oktober 2008 - Posts
Olof Djurfeldt skriver i Dagen en mycket bra och saklig artikel om de politiska turerna och debatten kring äktenskapslagstiftningen. Han efterlyser besinning och eftertanke:
Nej, det är ingen diskriminering eller förföljelse av homosexuella som de tveksamma ägnar sig åt. Nej, men de sätter frågetecken, vill ha en saklig debatt kring olikheterna i två samlevnadsformer. Som svar får de beskyllningar om att utgöra en extrem "kristen höger" som inte är värd att lyssna på.
Men det är ingen extrem minoritet av det svenska folket som säger nej till en könsneutral äktenskapslagstiftning. I en Sifo-undersökning från i år vill fortfarande mer än en tredjedel av de tillfrågade att man ska skilja mellan äktenskap och partnerskap. Dessutom är kyrkorna i landet - där de flesta äktenskapen ingås - eniga om att ordet äktenskap ska reserveras för den tvåkönade samlevnaden. Problemet för dem är att de är politiskt underrepresenterade.
Det är en ytterst märklig politisk situation vi har hamnat i. Sex av sju riksdagspartier som i valen tävlar om de kristnas röster tycks beredda inte bara att köra över kristdemokraterna utan också att stänga öronen inför kyrkornas invändningar. De flesta tycks ta för givet att kyrkorna sedan ändå ska ställa upp och så småningom förrätta alla slags vigslar.
Är det verkligen så de folkvalda vill ha det? Eller är de så ängsliga för att förlora sitt ämbete eller bli ansedda som "otillåtet dumma", att de bara inpassar sig i ledet? Att partipiskan är hård bland socialdemokraterna har många talat om. Men det är också ett faktum att det inte var lätt att ha en annan inställning än partiledningen på senaste moderatstämman.
Det är dags för extra eftertanke. Vill man skapa en ytterligare polarisering ska man naturligtvis bara traska vidare. Men vill man verkligen ha ett samhälle med rum och respekt för olika åsikter, måste man leta efter lösningar som skapar lugn. Det finns propåer som är värda att pröva.
Läs hela artikeln...
Hela kristenheten inbjuds att genom Anden förvandlas och helgas till ett fullkomligt och rent liv utlovat sedan årtusenden (Hesekiel 36:27), skriver Samuel Svensson i ett fint inlägg i Dagen som jag som katolik helt kan stämma in i. Att låta sig helgas av Anden är just vad helgonen lär oss. Vi är alla kallade att bli "helgon", heliga människor fyllda av Anden. Så adresserar ju Paulus (vars år vi f.ö. just nu firar i Katolska kyrkan) sina brev: Till de heliga i Korint, Rom, Efesos....
Det är därför tråkigt att Samuels inlägg har en polemisk antikatolsk udd, som jag uppfattar mot Katolska kyrkan. Retoriskt frågar han: "Ska vi tillbe helgonen eller helgas av Anden?" och ger därmed uttryck för den vanföreställning som vissa kristna envisas att hålla fast vid av Katolska kyrkan. Svaret är givetvis, (och så skulle varje katolik, och särskilt helgonen själva svara) Givetvis helgas av Anden. Bevare oss för att tillbedja helgonen, det gör inte vi katoliker, och helgonen själva är de som kanske mest är medvetna om sin ofullkomlighet och syndfullhet skulle betacka sig för en sådan tillbedjan: De visar hela tiden genom sina liv på den som är Frälsaren: Jesus Kristus.
Utan att vara en hängiven McCain-anhängare har jag spontant reflekterat över att det finns en slagsida i medierapporteringen till demokraternas fördel i valet i USA. På TV 4 minns jag några horribla exempel på instuckna kommentarer från programledarna i deras morgonprogram, jag kommer inte ihåg detaljer men minns att jag tänkte att detta borde man skriva till tittarombundsmannen och påpeka. Nu får jag min spontana känsla bekräftad av Lars Moberg, utrikeskorrespondent på SVT som enligt frilansjournalisten Joakim Nilsson skall ha sagt följande i SvT:s morgonprogram 30 september: "Vi som arbetar inom medierna här i Sverige och Västeuropa, vi gillar ju liksom demokraterna. Det är de som står oss närmast, tycker vi. Och vi kanske demoniserar republikanerna och vi kanske inte beskriver dem som vanliga människor..."
Artikelförfattaren ger fler exempel på vinklingen i en artikel i Expressen som publicerades 14 oktober. Det är bra att vi får en diskussion om medievinklingen i svenska media. I USA är medievinkling en given del av det offentliga samtalet enligt artikelförfattaren. Snedvriden nyhetsvinkling kan ske på två sätt: nyhetsvinkling och nyhetsselektion. Jag tror det skulle vara bra att ordentligt få upp denna diskussion på bordet här i Sverige också.
I den nu aktuella debatten om äktenskapet t.ex. med förestående behandling av frågan i riksdagen är det ju tydligt vilken sida de flesta media favoriserar. Kristdemokraternas och kyrkornas argument tas över huvud taget inte på allvar, det enda problemet som diskuteras är hur man skall hantera Kristdemokraterna så att de inte utgör ett hinder. Att få in artiklar i huvudstadspressen som talar för att bevara äktenskapet i dess nuvarande form tycks hart när omöjligt. Undantag från denna regel är givetvis den kristna pressen samt en del landsortstidningar där författare från Clapham-institutet fått en del artiklar publicerade. Sedan har vi bloggare på internet som för en mer allsidig diskussion. En intressant uppstickare är Newsmill, en site för nyhetskommentarer och debatt som i sitt upplägg strävar efter allsidighet på ett helt annat sätt än de ledande dagstidningarna.
