Isidor Forum
Forum för dialog kring katolsk tro och katolska kyrkan. Ägs av Isidor nätverk och data
Det sekulära samhällets överstepräster och dödens kultur.
Bengts Blogg

Syndication

News

Archives

Efter statens medicinsk-etiska råds förslag om att det skall bli tillåtet för läkare att underlätta självmord för svårt sjuka patienter har dödshjälpsdebatten åter fått liv i svenska media.

Biskop Anders Arborelius framför Katolska kyrkans mycket klara syn på denna fråga i en artikel i SvD. I samma tidining kan vi läsa att på dödshjälpsklinikerna i Schweiz blir det allt vanligare att allmän livströtthet snarare än dödlig sjukdom ligger bakom fler av de assisterade självmorden. Jag arbetar själv som psykiatriker, och vi lägger stor vikt vid ett självmordsförebyggande arbete och en sådan här diskussion går stick i stäv med detta. God omvårdnad i livets slutskede med adekvat smärtlindring och att avstå från att sätta in intensivvård är en sak, att aktivt döda är en helt annan sak. Där går en gräns som jag menar man inte skall överskrida.

Det innebär att man frångår principen om livets helgd vilket leder till en urholkning av människovärdet. De som ivrar för aktiv dödshjälp framför ofta argumentet att man är rädd för att utan att kunna påverka sin situation utsättas för meningslösa livsuppehållande åtgärder och få bristande palliativ vård och omsorg i livets slut. Varför inte då istället plädera för bättre palliativ vård och rimliga principer för när intensivvård skall kunna avbrytas. God palliativ vård främjas bäst av en människosyn som bygger på livets helgd, det är därför kliniker som drivs av kristna organisationer är kända för god vård i livets slutskede.

Men vi lever idag i en dödens kultur där livets helighet är ifrågasatt. Kyrkan blir alltmer en ropandes röst i öknen. Om man får anse Socialstyrelsens förre chefsjurist Manólis Nymark som representativ för den rådande sekulära kulturen, så illustrerar hans svar på biskop Anders Arborelius inlägg om dödshjälp i SvD tydligt detta.

Nymarks brännpunktsartikel har rubriken "Dödshjälp inte synd, käre biskop", och därmed tar han på sig att vara det sekulära samhällets biskop. Han frågar sig Varför abort är tillåtet, medan dödande i livets slut inte är det. Här finns en inkonsekvens i lagstiftarens syn på liv och död, menar han.  Helt riktigt! Men medan Katolska kyrkan drar slutsatsen att både abort och dödande i livets slut är fel, så drar Nymark som det sekulära samhällets överstepräst slutsatsen att både abort och dödande i livets slut är både etiskt acceptabelt och borde legaliseras.

Tydligare kan det inte illustreras att det finns en rörelse i tiden som vill överge den människosyn som har sin grund i den kristna etiken. Frågan är hur djupt rotad denna rörelse är. Det finns också motkrafter i dagens samhälle, långt utanför kyrkornas gränser som vill slå vakt om livet. Framtiden får visa vart vi är på väg, men en sak är säker: Kyrkorna har ett ansvar i samhället att stå upp för människovärdet och för en livets kultur i motsats till dödens kultur.

Läs även andra bloggares åsikter om
Läs även andra bloggares åsikter om
Läs även andra bloggares åsikter om
Läs även andra bloggares åsikter om
Läs även andra bloggares åsikter om

Fler länkar: Respekt - katolsk rörelse för livet.  Att vårda livet - herdabrev från Nordens katolska biskopar 2002.  Livets evangelium (Evangelium vitae) Johannes Paulus II´s rundskrivelse från 1999.


Posted 2008-11-27 7:21 by Bengt Malmgren
...
Ansv. utgivare: Bengt Malmgren