Isidor Forum
Forum för dialog kring katolsk tro och katolska kyrkan. Ägs av Isidor nätverk och data
Frågan om liv och död ingen privatsak.
Bengts Blogg

Syndication

News

Archives

P C Jersild, mångårig förespråkare för eutanasi ser sig föranledd att i DN kritisera Göran Hägglund för att han inte är lika positiv till att utreda frågan om "läkarassisterat självmord" som Statens medicinetiska råd som i en skrivelse till regeringen föreslagit att detta ska legaliseras i Sverige och kunna tillämpas på liknandesätt som i Schweiz och i Oregon, USA.

Skrivelsen bygger på en promemoria – Patientens möjligheter att bestämma över sin död – utarbetad av en intern arbetsgrupp inom SMER, Daniel Brattgård (sjukhuspräst), Niels Lynoe (professor i medicinsk etik vid KI) och Barbro Westerholm (läkare, riksdagsledamot för Fp).  Det är ingen tvekan om att detta är första steget i en strategi som syftar till att införa aktiv dödshjälp i Sverige.

Jersild tycks inte ge mycket för de överväganden som Göran Hägglund bygger sina ställningstaganden på: "under den kristna kärlekens täckmantel" påstås Hägglund vilja "neka människor full autonomi vid livets slut". Detta är en blåögd och förenklad beskrivning av verkligheten. Vem vill förneka människan autonomi och självbestämmande? Verkligen ingen. Men det är inte detta frågan handlar om. Förespråkarna för dödshjälp inser också att det inte är så enkelt, eftersom man i förskönande termer försöker skriva om det som det handlar om i syfte att göra opinionen mera välvilligt inställd. Istället för att döda eller att läkaren skall hjälpa patienten att begå självmord talar man om "självvalt livsslut", och de som inte inser att detta är självklart anklagas för att vara emot grundläggande mänskliga rättigheter. Argumentationen känns igen från abort-debatten och debatten om könsneutrala äktenskap. Det är precis tvärtom: Frångår principen om livets helgd leder det till en urholkning av människovärdet. Obönhörligen är man ute på ett sluttande plan. På dödshjälpsklinikerna i Schweiz blir det allt vanligare att allmän livströtthet snarare än dödlig sjukdom ligger bakom fler av de assisterade självmorden. Jag arbetar själv som psykiatriker, och inom psykiatrin lägger vi stor vikt vid ett självmordsförebyggande arbete och läkarassisterat suicid går stick i stäv med detta. God omvårdnad i livets slutskede med adekvat smärtlindring och att avstå från att sätta in intensivvård är en sak, att aktivt döda är en helt annan sak. DÄR GÅR EN GRÄNS SOM MÄNNISKAN INTE BÖR ÖVERSKRIDA. Att biträda vid självmord är definitivt inget som ingår i god läkaretik.

Enligt SMER skall en förutsättning för läkarassisterat självmord vara att patienten befinner sig i livets slutskede. Men ”livets slutskede” visar sig vara ett tänjbart begrepp. SMER anser att även patienter som inte är omedelbart döende men som lider av svår och plågsam sjukdom bör komma i fråga.

De som ivrar för eutanasi talar ofta  om patientens autonomi och rätt att välja själv, men detta är motsägelsefullt. Hur stor är valfriheten i dessa kritiska situationer i livets slut? Och om dödshjälp blir tillåthet, kommer då inte gamla och handikappade att känna en press på sig från samhällets sida att begära detta? Och frågan varför människor hyser önskan att dö förbigås utan närmare analys. Som skäl till att man önskar dö för egen hand framförs ofta att man är rädd för att utan att kunna påverka sin situation utsättas för meningslösa livsuppehållande åtgärder och få bristande palliativ vård och omsorg i livets slut. Varför inte då istället plädera för bättre palliativ vård och rimliga principer för när intensivvård skall kunna avbrytas. I SMER-skrivelsen sägs att man önskar stärka anhörigas möjlighet till samråd, och argumenterar då för att patientens hypotetiska vilja skall beaktas om patienten själv inte kunnat yttra sig. Vad är detta? Hur förenligt är detta med talet om patientens självbestämmande? Vilken ångest och otrygghet kan detta inte orsaka hos äldre patienter som blir svårt sjuka? Man blir prisgiven åt andras önskningar.  