Hasse Boström skriver inisktsfullt på sin blogg, att om könsneutrala äktenskap går igenom, så är det bara en tidsfråga innan kyrkorna förlorar sin vigselrätt. Om opositionen kommer till makten kommer man inte att nöja sig med att kyrkliga vigselförrättare får säga nej till att viga enkönade par. Så kommer det att bli. Att tro något annat är blåögt.
Dagen sammanfattar i en artikel det aktuella politiska läget i arbetet med äktenskapslagen.
Stefan Swärd skriver på sin blogg om hur han ser på saken, jag är i stort sett enig med honom. Jag återkommer med en utförligare kommentar när jag har mera tid.
Helle Klein tycker att det vore olyckligt om Svenska kyrkan kommer in i en ny långdragen samvetsklausul-diskussion när det gäller att viga samkönade par av samma typ som den gamla tvisten om kvinnopräster. Jag håller helt med henne om att detta vore olyckligt, däremot inte om hennes slutsats. Hon tillhör den minoritet av kristna som anser att Kyrkan själv bör införa könsneutrala äktenskap, och därmed kvalificera för ett statligt krav att samfund/präster som vill ha vigselrätt måste acceptera att viga samkönade par. Katolska kyrkan anser detta teologiskt omöjligt och denna ståndpunkt delas av många andra samfund liksom, förmodar jag, av majoriteten av präster i Svenska kyrkan. Bättre då att avstå från vigselrätt.
Liksom Stefan Swärd anser jag att bästa alternativet vore att inte ändra något alls och behålla nuvarande ordning, men utsikterna att det skall bli så ser ganska små ut. Det näst bästa förslaget är att införa en obligatorisk civilrättslig giftemålsakt, och att vigsel i kyrkor och samfund hanteras som samfundsinterna angelägenheter.
Till sist kan det inte nog betonas att frågan om att bevara äktenskapet heterosexuellt inte är en diskrimineringsfråga eller att man värderar olika former av kärlek olika. De homosexuella är i dagens läge inte legalt diskriminerade i Sverige. Äktenskapets natur att utgöra en normativ grund för föräldraskap och föräldraansvar är något alla människor är beroende av, oberoende av vilken sexuell läggning. Även homosexuella personer har blivit till genom en mamma och en pappa. Att par av samma kön inte kan ingå äktenskap strider inte mot den grundläggande rättsprincipen att lika skall behandlas lika eftersom ett sådant parförhållande inte innehåller den komplementaritet och förmåga att frambringa nytt liv som konstituerar äktenskapet.
Läs även andra bloggares åsikter om könsneutrala äktenskap
Läs även andra bloggares åsikter om diskriminering
Läs även andra bloggares åsikter om äktenskapet
Har just sett det nya SvT-programmet Annas eviga med Anna Lindman Barsk. Första programmet handlade om abort, och frågeställningen som Anna inledde med är om det är barn vi dödar. Tre gäster med olika infallsvinklar, Hanne Kjöller, Marcus Birro och Mats Selander hade ett mycket intressant och engagerande samtal. Tack Anna Lindmark Barsk för ett bra program som inte värjer för de svåra frågorna och låter människor med olika infallsvinklar komma till tals och samtala med varandra.
Hanne Kjöller lade ett genusperspektiv på abortfrågan och menade att det oftast handlar om män som engagerar sig mot abort och att det handlar om att kontrollera kvinnor.
Marcus Birro som själv förlorat två barn innan fullgången graviditet menade att föräldrarna själva måste avgöra hur man ser på ett fosters människovärde. I betraktandet av ett 12 veckors foster, så skulle han själv om han var pappa till det kalla det barn. Men han invände att man kan inte anklaga alla som gör abort för att vara mördare.
Det tyckte inte Mats Selander heller som fokuserade på abortens kulturella dimension och talade om folkmord där skulden inte kan läggas så mycket på den enskilda kvinnan som är en del av ett system där allt är inriktat på att abort är lösningen på problemet.
Mats Selander menade att människovärdet inte kan knytas till graden av beroende och att människovärdet är något objektivt givet, medan Kjöller var inne på att det är kvinnan som är gravid som avgör vad fostret är för henne. Vill hon ha en begravning av fostret skall hon få det, vill hon att det skall behandlas som avfall, så skall det vara så. Birro var inne på liknande tankegångar men menade att pappan också måste räknas med. Han menade att männen, papporna ofta är borta ur bilden, de skall finnas med och ställa upp men får inte ha något att säga till om. Han talade utifrån egen erfarenhet av den svenska sjukvården.
DN tar i dagens ledare upp ett angeläget ämne. Hoten mot yttrandefriheten genom att olika intressegrupper och kriminella tar lagen i egna händer och hotar eller mördar journalister ser vi tyvärr många exemel på. Det senaste är norditalienska maffians hot mot författaren Roberto Saviano vars bok Gomorra som skildrar den neapolitanska maffians grova metoder har blivit en bästsäljare.:
"Journalistförbundet uppfattar det som att hoten mot svenska journalister blivit allt fler. Därför gör förbundet nu i samarbete med Säkerhetspolisen en undersökning bland medlemmarna, för att ta reda på i vilken utsträckning de utsätts för hot, våld och trakasserier. Konsekvenserna av att journalister utsätts för olika former av hot, från anonyma telefonsamtal till förföljelser, är uppenbara. Av rädsla för den egna eller de närståendes säkerhet finns risken att man väljer bort de kritiska granskningarna, de mest kontroversiella debattämnena eller de djuplodande grävjobben. Resultatet blir en försvagad journalistik."
