Isidor Forum
Forum för dialog kring katolsk tro och katolska kyrkan. Ägs av Isidor nätverk och data
Queer-feminismens problem med Maria-bilden.
Bengts Blogg

Syndication

News

Archives

Med mycket stor behållning läste jag i dagens DN Ebba Witt-Brattströms essä om Maria-utställningen på Historiska museet, "Maria - drömmen om kvinnan" som öppnade i oktober 2008 och pågår till november 2009. Äntligen en genomtänkt och gediget genomarbetad kritik av det queer-teoretiska betraktelsesätt genom vilken Maria i kyrkans liv beskrivs i alltigenom negativa termer.

Eftersom queer-ideologin som tycks dominera inom vissa tongivande feministiska kretsar har problem med att definiera kvinnlighet och moderskap över huvud taget, så är det givet att man också har problem med bilden av Maria i Kyrkans liv. På en bild framställs det vita liljan, en vanlig symbol för Maria, nedsvärtad med blod vilket antyder att man ser på bebådelsen som en våldtäkt.  Denna tolkning bekräftas av Kristina Lugns påstående på en nonstop-video på utställningen att Maria är utsatt för ett sexuellt övergrepp av ängeln Gabriel. Blad på utställningen innehåller texter av olika kvinnor. På ett blad skriver författarinnan Maria Sveland att Maria  som den kvinnoroll som kristendomen projicerat sin sexualskräck på har varit förödande för miljoner kvinnor.

Utställningen har tidigare kritiserats av Elisabeth Stengård ( Katolskt Magasin nr 1 2009) för dess radikalfeministiska tolkning med rötter i svenska sexualnormer från 2000-talet och den ibland hätskt ateistiska tonen vilket för en katolsk publik känns väldigt torftig och missar hela poängen.

Ebba Witt-Brattström är inte nådig i sin kritik:   Om det funnes en dumhetsvarnare i svensk kulturoffentlighet så skulle den blinka rött nu. Ty här opererar den historierevisionism som man trodde var ett minne blott efter Sovjetunionens kollaps och murens fall, skriver hon.  Hon fortsätter:

Maria - drömmen om kvinnan" får tre (av tolv) kvinnoröster kort vittna om Marias betydelse i deras liv som förmedlare mellan Gud och människa. Märkligt nog är ingen av dessa kvinnor födda i Sverige, som för att understryka det osvenska i att se positivt på Maria. Den svenska hållningen är kompromisslöst negativ och moraliserande... Kulturskatten är på plats i form av sju unika Mariaskulpturer från svensk medeltid, vackert belysta och ställda i cirkel. Men vad hjälper det?... Likt en dyster gisslangrupp, kringränd av fientliga ordmassor, har Mariorna fösts ihop för vidare befordran till historiens sophög.

Witt-Brattström konstaterar liksom Stengård att utställningen är ideologisk mer än kulturhistorisk.  Marias roll i den kristna frälsningshistorien reduceras till "en nutidssvensk, genuspolitiskt korrekt berättelse om kränkta kvinnor. Den (utställningen) sätter Jungfru Maria på de anklagades bänk och nekar henne försvarsadvokater. Domen lyder: Mariabilden tvingar kvinnor till passivitet och underkastelse, den skuldbelägger deras sexualitet, idealiserar moderskapet samt sprider den falska och otidsenliga läran om könsskillnad".

Witt-Brattström liksom tidigare generationers feminister har förtått Marias positiva roll. Hon skriver:

Den unga kvinna som med orden "Se, Herrens tjänarinna" (Lukasevangeliet) väljer att föda ett barn utanför lagen äger nämligen ett mod bortom allt förnuft... Bebådelsescenen är en uppmaning till kvinnor att i likhet med Maria bortse från världens dom, att bli Herrens, men icke herrarnas tjänarinnor. På inga villkors vis bör kvinnan gå patriarkatets ("herrarnas") ärenden, hon ska endast lyda det som är Gud i henne, den inre rösten, samvetets bud. I klartext: visa civilkurage.

