Jesusmanifestationen: Beklagligt med Åke Bonniers avhopp.
Åke Bonnier tillkännager på sin blogg att han lämnar ledningsgruppen för Jesusmanifestationen. Liksom Emanuel Karlsten kan jag inte annat än känna stor sorg och besvikelse över detta, speciellt som Åke säger att han delar den grundmålsättning som finns med Jesus-manifestationen, att lyfta fram det som är det centrala i den kristna tron som vi alla kan samlas kring - Jesus Kristus. Om inte detta är ett kyrkopolitiskt grundat beslut, Åke Bonnier är ju kandidat till biskopsposten i Stockholm, och att Svenska kyrkan kanske vill hålla en låg profil i förhållande till Jesusmanifestationen, så kan man inte se det på något annat sätt än som en kritik av övriga ledamöter i Jesusmanifestationens ledningsgrupp.
Åke Bonnier säger att det är hans eget beslut, ingen i ledningsgruppen har begärt att han skall avgå, men han upplever ändå att hans närvaro i gruppen har försvårat arbetet genom att många av hans teologiska ställningstaganden kommit upp på agendan och stört arbetet med huvuduppgiften. Vad Åke Bonnier säger genom sitt beslut är att han inte tycker att arbetsgruppen har den bredd och vidsyn som krävs för att samla hela den svenska kristenheten i en gemensam manifestation. Han nämner främst den "evangelikala" falangen som orsak till samarbetsvårigheterna.
Man tycka att det finns mycket olika saker vi kristna i Sverige är oense om, synen på vilka gränser det finns hur man kan framställa och avbilda Kristus-gestalten i ett sakralt sammanhang är bara en fråga bland många. Varför skall just detta bli föremål för en så stor konflikt att en person, som dessutom representerar Svenska kyrkan, en stor och viktig del av det kristna Sverige, skall se sig föranledd att lämna gruppen?
Jag deltar från Katolska kyrkans sida i arbetet med att förbereda Jesusmanifestationen och ser fram emot att arbeta tillsammans med protestanter från olika samfund som inte tillerkänner biskopsämbetet med Petrus efterföljare biskopen av Rom den enande funktion i Kyrkan som vi katoliker gör, med pingstvänner och baptister som har en helt annan syn på dopet, med bibeltroende evangelikala som inte tillämpar de grundläggande principer för bibeltolkning som Katolska kyrkan står för etc. Alla dessa skillnader hindrar inte ett samarbete.
Jag håller inte med Åke Bonnier i hans syn på hur Kristus kan framställas i ett sakralt sammanhang. Jag har svårt att tänka mig det konstruktiva i att fira gudstjänst i ett sammanhang där Jesus framställs på krucifixet som en naken kvinnokropp, även om jag till viss del kan förstå Åke Bonnier i hans argumentation för sitt stöd för utställningen Uppenbar(a)t. Men det viktiga är inte oenigheten i denna fråga, utan att vi är enade i det väsentliga: I kärleken till Jesus och att han är centrum i vårt liv. Utifrån detta såg jag fram emot hans medverkan i arbetsgruppen för Jesusmanifestationen.
Jag är ledsen att han har lämnat, jag är ledsen över att arbetsgruppen inte har kunnat hålla ihop. Det finns ingen anledning att skylla på enskilda personer och utse syndabockar. Även om jag tycker att Åke Bonnier skulle ha tagit utmaningen att försöka arbeta med svårigheterna i ledningsgruppen, så måste man ha respekt för hans beslut att dra sig tillbaka. Man undrar samtidigt varför andra tongivande personer i ledningsgruppen valde att föra en debatt om olikheterna.
Åke Bonnier är storsint nog att inte desavoera hela ledningsarbetet, utan uttalar sitt fortsatta stöd för manifestationens genomförande. Man får hoppas att de övriga ledamöterna har den vidsyn och självkritik som krävs för att ge den universalitet åt Jesusmanifestationen som är avsett. Som Emanuel Karlsten säger får vi se detta som en ögonöppnare: Vi inte kan förvänta respekt eller nyfikenhet från en sekulär värld om vi inte klarar av att ens för ett endagsarrangemangs skull vara tillräckligt kärleksfulla mot våra trossyskon.
Nu gäller det att gilla läget och inte ge upp bara för att det blir svårigheter. Det inträffade visar på att det inte bara är frid och fröjd när kristna försöker samarbeta på ett djupare plan: Det visar att enhet kostar på, den kräver tålamod, tolerans, lyssnande, uppoffring. Att börja strida inbördes och definiera bort vissa grupper från gemenskapen är att måla in sig i ett hörn. Ulf Ekman skriver om enheten på sin blogg: "Inse att båda sidor i en konflikt ofta har gjort fel men på olika punkter och på olika sätt. Både agerande och reaktioner kan bära på synd. Ha en försonande inställning, inte en aggressivt åtskiljande. Inse att det finns ett pris att betala för sann enhet".
Läs även andra bloggares åsikter om Jesus
Läs även andra bloggares åsikter om Åke Bonnier
Läs även andra bloggares åsikter om Jesusmanifestationen
Läs även andra bloggares åsikter om kristendom
Läs även andra bloggares åsikter om kristus i konsten