliskt".

Den som söker han finner, står det i Bibeln, och det gäller också P C Jersild. Nog finns det en kärna i kristen tro som går att tillägna sig och som inte är alltför otydlig. Trosbekännelsen som Jersild hänvisar till är grundläggande. Den är gemensam för alla kristna. Jag skulle säga att de viktigaste grunderna i den kristna tron är alla samfund överens om, skillnader berör detaljfrågor. Jag kan rekommendera goda böcker om kristen tro, som t.ex. påvens bok Jesus från Nasaret som blivit uppskattad inom hela det kristna sverige eller intervjuboken av Peter Seewald med Joseph Ratzinger/Benedikt XVI GUD OCH VÄRLDEN (Veritas förlag, finns nu på rea på Katolsk bokhandel i Stockholm). Jag kunde också rekommendera Jersild att gå en ALPHA-kurs där han både får katekes och möjlighet att fritt fråga och diskutera om allting.

Jersilds problem är inte att det inte finns information att tillgå om kristen tro, problemet är att han ställer frågan på ett superfundamentalistiskt sätt och förväntar sig ett svar på en nivå som inte är möjligt. Grunden är att man möter Jesus och har en längtan att lära känna honom bättre, först då blir man mottaglig för en fördjupad undervisning. Den kristna tron är både mysterium och dogm. Först kommer det som Kyrkan gör och firar, dogmerna kommer i andra hand som ett försök att ringa in det som är väsentligt i den tro som Kyrkan fått ta emot och förvaltar. Det kan inte bli mer precist än vad som framgår av trosbekännelsen.

 Fundamentalismen.

Jersild definierar fundamentalismen som något hotfullt inom religionerna. Detta är ett viktigt samtal där jag tror vi måste definiera begreppen så att vi vet vad vi talar om. Om man definierar fundamentalism som ett fasthållande vid vissa dogmer som man betraktar som sanning, så är alla religioner fundamentalistiska, det finns vissa "fundament", trossatser, dogmer som utgör grunden, och som är något man fått ta emot och förvaltar, inget som man själv hittat på och som inte är förhandlingsbart. När det gäller kristendomen är detta formulerat i trosbekännelserna (apostoliska och den något längre niceanska).

Om man med fundamentalism menar att tvinga på andra vad man själv tycker, eller tvinga andra att tro som man själv och förföljer dem som inte gör det, så har vi ett område där Jersild och vi kristna kan göra gemensam sak med varandra. Fundamentalism i den formen förekommer för övrigt inte bara inom religioner, även politiska ideologier och ateistiska tankesystem kan hemfalla åt samma sak. Här handlar det om frågan om sanning och tolerans, och som en vidare kommentar av detta viktiga ämne vill jag hänvisa tillen text av Ulf Jonsson SJ, Den misstänkliggjorda sanningen och toleransen, i sista numret av tidskriften Signum där han kommenterar en längre artikel av prof Harald Schöndorf om förhållandet mellan sanning och tolerans. Utgångspunkten är att den som gör anspråk på sanning i vår tid betraktas som naiv och intolerant, men samtidigt: kan det finnas någon tolerans utan sanning? Ulf Jonsson skriver:

Sanningsbegreppet har under de senaste decennierna genomgått en veritabel devalvering. Under upplysningstiden blomstrade idén om sanningens absoluthet, och den tidiga moderniteten hyllade vetenskapen som kungsvägen till sanning och objektivitet. Universella vetenskapliga sanningar och universella mänskliga rättigheter skulle gå hand i hand. Sanning och tolerans framstod då som varandras kompanjoner. Idag ser det kulturella landskapet helt annorlunda ut.
Modernitetens kritiker har gjort oss uppmärksamma på de historiskt betingade begränsningarna i upplysningsprojektet, och vi har med rätta blivit mer ödmjuka i våra anspråk. Sanningens dyrbara pärlor har visat sig vara mer svåråtkomliga än vi trodde, och själva föreställningen om universella sanningar har med tiden kommit att uppfattas som toleransens direkta fiende. Vi fortsätter visserligen att hylla tanken på tolerans och universella mänskliga rättigheter, men vi får allt svårare att underbygga dem med några universellt giltiga argument.
Men om devisen Anything goes blir den cent-rala ledstjärnan i vår kultur, riskerar toleransen och respekten för medmänniskan att bli utvecklingens nästa offer. En av vår tids fundamentala utmaningar är därför att få idéerna om sanning och tolerans att kunna samsas med varandra igen. ..

Tolerant kan man bara vara gentemot den som man är oense med, men samtidigt inte likgiltig inför. Eftersom det är mig likgiltigt om grannen har pelargoner eller hyacinter i sin balkonglåda, kan jag utan vidare låta honom göra som han vill med den saken. Men frågan är hur långt jag är beredd att sträcka mig, och därmed kommer frågan om toleransens gränser upp på bordet. Någonstans går en gräns där mina egna övertygelser om vad som är sant och rätt sätter stopp för vad jag är beredd att acceptera från min omgivning.

Det tog århundraden innan principerna om religionsfrihet och tolerans fick rotfäste i det civila samhället och i de religiösa samfunden i Västerlandet. För den katolska kyrkans del var det först genom Andra Vatikankonciliet i mitten på 1960-talet som den entydiga bekännelsen till toleransens principer slogs fast som universellt förpliktande kyrklig lära. Men det skedde inte genom att man spelade ut sanning och tolerans mot varandra. Toleransen gentemot människor av annan religiös tro motiverades inte genom att man tog tillbaka sina egna sanningsanspråk, utan med hänvisning till respekten för alla människors lika värde – att vi alla är skapade till Guds avbild. Man skilde alltså mellan sak och person, och konstaterade att även den som inte delar kyrkans tro ändå har rätt till respekt och tolerans för sin mänskliga värdighets skull. Beslutet var en milstolpe i katolicismens historia. Kyrkan accepterade därmed varje individs rätt att i frihet själv ta ställning till kyrkans anspråk på att komma med sanningen om livets stora frågor. Så kan sanning och tolerans samsas i trons värld.

Låt vara att tolerans i den offentliga debatten inte sällan förväxlas med likgiltighet, och att sanningssträvan ofta förlöjligas på ett relativistiskt manér. Likväl stämmer det att vi varken kan ta oss själva eller vår nästa på allvar utan att göra anspråk på sanning. Lika sant är det att vi heller inte kan leva i fred med varandra utan att vara toleranta. Uppgiften att förena sanning och tolerans består.


Posted 2009-3-8 9:19 by Bengt Malmgren
...
Ansv. utgivare: Bengt Malmgren