Det är viktigt att journalister fortsätter att våga gå emot hot från kriminella och även anmäla och vittna i rättegångar när övergrepp och olaga hot sker. Skall vi ha kvar det öppna demokratiska samhället kräver att vi kämpar för det. Då krävs civilkurage och mod både från journalister och varje medborgare att inte låta sig skrämmas till tystnad.
Ett annat om än mindre allvarligt men dock hot mot yttrandefriheten och demokratin värt att ta på allvar är tendensen i Sverige att bara låta en åsikt i taget få plats. Här har media ett stort ansvar att spegla mångfalden. De som står för den åsikt som inte favoriseras i media har också ett ansvar att inte ge upp. Just nu handlar det om frågan om samkönade äktenskap som verkligen inte är en lätt och entydig fråga. Det är bara politikerna i de flesta partier utom Kristdemokraterna och Centern liksom den ledande dagspressen i Sverige inklusive DN som är eniga om att köra en linje, medan det i folkdjupen finns många olika uppfattningar. Det finns välgrundade argument för att bevara den nuvarande ordningen, men som inte bereds utrymme. DN verkar inte vara intresserad av att släppa fram denna opinion. Istället utnyttjar man sin starka ställning på mediaområdet till att driva en kampanj för att få igenom det nya lagförslaget. Hanne Kjöller i signerat ledarstick idag: "Det är för kristdemokraterna bara att bryta ihop och gå vidare".
Det gäller för hela den del av Svenska folket som på detta sätt marginaliseras av politikerkåren och journalistkåren inom den ledande dagspressen att inte ge upp. Civilkurage är i detta fallet att kämpa mot mediajättarnas oligopol och vara en nagel i ögat på de politiker som låter lobbyism och interna uppgörelser går före att vara lyhörda för sina väljare.
Läs även andra bloggares åsikter om civilkurage
Läs även andra bloggares åsikter om äktenskapet
Läs även andra bloggares åsikter om könsneutrala äktenskap
Läs även andra bloggares åsikter om kristdemokraterna
Läs även andra bloggares åsikter om yttrandefrihet
Läs även andra bloggares åsikter om politik
Nyligen kom min väns sjuåring hem och berättade för pappa att kamraterna talade om att nu kan män gifta sig med män. REDAN DE SMÅ BARNEN UPPFATTAR DE NYA SIGNALER SOM QUEER-PROPAGANDAN SKICKAR UT I SAMHÄLLET. På internet kunde man nyligen se en film från en delstat i USA som redan infört könsneutrala äktenskap hur redan barnen i åldern 5-6 år på en förskola får undervisning om skolans och samhällets nya normativa syn på homosexualitet, och hur föräldrar från kristna hem som omfattar en traditionell syn på äktenskapet protesterar, men förgäves eftersom den nya normen är legalt fastställd. JAG TROR INTE GEMENE MAN HAR KLART FÖR SIG VILKEN REVOLUTIONERANDE OMSTÄLLNING I VÅR VARDAG SOM ETT GENOMSLAG FÖR QUEER-IDEOLOGIN INNEBÄR. Om förslaget om könsneutral äktenskapslag nu går igenom, så kommer queer att bli normerande på ett annat sätt än idag, och DE STORA GRUPPER I SAMHÄLLET SOM INTE UPPFATTAR ATT DETTA ÄR I ENLIGHET MED DERAS GRUNDLÄGGANDE LIVSSYN FÅR FINNA SIG I ATT VARA MARGINALISERADE.
FÖR BARNEN UNDER DE KRITISKA ÅR DÅ DERAS IDENTITET SOM PERSONER OCH MAN OCH KVINNA GRUNDLÄGGS TROR JAG ATT NYORDNINGEN KOMMER ATT VARA ENORMT FÖRVILLANDE. Det finns många människor idag som till följd av olika trauman, sexuella övergrepp, är skadade och osäkra i sin sexuella identitet. För dessa kommer det definitivt inte att bli lättare.
En del politiker och politiska partier tycks ju mycket militant driva frågan att lagförslaget om könsneutrala äktenskap skall genomföras med stor hast, och MAN ÄR INTE ENS BEREDD ATT LÄMNA BEGREPPET ÄKTENSKAP ORÖRT. Begreppet äktenskap som hittills i praktiskt taget alla världens kulturer stått för den unika relationen mellan man och kvinna som ensam kan ge upphov till ett nytt människoliv och som vi alla är beroende av för vår existens och som brukar omgärdas med ett ett särskilt juridiskt erkännande vill man nu förändra. Och det är klart - VILL MAN INFÖRA EN NY NORMERANDE SYN OCH TVINGA ALLA MÄNNISKOR IN I DEN, SÅ ÄR DET EN LISTIG STRATEGI ATT HA MAKTEN ATT DEFINIERA ORDEN. I en av 1900-talets stora framtidsromaner - Georege Orwells 1984 - skildras metodiken: Makthavarna införde något som hette NYSPRÅK, ett språk som utvecklades med syfte att begränsa individens tankeutrymme. Enligt nyspråket så var det härskande partiets slagord: KRIG ÄR FRED, FRIHET ÄR SLAVERI, OKUNNIGHET ÄR STYRKA.
