Hur bidrar man till freden?
Varför uppstår krig? Varför slutar man med dialog och övergår till att bekämpa varandra med våld istället?
Utomstående diplomater, filosofer, alla vi som inte är direkt involverade säger att man bör sluta upp med våldshandlingarna, inleda humanitära insatser och förhandla istället.
Inte desto mindre gör gör världen runt de politiker och folkopinioner som är direkt involverade i konflikterna andra bedömningar och prioriteringar: Det finns inget förhandlingsutrymme, enda sättet att komma vidare är att kriga för vår sak. Och jag tror inte de människor som är filosofer och utomstående bedömare är annorlunda funtade än de människor som råkar vara direkt involverade i dessa konflikter.
Israel och dess relation till sina grannar är en konflikt som i alla tider funnits i fokus, och som i vår tid är något som tilldrar sig hela världens intresse. Extrema islamister, dit får man väl räkna Hamas, vill inte tillerkänna staten Israel existensberättigande, medan mera moderata bedömare inte vill att de skall bruka sin militära styrka för att försvara sig mot de ständiga raketanfallen.
Läget på Gaza-remsan var fruktansvärt redan tidigare, och det är knappast bättre nu under pågående strider. Ett snabbt eldupphör samt att öppna gränserna för humanitär hjälp är som utrikesminister Carl Bildt säger ett akut behov.
Men hur skulle det vara om Stockholm och östra Sverige skulle vara under långvarig raketbeskjutning från Åland, inget händer trots diplomatiska ansträngningar och den åländska retoriken mot Sverige blir alltmera grov och oförsonlig. Skulle då inte svenska folket ställa krav på att regeringen ingriper?
Oppinionen i mellanösternkonflikten tenderar att ta parti för antingen ena eller andra sidan, så fortplantas Mellanösternkonflikten till en konflikt mellan olika politiska grupperingar i hela världen där Israel resp Hamas söker bundsförvanter i olika läger. Skall man som utomstående kunna hjälpa tror jag det är viktigt att se till hela konfliktens komplexitet och inte låsa sig i att ta parti för endera parten. Niklas Ekdal gör i DN en bra analys där han speglar de olika aspekterna i dramat.
Det sägs ofta att Israel är den starka parten, men detta är en sanning med modifikation, menar Ekdal:
De iranska kärnvapenplanerna under ledning av en irrationell president, ett militant Hizbollah beväpnat med minst 30.000 rysktillverkade raketer i norr och ett fanatiskt Hamas i söder ställer Israel inför en helt ny hotbild. Tiden, demografin, tekniken och geografin arbetar obönhörligt för dem som vill utplåna denna lilla judiska enklav i den vidsträckta Mellanöstern. I en artikel i International Herald Tribune pekar den israeliske historikern Benny Morris på ett fjärde hot, det interna som kommer från 1,3 miljoner arabiska medborgare. I takt med att de radikaliseras och tar parti för palestinierna i exil, i takt med deras högre födelsetal, kommer konflikten att ställas på sin spets.
Jag har ofta frågat mig, vilken psykologi som ligger bakom bredvilligheten hos den arabiska befolkningen att bli terrorister, även självmordsbombare. Jag tror inte bara det har med förtryck och nödlidande att göra. Ledarna och de som har inflytande över propagandan måste ha ett stort ansvar. Palestinska terrorister utnyttjar barnen i den pågående konflikten som självmordsbombare och barnsoldater. Barn utnyttjas när palestinska terrorister transporterar sprängmedel i ambulanser, de indoktrineras systematiskt till rasism och dödslängtan. Hamas uttnyttjar barn till mänskliga sköldar och skryter med det. Redan från tidig barndom fostras de in i detta, och jag förmodar att det uppstår ett socialt tryck där den eller de som inte vill ställa upp ses som förädare. Det år oroväckande vad detta och liknande förhållanden i Mellanöstern-regionen kommer att betyda för möjligheten till stabilitet och fred i framtiden.
Niklas Ekdal ber oss göra ett tankeexperiment: Tänk er "att palestinierna i Gaza efter den israeliska reträtten 2005 hade upphört med alla våldshandlingar, skickat barnen till skolan, satsat på företagande och arbete i stället för raketer. Då hade tvåstatslösningen antagligen redan varit nära". Men istället för detta fortsätter man att gräva ner sig i en offer-roll vilket leder till fortsatt underutveckling och underhållande av konfliktklimatet.
Kyrkan underminerar sin roll om att alltför lättvindigt tar poltisk ställning för endera parten, däremot är det viktigt att Kyrkan gör sin röst hörd när mänskliga rättigheter och humanitetens principer kränks av alla parter. Påven har uppmanat Israel och Hamas att omedelbart upphöra med våldshanlingarna. I morse hörde jag på nyheterna att Hamas hade accepterat en inbjudan från Egypten att delta i fredsförhandlingar. Relevansen av detta vet jag inte, möjligen är det något som man skall se hoppfullt på.