Witt-Brattström är kritisk till  vår tids queer-inriktade feminism som hon tycker idealiserar det manliga och utarmar det kvinnliga:

Därför är det obegripligt att dagens feminism så anpassligt deltar i vår tids oskrymtade mansidealisering. Det är inte bara på Historiska museet som det pågår en häxjakt på positivt upplevda kvinnliga erfarenheter. Många yngre genusvetare på våra högskolor omhuldar den bisarra idén att själva benämnandet av någon som "kvinna" eller "kvinnlig" är en våldshandling som rättfärdigar det globala utnyttjandet av kvinnors arbetskraft och kroppar. I en programartikel i antologin "Kvinnor och våld" menar exempelvis Sara Edenheim att genushistoriker genom att studera kvinnor i historien reproducerar kvinnoförtrycket. Resonemanget bygger på ett kritiklöst övertagande av den patriarkala fördomen att allt feminint konnoterat per automatik är underlägset...  Dagens minoritetsfeminismer blåser upp skillnader mellan kvinnor och postulerar i samma veva att könen är konstruerade och inte biologiska. Därför har såväl genusvetenskapen som Svenska kyrkan och Historiska museet problem med Mariabilden. Den visar med oönskad tydlighet att livsavgörande mänskliga erfarenheter har sitt säte i kvinnokroppen. Den handling som har skrivit in Maria i frälsningshistorien är havandeskapet och framfödandet av människosonen.

I utställningen "Maria -bilden av kvinnan" är den stora stötestenen just moderskapet. Modern blir för Kristina Lugn Dödens, inte Livets representant och hon vänder sig indignerat emot att Mariabilden ger en "övervikt" åt "romantiseringen av att ha burit och fött fram barnet" (Josef kan ju bli ledsen). Också Maria Sveland drömmer om att "befria kvinnorna från moderskapet", som om priset för ett jämställt föräldraskap vore att utplåna moderligheten.

Denna queer-feministiska hållning utarmar kulturen på kvinnlighet och moderlighet. Ansvarstagande kvinnor som inte känner igen sig i detta och som vägrar abdikera från modersrollen och ett positivt kvinnoideal skuldbeläggs och osynliggörs.  På detta sätt utarmas även det positivt manliga och vi får en hybridmänniska, tömd på det moderliga och med de sämsta sidorna av manlig konkurrens och nedvärdering av det kvinnliga. Jämlikhet och feminism borde inte handla om kvinnlighetens och moderskapets upplösning, utan om dess framhävande och komplementära jämlikhet med det positivt manliga. I skapelseberättelsen (1 Moseboken 1) läser vi om hur Gud skapade människan komplementär: Till man och kvinna skapade han dem. Mannen eller kvinnan var för sig är bara till hälften människa. Tillsammans i sin komplementaritet gestaltar de det fullt mänskliga.  För den som önskar tränga djupare i Kyrkans syn på detta rekommenderar jag att studera det tänkande som den tidigare påven Johannes Paulus II utvecklade och som kommit att kallas Kroppens teologi.

Samma queer-teoretiska perspektiv framförs i argumentationen för könsneutrala äktenskap och homosexuellas rättigheter. Jag erinrar om Maciej Zarembas artikelserie från Lärarhögskolan, de Rosa Khmererna där det bedrevs en fullkomlig häxjakt på lärare som inte fullt ut ställde upp på de queer-teoretiska värderingarna. Även här är perspektivet lika tokigt. Könsneutrala äktenskap är egentligen ingen fråga om diskriminering av homosexuella, trots att detta påstående upprepas som ett mantra hela tiden. Argumentationen för könsneutrala äktenskap bottnar i samma utarmade queer-perspektiv. Queer-ideologerna har tagit både kvinnorna och de homosexuella som gisslan i sin diktatoriska kamp för att alla skall anpassa sig efter deras perspektiv. Därmed berövar de också resten av mänskligheten viktiga delar i den fullhet som behövs för att gestalta det mänskliga fullt ut. En känsla av tomhet infinner sig.

 

Läs även andra bloggares åsikter om Läs även andra bloggares åsikter om  Läs även andra bloggares åsikter om   Läs även andra bloggares åsikter om   Läs även andra bloggares åsikter om


Posted 2009-2-11 18:34 by Bengt Malmgren
...
Ansv. utgivare: Bengt Malmgren