Vi måste komma ihåg två saker:
1) QUEER ÄR ENDAST EN TEORI OCH EN MODESTRÖMNING I TIDEN, INGEN VEDERTAGEN SANNING SOM SAMHÄLLET SKALL OMDANA SIN LAGSTIFTNING EFTER. Enligt Queer-teorin är könen endast sociala konstruktioner, inget som existerar i verkligheten. Vissa grupper, både inom gay-rörelsen, och kulturradikala ateistiska grupper utanför gay-rörelsen har väldigt starkt drivit frågan att detta bör bli normgivande ideologi i samhället. Teorier kan man förfäkta, men för de flesta människor är man och kvinna något reellt existernade, och den legalt reglerade samlevnaden mellan man och kvinna vars övergripande mål är att skapa trygghet för det uppväxande släktet är något som de flesta inser är centralt för den mänskliga civilisationen. Detta torde vara en syn som också omfattas av en stor del av de homosexuella.
Politikerna äger inte ensamma begreppet äktenskap. FÖR TROSSAMFUNDEN KOMMER ÄKTENSKAPET ALLTID ATT BETECKNA ETT FÖRBUND MELLAN MAN OCH KVINNA som enligt kristen tro ingår i skapelseordningen. Sveriges kristna råd har därför samfällt begärt att om äktenskapslagen skulle bli könsneutral, så måste lagen skrivas på så sätt att begreppet äktenskap exkluderas. Detta vill nu flera partier ignorera, och köra över de kristna, de judiskt troende och muslimerna genom att inte ens gå med på att lämna begreppet äktenskap orört.
2) TVÄRTEMOT VAD SOM FRAMFÖRES SOM HUVUDARGUMENT FÖR KÖNSNEUTRAL ÄKTENSKAPSLAG, SÅ ÄR DETTA INGEN DISKRIMINERINGSFRÅGA. Äktenskapets natur att utgöra en normativ grund för föräldraskap och föräldraansvar är något alla människor är beroende av, oberoende av vilken sexuell läggning. Även homosexuella personer har blivit till genom en mamma och en pappa. Att par av samma kön inte kan ingå äktenskap, eftersom ett sådant parförhållande inte innehåller den komplementaritet och förmåga att frambringa en ny generation människor som konstituerar äktenskapet, strider inte mot den grundläggande rättsprincipen att lika skall behandlas lika. DE HOMOSEXUELLA I VÅRT LAND KAN IDAG INTE SÄGAS VARA UTSATTA FÖR DISKRIMINERING I RÄTTSLIG MENING. Homosexuellas samlevnad har redan getts ett brett erkännande i lagen genom möjligheten att ingå registrerat partnerskap, könsneutral sambolag och rätten till adoption.
Jag tycker politikerna är föblindade i denna fråga. Det har blivit nästan som en mass-psykos. Det känns absurt att vissa politiker nu vill hasta på och genomtrumfa denna förändring utan att någon grundläggande konsekvensbeskrivning gjorts, och att man TILL OCH MED TYCKS VARA BEREDDA ATT SPRÄCKA REGERINGSKOALITIONEN genom att köra över kristdemokraterna för att få lagförslaget genomtrumfat. SNÄLLA POLITIKER, BESINNA ER! Detta lagförslag springer inte ifrån er, en så genomgripande förändring måste föregås av en GRUNDLIG KONSEKVENSBESKRIVNING och utredning framförallt med sikte på den svagare gruppen, barnen. DET FINNS INGET AKUT BEHOV SOM MOTIVERAR DENNA BRÅDSKA. Det finns många andra frågor av akut natur i dessa tider med oro i världsekonomin som ni verkligen behöver ägna er åt nu.
Läs även andra bloggares åsikter om familjen
Läs även andra bloggares åsikter om äktenskapet
Läs även andra bloggares åsikter om könsneutrala äktenskap
Läs även andra bloggares åsikter om queer
Läs även andra bloggares åsikter om homosexualitet
Läs även andra bloggares åsikter om kristdemokraterna
Kristdemokraten Lennart Sacrédeus anser att det råder kristofobi i den akademiska världen i Sverige och kräver åtgärder av forsknings- och högskoleminister Lars Leijonborg. Anledningen är debatten kring tillsättningen av biträdande rektorn vid Lunds universitet nyligen.
Ansvarig minister, Lars Leijonborg avvisar behovet av sådana åtgärder. Han framhåller att alla har rätt till en religiös uppfattning men att forskare och studenter har, även de, rätt att uttrycka sig kritiskt om religioner.
Jag håller med högskoleministern. Visserligen finns nästan ett kristofobiskt inslag i vårt samhälle, men vi kristna åtnjuter yttrandefrihet och är inte förföljda. Det vore pinsamt för oss kristna om pappa staten skulle rycka ut och vidta åtgärder bara på grund av några högskolelärares kritiska synpunkter. Istället för att gnälla och kräva att staten skall skydda oss, så bör vi komma ut ur våra skyttegravar och positivt utnyttja den yttrandefrihet som råder. Den kristna rösten behöver höras mycket mer i samhällsdebatten. Vissa röster har hörts för att inte räkna in religionsfriheten bland de mänskliga rättigheterna, men dessa är ganska ogenomtänkta, och religionsfriheten är trots allt grundmurad i vårt samhälle.
Den tillträdande diskrimineringsombudsmannen (DO), Katri Linna verkar förstå hur viktig religionsfriheten är bland de mänskliga fri- och rättigheterna. Religionen måste få mer utrymme i samhälls-debatten, säger hon i en intervju i Dagen, det finns för dålig förståelse för att religionen är en väldigt viktig del av människors liv, menar hon.
Katri Linna säger också:
- Jag tycker att det är en märklig inställning som dominerar samhällsdebatten om religion. Å ena sidan diskuteras traditionsaspekten - i all globalisering söker människan det lilla och vill tillbaka till traditionen. - Å andra sidan har vi en starkt sekulariserad, nästan antireligiös, strömning. Den syns i väldigt öppna och kränkande former i samhällsdiskussionen där man ifrågasätter religionens roll och religiösa människors rätt att aktivt utöva sin religion, som om det vore någon diskutabel egenhet som man kan lägga åt sidan när den inte passar.
