Militant ateism, finns den?
I ETC nätupplaga sörjer Maria-Pia Boethius en kristen väninna som somnat in. Hon reflekterar:
"Jag blir alltid häpen över militant ateism, när ?humanister? föraktar och militant bekämpar gudstro. Jag tror inte själv och gillar inte makthierarkierna inom de olika religionerna, vare sig det handlar om protestantiska biskopar, imamer eller katolska kardinaler och påvar. Buddistiska munkar har jag lättare att fördra. Men min erfarenhet av vanliga hyggliga muslimer eller kristna är att de ofta uträttar storverk i det fördolda, att de inte behöver marknadens godkännande eller publicitet, de kräver ingen betalning, de har skaffat sig en annan instans för ?godkännande?. Om gud inte finns är hon/han i alla fall en genial uppfinning."
Vi kristna är ganska snabba till att uppleva oss motarbetade. När vi inte blir förstådda klagar vi på samhällets sekularisering och upplever att människor är inskränkta, fördomsfulla som inte inser kristendomens positiva sidor. Nu sist var det några lärare i Lund som klagade på att en kristen fått tjänsten som rektor. Visst finns det några militanta ateister, de är en slags spegelbild av religiös fundamentalism, men inte tror jag det kvantitativt är något stort problem. Då är den religiösa likgiltigheten ett betydligt större problem.
Ofta handlar mistänksamheten mot kristna om okunnighet och rädsla att alla kristna skall vara just så fundamentalistiska som de värsta massmediala nidbilderna beskriver. När man väl kommer till tals med dem som kritiserar kyrkan hittar man ofta vägar till ömsesidig förståelse. Ibland kommer ateisterna också med vettig kritik som vi kristna har nytta av att lyssna på. En person som Christer Sturmark t.ex. har vi kristna mycket att tacka för, han bidrar till att en vettig dialog mellan kristendom och ateistisk humanism vilket kan överbrygga många känslomässiga blockeringar.
När utomstående personer ser på kyrkorna, så ser de hierarkierna, maktstrukturerna och associerar till att makt leder till maktmissbruk. Därför drar de slutsatsen att påvar, kardinaler och biskopar är självgoda personer som missbrukar sin makt i ett korrumperat system. Och visst finns maktmissbruk inom Katolska kyrkan, det vore dumt att förneka det, men makt är i sig inget ont, makt kan också utövas på ett positivt sätt, till tjänst för världen. Ju större makt man har, ju större ansvar att bruka den för människornas bästa. Urbilden för aposteln, påven, biskopen, prästen, diakonen, är Jesus själv som den gode herden. I det tysta utövas detta herdeskap dagligen i hela världen. Det syns kanske inte utåt så mycket som makthierarkierna, men om herdeansvaret inte skulle fungera i kyrkan skulle vi inte ha så många kristna som hämtar näring från henne och fortsätter sitt outtröttliga arbete i det fördolda.