I tidskriften Signum har några tidigare medlemmar i SMER, Erwin Bischofberger Barbro Carlsson Sture Gustafson tagit upp ämnet och undrar om SMER påtagit sig en ny roll som argumentgivare för nya trender i samhället:

Det är uppenbart att SMER genom sin skrivelse till regeringen överskrider de hittills gällande etiska och juridiska gränserna. Det är alltid frestande att flytta gränser från ett restriktivt till ett mer öppet revir. Att låta enskilda personer löpa linan ut till dess yttersta gräns är en konsekvens av det individcentrerade samhälle i vilket vi lever. Att tilllåta det förbjudna uppfattas som ett tecken på modernitet och speglar denna tids anda. Risken för att hamna på det opportunistiska fältet, att vara tidsandan till lags, kan man inte blunda för. Hippokrates, vars läkaretiska ed förbjuder läkare att ge patienter något dödande gift, tycks ha spelat ut sin roll. Statens medicinsk-etiska råd har till uppgift att belysa medicinsk-etiska frågor ur ett samhällsperspektiv, inte att vända kappan efter vinden. Vi känner oro för att SMER blir ett organ för att legitimera i stället för att ifrågasätta. Genom de här framlagda dokumenten, liksom i SMER:s oreserverade godkännande av KUB-test (en riktad form av fosterdiagnostik), har rådet mer kommit att fungera som ”AB Argumenta” än som advocatus diaboli (djävulens advokat). Vi ifrågasätter om rådet därmed fullgör sina uppgifter.

I en artikel på SVD Brännpunkt kommenterar samma författare SMER´s skrivelse:

Vi menar att Smers skrivelse till regeringen liksom arbetsgruppens promemoria kännetecknas av en förenklad syn på vad självbestämmande innebär samt en total brist på konsistens i tillämpningen av autonomins innebörd. Patientens rätt att bestämma över all behandling i livets slutskede är den princip på vilken Smers ställningstagande vilar. Rådet drar paralleller mellan det självbestämmande som råder i sjukvården i stort och vården i livets slutskede. Det är rimligt att patientens vilja ska beaktas även när livet lider mot sitt slut. Däremot haltar jämförelsen vid ”självvalt livsslut”. Då begär nämligen patienten en insats av sjukvården med syfte att få dö. Autonomi får inte innebära att patienten ska kunna kräva en viss behandling, allra minst om den ligger utanför den uppgift som sjukvården alltid haft, och förhoppningsvis alltid kommer att ha.

Samtidigt naggar Smer autonomin i kanten. Arbetsgruppen skriver: ”Om patienten inte är beslutskapabel och det inte finns något vårddirektiv bör man försöka ta reda på vilka patientens värderingar och önskemål skulle ha varit om patienten hade kunnat yttra sig, så kallad hypotetisk vilja, och sedan respektera denna vilja.” Den ”hypotetiska viljan” är svårförenlig med patientens självbestämmande. Dörren är öppen för icke frivilliga åtgärder syftande till patientens död. Risken är särskilt stor för vissa patientgrupper exempelvis människor med demens, hämmad förståndsutveckling och för barn....

Genom sitt utspel söker Smer tyda tidens tecken. Den individpräglade andan ska slå igenom. Samhället som gemenskap ligger utanför rådets intressen. Risken för att hamna på det opportunistiska fältet, att vara tidsandan till lags, är överhängande. Vårt alternativ till assisterad suicid är en väl utbyggd palliativ vård som avser att befrämja samhällets ansvarstagande. Smers uppgift är att belysa medicinetiska frågor ur ett övergripande samhällsperspektiv. Vi undrar om rådet fullgör sitt uppdrag.


Det är förenklat  och ytligt att hävda att döden bara är en människas ensak. Vi lever alla i relationer till andra människor och påverkas av det. När någon begår berörs familjen starkt, liksom vänner och arbetskamrater. Om läkarassisterat självmord blir praxis handlar det också om vårdpersonalens ställningstaganden och i förlängningen hela förtroendet för sjukvårdens uppgift att rädda liv.

Fler artiklar om dödshjälp:

http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=160987

http://www.dagen.se/dagen/ViewKronikor.aspx?KronikorID=31&article=160911

Läs även andra bloggares åsikter om
Läs även andra bloggares åsikter om
Läs även andra bloggares åsikter om
Läs även andra bloggares åsikter om


Posted 2008-12-13 9:58 by Bengt Malmgren
...
Ansv. utgivare: Bengt Malmgren