- I den debatten har man ridit på grundlagsrättigheterna enbart i syfte att kränka andra. Då förstår man inte riktigt religionsfrihetens ramar. Jag menar att den inte bara handlar om rätten att ansluta sig till ett samfund och gå till kyrkan på söndagen, utan det handlar om att öppet kunna uttrycka sin tro.
- Katri Linna beskriver religionstillhörighet som något som det är lättare att attackera än andra identitetsskapande egenskaper:
- Det sker en del salongskonforma övergrepp i debatten. Man kan säga ganska många fientliga saker om religiösa grupper som man aldrig skulle drömma om att säga om en folkgrupp.
Denna insiktsfullhet hos en person som tillsätts som DN verkar mycket lovande. Betyder det att den okunniga och religionsfientliga inställning som funnits i samhället är på väg att vika? Vi får se om så är fallet. Jag befarar att Katri Linnas inställning är kontroversiell och inte alls förankrad i det politiska Sverige, framtiden får utvisa.
Läs även andra bloggares åsikter om religion
Läs även andra bloggares åsikter om religionsfrihet
Läs även andra bloggares åsikter om diskriminering
Läs även andra bloggares åsikter om DO
Förra söndagens evangelietext var den berömda texten från Matt 22 där Jesus ber dem som försöker snärja honom med frågan om det är rätt att betala skatt till kejsaren, att ta fram ett mynt och säger "Ge då kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad Gud tillhör". Detta kan föranleda en reflektion över kristendomens förhållande till politik och samhällsliv.
Många vill reducera religionen till privatlivet, men en kristen som lever utifrån sin tro känner också ett ansvar att delta i och engagera sig i samhällslivet och främja människovärde, rättfärdighet och ett gott och humant samhällsliv. Den förre påven talade om att vi kristna är kallade att prägla kulturen och bygga "KÄRLEKENS CIVILISATION"
Men det finns ändå ett förhållande mellan trons liv och det civila livet där allt har sin givna plats. Judarna på Jesu tid förstod Guds rike som en teokratisk jordisk stat, men Jesus förkunnade ett Gudsrike som "inte är av denna världen" Som kristna lever vi i världen men inte av världen. Därför kan vi som kristna samexistera med alla olika politiska regimer.
I Katolska domkyrkan predikade msgr Miroslaw Dudek över texten. Han sade:
Det finns de som menar att religion, tro och kyrka ska vara en ren privatsak utan något som helst inflytande på samhälle och stat. Men är det inte märkligt att diktaturstater nästan alltid vill eliminera eller isolera kyrkan och göra den ofarlig. Visst är det så att staten har sitt kompetensområde och sin fackkunskap när det gäller olika frågor i politiken och samhällsmedborgarna har en plikt att följa lagarna. Men en stat kan aldrig göra anspråk på att bestämma över hela människans liv.
Men poängen med Jesu svar är att hela verkligheten tillhör Gud också allt det som kejsaren representerar. En stat som inte respekterar det som är gudomlig lag handlar omoraliskt. Gudomlig lag är respekt för Guds tio bud helt enkelt, respekt för de mänskliga rättigheterna, för samvetets frihet, religionsfrihet och liknande. Kyrkans roll i ett sådant sammanhang är att jämt och ständigt framhålla den mänskliga värdighetens betydelse, människan som person och subjekt, men också peka på solidariteten och det som följer därav, nämligen rättvisa och möjligheter till en god utveckling för människor på olika plan. Staten får däremot aldrig gå in på Guds områden och leka Gud.
För att nu ta något exempel: Det finns de som leker med tanken att rätten till abort skall bli en mänsklig rättighet och skall räknas in bland de andra mänskliga rättigheterna nedtecknade av FN. Men en rättighet kan bara ha sin grund i något som är rätt i sig och inte på grund av ett beslut (rättspositivism). En stat, ett samhälle, kan inte och får inte upphöja något till en rättighet som i sig är orätt. Då går man över gränsen — och man går in på livets områden, på Guds område. Positiv lag och etik är inte samma sak. Så har också många kristna genom tidernas lopp motsatt sig en stats övergrepp på människor, därför att de är orätta i sig. Alltså ge kejsaren det som tillhör kejsaren, men inte mer. Och ge Gud det som tillhör Gud, dvs din själ, ditt samvete, din vilja, din kärlek. Läs hela predikan här...
Också det påvliga hushållets predikant, p Raniero Cantalamessa har predikat över texten. Läs hans predikan här...
Läs även andra bloggares åsikter om kristendom
Läs även andra bloggares åsikter om kristendom och politik
Marcus Birro gästade TV 4 på söndagmorgonen och berättade om sorgen efter att nu för andra gången ha förlorat ett barn innan graviditeten var fullgången. Birro gjorde ett starkt intryck på mig genom sin integritet och sitt mod. Tidigare missbruk som han rehabiliterat sig från samt den genomgångna sorgen har inte brutit ner honom utan gjort honom till en älskande och öppen människa som delar med sig av sin livserfarenhet. Sådana förebilder behöver vi.
Jag imponeras också över hans konstruktiva sätt att möta konflikter: I samband med förtalet från Katrin Zytomierska är han beredd att se bortom den personliga hämnden och problematisera den den hårda och kränkande jargongen som finns i program som Idol, likaså i samband med den oförståelse paret mött ifrån sjukvården i samband med missfallen.
Till min glädje ser jag att Birro i Dagens Expressen skriver en debattartikel till familjens försvar. Han skriver:
Vi lever i en tid av sönderfall, i en tid när familjen och tvåsamheten attackeras. Det är lätt att ge efter. Det är lätt att falla som regnet, neråt, ner i jorden. Mitt i all denna förvirring är kärleken som ett serum. Den trofasta tvåsamheten är en enorm kraft. Tvåsamheten och familjen är en slags gerillarörelse, en motståndskamp mot den nya tidens våldsamma egoism. Jag ser kampen för ett liv tillsammans med någon annan som en kamp mot förytligandet av allting. Det är som om allting tunnas ut, som dimma. Medier, böcker, litteratur; allt riskerar att förvandlas till dimma. Kärleken är allt annat än dimma. Liksom litteraturen.
Vi lever i en tid där individen sätter sig själv i centrum. Det är vi som räknas, men enbart var och en för sig. För minsta lilla bråk eller lågkonjunktur i ett förhållande är receptet: skilj dig. Men vid katastrofer ska vi märka hur ensamma vi är. Först när vi upplever sorg kommer vi känna behovet av samhörighet. Att i dessa tider trotsa den nya tiden och faktiskt besluta sig för att leva tillsammans är något man borde få medalj för. Allt skriker till oss att det är fel. Allt skriker till dig att det bara är du som är viktig, och bara om du står ensam, fri från allt och alla, från dig själv till och med.
Marcus, du är verkligen värd en medalj!
Läs även andra bloggares åsikter om familjen
Läs även andra bloggares åsikter om sorg
Läs även andra bloggares åsikter om äktenskapet
Läs även andra bloggares åsikter om Marcus Birro
Angående Nina Lekanders och Göran Skyttes debatt om Gud hos Carin 21.30: Andreas skriver på sin blogg: "Lekander visar på ett fenomenalt sätt hur låg kunskapsnivån i det här landet är när det gäller kristen tro och teologi. Vad sägs om följande: “Om han är, som filsoferna säger, the unmoved mover, han som satte igång allting, han som skapade världen… vem skapade då honom? Det är en av många inkonsekvenser och konstigheter.” Jag trodde det var ganska grundläggande att Gud är evig och därför oskapad. Lekander har tydligen, precis som Sturmark, missat Guds självexistens."
Jag håller med om hennes låga kunskapsnivå. I en bisats sade hon till och med att det var tveksamt om Jesus existerat som historisk person, vilket nog ingen historiker av facket skulle hålla med om. Uttalandet är av samma stollighetsgrad som när vissa rasister förnekar att förintelsen ägt rum.
Läs även andra bloggares åsikter om Gud
Läs även andra bloggares åsikter om Jesus
Läs även andra bloggares åsikter om kristendom
Läs även andra bloggares åsikter om ateism
Katrin Zytomierska har separerat från ett sex år långt förhållande med Alex Schulman, och nu vill hon generalisera sin upplevelse av killar och detta som mig tycks ganska egotrippade sexliv som hon beskriver till slutsatsen att äktenskapet inte är någon bra idé för mänskligheten. Livslång kärlek fungerar inte, skriver hon i Expressen. Ett förhållande håller sex år, kanske lite längre, kanske kortare, men sedan måste man förnya sig. Anledningen är att man blir blasé, lågan falnar, sexet fungerar inte. Fast man jobbar för sexet så blir det trist och enformigt till slut. Vad ska man göra egentligen för att få i gång sexet efter att ha legat i samma ställning i fem år och efter att man pillat på samma sätt? frågar hon sig.
För mig låter det som om du lider av sex- och kärleksmissbruk, Katrin. Den erotiska kärleken är en vacker gåva varigenom vi kanaliserar vår längtan efter mening och förverkligande av det vi djupast är som personer. Men om vi använder kärleken som en förbrukningsvara förlorar vi oss själva och trots att vi söker efter allt häftigare erfarenheter på detta område, så blir vi aldrig tillfredsställda. Efter ett tag finns bara tomheten kvar. För att kärleken skall fungera måste det till något mer än det rent fysiska filandet och pillandet som du tröttnat på, och jag tycker det är sorgligt, att du att du har hamnat i ett läge då du beskriver en så fantastisk sak som den erotiska kärleken på detta blaserade sätt.
Mitt råd till dig Katrin är att inte genast kasta dig in i en ny relation. Unna dig istället minst ett halvt års abstinens från sex. Det kan vara svårt i början, precis som för den som vant sig vid nikotin eller alkohol så är suget efter drogen mycket stort i början, men sedan man kommit en bit på väg finner man att man börjar må bättre och man hittar en ny plattform att stå på, och då kan man hitta fram till en kärlek som faktiskt fungerar i livet. Annars sitter du där om ett antal år då du kanske inte längre är efterfrågad vare sig som programledare eller sexpartner och undrar vad det blev av ditt liv. Under tiden kan jag rekommendera dig en reträtt på något av våra fina katolska kloster med gästhem, t.ex. hos Birgittasystrarna i Vadstena eller hos Mariadöttrarna i Heliga Hjärtas kloster i Borghamn vid Omberg där du säkert också kan få en coach i någon av systrarna som inviger dig i kärlekens mera andliga sidor.
För visst finns det en kärlek som fungerar, och jag måste med kraft dementera den myt Katrin återupprepar att de som håller ihop hela livet har inget bra liv, och att deras relation präglas av bitterhet, tjafs och sexlöshet. Att det finns relationer som präglas av detta vet varje familjerådgivare, sex-terapeut och själavårdare. Men hälsan tiger still, och jag vet många exempel på par som hållit ihop hela livet och som är nöjda med detta. Den så förkättrade kärnfamiljen som alla skäller på idag betyder mycket gott för många människor, både de vuxna men speciellt för barnen. Jag vet inte hur det skulle gå för dem om det som Katrin förespråkar, att byta partner i genomsnitt var sjätte år skulle bli allmän regel. Skall inte barnen då ha rätt att byta föräldrar var sjätte år också? Problemet är att de är inte så pigga på det, de är ofta klokare än vuxna och förstår att de har behov av kontinuitet och tryggheten i en lång relation som inte sviktar vid första bästa påfrestning.
Själv har jag varit gift i 32 år och känner mig stolt och glad över vår relation. Även om vårt sexliv inte är som i vår ungdom, så skulle jag för allt i värden inte vilja byta bort den gemenskap vi känner i förhållande till varandra där livet genom den glädje vi upplevt och de svårigheter vi kämpat oss igenom tillsammans svetsat oss samman, mot ett antal tillfälliga sexuella peak-erfarenheter som varar några år i taget. Jag gläder mig också över vår nu vuxna son som jag får stödja och som representerar livets fortgående genom generationerna. Jag och min fru gifte oss i Kyrkan och lovade varandra trohet "i nöd och lust", och nöd och lust har det varit. Hade vi inte haft trohetskonceptet som en självklar sak som omgärdar vår relation och vår familj hade det kanske funnits stunder i vårt liv då vi följt minsta motståndets lag och gått åt var sitt håll, men nu när vi ser tillbaka på vårt gemensamma liv fylls vi av tacksamhet och glädje över att vi får fortsätta att leva tillsammans. Att klara av och kämpa oss igenom kriserna har gjort oss starka.
Hemligheten med Kärleken är att Eros måste kompletteras med Agape. Om kärlek och äktenskap bara skulle handla om vuxnas egoistiska begär av njutning och spänning, då kan det gå som för Katrin. Då infinner sig snart tomheten, det spelar ingen roll hur avancerade samlagsställningar och kryddor man än hittar på för sitt sex-liv. Kärleken måste också innehålla ett möte med den andre som innebär att man uppoffrar något av sig själv till förmån för den andre, att man ser den andra personen för hans/hennes skull utan att tänka på egen vinning och tillfredställelse. Annars blir kärleken inget annat än att två personer ömsesidigt egoistiskt utnyttjar varandra. Och det märkliga är att detta uppoffrande inte leder till att kärleken tar slut eller att det blir en brist eller begränsning för det egna självförverkligandet, tvärtom leder det till en fördjupad känsla av mening och glädje som fyller tomheten med nytt liv. Jag kan vittna om detta och jag vet många fler som kan vittna om detta.
En som har formulerat detta med kärlekens två sidor, Eros och Agape är påven Benedikt XVI som skrivit en liten bok som heter GUD ÄR KÄRLEKEN. Det var det första rundbrev han skrev till de kristna och till alla människor av god vilja efter att han tillträtt som påve. Boken finns utgiven på svenska på Veritas förlag och den råder jag dig Katrin att läsa under din sexabstinensfas. Jag skall med glädje skänka dig ett exemplar om du meddelar mig din adress. Jag rekommenderar också till studium några av de vackraste texterna om kärleken i Bibeln: Läs Höga Visan, läs Paulus text till kärlekens lov 1 Kor 13 och läs 1 Johannesbrevet kap 4, Gud är kärleken, därifrån är titeln hämtad till påvens bok. Läs texterna meditativt med öppet sinne, lyssna in vad texten har att säga till just dig i den situation du befinner dig nu. Jag önskar dig allt gott!
Min slutsats är alltså att det Katrin berättar om i Expressen inte kan göras till allmän regel och norm för hur relationer skall vara. Tvärtom behöver Katrin hjälp att utvecklas på detta område. Men det tragiska är att det verkar som om många ungas liv ser ut på ungerfär det sättet som Katrin beskriver. Det verkar vara slutresultatet av den anda som präglats av den dominerande radikala kristendomsfientliga kultureliten bestående av fyrtiotalister och femtiotalister som förespråkat fri sex utan band till kärlek i djupare bemärkelse. Nu lämnar vi efter oss en generation i ruiner, oförmögen att bygga upp fasta och trygga relationer.
Det värsta är att några i den unga generationen kändisar och politiker är nu fast övertygade om att detta är det bästa sättet att leva och vill göra det till norm. Jag blir förfärad över den unge "gröne" (i dubbel bemärkelse, han är miljöpartist) Alex Lindskog som på sin blogg prisar det Katrin Zytomierska skriver att han "tycker det är skönt med såna här friska fläktar på åsiktshimlen" och tycker det är bra att man ifrågasätter äktenskapet. Är det något som blivit ifrågasatt genom åren, så är det väl äktenskapet. Det behöver tvärt om på alla sätt styrkas. Att familjen och äktenskapet är förlegat och något människor inte behöver är en myt som inte blir sannare bara för att den återupprepas gång på gång. Miljöpartiet har många för kristna människor sympatiska tankar när det gäller miljön och synen att jorden är något vi måste förvalta och vårda, inte förstöra genom rovdrift och kortsiktig ekonomisk vinning. Därför är det tråkigt att just Miljöpartiet är det parti som mest intensivt attackerar familjen. Maria Wetterstrands utfall mot Göran Hägglund under partiledardebatten i TV och nu Alex Lindskogs uttalande på sin blogg bådar inte gott. Jag tycker inte man som kristen kan stödja miljöpartiet så länge man driver denna familje-aggressiva linje.
Läs även andra bloggares åsikter om äktenskapet
Läs även andra bloggares åsikter om Katrin Zytomierska
Läs även andra bloggares åsikter om sexmissbruk
Läs även andra bloggares åsikter om miljöpartiet
Läs även andra bloggares åsikter om familjen
Läs även andra bloggares åsikter om sexualitet
Läs även andra bloggares åsikter om kärlek
Läs även andra bloggares åsikter om kristendom
Margit Borgström, kristdemokrat från Uppsala har reagerat på den TV-sända debatten med partiledarna. Särskilt illa vid sig tog hon vid sig av Maria Wetterstrands arroganta uppträdande mot Göran Hägglund då äkenskapsfrågan debatterades.Hon skriver i ett debattinlägg i Världen idag:
"Riktigt illa berörd blev jag emellertid över Maria Wetterstrands utfall och anklagelser på alla kristdemokrater, i debatten om äktenskap. Hennes upphetsning med skrik och pekande på Göran Hägglund var ett kränkande beteende, inte bara mot partiledarkollegan utan också mot oss alla väljare som faktiskt ser frågan på samma ansvarsfulla och hävdvunna sätt som han. Maria Wetterstrand är inte taleskvinna för vare sig svenska folket eller den stora andelen väljare som ser äktenskap som en institution för man och kvinna. Och med att domdera över Göran Hägglund visade Maria Wetterstrand både okunskap om och nonchalans mot hur folk tänker. Under mycket lång tid har äktenskapet som samhällsfunktion bevisat all styrka. ...Wetterstrands tonläge indikerar att vi alla efter denna debatt förväntas att under kollektiv tystnad följa ”den nakna kejsaren”! Vår uppfattning står emellertid fast att grundbulten äktenskap är omistlig i ett fungerande och humant samhälle.
Jag tog också illa vid mig då jag såg detta. Göran Hägglund representerar i denna fråga en ståndpunkt som inte bara delas av Kristdemokratiska partiet, utan av samtliga trossamfund, och en stor majoritet av Sveriges kristna. Därför var detta inte bara ett kränkande utfall mot Göran Hägglund, egentligen pekar hon finger mot hela det kristna Sverige, liksom mot religiöst aktiva muslimer och judar. Margit Borgström har rätt att man inte stillatigande bör finna sig i sådant. Hon skriver:
"Jag ser också fram emot en demokratisk nyordning, då folkvalda under respekt även av motståndare får företräda sina väljare. Starka, ibland statsfinansierade lobbygrupper förefaller ibland kunna styra och ställa som de vill. Starka lobbygrupper som likt bulldozers kör över folkvilja och de som företräder folkvilja har ingen plats i en demokratisk process. Smarta upplägg och strategier i stället för folkvilja betackar vi oss för."
Vi lever i ett demokratiskt samhälle, vi kristna har mycket att bidra med, men ibland är det som vi sover eller oss hukar innanför kyrkans väggar. Vi har trots allt religionsfrihet och yttrandefrihet i Sverige. Det är vår rätt och plikt att utnyttja dessa friheter. Upp till kamp!
Läs även andra bloggares åsikter om äktenskapet
Det är oroväckande och obegripligt att det finns krafter i Sverige som vill avskaffa religionsfriheten. Det är en mycket viktig mänsklig fri- och rättighet som är grundläggande för alla de andra mänskliga fri- och rättigheterna. Faller religionsfriheten är också de andra fri- och rättigheterna hotade.
I Carin Hjulströms TV-program 21.30 kunde Göran Skytte, kristen och Nina Lekander, ateist på bästa sändningstid tala om tro och existentiella frågor. Göran Skytte om sin omvändelse, om Jesus, om bönens betydelse, Nina Lekander om att hon inte tror på sådana spökerier. Detta är religionsfrihet när den är som bäst. I många andra länder skulle en sådan sak vara omöjligt. Vi ser hur t.ex. kristna förföljs i Irak, Indien, Vietnam. Vi ser hur intresset och engagemanget för detta är väldigt lågt i Sverige vilket är förvånande med tanke på att Sverige brukar hålla fanan högt när det gäller att försvara olika minoritetsgrupper.
Tidningen Dagen kommenterar religionsfriheten i en ledare. Man skriver:
"En tv-debatt mellan Skyttes och Lekanders motsvarigheter i islamistiska länder är helt otänkbart. Omvändelse till annan tro, liksom religionskritik, förkastas bådadera med hårdföra metoder. Här i Sverige kan vi lätt förfasa oss över bristen på yttrande- och religionsfrihet ute i världen. Det gäller på samma gång att ständigt försvara och lyfta fram religionsfriheten som en grundläggande rättighet. Hoten kommer både inifrån religionerna själva och från krafter utifrån.
Den islamiska konferensen OIC har i flera år jobbat för att förbjuda rätten till religionskritik via FN, och arbetar nu för att jämställa religionskritik med rasism. Tänkandet sprider sig också bland en del kristna i världen som exempelvis vill införa hädelselagar.
Från ateistiskt håll drivs här i Sverige en kampanj för att ta bort religionsfriheten som juridiskt begrepp. Förespråkarna vill ha bort all särlagstiftning som pekar ut just religionerna framför andra livsåskådningar, och anser att andra grundlagar räcker för att ge skydd.
Men det är knappast färre fri- och rättigheter vi behöver i världen, utan i så fall ännu flera. Det skulle vara ett hån mot alla dem som förföljs för sin tro att ta bort trosfriheten som juridiskt begrepp."
Fler poster
Nästa sida »